Maskuliniteten fördärvar oss

replik maskulinitet Det är inte maskuliniteten som är i kris utan det är själva maskuliniteten som är krisen. Den är ett projekt som aldrig kommer att förverkligas då det just vilar på ett förnekande av våra livsvillkor. Vi har mycket att vinna på att avslöja den. 

Selma Brodrejs inlägg i debatten om män och maskulinitet är ett gott exempel på en idealisering av maskulinitet. Önskan om den starka pappan och en man som pekar med hela handen bortser från pappans och allas våra existentiella livsvillkor, nämligen vår hjälplöshet, sårbarhet och beroende.

Risken för krig och brutalitet, tror jag, skulle minska om vi kunde erkänna att den förmenta maskuliniteten är en försvarsmässig reaktion på nämnda villkor.

Mannen och maskuliniteten sägs i stort sett alltid ha varit i kris, enligt historikern David Tjeder. Och jag vill påstå att det inte är maskuliniteten som är i kris utan att det är själva maskuliniteten som är krisen. Den fördärvar oss och vi har mycket att vinna på att avslöja den och låta oss vidkännas dess känslomässiga och bräckliga grund.

Vi känner igen de maskulina idealen, inte sällan högt värderade, i form av aktivitet, beslutsamhet, resoluthet, styrka, kontroll, suveränitet, oberoende, självtillräcklighet, hjältemod, osv osv.

Maskulina ideal och strävan efter en maskulin identitet är en kompensatorisk reaktion i en narcissistiskt kränkt själ.

Dessa ideal som just förknippas med män och maskulinitet är inte ett fullbordande av något naturligt givet hos ett mankön, som om det i botten av mannens själ skulle finnas en ”vildman”. Tvärtom är dessa maskulina ideal, och strävan efter en maskulin identitet, en kompensatorisk reaktion i en narcissistiskt kränkt själ.

Den tidiga dynamiken mellan barn och föräldrar, omgivna av ett patriarkalt samhälle, gör att pojken/mannen vanligtvis löser livets existentiella utmaningar på ett annat sätt än flickan/kvinnan. Alla, pojken såväl som flickan, föds totalt hjälplösa och totalt beroende. Och denna belägenhet kan man alltså förhålla sig olika till; min poäng är att ett sätt att förhålla sig är att omfatta det maskulina projektet vilket alltså innebär ett förnekande av dessa livsvillkor.

Här finns inte utrymme att diskutera den mycket komplexa psykologiska utvecklingen som i många avseenden är mer smärtfylld och svårare för den lilla pojken än för den lilla flickan. Den lilla pojkens identifikation med den första, primära vårdgivaren är vanligtvis svårare och mer traumatisk för pojken än för flickan. Pojken/mannen har vanligtvis svårare att bejaka den moderliga omsorgen än flickan/kvinnan.

Min erfarenhet är att det reser ett stort motstånd hos pojken/mannen att identifiera sig med modern/moderlig omsorg. Hon och hennes omsorg blir inte till förebild. Hon fattas också i Brodrejs analys om maskulinitet, i den tycks endast rymmas en utpräglad maskulin omsorg som kämpar för landet.

Två frågor inställer sig: Varför är den kampen endast förbehållen mannen? Varför är en annan form av omsorg, som jag här kallar moderlig, försummad?

Låt mig göra en kort kommentar om min terminologi om ”moder” och ”moderlig omsorg” som i första hand ska förstås i termer av primär vårdnadsgivare. I dagens samhälle är den primära vårdnadsgivaren för all del inte alltid den biologiska modern, eller en kvinna för den delen, även om det fortfarande är vanligast. Men våra föreställningar om omsorg följer inte alltid de faktiska omständigheter som barnet växer upp under. Wendy Hollway har påpekat att ett barn som vuxit upp i en familj som inte följt den traditionella könsdifferentierade omsorgen med modern som första vårdnadsgivare, ändå kan, utifrån kulturella normer och sedvänjor, i efterhand komma att tillskriva omsorgen en traditionell köns/genusbaserad innebörd.

Vi måste göra en distinktion mellan man, könet, och maskulinitet, genusideal som i första hand förknippas med att vara man men som också kvinnor och icke-binära personer kan omhulda.

Utifrån litteratur, personliga erfarenheter som man och kliniska erfarenheter som psykoterapeut och psykoanalytiker har jag kommit fram till att när det gäller kön kan man tala om en identitet, men när det gäller maskulinitet rör det sig möjligtvis om en strävan till identitet, eller med andra ord, om ett projekt. Ett projekt är en möjlighet som ännu inte förverkligats.

Det maskulina projektet innebär att mannen projicerar in oönskade sidor hos sig själv i kvinnan.

Vad gäller maskulinitet som projekt vill jag hävda att det är ett projekt som aldrig kommer att förverkligas då det just vilar på ett förnekande av våra livsvillkor. Genus och maskulinitet är ett resultat av historisk, social och kulturell mening som har identifierats med ens könsidentitet, och som var och en måste svara på.

Och som jag ser det sker svaret antingen i form av en (illusorisk) strävan till genusidentitet eller till ett avvisande av att det existerar något sådant som genusidentitet, det vill säga att det finns en specifik mening knutet till ens kön.

Det senare svaret gör det möjligt att frigöra sig från stereotypa idéer om vad det innebär att vara man. Att betrakta sitt beteende som i sig motiverat av att man är en maskulin man, som till exempel ”att jag som man ska handla resolut eftersom resoluthet är ett maskulint drag”, är att göra sig till en idé istället för att handla som ett subjekt som låter sig vidkännas (tar ansvar för) sina upplevelser, känslor och handlingar.

Sammanfattningsvis vill jag framföra tanken att det som finns i botten av den förment starke mannen är en narcissistiskt kränkt pojke/man som brister i förmågan att härbärgera traumatiska erfarenheter, såsom separation/förlust, avund och otillräcklighet, inte sällan i förhållande till modern/moderlig omsorg. Som lösning på denna belägenhet kan vi förstå skapandet av maskulinitet där kärnan är avståndstagande från, och nedvärderande av, det feminina och i synnerhet det moderliga härbärgerandet. Och inte bara ett avståndstagande utan även att det maskulina projektet innebär att mannen projicerar in oönskade sidor hos sig själv i kvinnan, såsom sårbarhet, passivitet och beroende.