Marx Bakom det ekonomiska moras som tycks orsakat av åtgärder för att bekämpa covid-19 döljer sig kapitalets självförvållade kollaps. Eftersom dagens kris är djupt rotad i den ekonomiska strukturen behövs en radikal politik som bryter kapitalmakten. Ett första steg vore att överta banker och andra finansiella institutioner i offentlig regi, skriver Magnus Granberg.
Domedagsprognoser duggar tätt, liksom permitteringar och konkurser. Extrema börsrörelser aktualiserar jämförelser med händelserna efter investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008, med 1930-talets depression till och med. Det är kris, igen.
Det ekonomiska elände som breder ut sig i rasande takt förklaras med virusutbrottet. Företagare skriker efter subventioner och politiker skyller problemen på effekterna av virusbekämpningen. Det är ett tacksamt läge för kapitalismens tillskyndare: åtgärderna mot covid-19 är på många sätt exempellösa och har monumentala ekonomiska följdverkningar. Vår situation liknar skolboksexemplet på den borgerliga föreställningen om en yttre, ”exogen” chock, snarare än en yttring av de systemiska kristendenser som enligt Marx är oupplösligt förbundna med kapitalismen.
Men att världens börser hastigt tappade ungefär en tredjedel av deras värde har i grunden ingenting med pandemin att göra. Och när eliterna skyller på viruset fördunklas de klassmässiga orättvisor och det systemiska vanvett som utmärker den sociala ordningen. De interventioner i det ekonomiska livet som hittills har vidtagits – och som hyllas av vänstern som en statens återkomst eller nyliberalismens död – ter sig futtiga jämte kapitalets enorma och självförvållade krasch.
Det måste inledningsvis slås fast att krisförloppet började långt innan virusutbrottet, som den marxistiske ekonomen Eric Toussaint har dokumenterat. Den första börschocken inträffade under slutet av 2018, då den amerikanska centralbanken gav upp sin strävan att avveckla den frikostiga penningpolitik som introducerades under finanskrisen och började sänka styrräntan igen. Kort därefter, under mitten av 2019, tvingades centralbanken injicera hundratals miljarder dollar för att häva en frysning av lånemarknaden (när banker inte vågar låna sinsemellan). Här valde man dessutom att behålla 1,3 biljoner i (toxiska) värdepapper som köpts upp i samband med krisen 2007-2009 och som man planerade att avyttra. ECB och andra centralbanker har väsentligen följt deras amerikanska motsvarighet.
Dessa härdsmältor började innan och kan inte ha orsakats av pandemin. Vad är då deras egentliga orsaker? Genom att återbesöka tre teoretiska noder i Marx framställning av kapitalets kristendenser kan vi sätta dagens krasch i perspektiv: profitkvoten, det fiktiva kapitalet, och teorin om pengar.
Marx berömda, kanske notoriska, teori om profitkvotens fallande tendens har på många sätt förvrängts inom marxist-leninistisk ortodoxi. En klassisk förklaring av teorin som dock håller i ljuset av teorins samtida tillämpning är följande: eftersom vinsten kommer från exploateringen av arbetet faller vinstens andel av det totala verksamma kapitalet när utläggen för arbete minskar relativt detta totalkapital (givet en konstant exploateringsgrad). Utläggen för produktionsmedel kan visserligen ge en innovativ kapitalist ett temporärt övertag i konkurrensen men när ny teknik blir allmän trycks priser och vinster ned. Och i takt med att det fasta kapitalet växer ökar problemen som Marx beskrev i termer av ”överackumulation” och ”moralisk depreciering”; en depressiv spiral där teknisk utveckling och prispress gör tidigare investeringar olönsamma.
Ortodoxins förvrängning av teorin ledde bland annat till att profitkvotens rörelse förstods som en renodlat ”materiell” företeelse, det vill säga, som oberoende av kapitalets ”ytliga” spekulativa tendenser. Men faktum är att Marx ägnade mer tid och text till att utforska monetära dynamiker och vad vi idag skulle kalla ”finansialisering” än vad han ägnade åt den beryktade profitkvoten, och Marx såg dessa fenomen – profitkvot och spekulation – som nära förbundna. Han noterade bland annat hur stagnerande vinster i en del av ekonomin leder till att kapital rör sig mot andra sektorer, och att överackumulation i den varuproducerande sektorn temporärt kan neutraliseras av spekulativ expansion.
Trots att centralbanker öst krediter över världens ekonomier har tillväxten sedan finanskrisen varit modest och produktivitetsutvecklingen stagnant. Orsaken är att företag mestadels använt dessa kreditinjektioner för spekulativa syften, till exempel genom att köpa tillbaka sina egna aktier för att elda på börsyran. Kapitalet har inte investerat nämnvärt i varuproduktion, i den så kallade ”reala” ekonomin. Och när man investerat i produktiv verksamhet har man i regel inte satsat långsiktigt på det fasta kapitalet. Böjningen mot det spekulativa är enligt Marx den andra sidan av en reell överackumulation; låga vinstnivåer i den varuproducerande sektorn har föranlett rörelsen mot mer profitabla finansiella investeringar. Coronakraschen föregicks inte bara av finansiella härdsmältor – även den produktiva sektorn hade börjat avstanna, något som framgick inom bilindustrin, i den tyska tillverkningsindustrin, och i ett fallande kopparpris (som ofta har gett en fingervisning om trender i den internationella realekonomin).
En välkänd förespråkare av Marx teori om profitkvotens fallande tendens som en förklaring till vår tids kristendenser är den brittiske ekonomen Michael Roberts. Att låga vinstnivåer och minskade investeringar i den ”reala” ekonomin har ackompanjerat senare årtiondens finansialisering är många ekonomer överens om, men Roberts har visat att fallande vinstnivåer under efterkrigstiden omedelbart föregår minskade investeringar och därmed allmänna kriser, inklusive finanskriser. För att mer precist förstå hur profitkvotens rörelser samspelar med finansiella förlopp måste vi dock bekanta oss med ett annat begrepp i Marx ekonomiska teori.
Kapitalistiska ekonomier har i alla tider sett finansexpansioner och den amerikanska sociologen Beverly Silver har visat hur det hon kallar en ”financial fix” återkommande har tjänat kapitalet som en utväg när det hotas av stridbara arbetarklasser. Den finansexpansion som underbyggt den senaste, nyliberala perioden genomsyrar dock samhällsekonomin i en helt annan utsträckning än tidigare. Talet om ”finansialisering” har därför visst fog. Men begreppet används i regel oprecist och tycks ibland beteckna finanskapitalets och ”börsens” ökade makt, som att vi hade att göra med en pervertering av en äldre ”genuin” kapitalism dirigerad av industrialister som till skillnad från dagens finansvalpar tog sitt samhällsansvar.
Mer precisa förklaringar till våra tiders finansexpansion står att finna hos Marx. För honom handlade ”finansialisering” om hur inkomster som bildar olika delar av kapitalets kretslopp bryts ut och – klonas. Faser i detta kretslopp isoleras och blir föremål för ett slags varufiering. Därmed dubbleras det ursprungliga kapitalet genom tillskapandet av en virtuell motsvarighet.
Det handlar om vad Marx kallade ”fiktivt kapital”. Detta kapital är vad finansexpansioner består av, och det skapas när äganderätten till en inkomstström (hyror, avbetalningar, företagsvinster, etc.) görs till en vara, det vill säga, när den rätten prissätts och säljs. Ett sådant värdepapper prissätts efter rådande räntenivå, enligt logiken ”Hur stort skulle ett kapital vara som gav denna intäkt i form av ränta?” Det kanske mest absurda – och destabiliserande – är att ju lägre räntor desto högre kan dessa värdepapper prissättas, och omvänt: om räntorna stiger motsvarar en given sådan inkomstström plötsligt ett mindre kapital. När det vänder nedåt, när börserna faller och räntorna börjar stiga, blir det alltså ingen mjuklandning.
Om de låga vinstnivåerna i den ”reala” ekonomin är bakgrunden så är den omedelbara orsaken till dagens kris att dessa fiktiva kapitalformer (denna kapitalisering av framtida inkomster) till slut blir så omfattande i relation till nuvarande, faktiska vinster och intäkter att glappet blir uppenbart för stora aktörer, varvid de drar sig ur. Deras slutsats att festen är slut och att det är läge att casha in föranleder raset.
Börserna domineras av ungefär 100 sådana aktörer (storbanker, kapitalförvaltare, pensionsfonder, industrikoncerner, några oljebolag och teknikjättar). De är alltså ganska få och dessutom ofta delägare i varandra; deras agerande är relativt synkroniserat. Under andra halvan av februari beslöt de att det var dags att dra sig ur och började sälja, till en början till bra priser. Jättarna är dock för stora för att kunna sälja utan att dra med sig hela marknader, så detta omvandlades snabbt till ett ras.
Men vad betyder det att säga att stora marknadsaktörer ”cashar in”? Ty det fiktiva kapital som cirkulerar på världens börser – som jättarna nu avyttrar – fungerar vanligen just som likvida medel. Och är inte dagens (mot guld) ickekonvertibla betalningsmedel lika fiktiva som alla dessa värdepapper? Marx begrepp om fiktivt kapital överlappar således med hans teori om pengar.
Joseph Schumpeter beskrev Marx som en ”teoretisk metallist” och efterföljande ekonomer har i regel betraktat hans teori om pengar som obsolet i och med myntfotens avskaffande. I takt med att Marx monetära efterforskningar uppmärksammas framträder dock en annan bild. Marx förstod pengar som en social form som visserligen ursprungligen är förbunden med ädelmetaller men som genom kapitalets inflytande tenderar att frigöras från denna rent materiella grund. Denna frigörelse kan dock – som Suzanne de Brunhoff utförligt förklarade – aldrig fullbordas; och kapitalistiska kriser kan förstås som en rörelse där penningformens dematerialisering drivs så långt att samma form undermineras.
Med andra ord, pengar uppträder alltså först som en vara – deras värde är knutet till ädelmetallernas produktionskostnader – men pengarna tenderar under kapitalismens utveckling att omvandlas till fiktivt kapital. Om det monetära systemet tidigare var förankrat i guldpriset är det idag baserat på statens kreditvärdighet, och ytterst på amerikanska statsobligationer.
Så, när vi säger att de stora aktörerna på världens börser säljer för att ”casha in” betyder detta att de byter upp sig i ett slags hierarki av pengar-som-fiktivt-kapital: från mer riskabla värdepapper, som i goda tider dock är helt konvertibla, till mindre riskabla värdepapper som statsskuldväxlar, särskilt amerikanska. De senare ökar i värde medan de förra kollapsar under kraschen.
Men även under dessa omständigheter förblir penningformen underordnad en logik som gäller för pengar-som-vara. När de stora aktörerna säljer för att casha in – alltså inte, som i normala tider, säljer för att köpa – går räntorna upp; priset på pengar ökar alltså, och effekten är densamma som när guld undandrogs cirkulationen under tidigare kriser. Faktum att statsobligationer fungerar som ankare i systemet ger inte heller stater ett obegränsat manöverutrymme. Visserligen stärks dollarns ställning initialt i tider av panik, då kapital söker sig till den minst riskabla typen av skuldsedel, men Feds förmåga att absorbera de värdepapper som krisen renderar till skräp är inte oändlig. Och här kvarstår guldet (och en del andra råvaror) som viktig jämförelsepunkt: sedan Bretton Woods avvecklades har dollarns värde uttryckt i guld fallit. Om dollarvärdet skulle börja falla dramatiskt kan det framtvinga en ny Volckerchock, det vill säga, en radikal räntehöjning med förödande effekter.
När krisen nu kommit i rullning är det fortsatta förloppet såklart inte oberoende av den pågående pandemin, men även utan den senare – om raset skulle ha utlösts av krig mellan USA och Iran, handelskonflikten USA–Kina, etcetera – så skulle den rent ekonomiska krisen vara förödande. Bakgrunden är överackumulation i den varuproducerande sektorn. Det har inget med viruset att göra. Och själva fallhöjden har byggts upp i form av fiktivt kapital i finanssektorn. Den tillväxten var helt och hållet självförintande, oavsett vilken nål det är som spräcker bubblan.
Krisen tänjer på gränserna för den monetära ordning som upprättats på det fiktiva kapitalets grundval med dollar som global reservvaluta. Även om vi inte kan veta exakt var dessa gränser går utifrån ett teoretiskt perspektiv så är den politiska slutsatsen klar: varje kris varslar om en apokalyptisk potential i den sociala ordning som bygger på kapitalet.
Ett minimum av vett och moral vore att överta banker och andra aktörer som orsakar och profiterar på detta elände i offentlig ägo.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
