Coronakrisen Just nu råder ett viruskrig och en beredskapsretorik. Men vad innebär militariseringen av pandemin och vad gör den med samhällsandan som retoriken syftar till att stärka? Linda Kvarnlöf och Elin Montelius ser gamla mönster gå igen.
Runt om i världen, om än inte så mycket i Sverige, kan vi se hur coronapandemin liknas vid ett krig av politiska ledare. Den franske presidenten Emmanuel Macron beskrev i sitt tal till nationen pandemin som ”ett sanitärt krig” och förklarade Frankrike i just krig.
En liknande krigsretorik har präglat flera politiska ledares tal till sina medborgare, både i Europa och på andra sidan Atlanten. Boris Johnson beskriver britterna som i krig mot en osynlig fiende. Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu beskriver sig själv som landsfader i en offensiv krigföring mot coronaviruset, amerikanske presidentkandidaten Joe Biden liknar viruset vid ett krig och lovar en militär lösning på situationen om han nu skulle bli vald till president.
Hur kan vi förstå denna militarisering av ett virus som knappast kan likställas vid en krigförande part? Det är ett retoriskt knep för att visa på politisk handlingskraft och ledarskap – javisst! Men retoriken speglar också någonting annat: en rädsla för att folket inte förstår allvaret i rådande situation och som en lösning på detta – en uppmaning till en gemensam beredskapsanda. Det är ett retoriskt grepp som även speglar kriskommunikationens eviga fråga: hur ska vi väcka folkets medvetenhet och vilja till beredskap?
Svaret blir många gånger: genom att presentera en angelägen hotbild. Gärna en bild som skrämmer – lite lagom mycket. I den här essän diskuterar vi, utifrån såväl historiska som samtida exempel på beredskapsretorik, rådande militarisering av coronapandemin och vad den gör med den beredskapsanda som retoriken syftar till att stärka.
Tanken om en slags nationell beredskapsanda är starkt förknippad med den civilförsvarskultur som växte sig allt starkare under kalla krigets upprustning och atomrädsla. I sin text Det befästa folkhemmet: Kallt krig och varm välfärd visar Marie Cronqvist hur Sveriges civilförsvarsretorik tog spjärn i kalla kriget som ett hot mot det svenska folkhemmet och de värden som detta symboliserade.
Cronqvist liknar 60-talets civilförsvarsretorik vid ett möte mellan det kalla kriget och den varma välfärden – där det förstnämnda skulle bekämpas med den ordning, trygghet och kontroll som förknippades med den svenska välfärdsstaten och det svenska folkhemmet. På så vis letade sig även det kalla kriget in i människors hem och vardag, där beredskapen också förväntades äga rum.
Än starkare var denna civilförsvarskultur i efterkrigstidens USA, där hela tanken på ett civilförsvar utgick från en militarisering av den amerikanska kärnfamiljen och deras hem. Begreppet self-help defense användes för att uppmuntra amerikaner att själva ansvara för krigföringen på hemmaplan. Denna ”krigföring” bestod inte enbart utav att förbereda hemmet och familjen för att klara av en eventuell kärnvapenattack med hjälp av lämplig skyddsutrustning, eget skyddsrum och ett gediget förråd av livsmedel. Det var en krigföring som till stor del kretsade kring en nationell beredskapsanda, med uppmaningar till att ”embrace readiness as a way of life” som Laura McEnaney beskriver det i sin bok Civil defense begins at home.
Militariseringen av (de amerikanska) hemmen genom beredskapsretorik började dock tidigare än så. I en analys av reklamannonser i så kallade dammagasin under andra världskriget konstaterar Caroline Cornell att god hushållning, i termer av till exempel matlagning på ransoneringsvaror, likställdes med en god krigsberedskap. Denna retorik bidrog till en militarisering av hemmet, framför Cornell, där de amerikanska husmödrarna liknas vid kämpar (”fighters”) och hushållningens praktiker vid vapen (”weapons of war”). De amerikanska hemmen blev på så vis en förlängning av andra världskrigets amerikanska slagfält.
”Vi är i krig – i ett sanitärt krig, utan en armé framför oss”, fortsätter Emmanuel Macron i sitt tal till nationen. På så vis synliggör han också vilka som är armén i detta krig – det är VI: folket. Och det är, på många sätt, en ovanlig form av krigföring vi manas till i dessa tider: Tvätta händerna, stanna hemma vid symtom, begränsa dina sociala kontakter, och i allt fler europeiska länder: håll dig hemma!
Även här finns det paralleller till 50- och 60-talets svenska beredskapsretorik. I både 1952 och 1961 års utgåvor av Om kriget kommer spelade ordning och renlighet en central roll, men då som ett sätt att hantera radioaktivitet. Genom broschyren Om kriget kommer gavs då det svenska folket råd i hur de skulle hålla både sig själva och sina hem rena från radioaktivitet om nu luften hade blivit kontaminerad av sådant.
Marie Cronqvist liknar detta vid en slags vardagens militarisering och kärnkraftens domesticering, där militära synsätt genom beredskapsretorik allt mer anammas i den civila sfären, i detta fall i allas våra hem. Vi läser krigsretoriken som omgärdat politiska ledares tal under coronapandemin just i relation till detta, och i relation till hur beredskapen domesticerats och blir till en fråga om att genom hygien och social distansering minska risken för smittspridning. Den personliga hygienen görs på så sätt politisk, där vårt handtvättande direkt kan kopplas till samhällets förmåga att fungera.
Viruset är ett hot, en fara, en risk, som inte bara har flyttat in i allas våra hem – för att bekämpa smittspridningen har stora delar av världens befolkning mer eller mindre tvångsplacerats i sina hem. Hemmet har blivit en slags coronapandemins fängelse. coronapandemin ger oss därför helt nya sätt att förstå domesticeringen av beredskapens hotbilder på.
De militära metaforerna, som att likna coronapandemin vid ett sanitärt krig eller kriget mot det osynliga, fyller en viktig funktion genom att legitimera sådana drastiska åtgärder som att isolera majoriteten av Europas befolkning. Det är en retorik som, i likhet med samtida krisberedskapskampanjer, kan ses som ett uttryck för en neoliberal styrning mot den förberedde och ansvarstagande medborgaren.
Coronapandemin riskerar att i linje med nyliberala logiker än mer förskjuta ansvaret från stat till medborgare.
Med hjälp av militära metaforer försöker nu politiska ledare övertyga folket om stundens allvar och styra dem till att själva ta kontrollen över situationen, likt en slags Foucauldiansk styrningsmentalitet. En sådan form av självstyrning är också en väletablerad teknik för förskjutning av ansvar: från stat till medborgare. Samtidigt som detta innebär att medborgarens roll och delaktighet i samhället betonas, så finns det risker med detta – coronapandemin riskerar att i linje med nyliberala logiker än mer förskjuta ansvaret från stat till medborgare. Det blir med andra ord upp till medborgarna, snarare än staten, att begränsa smittspridningen.
Samtidigt vet vi, utifrån åtskilliga studier inom så väl nationell som internationell krisforskning, att offentliga aktörer så som politiker och tjänstemän generellt sett har en låg tilltro till enskildas förmåga att agera rationellt i kris. Trots denna låga tilltro så finns det en hög förväntan om att allmänheten ska vara förberedd och kunna hantera uppkomna krissituationer.
Dessa förväntningar om en förberedd allmänhet motiveras ofta utifrån en föreställning om ett slags krisberedskapens samhällskontrakt, där samhällets krishanteringsförmåga beskrivs som beroende av väl förberedda och ansvarstagande medborgare. Genom att dessa väl förberedda och ansvarstagande medborgare tar ansvar för sin egen situation kan samhällets krishantering istället fokusera vid de mer omfattande konsekvenserna av allvarliga krissituationer.
Förutom att dessa föreställningar om krisförberedda och ansvarstagande medborgare har blivit beskyllda för att i alltför hög grad förskjuta ansvaret för krisberedskap från myndigheter till medborgare så har de också kritiserats för att reproducera en allt för homogen bild av vad det innebär att vara medborgare. Så som dessa förberedda och ansvarstagande medborgare framställs i policys och informationskampanjer så reproduceras samtidigt ideal om funktionalitet, handlingskraft och ekonomiska resurser.
Årtionden av samhällsvetenskaplig krisforskning har dock visat att förmågan att hantera krissituationer i allra högsta grad är relaterad till social ojämlikhet – där de som är mest socialt och ekonomiskt utsatta många gånger har sämre ekonomiska, materiella och sociala resurser för att hantera en kris. Liknande erfarenheter har gjorts inom risk- och kriskommunikationsstudier där vikten av att ta hänsyn till människors olikheter, inte minst med avseende till funktionsförmåga och språkkunskaper, inte nog kan understrykas. Samhällets bristande förmåga till att ta hänsyn till människors olikheter i kommunikationen kring risker och hot har redan gjort sig plågsamt påmind i den svenska dödsstatistiken till följd av coronapandemin.
Så hur kan vi förstå politiska ledares tal till sina respektive nationer som uttryck för en styrning mot krisförberedda och ansvarstagande medborgare? Där majoriteten av världens politiska ledare ramar in coronapandemin med hjälp av militära metaforer och tillhörande restriktioner särskiljer sig den svenska hållningen. Här ges rekommendationer och en slags vädjan till svenska folkets ansvarskänsla och förmåga att praktisera solidaritet företräde. Denna hållning illustrerar väl föreställningarna om det krisberedskapens samhällskontrakt som nämnts ovan: där samhällets samlade krisberedskapsförmåga är beroende av förberedda och ansvarstagande medborgare.
Andra europeiska ledare, som Boris Johnson och Emmanuel Macron, ger i högre utsträckning uttryck för en misstro till folkets förmåga att agera rätt. Detta framkommer inte minst i Macrons tal till nationen där han levererade en ordentlig uppläxning av de olydiga fransmännen som inte följt myndigheternas råd och restriktioner. Konsekvenserna blev allt fler och allt striktare restriktioner. Även de svenska rekommendationerna måste dock förstås som en form av styrning och här illustrerar de hett omdebatterade fjällresorna tydligt hur denna styrning tar sig formen av en slags självstyrning av oss själva och andra.
Att tågen till Åre fortsätter att gå och därmed erbjuder stockholmare möjligheten till en fjällsemester mitt under pandemin, åtminstone medan denna text skrivs, kan förstås som uttryck för en viss form av styrningsmentalitet: trots möjligheter till rörlighet förväntas du själv ta ett personligt ansvar för att hantera risken för smittspridning genom att stanna hemma.
Det vi ser i den svenska hållningen till coronapandemin är hur ingjutandet av en beredskapsanda i befolkningen sker utifrån försök att uppmuntra och uppmana individen till att själv fatta ett korrekt beslut med hjälp av information och rekommendationer. Om det är restriktioner eller rekommendationer som bäst har manat till en förändring av människors beteenden kan enbart framtiden utvisa.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
