Mannen som ändrade fotbollen

Fotboll Den mediokre Jean-Marc Bosman är Belgiens mest kände fotbollsspelare. Ronald Åman berättar hur Bosman blev ett begrepp som påverkat världssporten i grunden. 

Ett kvartssekel tillbaka föll en dom som kom att ändra den europeiska fotbollen för alltid. För många var domen den 15 december 1995 en seger, medan andra såg det som något som skulle ödelägga proffsfotbollen. Bakom den är mannen som på allvar förändrat fotbollen. Trots att han var en medioker fotbollsspelare är han Belgiens mest kände spelare utan att knappt någon minns hans förnamn. Han är ett begrepp som alla världsstjärnor, faktiska eller wannabes, känner till. Det var han som ändrade fotbollens ålderdomliga övergångsregler. Vad har domen betytt för dagens fotboll?

Fram till 1995 kunde europeiska klubbar kräva betalning för spelare som skulle byta klubb, även när spelarens kontrakt var utgånget. Jean-Marc Bosman satt 1991 med ett kontraktsförslag från hans dåvarande klubb, RFC Liège, som ville sänka hans lön med 75 procent efter två usla säsonger. Den franska andradivisions-klubben Dunkerque var beredda att ta hans lönekrav.
Men när klubbarna skulle komma överens om transfersumman ville den belgiska klubben ha fyra gånger så mycket som de hade köpt honom för. Den franska klubben backade av naturliga skäl ur och Bosman befann sig i ett ingemansland. Skulle han tvingas tillbaka till klubben som han redan skilts ifrån? Skulle han försöka medla mellan klubbarna för att hitta en nivå som båda parter var nöjda med? Skulle han – den tredje parten – då lyckas få en acceptabel lönenivå? Detta blev starten på tidernas mest omtalade idrottsjuridiska mål.

Avfällingen Bosman och hans advokat Luc Misson hävdade att fotbollsspelare borde ha samma rättigheter som alla andra arbetstagare inom EU och vände sig till EU-domstolen. RFC Liège fortsatte att överklaga och i väntan på den slutgiltiga domen stängdes han av från all professionell fotboll.

Det juridiska teamet, med Misson i spetsen, hävdade med emfas att han som fotbollsspelare borde ha rätt att förhandla med andra klubbar om han inte hade ett kontrakt, något som innan domen var otillåtet – oavsett om en spelare hade ett kontrakt eller inte, tillhörde spelaren klubben.

Efter fem års tragglande i rättssalen kom domen som vände upp och ned på fotbollsvärlden.
Jean-Marc Bosman tilldömdes rätten till en fri övergång när hans kontrakt gått ut. Samma skulle därmed gälla alla andra spelare från EU-länder.
Domstolen slog också fast rätten att komma överens med en annan klubb under de sista sex månaderna av spelarens nuvarande kontrakt. Vidare att man fick ha obegränsat med utländska spelare i klubben – förutsatt att de kom från ett EU-land samt Norge, Schweiz eller Island. Tidigare hade klubbarna endast fått ha tre utländska spelare i laget. Enkelt uttryckt: de gamla utlänningskvoterna – olika i olika länder – ogiltigförklarades.

Domen i december 1995 fick genomgripande konsekvenser – helt plötsligt var det spelarna som satt i förarsätet, inte klubbarna. Eftersom spelarna kunde byta klubb helt gratis när deras kontrakt löpte ut och kunde kräva avsevärt högre löner för att förlänga avtalen med sina klubbar.

Ett slags ödets ironi är att den som revolutionerat fotbollsspelarnas villkor mest av alla också har blivit en slags tragisk hjälte.

1995 var Bosman 31 år och en karriär som aldrig riktigt hade startat var slut. Men som plåster på såren fick Bosman ett skadestånd på 8,3 miljoner kronor. Skadeståndet innebar två viktiga segrar: det bevisade att han hade haft rätt i sak och därmed fått återupprättelse, men också en ekonomisk trygghet. Men det var även starten på en personlig resa som pekade åt fel håll – mot helvetet.

Ett slags ödets ironi är att den som revolutionerat fotbollsspelarnas villkor mest av alla också har blivit en slags tragisk hjälte. Hans liv är kantat av personliga problem med alkoholism, depressioner, vårdnadstvister och han blev utöver det återbetalningsskyldig till det belgiska skatteverket efter att ha fuskat med arbetslöshetsersättningen.

De drygt 8 miljoner som han fått i skadestånd hade ätits upp av vidlyftiga, för att inte säga korkade, satsningar som husköp (pluralis: bodde i ett, hyrde ut ett annat), sprillans ny tysk skrytbil och så en totalt misslyckad satsning på T-shirts, med budskapet ”Who’s the Boz”. Satsningen resulterade i en såld T-shirt (singularis: köptes av advokaten Luc Missons son).
Efter den naiva affärsutflykten blev det till att snabbt omsätta de tillgångar han hade. Både bil och hus såldes men blev ändå tvungen att söka bidrag för att klara tillvaron som blev allt eländigare.

2011 eskalerade bekymren i takt med alkoholintaget. När han förvägrades en drink av sin dåvarande flickväns 15-åriga dotter, blev den desperate Bosman våldsam. Efterföljden blev en fängelsedom på ett år, men mildrades senare till 40 timmars samhällstjänst.

Fifpro – den internationella spelarorganisationen – grundades i Paris den 15 december 1965 av franska, skotska, engelska, italienska och nederländska spelarföreningar. Idag har man 63 nationer representerade, varav Sverige är en. Fifpro, som aktivt stödde Bosman under de fem år som ledde fram till domen, hedrade Bosman med att ge ett solidaritetsbidrag som tack till belgaren för ”betydande insatser”.

”Han öppnade dörren för många spelare. Det är därför jag känner ett ansvar för hans framtid. Jag hoppas verkligen att han kan leva med det faktum att han är den som stoppade transfer-systemet. Men efter 20 år måste han starta ett nytt liv. Det är väldigt viktigt för honom, hans barn och hans framtid. Du kan inte leva i det förgångna”, sa generalsekreteraren Theo van Seggelen till The Wall Street Journal i samband med VM 2014.

Men det tycks som Jean-Marc Bosman fortsätter sin nedåtgående spiral, samtidigt som löneutvecklingen går i direkt motsatt riktning för stjärnspelare som Messi, Neymar och Cristiano Ronaldo. Dessa tre och övriga välbetalda stjärnor borde skicka en tacksamhetens tanke till initiativtagaren som idag likt en fotbollens Don Quijote åker runt och ondgör sig över pengarna som är i omlopp.

Apropå Ronaldo och pengar. När portugisen – otvivelaktigt en av de största – lämnade Real Madrid 2018 för Juventus var det en övergång på 112 miljoner euro, nästan 1, 2 miljarder kronor. Eftersom Ronaldo alltid levt upp till sitt rykte och verkligen har betytt sportslig framgång för klubben han representerat, kunde Juventus räkna med framgångar vad gäller merchandise, det vill säga kringprodukter som matchtröjor, fritidskläder, nappar, t-shirts, bollar och dylikt. En vecka efter tillkännagivandet om miljardaffären hade klubben sålt matchtröjor med Ronaldos namn på ryggen för en halv miljard. Det var väl givet att den enorma övergången skulle betala sig? Icke, sa Nicke.

Att anta det vore att nonchalera klubbfotbollens ekonomiska lagar. Eftersom tröjtillverkaren tar lejonparten av förtjänsten – 85–90 procent – skulle Juventus behöva sälja en bra bit över fem miljoner Ronaldo-tröjor för att balansera övergångssumman. Och då har vi inte räknat in hans lön …

Att tjäna pengar som fotbollsklubb bygger på en komplex blandning av sportsliga resultat och kommersiella rättigheter och möjligheter. Därför är det intressant att följa äktenskapet mellan ”Den gamla damen” (som Juventus ofta kallas) och den unge (nåja) fotbollsvirtuosen.

Man kan se större fotbollsklubbar som underhållningsföretag, även om puritanerna vill vrida tillbaka tiden. Men faktum är att ju fler som ser, hör och upplever ”produkten”, desto mer pengar går att tjäna. Ganska enkelt, givet att ”produkten” håller vad den lovar.

Det finns egentligen bara fem intäktskällor: spelarförsäljning, matchintäkter, merchandise, sponsorintäkter och så den viktigaste – sändningsrättigheter. De innefattar ligamatcher, internationellt spel och tilläggsintäkter som kan genereras genom ompaketering av matchinnehåll, analyser och intervjuer. I de största europeiska ligorna står sändningsrättigheterna för minst 50 procent av intäkterna. Premier League och Serie A har de procentuellt högsta siffrorna, med 61 respektive 60 procent av intäkterna från sändningsrättigheter.

Sponsorintäkterna står för 20–30 procent av intäkterna och kommer huvudsakligen från materialleverantören (Adidas i Juventus fall), sponsorn på matchtröjan (Jeep som sin tur ägs av Fiat-Chrysler där familjen Agnelli har 30 procent och tillika är storägare i Juventus) och namnrättigheterna till arenan (tyska försäkringsbolaget Allianz har namnrättigheterna till Juventus arena).

Intäkter i samband med match – biljetter, försäljning av mat och dryck och speciella arrangemang – är generellt sett den tredje största intäktskällan. Men här utgör Italien ett undantag, bara 10 procent av intäkterna genereras från matchintäkter, att jämföra med spanska La Liga där 20 procent kan härledas till matchtillfället.

De största avvikelserna kommer annars från spelarförsäljning. För småklubbar som har som ”affärsidé” att sälja talanger till storklubbarna är försäljningarna livsviktiga för verksamheten, medan bjässar som Juventus, PSG och Manchester United sällan tjänar stora pengar på spelarförsäljningar. De har helt enkelt råd med att behålla spelarna.

Men att dra på sig kostnader verkar enklare än att håva in pengar. Förutom den dagliga driften av en klubb ska man också betala lönen till de spelare man har förvärvat för stora pengar.

Men det finns, hör och häpna, en viss oro för de galopperande lönerna i relation till omsättningen. Manchester United, rankad som världens högst värderade fotbollsklubb och enligt den amerikanske affärstidningen Forbes värderad till runt 302 miljarder kronor, betalade 45 procent av klubbens omsättning till löner.

Det är signifikativt att Juventus investerat i Cristiano Ronaldo, trots alla ekonomiska risker. Sportsligt har han än en gång bevisat sin storhet. När Juventus förvärvade ”Nummer 7” såg man det som en långsiktig, strategisk placering. Det gäller att ha tålamod som kan leda till en räcka bra möjligheter. Över tid behöver Juventus säkerställa att kostnaden för att fånga det portugisiska fenomenet uppvägs av de pengar som han kan inbringa.

En klubb som konsekvent presterar bra i sin hemmaliga kommer också till spel i Europa och de stora pengarna – TV-sändningar och större sponsorintäkter. Vilket innebär att man kan attrahera de bästa spelarna, som blir garanter för framgång och på så sätt uppstår en vinnande kultur som lockar till sig intressenter. Både sändningsrättigheter och sponsoravtal förhandlas fram i tre- till femårskontrakt.
Om man då som Juventus har nio raka segrar i en liga som räknas som en av de främsta, är man i en bekväm situation när det gäller att förhandla fram bättre avtal. Som med Adidas, där avtalet skulle gå ut den 30 juni i år men där ett nytt avtal redan förlängts. Det nya avtalet löper fram till och med 2027 och ger klubben 408 miljoner euro. Dessutom betalade Adidas en bonus på 15 miljoner euro 2018 som en gest av tacksamhet för ett framgångsrikt samarbete som bara stärks för varje år.

Den goda spiralen. Den som Jean-Marc Bosman aldrig hittade. Trots att han banade väg för Cristiano Ronaldo och otaliga andra fotbollsspelare som blivit ofantligt rika på sin sport.

Gjorde Bosman då detta för några högre, ädlare skäl? Som att befria alla förslavade fotbollsspelare i Europa? Knappast. Så filantropisk och ädel var han inte. Det var egna ekonomiska drivkrafter som startade revolutionen.

Är Bosmanregeln bara av godo? En av de största kritikerna är en av Sveriges största fotbollsmakthavare; Lars-Christer Olsson, tidigare ordförande i Svensk Elitfotboll (SEF), ledamot av UEFA:s exekutivkommitté och ordförande för den europeiska ligaorganisationen European Leagues. Han hävdar med eftertryck att Bosmandomen är en av de sämsta domar för Europafotbollen som någonsin förkunnats och hävdar att det fanns ett ”distributionssystem” före Bosmandomen som fungerade i europeisk fotboll och som innebar att ekonomiska värden delades ut mer jämlikt än vad det gör nu.

Olsson påstår att det idag råder ett direkt samband mellan omsättningen i verksamheten och den sportsliga framgången, vilket har missgynnat de klubbar som står utanför de stora ligorna. Lars-Christer Olsson gick så långt i sin kritik av utvecklingen efter Bosmandomen att han påstod att de stora klubbarna med de stora resurserna, rånade de mindre – inte bara för att för att själva bli starkare, utan också för att försvaga de mindre klubbarnas motstånd.

Fifpros generalsekretare Theo van Seggelen understryker Olssons kritik och menar att de eskalerande transferbeloppen har accentuerat avståndet mellan ”fattiga och rika” – det är bara de stora, rika klubbarna som har råd att köpa de bästa spelarna.

Onekligen svårt att argumentera mot ett sådant resonemang. Att Neymar och Mbappé hamnade i Paris Saint-Germain beror nog inte på att de älskar staden Paris. Även om det också kan vara fallet, så var det pengarna som styrde valet av klubb. Samma sak med tidigare nämnde Cristiano Ronaldo, Messi, Pogba och alla andra stjärnor som kysser som klubbmärket som bevis att de ”älskar” arbetsgivaren.

Bra för spelaren? Tveklöst. Bra för fotbollen? Tveksamt.

De drivande i karusellen som bara snurrar snabbare och större pengar är ofta agenterna, vars makt ökat rejält sedan Bosmanregeln. Spelaren kan kräva fri transfer och agenten trissar upp erbjudandet från intresserade klubbar, vilket ofta leder till tveksamma etiska förhandlingar, där processledaren – agenten – fått allt större makt. Bra för spelaren? Tveklöst. Bra för fotbollen? Tveksamt.

Pengarnas betydelse inom fotbollen har stadigt ökat sedan den första avsparken gjordes, undantagen har varit de två världskrigen. Men under senaste år kan vi se en tydlig boom, ja en ren explosion, påskyndad av extrema ekonomiska intressen från primärt arabiska länder som till exempel är ägare till PSG (Qatar Investment Authority) och Manchester City (Abu Dhabi United Group for Development). Detta tillsammans med enorma sponsor- och medieavtal gör att den som upplevt tiden innan 2005 tvivlar på sanningshalten. Det blir helt enkelt svårt att begripa.

Tillflödet av ”Big Money” märks mest och bäst på spelarmarknaden där anmärkningsvärt höga ersättningar har blivit vardagsmat. Men faktum är att den internationella storfotbollen befinner sig i en slags hyperinflation som kan förebåda kollaps för de klubbar som inte har den ekonomiska uppbackning som nyss nämnda bjässar.

Med Bosmanregeln som en vedertagen faktor i förhandlingar har spelarna och agenterna trumf på hand och kan kräva astronomiskt arvode – pengar som tidigare utbyttes mellan klubbarna.

Mino Raiola, inte helt okänd agent till bland andra Zlatan och Pogba, tjänade nästan en halv miljard kronor på Paul Pogbas övergång från Juventus till Manchester United 2016. Det ligger helt naturligt i agentens intresse att spelaren ska spela ut sitt kontrakt, eller kräva stora summor för att förlänga det. Agentens roll kan inte överskattas i denna cirkus. Så länge klubbar är beredda att betala dessa arvoden finns det inga tecken på att det kommer att avta. Klubbarna är helt enkelt i händerna på det nya ”radarparet” inom fotbollen – agenten och spelaren.

Bosmandomen har också fått betydande effekter på klubbfotbollens tidigare grundläggande idé – att bedriva ungdomsverksamhet som utvecklar talanger – delvis satts ur spel. Tidigare kunde verksamhetsidén vara att sälja talanger till större, bättre bemedlade klubbar. Nu kan talangerna lämna som Bosman-fall utan att klubben får ersättning, bortsett från det ringa utbildningsbidrag som alltid utgår. Ytterligare en effekt av domen är att de mindre klubbarna (med dito ekonomi) sällan kan erbjuda långtidskontrakt, vilket gör att storklubbarna kan förvärva spelaren för – i sammanhanget – kaffepengar.

Visst är det lite av ödets ironi att den belgiska ligan, som gjorde att Bosman tog striden ända upp i EU-domstolen, har drabbats hårdast av konsekvenserna. Under perioden mellan 1976-1993 gick belgiska klubbar till final i någon av de stora europeiska turneringarna (Europacupen, UEFA-cupen och Cupvinnarcupen) vid nio tillfällen. Efter Bosmandomen har inget belgiskt lag tagit sig till final.

Inga ligor blev hårdare drabbade än de belgiska och nederländska. Bosmandomen, och den snabbt växande TV-marknaden, ändrade direkt affärsmodellen för elitklubbarna, oavsett hur framgångsrika de än gång varit.

Ajax kan tjäna som ett bra exempel på hur en klubb kan riskera att bli frånsprungen. 1995 hade ett gäng närmast larvigt unga spelare charmat fotbollsvärlden och vunnit Champions League-finalen mot Milan. Det var klubbens sjätte stora titel på 25 år. Året efter nådde man finalen men föll mot Juventus på straffar. 1997 förlorade man mot Juventus i semifinalen. Då hade Bosmandomens ödeläggande effekter redan börjat göra sig gällande.

Ajax hade, likt många andra klubbar, inte brytt sig om att säkra talangerna med nya kontrakt. Man hade helt enkelt inte tagit Bosmandomen på allvar, i varje fall inte konsekvenserna. Edgar Davids var den förste att utnyttja det utgående kontraktet och gick till Milan 1996, liksom Michael Reiziger och Winston Bogarde.
Patrick Kluivert följde efter året efter. I januari 1999 strejkade sig bröderna de Boer, Frank och Ronald, till en övergång till Barcelona – en fingervisning om en maktförskjutning från klubb till spelare och agent. Under sommaren 1999 lämnade Jari Litmanen Ajax för att gå till Barcelona som Bosman. Samma sak, dock med en symbolisk övergångssumma, gjorde målvakten Edwin van der Sar när han gick till Juventus.

På fyra år blev Champion League-mästarna effektivt nedmonterade. Sedan dess har ingen lyckats med att bygga upp en nederländsk klubb som varit i närhet av att etablera sig bland de storklubbar som dominerar den europeiska fotbollen idag. De klubbarna kommer från fotbollens motsvarighet till G 7-länderna (sju av världens största industrialiserade ekonomier), men skulle här vara fyra till antalet. England, Italien, Spanien och Tyskland har dominerat totalt de senaste 25 åren: med undantag för Portos seger 2003, har ingen klubb utanför dessa fyra länder har ens nått en finalmatch i världens mest prestigefyllda turnering.

Avslutningsvis: Jean-Marc Bosman slogs för en god sak och vann. Det paradoxala är att han inte är en av vinnarna, lika lite som de mindre klubbarna och ligorna. Supportrarna, de som är en av intäktskällorna som ska betala de galopperande lönekostnaderna genom att köpa säsongsbiljetter till skyhöga priser, tillhör också förlorarna.

Sverige tillhör nog också den kategorin, även om vi inte förlorat någon ärofylld, internationell position som Belgien och – framförallt – Nederländerna. Låt oss vara uppriktiga: Sverige har aldrig varit en stormakt i fotbollens värld och kommer aldrig att bli det. Däremot har vi presterat nästan oproportionerligt bra på landslagsnivå i förhållande till vårt klimat, konkurrensen om talangerna (främst från ishockeyn) och folkmängd. Men på klubblagsnivå halkar vi efter som en naturlig följd av Bosmandomen. Varför skulle inte svensk klubbfotboll ta stryk när andra, större ligors klubbar, gör det?

Vi har inte direkt varit bortskämda med några enorma prestationer i de europeiska fotbollscuperna under 2000-talet om vi jämför med de tre sista decennierna på 1900-talet. Om en svensk klubb numera lyckas kvalificera sig för gruppspelet i Champions League ses det med rätta som en mycket stor framgång. Detsamma gäller egentligen även för andrarankade turneringen UEFA Europa League. Därför ska vi glädja oss åt de prestationer som Malmö FF, AIK, Helsingborg och Östersund gjort under de senaste 20 åren.
Utan att vara alltför dystopisk – bättre än så kan vi inte förvänta oss, än mindre kräva. Bara hoppas.

***

Följ Dagens Arena på Facebook