Med kroppen som verktyg

Måndagen den 25 maj dör George Floyd till följd av ett polisingripande i Minneapolis, USA. Händelsen blir startskottet för stora, globala demonstrationer till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. Hur tar sig detta motstånd uttryck som civilkurage under en unik period av pandemi och bevakad social distansering? Och vad har det för samband med övervakning? Det reflekterar Anna Pernilla Olofsson Hjort över.

I skuggan av coronakrisen sker det världsomfattande upprättelser mot rasism, övergrepp, exploatering och diskriminering. Coronapandemin skulle visa sig vara det vi länge hade väntat på. Händelsen med George Floyd var det som fick bägaren att rinna över. Trots utegångsförbud har tusentals världen över rest sig i solidaritet. Civilkurage har under juni månad 2020 blivit till en rörelse som framöver kommer att vara förenat med just solidaritet.

Parallellt, under coronapandemin förespråkas övervakning som den enda säkerheten, vilket får allt mer utrymme i ett undantagstillstånd. Som tar genvägar förbi integritetsfrågor, diskriminering och personlig säkerhet. Motsvarande sker nedmontering av demokratin som långsamt går över till totalitärt styre i allt fler nationer. Kameraövervakning på offentliga platser (och privata) ökar trots att det inskränker på individens rätt till privatliv och minskar den personliga säkerheten.Övervakning används som argument för att minska brottslighet och skador samt att gynna hälsan, medan forskning visar på riskerna med en utbredd kontroll.  Vad som äventyras är individens frihet och integritet, medan kontroll riskerar att falla i händerna på maktlystna och användas för politiska syften. En metod av kontroll som väcker rädslor inför en ”osynlig fiende”och inför sig själv som ”misstänkt” eller ”avvikande”. Vilket till sist aktiverar beteendeförändringar och underkastelse. Coronakrisen har snabbt utvecklats till en militärisk och politisk retorik. ”Viruset” har beskrivits som en osynlig fiende som till varje pris måste ”bekämpas” eller ”utrotas”. Som följd har rädslan inför”fienden” skruvats upp till orimliga idéer om säkerhet och kontroll över kroppar. Det innebär en stor fara för demokratin och underlättar varken för studiet av pandemier eller skyddar individer, som flertalet forskare framhåller.

Bakom föreställningar om kontroll döljer sig en lång historia av kolonisering och äganderätt. Ett hierarkiskt system som har upprätthållits med hjälp av strukturellt förtryck och kontroll av den fabricerade egendomen – kroppen. Olika kroppar tilldelas olika plats i det offentliga och privata rummet. Hudfärg, kön, könsidentitet, religion, ålder, kapabilitet avgör vilka (o)möjligheter var och en får till juridiskt fastställda rättigheter och skyldigheter. Det är förutom polisens övervåld och kontroll som dessa ojämlikheter ifrågasätts i skuggan av George Floyds död och coronakrisens talande realitet. George Floyds död kommer därför att bli en symbol för obekväma sanningar om en ojämlik värld. Sambanden mellan biosäkerhet (biologisk säkerhet), undantagstillstånd, diskriminering, rasism, förtryck, klimathot, social distansering, och övervakning är med andra ord djupt förenade. Teknik och nätet möjliggör å ena sidan en chans till frigörelse och politisk kamp, å andra sidan kan det fungera som ett redskap för övervakning och despoti.

Allt eftersom tekniken upprustas och undantagstillståndet tillåter allt mer kontroll av individers privatliv bör vi således ställa oss frågan om vem som övervakar, vem som övervakas och för vilket syfte? Följaktligen, vad är det för samhälle vi får som ställer säkerhet mot frihet? Dystopier om tekniskt fulländade kontrollsystem är vi redan bekanta med från bland annat Karin Boyes   Kallocain (1940), George Orwells 1984 (1949) och W. H. Audens The Unknown Citizen (1940) samt dramaserien Black Mirror (2011). Men till skillnad från dystopiska samhällen har ett framväxande övervakningssamhälle tagit fäste i modern tid, där Xinjiang i Kina är ett exempel. Samtidigt pågår en global AI-kapplöpning med teknikjättar från Silicon Valley i spetsen. Integritetsforskare, journalister, advokater, filosofer, historiker, med flera varnar för en dystopi driven av politik och marknad som konsekvens av en utbredd övervakning ( The Known Citizen – A History of Privacy in Modern America,Sarah E. Igo, 2018). I takt med att coronapandemin i hälsans namn och för allmänhetens bästa banar väg för samarbeten mellan teknikjättar och staten, behöver vi därför påminna oss om de konsekvenser som följer med total övervakning över individen, och samtidigt sätta det i relation till den ordningsmakt som väckt motstånd efter George Floyds död. En användbar metod är att ta hjälp av Foucaults begrepp panopticism och Agambens begrepp biosäkerhet. I samband med civilkurage som Butler och Arendt menar understryker kroppens politiska relevans i det offentliga rummet.

Panoptikon – ”ögat som ser allt”

Panoptikon: från de grekiska orden pan ”all” och ”optikos” som hör till synen, d. v. s. ”ögat som ser allt”, eller Guds allseende öga.

År 1785 designades fängelsemodellen Panoptikon av filosofen Jeremy Bentham. Syftet med modellen var att generera oavbruten översikt överallt utan fysisk eller instrumentell ansträngning. Med granskande ögon på både sig själv och andra skulle det frambringa kontroll och därmed ”förbättringar” av människan. Fängelsemodellen som designades för att vara applicerbar på alla miljöer har alltsedan blivit en standardmodell som, förutom i fängelser och det militära, även applicerats på skola, sjukhus, fabrik och allehanda offentliga platser.

Det är mot bakgrund av Benthams Panoptikon som den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault (f. 1926) utvecklar begreppet panopticism, eller”mental maktutövning” i Discipline and Punish. The Birth of the Prison från 1975. Som Foucault visar är modellens effekt en osynlig rädsla inför bestraffning och inför det ”avvikande” och ”sjuka”. De som inte fogar sig eller inte ”passar in” blir bestraffade. De mekanismer panopticism därför triggar fungerar som en inre övervakning som per automatik pekar ut olikhet som något främmande och hotfullt.

I en tid av coronapandemi då kroppar sorteras efter hur stort ”hot” de utgör mot samhället, värderas kroppar simultant enligt statistiska och ekonomiska tabeller, vilka delar upp individer som antingen ”starka” eller ”svaga”. Vidare görs en bedömning om vem som får leva och vem som måste offras.  Föreställningarna om andras kroppar blir med övervakning alltmer systematiskt organiserat. Därtill förskjuts kontroll till att verka mellan hälsa och säkerhet, i vilken panopticismens kategoriseringssystem gör sig påmint. Kroppar bevakas, kroppar registreras; kroppar kategoriseras; kroppar korrigeras – för ett upprätthållande av säkerhet. Ett system som bygger på att markera klyftan mellan bra/dåligt genom avgränsning och differentiering. Till sist har en systematisk procedur omvandlats till självkontroll, eller panopticism som konsekvens av oavbruten övervakning. Maktövertaget märks inte, syns inte och hörs inte eftersom alla är delaktiga i att upprätthålla systemet att rutinmässigt övervaka, kategorisera och granska varandra.

Likheterna mellan panopticism och ett högteknologiskt övervakningssamhälle är påtaglig. Utgångspunkten är rädsla inför ett eventuellt hot och räddningen är säkerhet, för samhällets och nationens bästa. Det är ett budskap som är både tyst och osynligt men som mentalt infiltreras hos varje individ. Automatiserade beteenden av att oavbrutet bevaka och misstänkliggöra andra håller rädslan på avstånd. Med exempelvis övervakningskameror, ansiktsigenkänning och ”pandemi-appar”. Till slut har övervakning av kroppen normaliserats och omvandlats till medgörlighet inför att låta kroppen begränsas. Förebyggande teorier, försiktighetsåtgärder och beredskap blir en del av att offra sin integritet. Vilket under pandemier får extra utrymme med stora konsekvenser till följd.

Kartläggning av kroppen och underkastelsen inför myndigheters instruktioner blir efter hand normaliserat medan undantagsperioden mister sitt slutdatum.

Det finns här starka analogier till det moderna välfärdsprojektet som under 1930- och 1940-talet tog fart för att åstadkomma det ”perfekta samhället” med ett ”skydd” mot abnormitet, vars konsekvens i form av rashygien, eller eugenik, skulle lämna djupa sår i historien. Ett projekt som upprätthölls genom rigorös kontroll av kroppar, med bevakning, registrering, kategorisering, exkludering och korrigering, vilket tvingade människor till tvångssterilisering som avskaffades först 2014.

Biosäkerhet under undantagstillstånd

I takt med att undantagstillstånd går över till ”normaltillstånd” uppstår under coronakrisen helt andra metoder för övervakning. Kroppen omvandlas till det ultimata medlet för en fullständig digitaliserad bevakning. Med allt mer fokus på biosäkerhet som förutom att övervaka kroppen även övervakar information. Alla aktiviteter, hälsotillstånd och kontakter samlat på en och samma plats. Appar som registrerar, kategoriserar och slår larm om vår hälsa och säkerhet. Med hjälp av värmedetektorer, rörelse-larm, distans-larm, corona-appar och så vidare. En perfekt övervakad högteknologisk infrastruktur, panopticismnär den gör sig som bäst.

Filosofen Giorgio Agamben (f. 1942) betonar att liv bevakas; värderas; sorteras, för att till slut väva samman liv och död till en politisk fråga. Allteftersom stat och marknad smälter samman försvinner gradvis den individuella integriteten och friheten. Efterverkningen blir att varje individs rättigheter försvagas. Tillträde till datainsamling av information och kroppens alla tillstånd underbygger slutligen statens fullkomliga kontroll över individens hälsa, med biosäkerhet som absolut högsta prioritet. Med ett undantagstillstånd som coronapandemin påyrkar, förstärks på detta vis en auktoritär kontroll över samhällets (nationens) individer. Gränsen mellan demokrati och totalitarism suddas obemärkt ut. Agamben belyser med begreppen zoe (”det nakna livet”) och bios (”kvalitativt liv”) hur kroppar systematiskt kategoriseras enligt en biopolitisk logik, i vilken medicin och säkerhet förenas med teknik och makt och politik förenas med marknad.

Ett kategoriseringssystem som delar in liv enligt den politiska kroppen styrd av en värderingslogik som på många vis påminner om panopticismens schema. Därtill blir vi oundvikligen medskyldiga till övervakning. Med enda skillnaden att ”ögat” via digitaliserad övervakning (appar) har letat sig in i kroppen. Subtilt smyger sig olika former av förtryck närmare in på själva livet – ”det nakna livet”. Kartläggning av kroppen och underkastelsen inför myndigheters instruktioner blir efter hand normaliserat medan undantagsperioden mister sitt slutdatum. Dystopier om kontrollsamhällen som Kallocain och 1984 känns plötsligt inte allt för långsökt. Allt intrikat sammanvävt: liv, död, övervakning, politik, stat och marknad. Agamben understryker att undantagstillståndet som får sin kraft ur rädsla, idag är permanent. Social distansering under pandemier är därför det mest effektiva maktmedlet för resignation under ”den enväldiga makten”. Rädslan för det osynliga hotet underbyggs av ständiga uppmaningar om att hålla avstånd till den som är främmande. Den enda utvägen, påpekar Agamben, är att göra motstånd mot rädslan genom beröring. Eftersom det är det motsatta till distansering, både fysiskt och mentalt. Beröring, är just vad demonstranterna våren 2020 skall komma att använda som sitt motstånd. Kroppar har slutit sig till varandra i solidaritet i motstånd mot översyn och förtryck. Med andra ord har ett nytt ljus kastats på civilkurage.

Civilkurage 2020

Enligt Nationalencyklopedin härrör ordet civilkurage från den tyske kanslern Otto von Bismarck som myntade ”Zivilcourage” 1864. Civilkurage betyder:

… att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.

Det innebär med andra ord att aktivt utmana etablerade dogmer och göra motstånd med sin kropp som verktyg. Motståndet är förbundet med moraliskt ansvar och är ett behov som väcks när rådande lagar förorsakar andras lidande. Att ta ett personligt moraliskt ansvar betyder i vardaglig mening en rad olika saker och begreppet har varit föremål för diskussion redan bland de grekiska och romerska filosoferna, framförallt av Aristoteles (Den nikomachiska etiken, 350 f. Kr.). Oavsett om moraliskt ansvar är förknippat med åtaganden i relationer privat eller offentligt som del av en grupp, är begreppets andemening att visa respekt och ödmjukhet mot andra, vilket inbegriper samtidigt att ta konsekvenserna för sitt handlande. Moraliskt ansvar är på samma gång ett juridiskt begrepp som ett moralfilosofiskt, men det moraliska ansvaret kan hamna i konflikt med rådande juridiska lagar och normer. Moraliskt ansvar blir i den meningen ett personligt ansvar som står högre än det juridiska. På så vis liknar det begreppet civilkurage, eller civil olydnad.

Civilkurage kommer från och med den här tiden i historien stå för en stark solidarisk rörelse.

Hösten 2018 ansåg Forum för Levande Historia att det åter fanns nytt behov av att belysa begreppets värde för samhället. Med en utställning som skulle handla om”de som vägrar vara åskådare och visar att det går att göra ett annat val. […] Ett val för medmänsklighet och civilkurage”. Det är med andra ord kroppar som ”gör ett annat val” i det offentliga rummet med vetskap om att den juridiska moralen (lagen) bryts, det vill säga att kontraktet mellan individ och stat bryts vid motstånd.

Judith Butler (f. 1956), professor i retorik och litteraturvetenskap betonar att för att politik skall ta plats i det offentliga rummet är kroppen en nödvändighet. Med stöd av filosofen Hannah Arendts (f. 1906), reflektion kring kroppens och språkets oskiljaktiga relation till varandra menar Butler likt Arendt att kroppars föreningar med varandra på offentliga platser har en obestridlig betydelse i en politisk kontext, eftersom kroppen därmed uttrycker en möjlighet. En kropp sammansluten med en annan skapar ett starkt förbund, samtidigt som de gör motstånd och ”stör ordningen”. Genom den resonans som uppstår tar dessa kroppar oundvikligen sin plats (sin röst) i det offentliga rummet. I en sådan situation är ett unisont agerande kraftfullt och utgör ett typiskt exempel på enad civil olydnad. Det blir på så vis en kollektiv kraft i vilken alla enskilda individer inser sitt personliga ansvar. Samtidigt sin delade skuld om ingen gör motstånd, om ingen ”griper in”. Kroppens relevans i det offentliga rummet visar sig härmed otvivelaktig.

Kroppar som gör motstånd har historiskt uppfattats som ett upproriskt hot mot ordningen. Suffragetterna, med den brittiske kvinnosakskämpen Emmeline Pankhurst i spetsen, förde en lång kamp för kvinnlig rösträtt. Med kroppen som verktyg utövade suffragetterna sina rättigheter i det offentliga rummet. Men att revoltera med sin kropp handlar om både små och stora motstånd i vardagen. När Rosa Parks 1955 på en buss i Montgomery, Alabama, gör motstånd med sin kropp genom att vägra företräde åt en vit man utför Rosa Parks en kroppslig handling i vardagen, men som initierade medborgarrättsrörelsen i USA. Våren 2020 kommer åter att markera kroppens relevans i det offentliga rummet. George Floyds kropp som faller offer för ett strukturellt rasistiskt system tänder gnistan och synliggör djupgående problem som länge ”kvävts”. Det sociala kontraktet mellan individ och stat har för länge sedan brutits. George Floyds död är symptomatiskt för en lång kedja av förtryck, rasism, diskriminering och exploatering. Hashtaggen #icantbreathe, ”jag kan inte andas”, som är George Floyds sista ord innan han dör, skall komma att stå för ett brutalt och globalt ”kvävande” av förtryckta och diskriminerade medborgare, individer på flykt, klimathot och utrotningshotade djur.

Trots hårda coronarestriktioner med social distansering som påbud gör kroppar motstånd i det offentliga rummet världen över, geografiskt, fysiskt och digitalt, för att i solidaritet resa sig mot ett helt system som länge underbyggts av strukturell diskriminering. George Floyds död visar en demokrati som inte bara sviker sina medborgare utan systematiskt utesluter dem. Det är många som har fått sätta livet till före George Floyd, men det som skiljer den här situationen från andra är det undantagstillstånd som coronapandemin medfört. För att göra motstånd i det offentliga rummet måste det sociala kontraktet brytas. Kroppar måste därmed riskera den juridiska moralen för att uppnå det personliga moraliska ansvaret. Detta är vad som sammanför en hel värld i solidaritet. För att göra sin röst hörd och för att få till lagändringar krävs följaktligen precis som Butler och Arendt betonar att kroppar tar plats i det offentliga rummet, först då kan även ”politik ta plats i det offentliga rummet”.

Personligt ansvar under diktatur

Personligt ansvar kan sägas höra ihop med omdömesförmåga, men det förutsätter att ansvaret varpå det vilar är förbundet med empati och solidaritet. Är det då relevant att söka sammanväva personligt ansvar med empati som Butler och Arendt föreslår? Genom att framhäva dess ofrånkomliga politiska relevans. Det räcker med andra ord inte att vara ”förnuftig” i sitt omdöme. Empati är centralt för att finna mod till motstånd – en handling bortom ord. Det är ett personligt ansvar, om att kräva utträde ur den juridiska moralen genom civil olydnad när lagen förorsakar andras lidande.

Arendt förespråkade civil olydnad eftersom hon menade att det egna lidandet är att föredra framför medverkande till andras lidande. Platons skrift Sokrates försvarstal: ”bättre att lida orätt än att själv begå orätt” (399 f. Kr.) ligger tillgrund för Arendts fortsatta arbete om personligt ansvar. Arendt ifrågasätter åtskillnaden mellan skuld och ansvar och anser istället att alla som begår orätt bär på en skuld oavsett om de är inbegripna i en kollektiv norm eller inte. Det handlar för Arendt om ett personligt ansvar oavsett den kollektiva plikten. Enligt Arendt finns det inget annat alternativ, eftersom ”att lida orätt eller att handla orätt är precis lika illa”.

Mot bakgrund av Eichmannrättegången i vilken Eichmann hävdar att han handlat i enlighet med sin utdelade plikt och därmed inte kan åläggas skuld. Belyser Arendt vikten av att ta personligt ansvar och att vägra delta även om det strider mot auktoritet och rådande normer. Förutom intellektuellt ansvar menar Arendt att det måste finnas något inom varje individ, bortom rationell etiklära. En ”själ” eller ”magkänsla”, som agerar likt en ”moralisk kompass”, vilket påminner om Sokrates uttryck ”människovisdom”, en känsla för vad som är rätt eller fel, något som existerar bortom ord, något mellanmänskligt.

Det mellanmänskliga finns även hos författaren, poeten, dramatikern och aktivisten James Baldwin vars centrala arbete kretsar kring kroppens begränsningar som konsekvens av hudfärg, sexualitet och socioekonomisk förutsättning. Likväl framhåller Baldwin empati som en ”politisk nödvändighet” för att komma åt det mellanmänskliga och för att motverka hat och rasism (The Cross of Redemption: Uncollected Writings, 2010). Synonymt åskådliggör Arendt empati som oundvikligt förenat med en inre moral som uppstår i själva övningen av att tänka. En tankeverksamhet som involverar självreflektion i ständig moralisk dialog med sig själv. Arendt understryker därtill att alla regeringar vilar på samtycke,vilket har en stark förankring till verbet lydnad. Ett kontrakt mellan individ och stat.Den som därmed trotsar kontraktet, bryter kontraktet för att i enlighet med den inre moralen ”göra ett annat val”.

Det är ingen slump att George Floyds död under coronapandemin tänder gnistan till vad som har utvecklats till en global rörelse mot ojämlikheter. I en tid varje andetag har blivit till en politisk fråga: Vem har rätt till att andas och vem har inte rätt till att andas?

Sambanden mellan samtidens digitaliserade övervakning i syftet att kartlägga och kategorisera kroppar i hälsans och säkerhetens namn ligger alltför nära ett smärtsamt historiskt sår från 1800-talets och 1900-talets rasbiologiska projekt och kolonialism. Det är av den anledningen George Floyds död synliggör en bristande samtida demokrati å ena sidan, en nedmontering av demokratin å andra sidan. Vad som står på spel är grundläggande rättigheter.

I efterdyningen av demonstrationerna har statyrivning blivit en essentiell del av att ta plats i det offentliga rummet. Statyrivning är inte ett nytt fenomen men precis som vid tidigare historiska händelser markerar det ett förändrat politiskt landskap. Vad som lyfts fram som ett kollektivt minne och vilka värderingar som hyllas genom monument är därför en betydande del i omställningen. Globalt förmedlas ett krav på en bättre värld, ett krav som idag inte kommer från en minoritet utan en majoritet. Det handlar om att det sociala kontraktet skall återfå sitt värde.

Vad demonstrationerna under juni månad 2020 världen över vittnar om är kroppar som ”vägrar vara åskådare”. Det är kroppar som i kantiansk mening ”offentligt gör bruk av sitt förnuft” och i arendtiansk mening följer sin inre moraliska kompass. Civilkurage kommer från och med den här tiden i historien stå för en stark solidarisk rörelse. Som i juni 2020 sammanfaller med Juneteenth, eller Frihetsdagen som firar frigörelsen från slaveri i USA den 19 juni 1865 och som är en minnesdag för solidaritet 1968. Då som nu står tusentals modigt enade.

Det mod som får en kropp att göra motstånd kommer till en början alltid anses störa ordningen. Tills lagen måste ändra sina föreskrifter, då omvandlas det till hjältemod. Jag finner tröst i Arendts och Butlers kroppsliga och själsliga moraliska ärende, vikten av att förstå förnuftet som en del av kroppen och den inre moralen. Att med sin kropp vägra delta i handlingar vars konsekvens blir någon annans lidande. En känsla som inte står fritt från förnuftet. En viktig ciceron till moraliska handlingar, som står i direkt anslutning till lidelse, ansvar och solidaritet. En handling som ständigt behöver vara på sin vakt.

I skuggan av George Floyds död är det av den anledningen nödvändigt att sätta nytt ljus på vikten av civilsamhället och individers egenmakt i framväxten av ett nytt samhällskontrakt.