Skola Marknadsskolans försvarare brukar hävda att utan vinst blir det omöjligt att investera i friskolor, och därmed omöjligt att välja. Men argumentet är grovt missvisande. Ett fritt skolval, med eller utan dagens system med skolpeng, är fullt förenligt med ett stopp för vinstdrivna skolor, skriver Filippa Ronquist.
Läraren Filippa Mannerheims artikel i Expressen (17/11) utgjorde startskottet för en ny intensiv debatt om den svenska skolan. I artikeln anklagas politiker från alla partier för att ha vänt den svenska skolan ryggen. Det svenska skolsystemet har blivit en våt dröm för riskkapitalister, och det är våra barn som får betala.
Responsen från marknadsskolans försvarare har inte imponerat. Nyamko Sabunis (L) replik (i Expressen 24/11) är endast ett exempel. I sitt svar nämner hon inte en enda gång det som Mannerheim främst riktar sin kritik mot – att aktiebolag gör vinst på skattemedel, samtidigt som de drar ner på lärarkostnader och elevstöd.
Istället säger Sabuni: ”Jag är liberal, och därför värnar jag möjligheten för föräldrar och barn att välja skola. Jag tror också att det finns ett positivt värde av att fristående aktörer kan driva skolor.” Det är ett obegripligt svar. Har Sabuni ens läst Mannerheims artikel?
Om hon tror att Mannerheims kritik är riktad mot fristående aktörers möjlighet att driva skola har hon helt enkelt inte förstått. Det är skillnad på rätten att driva skola som fristående aktör och rätten att ta ut obegränsat med vinst ur samma skola. Fritt skolval är inte detsamma som fritt vinstuttag.
Kanske förstår Sabuni allt detta. Är hennes avsikt då istället att skapa förvirring i skoldebatten? Oavsett svaret är slutsatsen inte särskilt hoppingivande. Antingen saknar Sabuni grundläggande kunskaper om skolan, eller så vilseleder hon medvetet svenska väljare.
Det enda Sabunis artikel visar är att marknadsskolans bästa försvar är att skapa förvirring, eller avleda från huvudfrågan. Strategin är uppenbar också i de repliker som publicerats sedan dess.
Patrick Reslow (SD) skriver (i Expressen 3/12) att Sverigedemokraterna inte vill ha ett socialistiskt skolsystem. Med denna kommentar dömer Reslow ut resten av världens alla skolsystem som socialistiska. Reslow upprepar sedan exakt samma sak som Sabuni: ”Sverigedemokraterna står upp för elevernas rätt att välja skola.” Att det inte är elevernas rätt att välja skola som kritiseras verkar ha gått honom förbi.
Hans Bergströms försvarsstrategi (i Expressen 2/12) är istället att avleda debatten. Hans huvudargument är att den nuvarande skoldebatten har en hög alternativ kostnad. Han vill att vi vänder blicken bort från friskolornas vinstuttag, och istället börjar prata om andra brister i svensk skola. Det är inte konstigt att Bergström, som är gift med Internationella Engelska Skolans grundare, känner sig obekväm när så mycket tid och uppmärksamhet riktas mot hans och hans frus vinstintresse. Men ett bra försvar av marknadsskolan är det inte. ”Aktivisterna” som Bergström vänder sig mot – lärare, i de flesta fall – hävdar inte att vinststyrningen är skolans enda problem. Däremot hävdar de att det är ett av skolans stora problem. Och någonstans måste man väl få lov att börja, om man vill åstadkomma förändring.
Marknadsskolans främsta försvarare är ofta egentligen inte särskilt intresserade av att skapa fler valalternativ.
Fritt skolval finns i många länder och det fria skolvalet är oerhört populärt bland svenska väljare. En klar majoritet av svenskarna är positivt inställda till rätten att välja skola. Stödet för det fria skolvalet är särskilt högt bland föräldrar med barn i skolålder. Det är varken förvånande eller konstigt.
Detsamma gäller möjligheten för fristående aktörer att driva skola. Vi är många som förstår värdet av att tillåta skolor som erbjuder annorlunda pedagogik än den som erbjuds inom kommunala skolor. Ingen vill hindra den där eldsjälen, den passionerade läraren eller föräldern från att driva en enskild skola. Inte heller Mannerheim, eller någon av de andra som riktat stark kritik mot marknadsskolan de senaste veckorna.
Men – och det är nu vi kommer till kärnan i Mannerheims kritik – det är endast i Sverige som aktiebolags skolor tillåts göra obegränsade vinster på skattemedel. Många av dessa skolor har en affärsstrategi som bygger på att locka till sig lätt undervisade elever och sedan skära ner på undervisnings- och lärarkostnader. Deras vinster drivs direkt av den ökande skolsegregationen. När lättundervisade och självgående elever går över till friskolor står kommunerna kvar med ett svårare elevunderlag. Om kommunerna då väljer att höja skolpengen, måste även friskolornas skolpeng höjas. Det är en fullständigt genialisk affärsidé.
Vinstuttagen, till skillnad från det fria skolvalet, är inte populära bland väljare. Forskning från SOM-institutet på Göteborgs universitet visar att ungefär 60 procent av väljare inte vill ha någon vinstutdelning alls i vård, skola och omsorg. Denna negativa opinion har varit stabil under flera år.
Att kritisera marknadsskolan är inte att kritisera det fria skolvalet eller möjligheten för fristående aktörer eller kooperativ att driva skola. Att vi trots allt blandar ihop dessa delar av dagens skolsystem – eller tillåter andra att göra det – kan härledas till friskolereformen. I denna reform från 1992 tilläts fristående aktörer, inklusive vinstdrivande aktiebolag, att driva skolor. I samma reform introducerades det fria skolvalet. Hur mycket av de förvrängningar som idag finns på den svenska skolmarknaden har vi accepterat för att vi, medvetet eller omedvetet, blandat ihop dessa två olika delar av friskolereformen?
Det är bara skolkoncernerna och riskkapitalisterna som tjänar på denna fortsatta förvirring. De vill gärna få oss att tro att ett fritt skolval förutsätter att vinstdrivande aktiebolag tillåts driva skolor. De som försvarar skolornas vinster gör det alltid i samma andetag som de försvarar det fria skolvalet. Det gäller inte bara Sabuni och Reslow, utan även skolkoncernernas chefer och högerpartiernas partiprogram.
Men det finns ingen nödvändig koppling mellan fritt vinstuttag och fritt skolval. Marknadsskolans försvarare brukar hävda att utan vinst blir det omöjligt att investera i friskolor, och därmed omöjligt att välja. Men argumentet är grovt missvisande. Kritiken mot marknadsskolan som nu hörs riktas inte mot skolor som vill investera sin vinst i egen verksamhet. Kritiken riktas istället mot de företag som vill ha rätt att plocka ut vinst och placera den i riskkapitalisters fickor och på aktieägares konton. Det är inte möjligheten att investera i friskolor som är under attack, däremot möjligheten att plocka ut vinst från desamma.
Att rätten till vinstuttag gör att stora friskolekoncerner expanderar är uppenbart. Men i många fall leder inte denna expansion till ett större urval skolor. I de kommuner där Internationella Engelska Skolan etablerar sig leder det ofta till att en eller fler kommunala skolor lägger ner – som är planen i exempelvis Solna och Värmdö kommun. Eleverna i dessa kommuner får inte fler alternativ att välja mellan. Istället ersätts ett alternativ med ett annat.
Marknadsskolans främsta försvarare är ofta egentligen inte särskilt intresserade av att skapa fler valalternativ. Det är inte konstigt. De stora skolkoncernerna – de med störst ekonomiska intressen att försvara– har ofta som tillväxtstrategi att köpa upp små skolor i rask takt, som ett reportage i SvD (27/11) nyligen visat.
Marknadsexperterna pekar på att vi kan förvänta oss en ökande konsolidering av skolmarknaden framöver. Ett fåtal skolkoncerner kommer att få en allt större andel av friskoleeleverna. Denna tillväxt kommer delvis att ske på mindre skolors bekostnad. Det är en utveckling som kommer att minska och inte öka valmöjligheterna i svensk skola.
Det går att värna om skolvalet utan att försvara skolkoncernernas vinster. Elever och föräldrar bör kunna välja skola bland både kommunala och enskilda alternativ. Med politiska medel går det att uppmuntra fler idéburna skolor som erbjuder alternativ pedagogik. Ett fritt skolval, med eller utan dagens system med skolpeng, är fullt förenligt med ett stopp för vinstdrivna skolor.
De som försvarar sig genom att medvetet skapa förvirring eller avleda svåra frågor brukar göra det för att de vet att de redan har förlorat. När ens ställning är hotad – och det på goda grunder – är det i många fall en bra strategi att vilseleda. Men strategin fungerar endast om motståndarsidan låter sig luras.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
