Miljonprogrammet – utskällt och missförstått

ESSÄ. I höst är det 50 år sedan Skärholmens centrum invigdes, ett av de områden som tydligast kommit att symbolisera det svenska miljonprogrammet. Men den som tror att rekordårens bostadspolitik styrdes av en kallhamrad socialdemokratisk människosyn gör sig själv en otjänst, skriver historikern Björn Lundberg.

Den 8 september 1968 reste prins Bertil och Stockholms fastighetsborgarråd Hjalmar Mehr med ett extrainsatt tunnelbanetåg från Gamla stan till Skärholmen för att inviga Skandinaviens största förortscentrum. Det var en vacker sensommardag. Flaggorna vajade mot en klarblå himmel och på scen uppträdde både Hep Stars och Hootenanny Singers. Det bjöds på orkester, trängsel och fyrverkeri.

I strålande solsken talade prins Bertil uppskattande om Stockholm som ”stadsplanerarnas Mecka”. Skärholmen var det senaste exemplet i Sveriges framgångsrika bostadspolitik. Han avslutade: ”I förhoppning att Skärholmen skall motsvara allas förväntningar om en bättre stad, en stad för lyckligare människor, en stad för ett rikare liv, kort sagt en stad värd att leva i, förklarar jag Skärholmens centrum för invigt.”

Skärholmens centrum rymde två varuhus, 86 butiker och tio restauranger. Tunnelbaneförbindelsen till trots – dagspressens annonser gjorde klart att detta var ”bilålderns storcentrum”. Det väldiga parkeringsgaraget rymde inte mindre än 4 000 bilar. På sikt förväntades kundunderlaget uppgå 300 000 personer.

Kritiken mot miljonprogrammet uppstod så snart husen stod färdiga.

Skärholmens centrum var ett av det svenska miljonprogrammets prestigeprojekt, men har med tiden blivit en symbol för de sociala problem som förknippas med det intensiva bostadsbyggandet 1965–75.

Den som i miljonprogrammets misslyckande söker spåren efter en osentimental socialdemokratisk människosyn eller en utopisk dröm om att omstöpa människan gör sig dock en otjänst. I både västvärldens kapitalistiska samhällen och Östeuropas planekonomier växte snarlika bostadsområden fram under dessa efterkrigsdecennier. En närmare blick på exemplet Skärholmen bidrar med värdefulla insikter om det svenska miljonprogrammets förutsättningar och resultat.

Intressant nog uppstod kritiken mot miljonprogrammet så snart husen stod färdiga. Skärholmen hamnade i centrum av en intensiv debatt som utbröt så snart invigningsfesten var undanstökad. Redan den 10 september, alltså två dagar efter öppningsceremonin, pryddes Dagens Nyheters kultursidor av rubriken ”Riv Skärholmen!” Med en rasande drapa utmålade kulturskribenten Lars-Olof Franzén Skärholmens centrum som människofientligt: ”Funktionen bilist – funktionen konsument, men ingen plats för hela människan.”

Kontrasten till prins Bertils invigningstal om en stad för lyckligare människor och ett rikare liv hade inte kunnat vara skarpare. Trots att Franzéns artikel inte var längre än 350 ord lyckades han fånga många av de teman som kom att prägla kommande decenniers förortsdebatt: betong, skräp och ekande tomhet. Detta skulle bli ”sjuttitalets slum”, varnade Franzén.

Ingen av debattörerna var särskilt intresserad av att fråga förortsborna själva vad de tyckte.

Författaren Lars Gyllensten var inte heller imponerad. Dagen därpå publicerade DN en längre artikel där Gyllensten lade skulden för Skärholmens utformning på stadshusets teknokrater och politruker. I kritiken av Skärholmens centrum kunde konservativa och kulturradikala röster förenas i en unison ilska riktad mot kommersialism och ytligt, rotlöst förortsliv.

Artiklarna blev startskottet för en hätsk debatt om svenskt bostadsbyggande som rasade i dagstidningarna i flera månader. Journalisten Per Wirtén, som kartlagt Skärholmsdebatten i boken Där jag kommer från: kriget mot förorten, menar att diskussionen kom att prägla de kommande decenniernas mediala och politiska bild av Sveriges förorter. Under veckorna före invigningen av Skärholmens centrum hade tongångarna mestadels varit positiva i samma anda som prins Bertils invigningstal: Skärholmens centrum andades framtidsoptimism, butikerna var toppmoderna och speglade Sveriges växande välstånd. Efter invigningen svängde pendeln snabbt.

Ingen av debattörerna var dock särskilt intresserad av att fråga förortsborna själva vad de tyckte. Wirtén har därför liknat Skärholmsdebattens svallvågor vid en form av kolonialism, där innerstadsbornas rädslor och exotiserande av förorterna styrde problemformuleringarna.

De många butikerna och parkeringsplatserna fick symbolisera både det moderna och det människofientliga.

Intressant nog använde Skärholmens kritiker ungefär samma formuleringar som hördes bland förespråkare och annonsörer. De många butikerna och parkeringsplatserna fick i olika sammanhang symbolisera både det moderna och det människofientliga. I linje med 1968 års tidsanda vändes lyxen till överflöd, konsumtionshets och slöseri. Mycket av kritiken handlade om kommersialismen och konsumtionssamhällets ytlighet, snarare än om bostäderna som sådana.

I motsats till den i dag etablerade bilden av miljonprogrammet uppvisade byggandet under åren 1965–75 en ganska stor variation. En tredjedel av bostäderna var småhus, ytterligare en tredjedel låg i flerfamiljshus med färre än fem våningar, medan åter en tredjedel utgjordes av höghus i minst fem våningar. Det är den senare kategorin, höghusen i ytterförorterna, som blivit synonyma med miljonprogrammets misslyckande.

Hur kunde det gå så fel?

Under hela 1900-talet kämpade socialdemokratin för att förverkliga det goda hemmet. Att Per Albin Hansson liknade det goda samhället vid ett folkhem var ingen slump. Redan på 1930-talet hade socialdemokratin lyft bostadssituationen till en politisk kärnfråga. Ingenstans märktes klassamhället så tydligt som i kontrasten mellan dragiga arbetarlängor och borgerlighetens bekväma bostäder.

Den socialdemokratiska regeringens bostadspolitiska mål från 1967 sammanfattade tydligt viljan att skapa bättre bostäder för det stora flertalet: ”Samhällets mål för bostadsförsörjningen bör vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”.

I miljonprogrammets höghus erbjöds allt detta. Ändå var bostäderna inte attraktiva. Både politiker och planerare tycks ha överskattat betydelsen av den enskilda bostadens kvalitet på bekostnad av allt det som låg utanför ytterdörren. Resultatet blev i många fall bra bostäder i trista områden.

Lösningen var varken särskilt svensk eller socialdemokratisk.

Med åren har miljonprogrammet ibland beskrivits som en ideologisk spegling av den svenska socialdemokratins människosyn. Författaren Lena Andersson, som drivit denna tanke till sin spets, har rent av sett förortsområdena som uttryck för den socialdemokratiska maktapparatens vilja att skapa en ny sorts människa, ett skandinaviskt svar på homo sovieticus.

Den som söker historiska belägg för att miljonprogrammets stela betongmiljöer bottnade i ett storslaget ideologiskt försök att omstöpa människans natur blir emellertid besviken. I själva verket var de nya höghusområdena ett försök till pragmatisk lösning på en akut bostadskris, orsakad av efterkrigstidens rekordartade inflyttning till städerna.

Lösningen var heller varken särskilt svensk eller socialdemokratisk. Tvärtom uppfördes liknande, storskaliga bostadsområden i både Europa och USA under just denna tid. Även i Sovjetunionen och det kommunistiska Östeuropa omstöpte ångvältar och byggkranar städernas ytterområden. Regeringar från vänster till höger anammade de storskaliga bostadsprojekten. När Socialdemokraterna i Sverige presenterade sitt program för en miljon bostäder på tio år kontrade Folkpartiet med att lova 1,1 miljoner bostäder.

Ledordet i rekordårens bostadsbyggande var rationalism. Men denna rationalism stod inte att finna i en utopisk människosyn, varken liberal eller socialistisk, utan i visionen om själva byggandet. För att kunna bygga så många bostäder på så kort tid krävdes att hela processen rationaliserades till ett modernt industriföretag.

Häri låg miljonprogrammets höghusparadox.

Husen skulle uppföras av standardiserade betongelement som tillverkades i särskilda fabriker och över schaktmassorna for lyftkranar fram på tillfälligt utlagd räls. För att få kalkylerna att gå ihop måste flerbostadshusen i miljonprogrammet byggas storskaligt, vilket i sin tur krävde tillgång till stora områden av billig, oexploaterad mark. Och sådan fanns bara i städernas yttersta periferi.

Häri låg miljonprogrammets höghusparadox. Medan det statistiska flertalet drömde om att antingen bo centralt eller i lugna, småskaliga områden erbjöd de nya förorterna hundratusentals lägenheter av rakt motsatt karaktär. De utgjorde bukfylla för en bostadsmarknad som trots decennier av byggande aldrig tycktes bli mättad.

Eftersom attraktionskraften var begränsad kunde lägenheterna i ytterförorternas nya höghusområden paradoxalt nog bara fyllas så länge det rådde svår bostadsbrist, samtidigt som syftet med miljonprogrammet var att bygga bort bostadsbristen. Så snart den värsta hungern var stillad blev lägenheter därför stående tomma. Mindre än fem år efter att denna gigantiska bostadspolitiska satsning hade sjösatts kom rapporter om att företag hade svårt att hyra ut lägenheter.

År 1971 var bostadsbristen bortbyggd. Att dra i nödbromsen hjälpte bara delvis. I slutfasen av den tioårsperiod som brukar räknas till miljonprogrammet sjönk andelen lägenheter i flervåningshus dramatiskt, samtidigt som småhusen blev allt vanligare. Då hade oljekris och lågkonjunktur dessutom slagit till med full kraft. Rekordåren hade övergått i kris.

Lena Andersson påstår miljonprogrammet bottnade i ett antikommersiellt ideal. I själva verket var det precis tvärtom.

Det var med andra ord inte i första hand en särskild politisk höghusvision som drev fram miljonprogrammets flervåningshus, utan krassa ekonomiska kalkyler. I Drömmen om Atlantångaren har arkitekturprofessorn Johan Rådberg visserligen visat att den svenska funktionalismens ideal hade rottrådar i de ideologiska höghusdrömmar som lanserats av Le Corbusier och andra futuristiska arkitekter under mellankrigstiden. Men om Le Corbusiers vision om att skapa maskinstäder för maskinålderns maskinmänniskor hade en inverkan på miljonprogrammet tycks det ha skett indirekt, genom den svenska arkitektkårens estetiska ideal. I de bostadspolitiska programförklaringarna nämndes varken Le Corbusier eller hans ideal.

Skärholmens centrum vittnar också om en annan komponent i anläggandet av de storskaliga förorterna. På senare år har borgerliga kritiker försökt förklara miljonprogrammets misslyckande med dess socialistiska förtecken. Lena Andersson har till exempel påstått att miljonprogrammet bottnade i ett antikommersiellt ideal. I själva verket var det precis tvärtom.

Möjligheten till kommers var en av de främsta drivkrafterna bakom utformningen av de områden som präglades av höghus. Affärerna skulle alls inte gömmas undan. Enligt Johan Rådberg var ett av skälen till att vissa av förorterna byggdes som koncentrerade höghuskluster just att skapa ett tillräckligt stort kundunderlag för det lokala affärslivet. Att sprida ut butiker i glesa småhusområden hade inte varit möjligt.

Skärholmens centrum var ett tydligt exempel på detta ideal, men dess affärer blev aldrig sinnebilden för svensk framstegsanda och marknadsekonomins drivkrafter har aldrig gjort sig kända för att ta sentimentala hänsyn. I takt med att konsumtionsmönstren förändrats har Skärholmens dragningskraft som marknadsplats avtagit. Handelns epicentrum har flyttat några hundra meter österut, till Kungens kurva, medan Skärholmen står kvar som ännu ett i raden av tämligen anonyma miljonprogramsområden.

Men även om handeln vid Kungens kurva omsätter miljardbelopp finns det få skäl att tro att denna form av affärskluster skulle vara resistenta mot framtida utmaningar. I USA, som länge var köpcentrumens eldorado, har ”dead malls” redan blivit ett begrepp. Förra året presenterade Credit Suisse en rapport som förutspådde att en fjärdedel av USA:s köpcenter kan tvingas stänga inom fem år. Orsaken stavas inte bara ökad e-handel, utan också ett större intresse för upplevelser och restaurangbesök på bekostnad av klädinköp och nya prylar.

Efter miljonprogrammets slut dröjde det flera decennier innan bostadsbristen på nytt blev en brännande politisk fråga i Sverige. Utvecklingen i svenska städer har givetvis inte varit enhetlig. Varvs- och industristäder som Landskrona och Norrköping har andra erfarenheter än åtskilliga universitetsstäder eller Stockholmsregionen.

Inte desto mindre har Sveriges befolkning ökat med nästan två miljoner sedan miljonprogrammet avslutades 1975 och hela denna tillväxt har koncentrerats till städer med omnejd.

En femtedel av Sveriges befolkning bor i bostäder som uppfördes under dessa år. Många av husen är i behov av upprustning.

Samtidigt tog det mycket lång tid för det svenska bostadsbyggandet att hämta sig efter toppnoteringarna kring 1970. Botten nåddes under 1990-talets andra hälft, då den årliga nybyggnationen i Sverige endast uppgick till omkring 12 000 bostäder.

Att utbudet inte kunnat matcha ökad efterfrågan har förstås varit ett av skälen till bostadsprisernas explosionsartade utveckling under 2000-talet. Under de senaste årens högkonjunktur har byggandet visserligen nått höga nivåer, men de 69 000 bostäder som påbörjades i Sverige 2017 motsvarar ändå inte miljonprogrammets nivåer.

Trots trångboddhet och hushållens ökade skuldsättning har bostadsfrågan märkligt nog ändå hamnat i skymundan i de senaste svenska valrörelserna. Kanske har det politiska arvet från miljonprogrammet hämmat nya, storskaliga visioner om hur bostadsbristen ska kunna lösas.

Dagens byggande präglas av blind tilltro till att marknadskrafternas osynliga hand.

De senaste årens ideal har handlat mer om förtätning än att uppföra helt nya stadsdelar. Även om det vid några tillfällen i den politiska debatten höjts röster för att skapa ett nytt miljonprogram, har rekordårens bostadsområden en grundmurad ställning som avskräckande exempel. Alla tycks överens om att framtidens bostäder inte ska upprepa gamla misstag.

Om rekordårens stadsplanerare lutade sig tungt mot strukturrationaliseringens möjligheter präglas dagens byggande av blind tilltro till att marknadskrafternas osynliga hand ska skapa attraktiva bostäder.

Arkitekter och stadsplanerare har varnat för är att det saknas övergripande planer. Hur ska förskolor, skolor och annan service lösas när byggandet sker utspritt och till synes planlöst? Hur ska segregationen i redan etablerade områden brytas om nybyggnationen erbjuder mer av det som redan finns?

Om miljonprogrammet var överplanerat finns det en uppenbar risk att det rakt motsatta förhållandet bäddar för framtida problem i fråga om både infrastruktur och integration.

I framtiden kan allt fler områden bli föremål för rivning.

Vad som ska hända med miljonprogrammets bostadsbestånd är också ovisst. En femtedel av Sveriges befolkning bor fortfarande i bostäder som uppfördes under dessa år, men många av husen är i stort behov av upprustning.

Enligt Boverket kan kostnaden för renoveringarna komma att uppgå till mellan 300 och 500 miljarder kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som den beräknade kostnaden för att förbinda Stockholm, Göteborg och Malmö med nya höghastighetståg.

I framtiden kan fler och fler områden bli föremål för rivning, men också det är en åtgärd förknippad med ansenliga kostnader och inte nödvändigtvis billigare än att bygga nytt.

Tidigare i år presenterade en socialdemokratisk expertgrupp ledd av partisekreterare Lena Rådström Baastad sin rapport En ny social bostadspolitik. Där konstaterade man att den sociala bostadspolitiken begravts på 1990-talet utan att ersättas av någon ny vision.

Rapporten presenterade ett flertal punkter för att återupprätta bostadspolitikens sociala visioner, bland annat upprustning av miljonprogrammets bostäder och att införa ett särskilt ”barnbobidrag” för att underlätta för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Samtidigt betonade expertgruppen att deras slutsatser inte skulle läsas som en dagspolitisk agenda.

Om innevarande mandatperiod kommer att resultera i en ny bostadssocial utredning och konkreta åtgärder för att stärka den sociala dimensionen i svensk bostadspolitik återstår att se.

***

Följ Arena Essä på Facebook

REPLIK
av Nils Sylwan
arkitekt med 35 års erfarenhet av stadsplanering i sju svenska kommuner

Den 10 oktober publicerade Arena Essä ovanstående text text av Björn Lundberg: “Miljonprogrammet – utskällt och missförstått”. Ingressen lyder: ”I höst är det 50 år sedan Skärholmens centrum invigdes, ett av de områden som tydligast kommit att symbolisera det svenska miljonprogrammet. Men den som tror att rekordårens bostadspolitik styrdes av en kallhamrad socialdemokratisk människosyn gör sig själv en otjänst.”

Björn Lundberg anser att historien är viktig. Jag håller med, men har därför också synpunkter. Essän inleds med invigningen av Skärholmens centrum 1968: folkfesten och prins Bertil tal om en bättre stad, en stad för lyckligare människor, en stad för ett rikare liv. Dagen efter fylldes dagstidningarna med rubriker som ”Riv Skärholmen!” Kulturskribenten Lars-Olof Franzén var rasande och utmålade Skärholmens centrum som människofientligt – men debattörerna frågade inte de nyinflyttade vad de tyckte. Ytterst problematiskt enligt Björn Lundberg. Men hade det inte varit viktigare att fråga hur de ville bo innan de flyttade till Skärholmen? Att Björn Lundberg inte tänker så kan bero på att socialdemokratin aldrig tillfrågat sin valmanskår hur de vill bo, så kallad social ingenjörskonst.

Samtidigt skriver Lundberg: ”Både politiker och planerare tycks ha överskattat betydelsen av den enskilda bostadens kvalitet … Resultatet blev i många fall bra bostäder i trista områden”. Det är sant, men områdena var dessutom segregerade och endast till för arbetare och lägre tjänstemän. Inom områdena placerades tjänstemännens villor avskilda från arbetarnas stora flerbostadshus. Områdena byggdes allt längre ut från stadens centrum. De bättre ställda valde i stället lummiga, småskaliga områdena eller också att bo i staden. Klassamhället gavs fysisk form – en frusen ideologi.

Björn Lundberg menar att miljonprogrammets betongmiljöer var en pragmatisk, rationell, lösning av bostadskrisen, inte utopisk, liberal eller socialistisk, utan en vision om själva byggandet – utanför politikens eller människosynens domäner. Stämmer detta med modernismens verkliga historia? År 2009 utkom en doktorsavhandling i statsvetenskap, av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten och statssekreteraren Monica Andersson, som förklarar hur modernisterna övertog makten i Sveriges riksdag och successivt stärkte den. Andersson skriver i en ny artikel:

”Den gängse bilden av modernismens genombrott är att den är integrerad med 1930-talets socialdemokratiska krispolitik och starkt kopplad till den bostadssociala utredningen (…) I min doktorsavhandling från 2009 fann jag, till min stora förvåning, istället att modernismen, denna starkt förankrade yrkesideologi bland svenska arkitekter och byggherrar, slog igenom under en borgerlig regering, den Ekmanska ministären, och att stödet for den i riksdagen blev allt starkare, ju längre till höger partierna stod. Det var istället i den socialdemokratiska riksdagsgruppen man kunde finna kritiker till de modernistiska idéerna.”

År 1932 tillträdde en socialdemokratisk regering som fortsatte det den borgerliga regeringen påbörjat. Monica Anderssons avhandling ger alltså en ny syn på historien. Då miljonprogrammet påbörjades var modernismens ideologi fast förankrad bland politiker, myndigheter och byggföretag, Att tänka utanför den boxen gick inte.

Björn Lundberg menar att om Le Corbusiers kusliga visioner hade inverkat, så borde det skett genom den svenska arkitektkårens ideal – inte genom bostadspolitiska programförklaringar, för där nämns inte Corbusier. Men i modernisternas programskrift acceptera (1931), gäller detsamma: inspirationskällor som Oswald Spengler, le Corbusier, Hermann Muthesius och så vidare nämns inte. I stället framställs modernismen som vetenskaplig, rationell och i arbetarnas intresse. Modernisterna skapade sin och samtidens mytiska värld.

Åren 1933–1947 pågick den bostadssociala utredningen med deltagande av ledande modernister som arkitekt Uno Åhrén, byggmästaren Olle Engkvist och Gunnar Myrdal. Där nämns självklart inte inspiratörerna, men de utgjorde ändå idégrunden för efterkrigstiden stadsbyggande. Betänkandena uttrycktes på byråkratsvenska, här rivningen av svenska stadskärnor (citat ur Bostadssociala utredningen, slutbetänkande del I och del II)

”Saneringen av städernas äldre delar måste nu snart igångsättas i stor skala.”

”Att en rationell sanering i regel kräver ett fullständigt slopande av de gamla husen medför … knappast några konflikter med estetiska eller sentimentala synpunkter.”

Det modernistiska programmet genomfördes i en allt mer självgående process. Som Lundberg påpekar: ”regeringar från vänster till höger anammade de storskaliga bostadsprojekten.” Regeringarna visste inte vad de gjorde eller varför, men de körde över sina väljare.

Den i höst utkomna rapporten En ny social bostadspolitik, från en socialdemokratiskt tillsatt arbetsgrupp, berör endast ytligt frågan om stadsplanering. Men efter miljonprogrammets tvärstopp och den pågående nyliberalismens kris borde insikten komma till partiet att bostadspolitiken måste vara en del av en av en genomgripande förnyelse av stadsplanering/samhällsplanering tillsammans med en historik utgående från fakta.