covid-19 Coronaviruset har gett oss tid att tänka, släppt fram solidaritet och innebär en omvandling av en rad sociala och ekonomiska förhållanden. Så hur tar vi till vara på en revolution som kom farandes i luften utan mobilisering, undrar Erik Berggren.
Coronaviruset har blottlagt svårigheterna som kapitalismen har med storheterna ”normalitet” och ”undantag”. Detta måste ju alla brottas med i dessa tider. Men det tycks vara extra svårt att hantera en kris i produktionen och ekonomin för de som byggt sin världsbild på en idealistisk och fiktiv idé om jämvikt som ett naturligt och normalt tillstånd, blott stört av statlig klåfingrighet, arbetsmarknadsreglering och tillfälliga obalanser.
Nu tycks det viktigt för en rad högerskribenter att kräva extraordinära statliga stöd till företag som håller på att gå under i coronakrisen. Det är en bra idé. Men omsorgen om de anställda klingar falskt när det samtidiga ärendet uppenbarligen är att varna för smygsocialism genom statliga stöd och att kräva ett slut på ”undantagen”. Snarare än en omsorg om vanligt folk hörs en vilja att snabbt sparka igång ojämlikhetsmaskinen igen.
I decennier har högern krävt att staten håller tassarna borta från marknaden och alltid förnekat dess centrala roll som motor bakom investeringar, innovationer och tillväxt. De som systematiskt exkluderas i marknadsekonomier, faller ifrån eller skjuts åt sidan, har beskrivits som undantag som har sig själva att skylla eller, i den gladare versionen, människor som om de bara är lite mer flexibla kommer hitta att ett nytt arbete på den evigt expanderande, kreativa och givande marknaden. Detta är inte hela sanningen om högerns världsbild, men sant är i varje fall att just nu håller inte den där formeln alls. Nu har det onormala blivit normalt, det onaturliga natur, även nyliberaler måste erkänna det. Något utanför marknaden såväl som politiken har stängt ned det tills nyligen ”normala samhället”.
Svaret på coronavirusets ankomst har bytt ut principen om vinstmaximering mot en annan, att rädda liv. Sen diskuteras vad som är det mest effektiva sättet att göra det. Men enigheten är påfallande och beredskapen att lägga om livet för denna princip är slående. Så vid sidan om tråkigheten hemma, oron för gamla, svaga och oss själva, det opraktiska och existentiellt utmanande i att ha pausat framtiden för en oviss tid, ser vi att något mycket intressant också sker i detta undantag.
De flesta moderna samhällen tolererar massdöd.
Principen om allas rätt till liv har för första gången på länge fått inta den plats vi trott det haft i samhället, men nu ser klarare att det ofta bara varit en floskel. Peter Wolodarski lyfte denna princip i en av sina engagerade artiklar om pandemin (DN 22/3). Under rubriken ”Inget modernt samhälle kan tolerera massdöd” skrev han: ”Tar vi idén om alla människors lika värde på allvar kan vi inte medvetet välja att offra människoliv i stor skala.”
Detta är inte svårt att skriva under på, men det rymmer ju egentligen en lögn. De flesta moderna samhällen tolererar massdöd. Genom föroreningar, en migrationspolitik som dränker folk eller hetsar till självmord, genom blockader som stoppar mat och mediciner till civila eller genom krig uppvispade på basen av lögner som raserar samhällen och liv för miljontals. Detta har varit del av det normala. Går vi bara tillbaka en smula i tiden måste vi inkludera ett nästan oräkneligt antal imperialistiska krig, koloniala expansioner, pogromer, fördrivningar och massavrättningar under såväl fascistiska, socialistiska som liberala banér. Och så har vi förstås marknadens reguljära exkluderande och dödliga utfall. Kort sagt, moderniteten själv rymmer massdöd som en förutsättning och ett återkommande inslag, även om inte uppsåt att döda alltid går att lokalisera. Normalt och undantag beror alltså även på utsiktspunkt.
Detta upphör inte med coronaviruset, men nu har allas liv ha kommit i fokus. Då förändras perspektivet. Detta osynliga virus har sänkt sig ned som en okunnighetens slöja runt varje land, stad, familj och individ. Ingen vet exakt om och hur de drabbas. Så (nästan) alla är plötsligt med på idén om att hjälpas åt.
Filosofen John Rawls framförde 1971 i En teori om rättvisa ett argument för en mer jämlikt omfördelande ordning. Mest berömt är hans tankeexperiment om just okunnighetens slöja. Det går ut på att man tänker sig att alla människor befinner sig i en ursprungssituation, innan födseln, där de ska välja samhällssystem men är okunniga om var de själva kommer att hamna i detta system. Ovisst är också andra faktorer som påverkar livet som kön, utbildning, klass, hälsa och etnicitet, med mera. Bakom denna slöja av okunnighet skulle var och en, resonerade Rawls, säkra mot risk och välja ett system som medgav ett anständigt liv, oavsett var en hamnade i livets lotteri. Coronaviruset försätter oss nu en tid i en delvis liknande okunnighet om vårt eller våra näras öde, även om någon total nivellering självklart inte råder. Men experimentet tycks ändå indikera något i linje med Rawls idé. Vår reella undantagsposition och okunnigheten om hur vi kommer att drabbas av viruset har gett upphov till en egalitär impuls, många är beredda att ta ansvar och dela solidariskt och kollektivt en börda, även om det sker utifrån en kalkyl om den individuella nyttan.
Det är tveklöst frågan om en ”revolutionär omgestaltning av hela samhället”, fast utan klasskamp.
Exakt hur det ligger till med vår altruism eller egoism kan diskuteras, människans natur är inte frågan här, utan blott det faktum att coronaviruset har möblerat om mellan det normala och undantaget på ett sätt som liknar ett historiskt skifte. Att påstå att ”allt fast förflyktigas” vore att överdriva. Men kanske stämmer det att ”människorna nu tvingas betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”. I alla fall tycks möjligheten för om-tanke och omprövning ha infunnit sig. Associationer till Marx beskrivningar av historisk förändring av strukturer, som öppnar för nya idéer, är inte bara fiffiga liknelser. Liv, tid, arbete, produktion, fritid. Allt har kastats om. Även om det ännu sker som ett ”undantag” snarare än ett epokskifte, reser allt fler frågor om någon återgång ens är möjlig eller önskvärd. Tillfällig eller bestående. Det är tveklöst frågan om en ”revolutionär omgestaltning av hela samhället”, fast utan klasskamp.
Överallt görs nu det som nyss avfärdades som omöjligt. Väpnade konflikter stannar av. Luften är renare. Vad decennier av klimatförhandlingar inte förmått, har detta virus tvingat fram på några månader – att sakta ned. Insatser som beskrevs som farliga socialistiska påfund tas till heders över hela jorden som självklara nödvändigheter. Budgetrestriktioner och åtstramningsekonomi har snabbt och självklart övergivits och John Maynard Keynes pryder New York Times förstasida. Olika former av medborgarlön diskuteras och “vinstmaximering” låter plötsligt som en oanständig dödgrävarmaxim.
Detta skapar förstås panik hos många som kräver ett slutdatum på undantaget. De anar att i denna paus från exploaterande arbete, i den nöd som kräver nya grepp, i den klarare luft som andas, på den soffa där slitna inflammerade leder får återhämta sig och i det utrymme för läsning och långa promenader som uppstått, så får många nu syn på en annan samhällsordning som experimentellt vecklas ut framför våra ögon. Det finns tid att tänka på hur det nyss var, vart världen var på väg och vad som egentligen är värt något. De flesta har saktat ned, medan vissa fått dra upp på tempot, vissa har krispaus, medan andra överhopas av arbete. Författaren Olga Tokarczuk reflekterade över temposänkningen och frågade: ”Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?” (DN 6/4).
Fredric Jameson sa en gång att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen. Nyliberal hegemoni och arbetarrörelsernas utmattning gjorde detta till en dyster men inte orimlig beskrivning av vår föreställningsförmåga. Men nu kan många mätta på såväl klimatundergång som kapitalismens maskineri, förenade i en förunderligt både global och privat utsiktspunkt, få en glimt av alternativ.
Det kan tyckas stötande att spekulera i det intressanta och tankeväckande i ett skeende där hela branscher slås ut, människor blir sjuka, ställs på gatan och dör. Men det intressanta är att de riskerna nu på allvar adresseras.
Bland vänsterintellektuella har indignationen över hur kapitalister och högerextrema utnyttjar coronaviruset för att främja sina egna intressen varit stor. Det är förstås mycket viktigt att hålla ögonen på. Men deras förvåning är ändå lite förvånande. Att kapitalister och fascister är kapitalister och fascister också i kristider var att vänta. Orbán, Trump och Bolsonaro, som aspirerar på båda etiketterna, har haft märkbart svårt att acceptera och förstå den nya situationen. Men de har löst detta som de brukar, genom falska orsakssamband och fler lögner som bygger vidare på de lögner med vilka de byggt en maktbas. Detta har inget med coronakrisen att göra. Dessa populister har länge legat på gränsen till en statskuppmässig styrning och på olika sätt söndrat den demokrati som placerade dem där de är.
Svaret måste bli att vänstern och de gröna och vem som helst som vill överge det tidigare normala borde nu utnyttja coronakrisen för sina politiska intressen. Den första uppgiften blir då att tänka igenom hur (essentiella delar av) undantaget kan bli det nya normala. Den omtanken bör minnas att undantagstillstånd har länge varit det normala för stora grupper: dubbelarbetande, klimatutsatta, flyktingar, asylsökande, sjuka.
Coronaviruset har gett oss tid att tänka, släppt fram solidaritet och innebär en revolutionär omvandling av en rad sociala och ekonomiska förhållanden, men lite talar för en politisk revolution. Förändringarna ramas ännu in som tillfälliga. Det är osannolikt att människor, på egen hand, individuellt, kommer iaktta den självbegränsning som behövs för att nå Agenda 2030-målen, vända på klimatkrisen och skapa anständiga arbetsförhållanden trots att vårt nuvarande undantagstillstånd gett en fingervisning av vad som krävs och många ser på världen med nyktrare ögon. Så hur tar en till vara på en revolution som kom farandes i luften utan mobilisering? Eller uttryckt enklare, är det någon som bryr sig om människors välfärd och klimatet och fortsättningen på berättelsen om det moderna samhället (som något slags progressivt projekt) som tycker det vore bra att återvända till det gamla ”normala” så snabbt som möjligt?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
