
Teater Toxisk maskulinitet som enda förklaring? Stina Pettersson har sett “Papporna” på Dramaten, och saknar frågor om samhällets ansvar.
”Papporna” på Dramatens lilla scen börjar med dans. Utklädda i masker med dramatiska utryck och togor som om de var antika filosofer eller studentspexare, dansar ett tiotal män runt. Ibland rör de sig med varandra, men oftare inte. Det är ganska spännande, och snyggt, men föreställningen börjar på riktigt när en pojke dansar in i bland dem. Pojken är kanske tretton år, en betydligt mer begåvad dansare, och han verkar så lätt bland männen, som snart ska underhålla publiken med att föreställningen igenom berätta om sina tunga synder.
Barns oskyldighet
Efter att man har sett ”Adolescence” på Netflix (och vid det här laget har väl nästan alla det?) upplever jag att det är svårt att se på 13-åringar på samma sätt. Min blick har blivit laddad, jag har påmints om hur mycket som står på spel. Ingenting får hända dem, samtidigt som ju mycket, allt, snart ska hända dem. Det är som om jag tror att alla 13-åringar jag ser står längst ut på kanten inför ett djupt emotionellt stup. Och hur ska jag få veta om det är sant eller inte, eftersom det ju inte går att fråga utan att vara cringe?
Att använda barns oskyldighet för att kasta ljus på våldet i världen är inte ett nytt grepp. Med både ”Papporna” och ”Adolescence” gör det snyggt.
I tider då toxiskt maskulinitet allt oftare används för att beskriva det stora världen, med galna ledare, krig och katastrofer, dröjer både ”Papporna” och ”Adolescence” kvar i den lilla världen. Är det där våldet börjar? Börjar det med en liten pojke?
Våld föder våld
I pjäsen ”Papporna”, baserad på Alexandra Pascalidous bok med samma namn, berättar män och bara män om sina pappor, och hur de själva är som pappor. Historierna blir snabbt berättelser om frånvaro, ilska, oförmåga att formulera känslor, manipulation, lögner och våld. Våldets gestaltas brett, allt från att smula sönder sitt barns självkänsla till att hugga ihjäl sin hustru. Berättelserna går in i varandra, man följer pjäsens teman utan att se till varje enskilt narrativ som en egen historia. Tydligt blir att våld föder våld, eller i alla fall ett vakuum eller en brist som gör känslolivet svårare.
Toxisk maskulinitet, kallas det ju, som om det var ett gift som bortom all kontroll sprider sig bland människor. Det gestaltas som något som samhället inte kan göra så mycket åt. Om din pappa var på ett sätt, blir du på ett sätt som en reaktion på det, och sen blir ditt barn en reaktion på dig, och det är oundvikligt, verkar pjäsen visa. När det större samhället skildras, typ när pappor som invandrade till Sverige på 70- och 80-talet beskriver vad Olof Palme betydde för dem, så är det kitsch. Som om det bara var en till bortförklarande lögn, man är bara en fasad utanför hemmet, och den som man är med sina barn, det är den egentligen enda sanna versionen om vem man var.
Världens fasor lurar på Internet
Det enda sättet man kan påverka framtiden är i den privata sfären, misslyckas man där är allt förlorat.
Och nu är allt förlorat. För att förklara våldet i dagens Sverige vill pjäsen inte heller vara för långsynt. Man kan prata om nyliberalism och raserat folkhem, men när skådisarna går in i den monologen är det också som skämt, som två tjackade sköna killar på en efterfest som är så höga att de knappt minns vad de sa för femton sekunder sen. Det handlar om kapitalismen, säger de till varandra medan jag undrar om de inte tuggat sönder sitt kindkött snart? Det ryckiga rörelserna är välspelade, tydliga. Att vara en dålig man är en slutgiltig dom i “Papporna”, man kan inte skylla på samhället.
Jag tänker på sista scenen i ”Adolescence”, när pappan gråtande i sin sons barnsäng skriker att han har misslyckats. ”I failed you son”, hulkar han.
Att misslyckas som förälder i dag är så mycket lättare hänt än när pappan själv var barn, eftersom man då bara var duktig om man inte slogs. Nu lurar all världens fasor på internet, har föräldrarna förstått, och när en psykolog får skrapa lite på deras son i avsnittet innan väller det fram ett mörker som jäst på känslomässig förvirring i kombination med chauvinism-extremisten Andrew Tates relationstips.
Samhällets påverkan
Jag vill inte att Andrew Tate ska få grepp i ett enda litet barn till, någonsin. Men hur ska man egentligen göra det svårare för honom?
Folkhemmet i Sverige har fallit sönder, den brittiska skolan är en nedskärnings-mardröm och jobbar en man som förälder nattskift så gör man. Men ändå är misslyckade inom familjen helt upp till var och en, en individuell angelägenhet. Föräldrarnas sorg i ”Adolescence” famlar med att de inte kunde ha vetat, att de inte gjorde något fel. Samtidigt som de borde varit lite, lite bättre. I ett samhälle som har fullt upp med att säga att de redan är för dåliga, på allt. ”I took my eye off the ball” konstaterar Jamies pappa i ”Adolescence”. Det är det enda som behövs.
Jag fattar att man måste, måste, måste vara en fantastisk förälder. Man får såklart inte vara våldsam. Samtidigt ser jag i både ”Adolescence” och ”Papporna” ett fokus på den lilla världen som inte accepterar det vidare samhällets påverkan som en rimlig förklaring till att saker blir som de blir.
Det är vackert, på ett sätt. Förklaringen blir istället att människor vill ha kärlek och att inte få det, eller bara rädslan för att inte få det, är roten till allt ont. Om det är fallet är det ju bara att sätta igång och skapa lyckliga familjer, alla lika. Men 13-åriga Jamie skriker till sin barnpsykolog ”Don’t you like me?” efter att ha spytt ut sitt förvirrade hat över henne. Hon säger att hon verkligen tycker att han ska acceptera den psykiatriska hjälp han kommer att erbjudas.
Kanske behöver vi ett samhälle ändå. Kanske måste inte allt handla om papporna.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.