Utrikespolitik Trumps förhållningssätt till Putin och hans uttalanden om att införliva Panamakanalen, Grönland och Kanada inom USA:s gränser pekar i riktning mot en ny världsordning. En världsordning där den starke har rätten att kuva den svage, och där annekteringar av andra länders territorium är säkerhetspolitisk kutym.
Under nästan hela den mänskliga civilisationens historia har större och starkare makter dominerat de mindre och svagare. Föreställningen om ett lands okränkbara suveränitet var något som knappt ens existerade i en abstrakt och avlägsen idévärld. De landområden som erövrades i krig ansågs rättmäteligen tillhöra segermakten och en internationellt rättslig föreställning om ”ockupation” förekom inte. Till exempel Sveriges erövring av Skåne i samband med freden i Roskilde 1658 – även om skåningarna själva uppenbarligen upplevde att de befann sig under något som vi i dag kallar för ockupation.
Nationernas förbund – ett försök till världsfred
Det var först när det stora kriget var över 1918 – ”kriget som avslutade alla krig” – som segermakterna insåg att en ny världsordning behövde skapas. USA:s president Woodrow Wilson drev en hård linje om att i det nya Europa skulle varje folk få sin egen nationalstat. Detta resulterade i att det multinationella Österrike-Ungern splittrades upp i olika beståndsdelar och Italien förvägrades utlovade landområden på Balkan – något som sen skapade föreställningen om den ”stympade segern”, vilket utgjorde en grogrund för fascismens framväxt.
Wilson var också drivande i att skapa den nya mellanstatliga organisationen ”Nationernas förbund” – NF – men utan framgång i att få med sig sitt eget hemland som medlem. Som en del av den nya internationella världsordningen blev Storbritanniens och Frankrikes erövringar från Tyskland och Osmanska riket i Afrika och Mellanöstern inte nya kolonier. De omvandlades istället till så kallade NF-mandat, med utgångspunkten att de en dag skulle få sin självständighet som egna nationer. Brittiska Palestinamandatet var ett av dessa.
Tanken med Nationernas förbund var att internationella konflikter skulle lösas genom förhandling och i skiljedomstol – inte genom krig. En första framgång var den så kallade Ålandsfrågan mellan Sverige och det nyligen självständiga Finland. Sverige hävdade att ögruppen skulle tillhöra Sverige, eftersom de svenskspråkiga ålänningarna själva hade önskat detta. Finland ansåg istället att området tillhörde den finska republikens territorium. Resultatet blev att Åland fick fortsätt tillhöra Finland, men att man garanterade den svenska minoritetsbefolkningen särskilda fri- och rättigheter.
Under 1930-talet började dock NF att erodera. En av de sista spikarna i kistan var Mussolinis invasion 1935 av Afrikas enda självständiga nation, Etiopien. Den 12 maj 1936, sju dagar efter att de italienska trupperna intagit Addis Abeba, höll exil-kejsaren Haile Selassie ett tal inför Nationernas förbund i Genève:
”Bortsett från Guds rike finns det ingen nation på denna jord som står över en annan. Skulle det ske att en stark regering finner det möjligt att med straffrihet förgöra ett svagt folk, då slår timmen för det folket att vädja till Nationernas förbund för att avkunna sin dom för allas frihet. Gud och historien kommer att minnas er dom.”
Från annektering till ockupation
Drygt tre år senare invaderade tyska och sovjetiska styrkor Polen – och det skulle dröja tills nyårsafton 1989 innan landet kunde deklarera sig helt självständigt igen. Efter andra världskriget skrotades Nationernas förbund och Förenta nationerna tog dess plats. En betydligt mer robust organisation än sin föregångare, med starkare internationell uppslutning och institutionella ramar. ”Aldrig igen” blev slagordet efter Förintelsens förödelse och har också fått kapsla in hela andra världskrigets förödelse – det värsta krig mänskligheten någonsin skådat. FN hade som uppgift att se till att det aldrig hände igen.
Det andra världskriget avlöstes av det kalla kriget, med dess kärnvapenupprustning och proxykrig i tredje världen. Krig som kostade miljontals människors liv och för de som överlevde kom bilden av den historiska eran att kännas som allt annat än kall. Men den gamla rätten att erövra var numera urfasad rent formellt sett inom internationell rätt. Även om amerikanska och sovjetiska invasioner avlöpte varandra – dock utan ambitionen att införliva dem i sitt eget territorium utan enbart inom sin egen ”intressesfär”.
När det så kallade kalla kriget befann sig i sin absoluta slutfas gick världen in i ytterligare en ny era av internationell ordning. Deklarationen gjordes i president George H.W. Bushs tal inför den amerikanska kongressen den 11 september 1990:
”Ett nytt partnerskap bland nationer har startat, och vi befinner oss i dag vid en unik och extraordinär händelse. Krisen i Persiska viken, allvarlig som den är, ger oss samtidigt en sällsynt möjlighet att röra oss mot en historisk period av samarbete. Ur dessa bekymmersamma tider har vårt femte mål – en ny världsordning – uppstått. En ny era – fri från hotet om terror, starkare i sin strävan efter rättvisa och mer säker i sitt uppdrag för fred. En era där världens nationer, öst och väst, nord och syd, kan blomstra och leva i harmoni.”
Drygt en månad tidigare hade Saddam Hussein invaderat det lilla grannlandet Kuwait. Det ledde till det så kallade Gulfkriget, där en amerikanskt ledd koalition befriade det ockuperade Kuwait. Operationen var understödd av säkerhetsrådets resolution 678, där Sovjetunionen röstat för och Kina valt att lägga ner sin röst. De gamla ideologiska fienderna motsatte sig inte en västerländsk intervention för att bevara ett lands suveränitet – ett bevis för den nya världsordningen. Att USA själva invaderat Panama 1989 utan stöd av säkerhetsrådet, och att Irak skulle bli världens mäktigaste oljenation om de fick kontroll över Kuwaits tillgångar får väl ses som en parentes.
Sen andra världskrigets slut har ”rätten att erövra” blivit en paria i internationella sammanhang. Att annektera ett annat lands territorium är inte något som skall få förekomma, och sådana handlingar betraktas istället som ockupation. Och det finns få exempel efter andra världskriget där en stat annekterat en annan stat eller delar av den. 1950 annekterade Jordanien Västbanken, men frånsade sig sitt anspråk 1988, Marocko annekterade Västsahara 1975 och Israel annekterade de facto Golanhöjderna från Syrien 1981. I Jordanien och Marockos fall existerade dock ingen statsbildning på motsatt sida när de genomförde sina annekteringar. I Israels fall har man inte deklarerat det som en officiell annektering, utan istället låtit området inkluderas inom israelisk lagstiftning.
Krim – paradigmskiftet
Men med Rysslands annektering av Krimhalvön i mars 2014 omkullkastades den nya världsordningen som FN försökte etablera efter andra världskriget och som Bush den äldre cementerade i sitt tal inför kongressen 1990. Detta efterföljdes sedan av en fullskalig invasion av Ukraina i februari 2022, och med en annektering av de ukrainska oblasterna Donetsk, Kherson, Luhansk och Zaporizjzja i september 2022.
Det internationella samfundet har inte unisont slutit upp mot Rysslands angrepp på Ukrainas suveränitet. Stormakten Kina har spelat ett dubbelspel i att uppmana till en fredlig lösning samtidigt som man kompenserat för västvärldens sanktioner genom sin egen handel med Ryssland. Kina har nämligen sina egna geopolitiska intressen där väst utgör ett hinder. Ända sedan Mao tog över makten och utropade Folkrepubliken Kina har regimen i Beijing velat erövra Taiwan – tillflyktsorten för de nationalistiska styrkorna efter inbördeskriget. Tonläget har höjts under de senaste åren under Xi Jinping, som senast på nyårsafton deklarerade att Taiwans anslutning till Folkrepubliken är oundviklig och att ingen kan stoppa den. Men USA har alltid stått i vägen för det kinesiska kommunistpartiets ambitioner. Kanske fram tills nu.
Trump har redan tidigare satt militäralliansen Natos framtid i gungning med uttalanden om att Putin kan få göra vad han vill med Natoländer som inte bidrar tillräckligt till sin försvarsförmåga. Vidare har han ifrågasatt politiken i att plöja ner en massa miljarder i stöd till Ukraina och att han skulle kunna stoppa kriget på 24 timmar – något som pekar mot en uppgörelse mellan honom och Putin över huvudet på ukrainarna. Hur Trump förhåller sig till Taiwan är fortfarande oklart, men det går inte att utesluta att han skulle kunna vara beredd att köpslå om öns självständighet i utbyte mot något annat.
Bara ett par veckor innan Trump installerades som president framförde han också att både Panamakanalen – som USA lämnade över till Panama 1999 – och Grönland borde tillhöra USA på grund av säkerhetspolitiska faktorer. Vidare framförde han att han inte kunde uteslutna militära medel för att ta kontrollen av de här områdena. I Grönlands fall skulle det helt enkelt innebära ett angrepp på konungariket Danmark, en Natoallierad. Trump har också framfört att Kanada egentligen borde bli USA:s delstat nummer 51, men att han visserligen utesluter militära medel för att nå dit men inte ekonomiska. Hårda tullar ska få kanadensarna att ge med sig. En ekonomisk krigsföring som efterliknar Putins energikrig.
Man skulle kunna tolka Trumps utspel som ett sätt att få makten över mediabevakningen och sätta press på Panama och Danmark att åtminstone öppna upp för förhandlingar. Hans hot om att införa tullar på Colombia gjorde exempelvis att landet nyligen gav efter om att ta emot medborgare som invandrat till USA. Men man kan också tolka Trumps utspel som att han har inspirerats av Putins imperialistiska ambitioner, och att han har föreställningen om att mäktiga stater har rätt att erövra små och svaga staters territorium. Om så är fallet kommer han förmodligen inte lägga några fingrar emellan för att stoppa Putin i Ukraina eller Xi Jinping i Taiwan.
Den nya världsordningen blir därmed en uppdelning i tre stora maktblock, det amerikanska, det ryska och det kinesiska – med rätten att erövra. Det som gör att det här kanske inte blir en verklighet är Trumps personlighet. Hans vilja att alltid få till en bra ”deal” och aldrig framstå som en ”loser”. Om Putin och Xi Jinping trilskas kanske Trumps säkerhetspolitik blir en helt annan. Men vad gäller Panamas och Grönlands framtid får de nog hoppas på hjälp från yttre rymden.
Mike Enocksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
