covid-19 Det finns goda skäl att kritisera coronapolitiken. Att då förlöjliga och förfäras över protester mot den förda politiken blir problematiskt. Speciellt när det görs av medier, menar idéhistorikern Susanne Dodillet.
Det finns otaliga skäl att vara förtvivlad över covid-19, men också över coronapolitiken. Människor har dött och drabbats av sjukdom, förlust och lidande på grund av viruset. Men de har också observerat en ensidig fokusering på covid-19-statistiken, oproportionerliga restriktioner och enorma ekonomiska och sociala kostnader.
Tyska ungdomar jagas och bötfälls av polisen när de träffas, såväl inomhus som utomhus, svenskar hindras när de demonstrerar. Sverige går fortsatt en egen väg med långt mildare åtgärder än platser som saknar en folkhälsomyndighet som granskar internationella rekommendationer och anpassar dem till lokala förhållanden. Men också här har många drabbats hårt av restriktioner.
Det finns med andra ord goda skäl att demonstrera mot coronapolitiken. De goda skälen är dock inte vad medierapporteringen fokuserat på i sina rapporter om den växande proteströrelsen som tillsammans med hotet om utökade och förlängda restriktioner även nått Sverige.
Istället skildras motståndet mot coronapolitiken i huvudsak som en växande och disparat samling idioter
Istället skildras motståndet mot coronapolitiken i huvudsak som en växande och disparat samling idioter (vaccinationsmotståndare, högerextremister, Qanonanhängare, esoteriker, 5G-skeptiker, faktaförnekare, kunskapsrelativister) som med sina konspirationsteorier hotar den demokratiska samhällsordningen. [1]
I första hand fäster denna rapportering sin uppmärksamhet vid enskilda uttalanden hos en begränsad grupp röststarka individer som med mediernas hjälp lyckas framstå som talespersoner för alla demonstranter, i andra hand vid de mest besynnerliga formuleringarna på protesttågens plakat. Det som är lätt att förlöjliga och förfäras över lyfts upp när demonstranterna porträtteras. Vad jag vill visa här är att medierna med detta sätt att rapportera tar ställning i den grundläggande politiska striden om coronapolitiken och därmed bryter mot sin egen regel om objektivitet.
Den falska tesen om coronaprotestens konspirationsteori
Samtidigt som demonstranterna samlades vid torgen i Stockholm, Malmö och Göteborg den 20 mars sände P1 ett inslag som annonseras med rubriken Coronapandemin – perfekt stoff för konspirationer?; en retorisk fråga skulle det visa sig, som av reportaget besvarades med ett tydligt Ja!. [2]
I programmet intervjuade SRs Maja Lagercrantz idéhistorikern Andreas Önnerfors. Denne beskrev demonstranterna som ”en bred koalition” som inte bara vänder sig mot coronapolitiken, utan dessutom samlas ”i en konspiratorisk berättelse”.
Önnerfors förklarade att konspirationsteoretikerna menar 1) att pandemin inte finns, 2) att riskerna med covid-19 är överdrivna, 3) att ”både den politiska kompetensen och den folkhälsovetenskapliga expertisen ljuger och manipulerar befolkningen”, samt 4) att det är de globala politiska eliterna som styr coronapolitiken. Allt detta istället för att nöja sig med vad Önnerfors presenterade som den enda logiska förklaringen: ”Men det är ett litet virus!”
Demonstranternas försök att förstå det politiska spelet bakom hanteringen av covid-19 framställdes i programmet som sjukliga. På frågan om vad som förenar människorna som tror på dessa teorier nämnde Önnerfors en rad psykologiska faktorer: låg mellanmänsklig tillit, överanalysering av mönster, dålig förståelse för motiven bakom andras agerande, överdriven rädsla, paranoia, katastroftankar och spiritualitet.
Framställningar som denna där den rådande politiken framstår som en naturlig följd av ”ett litet virus”, medan skeptiker avfärdas som psykisk labila, faktaförnekande konspirationsteoretiker, döljer det faktum att coronapolitiken handlar om just politik. Bedömningen av ”det lilla viruset” och dess hantering beror inte bara på fakta utan även på en lång rad politiska ställningstaganden.
Jag vill förtydliga några av coronapolitikens politiska konfliktlinjer utifrån de fyra aspekter (se 1–4 ovan) som Önnerfors i intervjun framställde som kärnan i demonstranternas ”konspirationsteori”. Mitt syfte är att visa att den händelseutveckling vi bevittnar i kölvattnet av covid19 inte låter sig förklaras i termer av å ena sidan vetenskap och förnuft och å andra sidan faktaförnekelse och konspirationsteorier.
1. Det finns ingen pandemi
Vid första ögonkastet må påståendet verka löjeväckande, men vid närmare eftertanke är det inte konstigt att coronapolitikens kritiker avvisar begreppet. Hur ordet ”pandemi” ska definieras är omstritt och dess nytta för hälsopolitiken är långt ifrån självklar.
Faktum är att begreppet är relativt nytt i hälsopolitiska sammanhang. Länge användes det främst av medicinhistoriker för att beskriva händelser som 1300-talets pestutbrott. Först under 1990-talet blev begreppet till en referenspunkt för den hälsopolitik som gjorde hanteringen av smittor till en internationell fråga och därmed gav internationella organisationer som WHO utökad legitimitet. [3]
Det i hälsopolitiska sammanhang nya begreppet ”pandemi” är alltså inte neutralt, utan en tolkning med politiska implikationer. Begreppet harmonierar med globaliseringsrörelsen då det implicerar att det behövs globala strategier för hanteringen av sjukdomar som tidigare hanterats lokalt. Huruvida pandemibegreppet och perspektivet begreppet implicerar kan bidra till att minska risken för smittspridning eller förbättra möjligheten att behandla sjukdomar är däremot ytterst oklart.
När coronapolitikens kritiker idag ifrågasätter existensen av en ”pandemi” kan detta alltså avfärdas som faktaförnekande, men det kan också tolkas som ett ifrågasättande av en begreppsapparat som befrämjar en global hälsopolitik på bekostnad av lokala lösningar.
Till de tidigare oprövade åtgärder som blev den globala hälsopolitikens svar på covid-19 hör olika kombinationer av social distansering, karantän (även för smittfria), utegångsförbud, näringsförbud, demonstrationsförbud, reseförbud, nedstängning av skolor, universitet och kulturinstitutioner etc, dvs ”lockdown”, krav på munskydd (ibland även för barn) samt testplikt.
För de flesta länder som implementerat denna politik är dessa åtgärder av ett slag som förefallit otänkbara innan covid-19. Många länder har till och med haft lagar som skulle skydda sina medborgare från dylika ingrepp – ingrepp som av allt att döma inte varit möjliga utan den globala hälsodiskursens legitimerande kraft. Huruvida dessa utifrån ett västerländskt politiskt perspektiv extrema politiska åtgärder är av godo är en synnerligen komplex fråga som sträcker sig från det medicinska till det politiska och ekonomiska, det sociala och psykologiska. Svaret på denna fråga är därvid långt ifrån självklart. Just denna osäkerhet har relevans också för bedömningen av riskerna med covid-19.
2. Riskerna med covid19 är överdrivna
I coronapolitikens inledningsfas, när smittan fortfarande illustrerades med skräckinjagande bilder från Wuhan, kallade WHOs chef Tedros Adhanom Ghebreyesus coronaviruset för ”hela världens och hela mänsklighetens fiende nummer ett” och ”den värsta fiende man kan föreställa sig.” [4]
Efter det har forskare diskuterat huruvida det är viruset eller dess hantering som skapar den större skadan för mänskligheten. Även Ghebreyesus själv kom några veckor efter sin inledande bedömning fram till att ”paniken och fruktan kan få en större inverkan på samhällen än själva viruset”, samt ännu större och farligare ekonomiska, politiska och sociala följder. [5]
Bedömningen av riskerna med covid19 handlar inte bara om virusets dödlighet, utan avgörs i relation till andra hot och är därmed en politisk fråga. Huruvida faran som utgår från covid-19 är tillräcklig stor för att motivera coronapolitiken kan inte avgöras av vetenskapen.
Det kan också förstås som uttryck för uppfattningen att coronapolitikens restriktioner skadar samhället mer än de skyddar det.
När coronapolitikens kritiker idag ifrågasätter riskerna med covid-19 kan detta alltså avfärdas som falska påståenden om ett virus, men det kan också förstås som uttryck för uppfattningen att coronapolitikens restriktioner skadar samhället mer än de skyddar det.
Även Önnerfors tredje konspirationskriterium kan förstås som uttryck för en politisk konflikt och behöver inte innebära att demonstranterna förnekar fakta.
3. Politiker och den folkhälsovetenskapliga expertisen ljuger och manipulerar
Problemet här är att konspirationsrapporteringen utgår från att personer som ifrågasätter officiella experter förnekar fakta. I själva verket är både läkare och forskare oense och deltar på båda sidor i konflikten. [6] Experter inom olika områden och med olika teoretiska ansatser kommer fram till olika bedömningar av virusets karaktär och konsekvenser, men de drar också olika slutsatser av fakta som de är överens om.
När coronapolitikens kritiker menar att man inte kan lita på politiker och forskare kan detta avfärdas som faktaförnekande och konspiratoriskt, men det kan också tolkas som kritik mot coronapolitikens försök att tysta även vetenskapligt välmeriterade meningsmotståndare med hänvisning till ett förment entydigt forskningsläge.
Den politiska konfliktlinjen som redan antyddes i punkten om pandemibegreppet ovan, den mellan tilltron till globala strategier och satsningen på lokala lösningar, återkommer i den sista aspekten av Önnerfors beskrivning.
4. De globala eliterna styr coronapolitiken
Att globala eliter har ökat sitt inflytande på ländernas politiska beslut i och genom forum som WHO, FN, OECD, World Economic Forum och EU är ett välbeforskat faktum. I flera decennier har forskare visat att dessa globala organisationer bidrar till en likriktning och formeringen av en världskultur. [7]
Ett exempel som illustrerar denna utveckling är PISA-undersökningen som ingår i ett omfattande system av löpande granskningar och återkommande statistiska rapporter genom vilka OECD styr utbildningspolitiken. Många svenska forskare menar att denna politik förändrar själva innebörden av att vara människa genom att förvandla individen till humankapital som kan användas som tillväxtfaktor i en nyliberal världsordning. [8]
Med tanke på dylika beskrivningar är det förståeligt att också Coronademonstranter pekar ut ”de globala eliterna” som en central maktfaktor. Det konstiga är då istället att denna tolkning framställs som ett exempel på ”faktaresistens” i mediernas rapportering.
Enligt Andreas Önnerfors, som också citerats i SvD och Aftonbladet, är det oförklarligt hur demonstranterna kan komma fram till att ”den globala eliten skulle vilja få oss alla underkastade ett diktatoriskt världsherravälde. Där är de oss svaret skyldiga.” [9] I själva verket kan demonstranterna peka på belägg för den globala elitens maktövertag också i coronafrågan.
En forskare som i Sverige har beskrivit den globala elitens roll i coronapolitiken är kulturgeografen Jakob Nordangård. Hans hastigt sammanställda men kunskapsspäckade bok om coronapolitiken beskriver globala aktörer vars arbete och politiska visioner är viktiga att känna till för att förstå konflikten kring corona. [10]
Nordangård visar att de strategier som formar coronapolitiken inte är resultat av forskning som genomförts i samverkan mellan olika relevanta fält. Istället har dessa strategier arbetats fram av en liten krets centralt placerade individer utifrån deras visioner om en perfekt värld.
En institution som enligt Nordangård är särskilt viktig om man vill förstå det globala beslutsfattandet är World Economic Forum (WEF), en mötesplats för världens politiska och ekonomiska elit. Med många referenser till WEFs publikationer beskriver Nordangård institutionens ansträngningar att lösa världens stora utmaningar (klimatkrisen, terrorism, flyktingkriser, ekonomiska kriser, pandemier, etc) genom ett utökat samarbete mellan politiska ledare och transnationella företag.
Involveringen av aktörer som Google, Huawei och Microsoft, men även av farmakoncerner som GlaxoSmithKline, Johnson&Johnson och Moderna i utvecklingen av politiska strategier förklarar utifrån denna forskning varför så många länder satsat på storskaliga teknologiska lösningar som svar på covid19.
Hit bör man inte bara räkna de rent medicinska innovationerna, som masstestning och mRNA-vacciner, utan även digitala samarbetsverktyg som Zoom, GoogleMeet och Microsoft Teams och inte minst det digitala vaccinationspass som EU-kommissionen vill förpliktiga sina medlemsländer till.
(citat)Det kan också betraktas som resultat av en välgrundad maktanalys.[/citat]
Nordangård varnar för att dessa teknologier inte är ett harmlöst sätt att bemöta ”ett litet virus”, utan hotar att utvecklas till ”[e]tt nytt ekonomiskt system med en digital övervakningsregim som innebär mycket allvarliga konsekvenser för människans frihet och framtid. Det är i grunden en vetenskaplig diktatur som kräver att alla saker och människor är digitalt sammankopplade för att fungera.” [11]
Lägger världen lösningen av sina problem i händerna på globala koncerner och deras digitala lösningar, förlorar individen kontrollen över både sitt liv och samhällsutvecklingen, menar Nordangård.
När kritiker menar att de globala eliterna styr coronapolitiken kan det alltså tolkas som en ogrundad rädsla, men det kan också betraktas som resultat av en välgrundad maktanalys.
Vad dessa exempel visar är att medierna genom sin fokusering på konspirationsteorier presenterar en ensidig bild av proteströrelsen och döljer de nyanser som också kan skönjas i dess budskap. Rapporteringen förlöjligar därigenom den enligt Andreas Önnerfors ”breda koalition som […] är mot coronapolitiken som förs i ett antal europeiska länder.”[12]
Att denna rapportering är osaklig blir än tydligare när den jämförs med hur medierna rapporterar om demonstrationer i andra fall.
Coronademonstranterna som politiska aktörer
Det är riktigt att det förekommer klumpiga formuleringar och osakliga affischer på coronademonstrationerna. Men att bygga upp rapporteringen kring just dessa budskap är som att analysera ett förstamajtåg utifrån dess uppmaning att ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Inte ens de mest högljudda stämmorna förväntas i detta sammanhang bokstavligen tro på det de skanderar.
Sällan problematiseras då den känsloladdade närmast spirituella stämningen som sång och flaggor skapar i detta sammanhang. Ingen tycker det är konstigt att tåget består av en bred koalition av olika intresseföreningar och grupperingar och även välkomnar individer som inte är kapabla att vältaligt förklara tågets budskap. I detta fall tar journalister demonstrationen för vad den är: en politisk manifestation av personer som har goda skäl att protestera mot den rådande politiken och som genom sitt engagemang bidrar till en levande demokrati.
Till skillnad från manifestationerna som i över hundra år hållits den 1 maj är coronaprotesterna unga. Rörelsen har fortfarande inte hunnit formulera ett stringent politiskt program. Det är en disparat uppsättning personer som protesterar och några av demonstrationens ledare torgför åsikter som är verklighetsfrämmande i sammanhanget, så långt har Önnerfors rätt.
Däremot är det missvisande att karaktärisera och avfärda proteströrelsen som konspiratorisk. Genom att istället dokumentera demonstranternas arbete och formering som politisk rörelse skulle medierna kunna göra sin funktion som upplysningsmedium rättvisa och på så sätt stärka demokratin.
En plats som lämpar sig särskilt bra för fördjupande och nyanserande reportage är för tillfället Tyskland, ett land med en betydligt mer långtgående coronapolitik än Sverige. I motsvarande grad är också proteströrelsen mer utvecklad där och har kommit längre med utvecklingen av sitt politiska program.
I Baden-Württemberg har rörelsens nygrundade parti Die Basis nyligen för första gången kandiderat i ett delstatsval. Partiet har ambitionen att komma in i Bundestag i valet i september. På sin hemsida presenterar sig Die Basis som ett parti som vill föra väljarnas talan.[13]
Väljarnas maktförlust och det ökande inflytandet på det politiska beslutsfattandet från lobbygrupper och andra icke-demokratiska aktörer utgör partiets viktigaste valfråga. Här finns det människor som kan förklara för den som intresserar sig för frågan, varför så många, från så olika delar av samhället, samlas i gemensamma protester.
Här kan man observera hur en politisk rörelse tar form.
***
Noter:
[1] Exempel på dylika framställningar är: En text av TT som publicerades här https://www.svd.se/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-spridsoch här https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1BReBl/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids; P1 Konflikts program om ”Konspirationspandemin” (https://sverigesradio.se/avsnitt/1692173),https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R9omdx/nu-drabbas-sverige-av-konspirations-pandemin;https://sverigesradio.se/artikel/langlyssning-konspirationsteorier-i-anticoronarorelsen; http://proletaren.se/artikel/hogerextremister-och-konspirationstokar-i-demonstration-mot-coronaatgarder;
[2] https://sverigesradio.se/artikel/langlyssning-konspirationsteorier-i-anticoronarorelsen
[3] David M. Morens, Gregory K. Folkers, Anthony S. Fauci, What Is a Pandemic?, The Journal of Infectious Diseases, Volume 200, Issue 7, 1 October 2009, Pages 1018–1021, https://doi.org/10.1086/644537
[4] https://www.svd.se/whos-ovantade-varning-viruset-nu-globalt-hot
[5] https://www.svd.se/fn-varnar-paniken-kring-viruset-kan-fa-farliga-foljder
[6] Exempel på forskare som kritiserat Coronapolitiken (t ex munskydd, testning, social distansering) och länkar till de vetenskapliga artiklar de stödjer sig på hittar man här: https://www.ebm-netzwerk.de/de/veroeffentlichungen/pdf/stn-20200903-covid19-update.pdfoch här: https://www.aerztefueraufklaerung.de. Se även Sebastian Rushworth (2021). Varför det mesta du vet om covid-19 är fel. Karneval Förlag och Ioannidis, J. (2021). Reconciling estimates of global spread and infection fatility rates of COVID-19: an overview of systematic evaluations. European Journal of Clinical Investigation. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/eci.13554.
[7] Meyer, J. W., Boli, J., Thomas, G. M., & Ramirez, F. O. (1997). World society and the nation-state. American Journal of sociology, 103(1), 144-181.
[8] T ex Dahlstedt, M, Harling, M., Trumberg, A., Urban, S. & Vesterberg, V. (2019). Fostran till valfrihet. Liber.
[9] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1BReBl/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids?fbclid=IwAR1c3KdJC2GlsLCb9o9xbWHAcADIuXzsIoxYxMpMtt6QsnQ7a3gh_1GQ1dg;
https://www.svd.se/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids;
[10] Nordangård, J. (2020). Den globala statskuppen. Stiftelsen Pharos. Boken innehåller några slutsatser som inte hade passerat den kollegiala granskningen om Nordangård hade anförtrott sitt manuskript någon sådan, men det förminskar inte bokens värde som välbelagd kunskapsöversikt.
[11] Nordangård, J. (2020). Den globala statskuppen. Stiftelsen Pharos, sida 223.
[12] https://sverigesradio.se/artikel/langlyssning-konspirationsteorier-i-anticoronarorelsen
[13] https://diebasis-partei.de
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
