Det går inte att avstå från att vara politisk i ett samhälle där till och med skrattet är en politisk markering. Det skriver Ardalan Shekarabi i det här utdraget ur hans bok Korsvägar, om uppväxten i Iran, flykten och integrationen i Sverige. Hans text visar att det som nu händer i Iran, med protester och brutalt våld mot demonstranter som kräver frihet, inte är något nytt. Det är resultatet av decennier av förtryck.
”På sommaren 2021 ser jag OS-sändningarna från Tokyo. Jag klär mig i gult och blått när fotbollslandslaget gör en heroisk turnering och sitter klistrad framför teven när de tar silver efter att finalen avgjorts genom straffsparkar. Jag ser diskuskastarna ta både guld och silver, skrattar när Armand Duplantis överlägset glider över sex meter och biter på naglarna när Peder Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och Henrik von Eckermann rider hem ett guld i hästhoppningen.
Men OS var en ljuspunkt även på andra sätt. Under tävlingarna i Tokyo följde jag den iranska taekwondostjärnan Kimia Alizadeh. Hon hade varit med redan i OS 2016, där hon tagit brons. Några år senare tröttnade hon på slöjtvånget och kvinnoförtrycket i Iran och flydde från sitt hemland. Nu deltog hon i OS för det olympiska flyktinglaget och tog sig även den här gången till bronsmatch.
Vid porten till idrottshallen kliver en man fram och vänder sig till min mamma. Han säger att kvinnor inte äger tillträde till idrottshallen.
Jag såg matcher med judostjärnan Saeid Mollaei, som hoppat av efter att han, liksom alla andra iranska idrottare, förbjudits att tävla mot israeler. Han började tävla för Mongoliet och tog en silvermedalj i OS 2021. Jag såg 100-meterslöparen Farzaneh Fasihi, som fortfarande tävlade för Iran, som tagit sig igenom alla kvinnofientliga hinder ända till OS och som självklart censureras i statstelevisionen, trots att hon sprang i slöja. Hon lyfte sin knytnäve. Hon hade nagellack. I de iranska färgerna.
Samma kväll såg jag bilder från Iran, det pågick protester i många städer. Modiga kvinnor trotsade kvinnoförtrycket. Folk protesterade mot miljöförstöringen och vattenbristen. Ungdomar skrek slagord för frihet. Alla möttes de av säkerhetsstyrkors våld.
Jag fick en klump i magen samtidigt som jag förflyttades trettiofem år tillbaka i tiden. Jag är sju år och ska börja på taekwondo. Mamma ska följa med till min första träning i Shahriyars enda idrottshall. Vid porten till idrottshallen kliver en man fram och vänder sig till min mamma. Han säger att kvinnor inte äger tillträde till idrottshallen. Jag tittar på min mamma. Jag ser ilska och frustration i hennes blick. Ingen rädsla. Vi kommer överens om att jag ska gå in själv. Jag vänder mig om och tittar på henne när jag går in. Hon nickar och får fram ett leende.
Några månader senare är vi i Teheran och ska gå på fest. I bilen sitter jag, mina föräldrar och två kvinnliga släktingar i tonåren. Vi blir stoppade av islamistiska moralpolisen, som inrättades efter revolutionen med långtgående befogenheter att kränka människors privatliv för att ”upprätthålla den islamiska lagen” och sedligheten. De åkte runt i grönvita bilar av märket Nissan Patrol och slog ned på allt som avvek från det ”nya normala”. Alla som inte följde de strikta klädkoderna straffades. Ute på gatorna stoppades bilar med ungdomar i. De tvingades att kliva ur och blev inspekterade.
I det offentliga rummet var det förbjudet att fysiskt beröra någon från det motsatta könet. Att en pojke och en flicka skulle gå hand i hand på stan var helt otänkbart. De ska nu genomföra sina sedvanliga kontroller. De letar efter kassettband med musik, alkohol och videoband, några av många saker som är strikt förbjudna sedan islamisternas maktövertagande några år tidigare. De ska kontrollera att kvinnorna i bilen har korrekt klädsel – slöjan måste täcka hela håret, smink beivras. Det gäller också nagellack. Jag minns rädslan i bilen. Vi klarade oss den gången. Men känslan av förnedring dröjer sig kvar än i dag.
Även musik var förbjudet i den ”nya” Iran. Men inte all musik. Alla mina minnen från barndomens iranska städer präglas av den religiösa sorgemusik som hela tiden pumpades ut genom högtalare på gator och torg. Inte minst i huvudstaden Teheran och vid turistorterna hade människor under decennierna tidigare vant sig vid en sekulär och modern livsstil.
Till och med att skratta för högt var förenat med fara. Alltför stora glädjeyttringar offentligt betraktades som ett brott mot de nya lagarna och kunde leda till att du arresterades. En gång under 1980-talet gjorde vi en resa till en av badorterna vid Kaspiska havet. Mamma och pappa hade besökt den ofta innan revolutionen. De brukade bo på Hyatt, ett gigantiskt vitt hotell med en stor pool, casinon, barer, en fantastisk strand och ett myller av människor. De har beskrivit festerna på stranden, som kunde pågå till långt in på nätterna. Nu var det något helt annat. De nya moralreglerna hade slagit igenom på allvar. Baren hade förvandlats till en propagandautställning. Poolen gick inte längre att använda.
Badstränderna var strikt könsuppdelade och massiva tygstycken skiljde männens och kvinnornas stränder åt. Människor var fortfarande ute på gatorna, men glädjen var borta. Kvinnor fick inte skratta offentligt. De få turister som ändå rest dit satt med allvarsamma miner på restaurangerna och talade tyst med varandra. En kväll var vi ute och promenerade. Mamma och min moster pratade och skrattade, som de alltid gjort när de var tillsammans.
Plötsligt kom en man från moralpolisen fram till dem: ”Varför är ni så glada?”, frågade han aggressivt. Man kan väl säga att det lade en viss sordin på den goda stämningen och vi föll in i samma molokna tystnad som de flesta andra runtomkring oss.
Det finns många aspekter av den iranska regimen jag aldrig förstått mig på, men frågan är om inte detta är den mest obegripliga. Vad har den emot glädje? Jag inser att det kan finnas avlägsna religiösa förklaringar, men varför ett helt samhällssystem ska inrättas för att motarbeta glädje är svårare att förstå.
I sin ambition att genom statsapparaten kontrollera varje aspekt av människors liv gjorde regimen alla medborgare till politiska varelser. Det var förstås inte avsikten, och det var inget medborgarna hade önskat. Men det går inte avstå ifrån att vara politisk i ett samhälle där till och med skrattet är en politisk markering.”
Ardalan Shekarabi, socialdemokratisk politiker och författare till boken Korsvägar, som han skrivit tillsammans med Dagens Arenas chefredaktör Jesper Bengtsson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
