Myten om den djupa staten

Politik Det talas allt oftare om the deep state. Begreppet ska ha myntats av Eisenhower som varnade för det militär-industriella komplexet. Sjuttio år senare får the deep state ett uppsving under president Trump. Fast med närmast motsatt betydelse. Det är inte längre militär och industri som blir the deep state, utan media, forskning och demokratin, skriver Gert Lundstedt.

För tjugo år sedan skrev jag en roman som uppfattades som att den till viss del handlade om the deep state. Fast vid den tiden kände jag inte ens till begreppet.

Jag hade fått jobb på Regeringskansliet som sakkunnig åt kulturminister Margot Wallström. Romanen jag skrev var inspirerad av vad jag såg och hörde i maktens korridorer. En då aktuell Tom Waits-låt som jag lyssnade på när jag skrev romanen med textraden:

What’s he building in there?
What the hell is he building in there?

fick mig att undra detsamma: vad var det egentligen som pågick där inne på departementet?

What the hell were they building in there?

Att jag hamnade på Regeringskansliet hade att göra med att en ny kulturpolitik skulle arbetas fram. Det behövdes en journalist för att porträttera ett antal svenskars kulturvanor i vardagslivet. Vid den här tiden skrev jag kulturartiklar för en tidning kopplad till arbetarrörelsen. Jag blev så att säga headhuntad, tackade ja och började på departementet.

Det stannade inte vid att jag bara skrev porträtt. Det blev mer än så. Jag placerades på en avdelning, ingick i delegationer och arbetsgrupper; jag ansvarade för remissammanställningen och deltog i kommittéarbete… Departementsmiljön, statssekreterare och departementsråd, handläggare och informatörer, dragningar för ministern… Jag blev del av det politiska spelet.

Efter två år hade jag en fördjupad bild av infrastrukturen för beslutsfattande. Kort och gott hur man gör politik. Hur den bedrevs formellt, men också informellt. Det sistnämnda, som det trots allt fanns mycket litet utrymme för, gjorde ändå starkast intryck på mig. Det fanns alltså något informellt i den demokratiska processen, närmast hemligt och fördolt. Det triggade min fantasi. Hur fattades besluten egentligen? Vad var det som pågick? What were they building in there? Var det the deep state?

Det hemliga, informella, det som sker i det fördolda är inte alltid bevisbart utan lämpar sig bättre för fiktion. Medan journalistiken tar hand om vardagslunken. Det var därför jag, journalisten, skrev skönlitterärt.

En röd tråd i romanen var maktspåret: var finns makten, egentligen? Vilka var konsulterna och kaospiloterna som kom och gick, skrev rapporter och försvann? Jag fann en passande titel för romanen: Under utredning. Storyn är att huvudpersonen, Styrbjörn Stålvallen, tjänsteman på Utvecklingsdepartementet får i uppdrag att leda en utredning om den offentliga konsten. Men de spelregler Styrbjörn som tjänsteman tagit för givna leder honom nu vilse. Gradvis förlorar han kontrollen över utredningen. Till slut är Styrbjörn mer styrd av än han styr över Gerhard Tidström, en tillfälligt inkopplad kreativitetskonsult som kommer och går som han vill och hittar i maktens korridorer som i sin egen ficka.

Så här i backspegeln ett par decennier senare ter sig det mesta vad gäller svensk politik på 90-talet som oskuldsfull. Klart att det då som nu fanns saker att avslöja (det gör det alltid). Jag fick till exempel på nära håll följa spelet kring och fallet för Ingvar Carlssons efterträdare, socialdemokratins blivande partiledare, den som var tänkt att bli landets blivande statsminister: Mona Sahlin. Hon skulle bli partiets första kvinnliga ledare, tills en Toblerone [sic] kom emellan – visst var det mer än en Toblerone, och visst fanns det maktstrider bakom Sahlin-affären, fast ett uttryck för the deep state var den inte.

Nej, jag kan som sagt inte minnas begreppet deep state från det offentliga samtalet då. Det hade inte fått fäste, vare sig språkligt eller reellt, vare sig hos mig eller i Sverige. The deep state fanns i stater som Turkiet och Ryssland med en stark militär och nomenklatura.

Så vad var det då jag hade upplevt som gav mig impulsen och stoffet till romanen? Förmodligen handlade det om internjargong, yrkessamhörighet och hierarkier, kodex och traditioner som jag inte var van vid och reagerade på. Det handlade inte om en deep state, men var tillräckligt för att sätta igång fantasin om en sådan. Och som ofta är fallet med fiktionen så erbjuder den oss ett titthål in i vad som komma skall.

Kan det rent av vara så att för litet koll generar alltfler konspirationsteorier om en deep state?

Men nu är det 2020. Mycket vatten har flutit under broarna sedan min tid på departementet och idag talas det allt oftare om the deep state (jag hörde just nu nämnas i samband med LAS-förhandlingarna att det redan är uppgjort på förhand hur uppgörelsen ska bli, att det bara är ett spel för gallerierna). Och mycket riktigt, som ett brev på posten morgonen efter att jag hade fått förfrågan att skriva den här essän var rubriken på den signerade ledaren i Dagens Nyheter: Den djupa staten har blivit ytlig och besatt av sin egen tid.

Erik Helmerson hade läst Klas Östergrens senaste roman Renegater och funderade och resonerade kring att en bärande del av Östergrens trilogi – som började med Gentlemen fyrtio år tidigare – är ”något som brukar kallas ’den djupa staten’”. Helmerson fortsätter:

Han målar i samtliga tre böcker upp ett Sverige som har koll. Obehaglig koll. Så snart någon av romanfigurerna flyger för nära den hemligt brinnande lågan – rikets intresse – får han eller hon sina vingar rejält brända. Det är misstänkta telefonavlyssningar, subtila tecken på övervakning, mystiska bortföranden, saker som byter plats i låsta lägenheter, män med hjälmvisiret nere som varvar sin motorcykel utanför grinden. Storebror ser dig och rapporterar till pappa, inget sker av en slump.

Men fyrtio år efter Gentlemen har Helmerson svårare att känna igen sig i Östergrens fortsatta känsla av att vara övervakad, i hans bild av Sverige som en djup stat.

Helmerson filosoferar och kommer fram till en fråga:

Idag är författaren Östergren lika misstänksam, lika ovillig att inordna sig, som då. Lika mycket renegat, med samma känsla av att vara övervakad. Men det har blivit svårare att känna igen sig i bilden av Sverige som djup stat. Är inte problemet ofta det omvända: vi lever under den ytliga staten som snarare har för lite koll än för mycket?

Kan det rent av vara så att för litet koll generar alltfler konspirationsteorier om en deep state?

Jag har inte läst Klas Östergrens Renegater, men om det är som Helmerson skriver att känslan hos Östergren av att vara övervakad är lika stark 2020 som 1980 – och att den känslan var om inte mer korrekt så mer skrämmande i slutet av 70-talet när Östergren skrev Gentlemen– så låter det snarare som att Östergren är paranoid än har en finkalibrerad verklighetsuppfattning. Men, som jag skrev tidigare, man ska hålla isär fiktion och verklighet. Den förstas uppgift är att göra den senare tydlig.

Samtidigt menar många att vår ökade konsumtion av media i alla dess former alltmer fiktionaliserar verkligheten, att alltfler allt oftare ser konspirationer i medierapporteringen. Fake news alltså.

Faktaresistensen breder därmed ut sig som filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss pekar på i sin uppmärksammade bok Alternativa fakta som förlaget Fri tanke tidigare i år erbjöd gratis till alla tredjeårselever på gymnasiet. Det gjorde man eftersom fejkade nyheter och kunskapsmotstånd enligt förlaget hör till vår tids största samhällsutmaningar, och för att ge Sveriges lärare ett hjälpmedel att motverka detta farliga fenomenen.

Ett fenomen med vilket följer att klimatförändringarna ifrågasätts, pandemin betvivlas, vaccinationer misstänkliggörs, demokratin misstros … Som försöker få oss att tro att fakta och vetenskap är fake. Ur vilket konspirationsteorier växer och frodas.

Plötsligt är världen uppochnedvänd, är demokratin the deep state från att ha varit en garant mot densamma. Trump är ett exempel på det. Jag googlar Trump och deep state och får många träffar. Som:

Trump skriver under ett presidentdekret för att göra det lättare att sparka och anställa statstjänstemän i syfte att få bukt med the deep state,

Trump anklagar USA:s underrättelseverksamhet för att agera deep state och hindra honom från att utöva sin presidentmakt…

Listan med exempel kan göras lång.
Konspirationsteorier som långt ifrån bara frodats i Vita huset.

Jag tänker tillbaka på min tid på departementet, hur det satte igång fantasin. Fast, vad jag vet, pågick inga konspirationer där – politiskt spel, ja, men inga konspirationer – fanns inget dolt maktskikt som hade den egentliga makten. En deep state. Att befinna sig i maktens korridorer, vara bland människor med makt och uppdrag att styra, sätter igång fantasin. Men det är inte detsamma som en konspiration.

Kanske finns det en pendelrörelse mellan makt och konspirationsteorier? För plötsligt har det dykt upp makthavare i demokratier som använder sig av konspirationsteorier i sin retorik. Teorier som tack vare sociala medier sprids i en allt snabbare takt. Det menar i varje fall professorn i idéhistoria, Andreas Önnerfors, i en intervju i Dagens Nyheter:

Vanligtvis har demokratier byggts på en ansvarsfull regering och faktabaserade beslut. Men nu ser vi både hos Trump och i länder som i Ungern och Polen att människor i regeringskretsar använder sig av konspirationsteorier för att befästa sin makt.

För att vara mottaglig för de här idéerna behöver man varken vara patologiskt lagd eller paranoid. Så enkelt är det inte menar Önnerfors:

Det finns ett tvärsnitt av befolkningen som är hyfsat mottagliga för det här. Det kan handla både om en psykologisk disposition och om gruppsykologi, där en person man litar på saluför de här budskapen och gruppen accepterar det.

Ja, makt korrumperar som bekant. Och absolut makt korrumperar absolut. Det konstaterade historikern och politikern Lord Acton för redan mer än hundra år sedan.

Man behöver inte åka till Tyskland för att hitta konspirationsteoretiskt lagda aktivister. Du hittar dem mycket närmare än så.

I boken Allt är en konspiration – En resa genom underlandet från häromåret är Kent Werne just inne på det historiska spåret. I boken tar Werne pulsen på en som han menar intet sätt ny rörelse – konspirationer har alltid funnits – men som nu upplever en medvind som gör att det blåser upp till storm här och var. I förordet skriver han:

För även om konspirationstänkandet plötsligt finns överallt – i sociala medier, i populära Netflixserier, till och med i Vita huset – så är det inget nytt fenomen. Det har florerat förr, dykt upp med jämna mellanrum, fastnat i människors hjärnor, fått dem att agera. Inte sällan med ödesdigra konsekvenser. Dagens konspirationstänkare står därför på föregångarnas axlar. De återvinner idéer från en tradition med sekler på nacken. Vi går i det förflutnas uppkörda spår, och ibland når vi varvet runt. Därför är historien värd att berätta. Historien om människorna och deras idéer. Men vi börjar i nuet. Med jakten på den dolda makten.

The Deep State alltså.

Så ger sig Werne ut på fältet, han börjar i Tyskland – där sådana här teorier som vi ska se verkar få extra bra fäste. Werne pratar med aktivister som drivs av att allt är en konspiration vare sig det rör sig om Bilderberggruppen, chemtrails eller flyktingvågen.

Så sent som i år i augusti gick tusentals tyskar under flera helger i rad man ur huse runt om i landet för att demonstrera mot statliga åtgärder för att hindra coronaviruset att sprida sig. På flera skyltar stod det: Qanon. Den senaste konspirationsteorin på alla konspiratörers läppar – en liten grupp som i hemlighet styr ett världsomspännande pedofilnätverk som inkluderar många kända och mäktiga personer.

Från demonstrationerna rapporterade Svenska Dagbladet under rubriken Tyskar i protest mot virusåtgärder att det var löst sammansatta demonstrationer bestående av libertarianer, konstitutionella lojalister och skeptiker till vetenskapen bakom politiken för att bekämpa pandemin. Att det också ska ha funnits en mindre skara från den yttersta politiska högerkanten. Medan TT berättade att det bland deltagarna siktats allt från radikala vänsteraktivister och nationalister till vaccinationsmotståndare och konspirationsteoretiker.

Byket mot The Deep State alltså.

Men man behöver inte åka till Tyskland för att hitta konspirationsteoretiskt lagda aktivister. Du hittar dem mycket närmare än så. Till exempel i småländska Fagerhult. Det insåg jag när jag lyssnade på P1-dokumentären Fagerhult – i skuggan av pandemin. I den lilla byn, som trots pandemin klarat sig bra, möter vi bland andra Jonas Andersson som driver närbutiken. Under pandemin jobbar han långa dagar och kör ut mat till folk som på grund av pandemin isolerat sig. Men själv är han inte orolig:

Jag är en sån där ful fisk som går på tvärs mot vad andra tycker. För mig är det fullt möjligt att det finns så mäktiga krafter som kan hitta på något sånt här.

I sociala medier skriver Jonas inlägg om att det verkar vara nåt lurt med hela pandemin. Att det nog är en konspiration. Han säger i dokumentären att han inte har så mycket handfast att ta på för att bevisa det, utan att det är en känsla han har. Av att det är något lurt med de hela, och är öppen för idén att ”någon” skapat den ekonomiska krisen vi gått in i på grund av corona-pandemin.

Alternativa fakta och faktaresistens som ett grundackord.

Dom som har rätt kunskaper, dom som har möjlighet att dra i rätt trådar dom har möjlighet att tjäna på en ekonomisk kris, säger Jonas Andersson.

Kanske det. Men vem denna någon är och syftet bakom det vet han inte. Han litar på magkänslan, säger han, inte experterna. Eller ska vi kalla dem the deep state.

Så hur tränger vi då tillbaka konspirationsteorierna och teoretikerna bakom dem? Hur ersätter vi förvirrade och illa underbyggda förklaringar om sakernas tillstånd med ett sunt ifrågasättande?

Jo, genom bra journalistik och publicister, och demokratiska värderingar. Genom politiker som står upp för en lagstiftning som garanterar yttrande- och tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Som står upp för visselblåsare, och som med blåslampa jagar de som hotar och hatar journalister. Som står upp för Public Service. Som står upp för demokratin.

Och vi gör det, inte minst, genom bra romaner som drar fram allt det där vi ännu inte ser men i bästa fall anar lurar bakom knuten. Drar fram det i ljuset.

För tjugo år sedan skrev jag alltså en roman som till viss del handlade om the deep state fast jag då inte ens kände till begreppet. Det gör jag nu, och kan konstatera att deep state igår är inte deep state idag – som bekant stiger du aldrig ned i samma flod två gånger. Jag har sedan länge slutat på regeringskansliet, Styrbjörn Stålvallen gått i pension, Utvecklingsdepartementet bytt namn, och kreativitetskonsulten Gerhard Tidström tagit sig an nya uppgifter.

Men maktens korridorer ligger förstås kvar, folk kommer och går, och vissa hittar i dem som i sin egen ficka.

Och Tom Waits fråga är lika aktuell nu som då:

What the hell are they building in there?

***

Du kan även höra Gert Lundstedt läsa denna essä som podd. Lyssna ovan, eller här.

***

Följ Dagens Arena på Facebook