Slutreplik Hela idén med den sociala bostadspolitiken har varit att en god bostad ska vara en allmän rättighet och en grundsten i välfärdssamhället. Fredrik Kopsch verkar ha svårt att överhuvudtaget ta till sig det perspektivet, skriver Jonathan Metzger i en slutreplik.
I sin replik anklagar Fredrik Kopsch mig för ”lösryckta citat” och ”tvivelaktiga tolkningar”. När han ska ge exempel på vad dessa misstolkningar substantiellt består i anför han att jag osynliggjort att förväntade hyresökningar vid införande av marknadshyra är som störst i områden där hyresgäster redan i dag har högre inkomster än genomsnittet. Det är intressant att han framhåller just detta som exempel på information som han menar att jag förbisett, eftersom jag ägnar exakt den frågan ett långt resonemang mot slutet av min text.
Han påstår vidare att jag ser hyresregleringar som binära, vilket skulle vara ”en banal och fördummande förenkling”. Jag har svårt att förstå vad det är i min text som får Kopsch att tillskriva mig denna föreställning. Jag skriver redan i inledningen av min text att jag definierar ett system som reglerat i den mån som hyrorna ligger under den nivå de skulle ha haft på en marknad med helt ”fri” prissättning. Detta innebär ju självklart att det finns många olika typer och nivåer av regleringar.
För det tredje beklagar Kopsch att jag tillskriver honom ”osympatiska” åsikter. Men det har jag ingen som helst anledning att göra. De ställningstaganden som han själv beskriver som osympatiska finns där i hans egen bok, och jag uppmanar verkligen alla och envar som tvivlar på rimligheten i min läsning att själva ta en titt i rapporten som finns gratis tillgänglig på internet. Om Kopsch upplever att hans ställningstaganden framträder som osympatiska för honom själv när de blir synliggjorda på det sätt jag gör i min text, är det kanske läge att ompröva dessa ställningstaganden istället för att beklaga sig över att den som belyser dem är ”ogenerös”.
Det verkligt fatala misstaget i Kopsch resonemang är det faktum att jag överhuvudtaget inte har argumenterat för att det nuvarande systemet ska behållas.
Det mest tillsnurrade resonemanget som Kopsch presenterar är när han triumferande framhåller att jag är ”oförmögen att komma med några som helst belägg för [min] slutsats att den svenska hyresregleringen måste behållas”. Till att börja med kan man ju tycka att det är lite häpnadsväckande att de massvräkningar av ekonomiskt svagare hushåll som skulle bli resultatet av hans förslag inte ger Kopsch någon som helst anledning till eftertanke. Men det verkligt fatala misstaget i Kopsch resonemang är det faktum att jag överhuvudtaget inte har argumenterat för att det nuvarande systemet ska behållas. Tvärtom skriver jag redan i första raderna av min text ordagrant att ”svenska hyressektorn fungerar inte bra”, men konstaterar samtidigt också att det finns olika uppfattningar av hur detta bör åtgärdas.
Den som kraftfullt argumenterar för en viss specifik policylösning är ju snarare Kopsch själv, och han är uppenbarligen så övertygad om att en radikal avreglering är den enda möjliga vägen att gå att han i sin rapport till och med påstår att den som inte delar hans synsätt helt enkelt ”inte förstår, eller väljer att låtsas att man inte förstår” nödvändigheten av sådana förändringar (och oavsett vad han påstår i sin replik är det närmast en total avreglering han föreslår, i och med att alla hyror skulle bli helt marknadsbaserade senast tio år efter den föreslagna lagändringens genomförande).
Jag står fast vid att om man i sin roll som forskare så benhårt ska argumentera för en specifik lösning på ett komplext problem på det sätt som Kopsch gör både i sin rapport och i en uppsjö av uppföljande opinionsbildande debattartiklar, så måste man ha extremt gott på fötterna, och det har helt enkelt inte Kopsch i detta fall – vilket jag i detalj visar i min essä. För egen del är jag definitivt öppen för övertygande argument vad gäller hur det svenska hyressystemet bör reformeras. Några sådana presenteras dock tyvärr inte i Kopschs bok, men jag ser fram emot framtida forskning som kanske är mer upplysande i frågan utifrån en öppnare frågeställning än den hårt politiserade vinkel som Kopsch presenterar.
När de (halv)sakliga argumenten efter ett tag tryter tar Kopsch istället i med akademiskt revir-pinkande och dundrar att jag har ”bristande områdeskompetens” och saknar ”grundläggande kunskap om hyresmarknader”, varför man inte överhuvudtaget behöver ta mina argument på allvar. Orsaken till detta är tydligen att det inte står ”nationalekonomi” högst upp på något av mina examensbevis (nota bene: ekonomisk-historiker, ekonomiska sociologer, ekonomiska geografer, ekonomiska antropologer, företagsekonomer och annat löst folk göre sig icke besvär!).
Det måste ändå anses vara ett tecken på en förbluffande djärvhet att hävda ett sådant kunskapsprivilegium på basis av en typ av dogmatisk neoklassisk nationalekonomi som för närvarande är allt kraftigare ifrågasatt både inom och utanför den egna disciplinen. Grunden för det ökande ifrågasättandet är att detta specifika sätt att bedriva nationalekonomisk forskning vilar på grovt spekulativa teoretiska antaganden som helt enkelt inte ger särskilt god vägledning till hur vår komplexa värld egentligen fungerar.
Kopsch påstår vidare att det ”råder konsensus” bland ”de som studerar problemen”, något som helt enkelt inte är sant om man blickar bortom en snäv krets av ideologiskt marknadsfundamentalistiska nationalekonomer. Detta påstående kan alltså inte tolkas som något annat än att Kopsch vill påtala att ”alla mina kompisar tycker faktiskt som jag!” – och den enda slutsats man kan dra ifrån det är väl i så fall att Kopsch borde komma ut och prata med andra forskare lite oftare.
Vad gäller min egen kompetens står det var och en fritt att bedöma denna utifrån min argumentation. Jag kan dock framhålla att jag genom åren har handlett och examinerat sammanlagt uppemot ett hundratal studentuppsatser på kandidat- och masternivå inom såväl samhällsbyggnadsområdet som i ekonomisk historia – och jag kan uppriktigt säga att om Kopschs bok hade lagts fram i ett sådant sammanhang hade den med all sannolikhet blivit underkänd på grund av slutsatsernas bristande förankring i det empiriska underlaget.
Slutligen: hela grundidén med den historiska svenska sociala bostadspolitiken har varit ambitionen att människor inte ska vara dömda till dåliga boendevillkor bara för att man inte är rik, och att en god bostad ska vara en allmän rättighet och en grundsten i välfärdssamhället. Kopsch verkar ha svårt att överhuvudtaget ta till sig det perspektivet samt det faktum att många faktiskt fortfarande ser detta som ett relevant och eftersträvansvärt mål och därför finner hans ideologiskt färgade förslag djupt problematiska, då de kommer att leda till en distinkt motsatt utveckling. Jag tänker inte spekulera i om det handlar om att Kopsch inte förstår eller – för att använda hans egna ord – ”väljer att låtsas att han inte förstår” det. Oavsett vilket, är denna uppenbara oförmåga ändå häpnadsväckande – särskilt med tanke på den nivå av arrogans som hans svar till mig uppvisar. Därför tänkte jag att det kan vara på sin plats att runda av med ett tips som jag ofta ger mina studenter: om man verkligen har något att komma med – och inte bara försöker skyla över stora luckor i resonemanget med en aggressiv retorik – har man ofta mycket att vinna på en lite ödmjukare ansats.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
