djurindustri Produktionen av grisar i Kina och USA når oanade höjder. För grisen är den smärtsam och händelsefattig. Svensk grisavel sker i mindre skala, men den plågsamma bedövningsmetoden ”koldioxid” praktiseras ännu, skriver Eva Brita Järnefors.
Grisen är det djur som är mest likt människan. Hon är social, lekfull och intelligent. Hennes skelett och flera organ påminner om människans. Av grisen tillverkas – förutom fläsk – en lång rad för människan livsviktiga ämnen till läkemedel. Forskare vill till och med använda grisens kroppsdelar för transplantationer. Några grisdelar som redan används är hjärtklaffar. USA levererar gristarmar till heparin, ett blodförtunnande medel, och Kina exporterar proteinpulver till smoothies.
Under tusentals år har grisen levt nära människan. Både grisen och människan har upplevt nyttan av varandra. Skelettdelar av gris från omkring 7 000 år före Kristus har upptäckts i Jericho, nuvarande Palestina. Grisen ingår fortfarande i hushållet i många länder. Vid mina besök ute i mindre byar i Thailand och Vietnam har jag sett små svarta och fläckiga grisar böka omkring under hus byggda på pålar. De är allätare och håller rent på gården.
I topp ligger Kina, EU och USA i grisproduktionen. Därefter följer Brasilien, Ryssland, Vietnam, Kanada, Filippinerna, Sydkorea och Mexiko. I dessa länder uppföds grisen numera högindustriellt. Volymerna är så stora att i Kina har ägarna börjat bygga höghus för grisproduktionen. På ett foto från södra Kina, några kilometer utanför staden Guigang, ser jag tre gråa byggnader med nio våningar uppförda nedanför Yaji-bergen. Och en byggnad med 12 våningar med utrymmen för grisar sägs vara på gång.
Journalisten Jonathan Zhong var där i höstas och tittade in. Varje våning rymmer 1 270 grisar. Det är trångt som på liknande företag med industriell uppfödning. Grisarna får inte gå ut och känna sig som – grisar. De förflyttas i stora hissar, men får annars inte lämna sin våning för att undvika smittspridning.
Under de senaste två åren har både grisuppfödare och invånare i Kina drabbats av olika pandemier; covid-19, svininfluensan M1N1 som nu sakta sprids över till arbetare på grisgårdar och så den afrikanska svininfluensan (ASF) som härjade 2018–19 (The Guardian, 2020-09-18)
En del av dessa sjukdomar är zoonotiska, vilket betyder att de kan smitta mellan djur och människa. Kina är inte det enda landet som har drabbats av dessa epidemier, men storskalig djurhållning, liksom försäljning av vilda djur på marknader, är en risk för att nya virus ska utvecklas till pandemier.
Dagens skogsskövlingar, fördrivning av vilda djur från deras naturliga habitat och industrialisering av vissa djurarter bidrar till att sjukdomar sprids mellan djur och människa.
Djur i natur – inte i bur, borde vara en självklar del i vår nya syn på klimatet.
Efterfrågan på griskött ökar stort i både Kina och Indien med växande medelklassbefolkning. Även om konsumtionen per individ är betydligt lägre än i västvärlden.
Varför har just gris – men även kyckling – blivit favoriter för storskalig produktion?
Nu ska vi fördjupa oss i grisens liv. Den arma kycklingen sparar vi till en annan gång. Grisen, eller suggan som modern kallas, föder många ungar. Upp till 30 kultingar per år. Efter fem månaders graviditet föds de och modern hinner samma år med en omgång till. Mycket produktiv, alltså! Det går snabbt att föda upp smågrisarna till stora feta slaktgrisar. Redan efter 6 månader är de övergödda ungar på omkring 100 kilo och kan fösas in i slakteriet. Köttet är lent och milt. Tala om spargris!
Världsledande grisproducenter är Kinas WH Group. USA:s Smithfield Foods ingår som ett dotterbolag i WH Group. Storbolag är också JBS i både USA och Brasilien, Danmarks Danish Crown samt USA:s Tyson Foods. Tyskland och Nederländerna har också stora företag med grisproduktion.
Kina beräknas producera drygt 310 miljoner grisar i år. EU 148 miljoner, USA nära 79 miljoner och Brasilien nära 38 miljoner grisar. Strax efter kommer Danmark med 27 miljoner grisar. Det kan jämföras med Sveriges 2,6 miljoner grisar och 120 000 avelssuggor.
Kina är världsledande inom både produktion och konsumtion av griskött. Med en befolkning på 1,4 miljarder svarar fläsk för 62,7 procent av invånarnas köttkonsumtion. (Xinhua, Editor: huaxia, 2020-09-22)
Produktionen av griskött i Kina har stadigt ökat under 2000-talet, men i augusti 2018 upptäcktes det första fallet av den afrikanska svininfluensan som under våren 2019 snabbt spred sig över landet. Grisarna blöder till döds. En gris kan smitta en hel besättning grisar. Därför avlivades hela besättningar. Produktionen sjönk och det blev brist på marknaden. Och priset på fläskkött steg.
I Kinas grisindustri används i dag teknologi som TV-övervakning av grisarna för att kontrollera om de visar tecken på sjukdom eller skador. Kontakten mellan människa och gris har minimerats.
Den kinesiska regeringen främjade då import av fruset griskött och den har infört olika stöd för att snabbt öka produktionen igen. Stora gårdar har fått skattelättnader och lägre priser på jord för att kunna köpa upp mindre gårdar. Gårdar med bara 500 grisar har kunnat ta banklån. Den tidigare gränsen låg vid 5 000 grisar eller fler (Shin Watanabe, Nikkei staff writer, Reuters, 2020-10-17).
Grisens historia i Kina som familjegris sägs vara lika gammal som den i Palestina. Förr på landsbygden fanns det hundratals grisar med olika storlek och utseende. De var anpassade till rådande klimat och sjukdomar i den del av landet de levde i.
Inom grisindustrin i Kina används en populär hybrid, kallad DLY. Det är en korsning mellan en Duroc-gris, en Landrace-gris och en Yorkshire-gris. Duroc-grisen är brun och kom ursprungligen från Guinea i Afrika ombord på slavskepp på väg till länder vid Atlantkusten. Landrace-grisen utvecklades i Danmark. Den har rosa-vitt skinn och användes från början till produktion av bacon för export till England. Yorkshire-grisen, från norra England, är också rosa-vit och den togs också fram för baconmarknaden. Dessa 130 miljoner DLY-grisars korta liv består av att äta upp sig för slakt och avsalu.
Grisen har blivit en vara, vilken som helst, inom den högteknologiska industrin.
I Kinas grisindustri används i dag teknologi som TV-övervakning av grisarna för att kontrollera om de visar tecken på sjukdom eller skador. Kontakten mellan människa och gris har minimerats. Om en person behöver ta sig in till grisarna bär han eller hon en desinficerad dräkt och ansiktsmask. Rädslan är stor för att få in nya virus i grisbesättningarna.
TV-övervakning fungerar om antalet grisar är 100. Men om antalet stiger upp till 1 000 behövs AI, enligt det kinesiska företaget Alibaba. Journalisten Xiaowei Wang besökte Alibaba Clouds campus, kallat Cloud Town. Det ligger en halvtimmes resa utanför staden Hangzhou. Där träffar han Jintong, en expert från Alibaba, som berättar hur de hjälper grisindustrin med att använda artificiell intelligens, AI, för att sortera grisarna. De får en kod på kroppen, liknande en QR-kod. Med hjälp av video, temperatur- och ljudsensorer kan personalen upptäcka plötsliga signaler om feber och sjukdom eller om grisarna skadar varandra (Xiaowei Wang, Guardian, 2020-10-08).
Den inhemska grisproduktionen i Kina räcker inte till. Redan 2013 köpte det kinesiska företaget WH Group grisproducenten Smithfield i Virginia i USA, och blev därmed världens största grisproducent. I USA har företaget behållit sitt ursprungliga namn och uppfattas därför som ett amerikanskt företag.
Nästan en tredjedel av USA:s grisproduktionen exporteras till Kina. Eftersom Kinas inhemska produktion inte helt återhämtat sig efter svinpesten AIS blev exporten än mer intressant. Ett kilo fläsk som kostar ungefär 3.30 dollar i USA är värt nära 7 dollar i Kina. Under de fem första månaderna 2020 ökade USA:s grisexport till Kina kraftigt (Sarah Mock, Reuters, Guardian, 2020-10-27).
Den 24 mars 2020 höll ledningen för Kinas WH Group bolagsstämma i Peking och redovisade 2019 års bokslut. Bolagets avkastning hade stigit med 6,6 procent till 24.1 miljarder dollar. Vinsten till ägarna blev 1,378 miljarder dollar. Ägarna är främst två kinesiska investeringsbolag samt Goldman Sachs i USA och ett investmentbolag i Singapore.
Wan Long, ordförande i Chinas WH Group, sa efter stämman, enligt Reuters, att ”coronavirusets påverkan på grisproduktionen har varit begränsad”. Han tillade att 95 procent av deras dotterbolag hade upprätthållit sin verksamhet på en normal nivå. Liknande tongångar hördes från Ken Sullivan, vd vid WH Groups dotterbolag Smithfield Foods:
Vi bedriver alla våra anläggningar till 100 procent och vi producerar så fort vi kan.
Två dagar efter dessa oreflekterade uttalanden kommer första fallet av covid-19 vid Smithfields enorma grisanläggning i Sioux Falls i South Dakota. Smithfield förblev ståndaktiga och fortsatte att köra verksamheten i full kapacitet. De erbjöd arbetarna en bonus på 500 US-dollar om de inte sjukskrev sig (GRAIN, Profits above all: world´s largest pork company propagates global pandemics, 2020-04-15)
Den 9 april hade antalet covid-19 fall stigit till över 80. Arbetarna klagade över de osäkra arbetsförhållandena och en stödmanifestation hölls utanför företaget. Under detta tryck gick Smithfield med på att hålla stängt över en helg för ”rengöring”. Vd Ken Sullivan förklarade:
Att inte hålla arbetet igång är inte en valmöjlighet. Folk behöver mat.
Den 13 april var antalet fall uppe i 350. Smithfields stod då för 40 procent av covid-19-fallen i delstaten South Dakota. Ett av de värsta utbrotten av coronavirus i landet. Arbetarna förde smittan vidare till sina familjer och därefter ut i samhället. Det skriver GRAIN, en liten ideell och internationell organisation som stödjer småjordbruk och sociala rörelser med ekologisk inriktning.
Inte förrän borgmästaren i Sioux Falls – med hjälp av guvernörens namnteckning – skickade ett brev till vd Ken Sullivan och bad honom stänga verksamheten, gick han med på det.
I delstaten North Carolina har covid-19-smitta slagit särskilt hårt mot arbetarna i grisindustrin. Arbetskraften består till stor del av människor med icke-vit hudfärg; afroamerikaner, hispanics och urinnevånare.
I april minskade grisproduktionen något i USA på grund av att covid-19-sjuka arbetare var hemma och anläggningar var stängda. Men snart återhämta sig produktionen. Då gick John Tyson, ordförande i det stora grisföretaget Tyson, ut och publicerade en helsida i Washington Post med budskapet: ”tillgången till våra produkter i livsmedelsaffärer kommer att bli begränsad”. Bara några dagar senare fick Donald Trump igenom en order om att grisfabrikerna skulle vara fortsatt öppna, trots att arbetarna både fick och spred covid-19, skriver Sarah Mock i Guardian.
Vad visar denna beskrivning av ägarstrukturen inom Kinas och USA:s storindustriella produktion av griskött?
Att storkapitalet i Kina och USA inom grisproduktionen är sammanflätat och beroende av varandra för import och export. Orsaken till att president Trump gav order om att grisproduktionen skulle fortgå – trots pågående pandemi och stor smittspridning bland arbetarna – var inte i första hand av hänsyn till den inhemska köttkonsumtionen. Avsikten var naturligtvis att rädda den vinstdrivande exporten till Kina. Om Kina inte kunnat köpa fryst griskött från USA hade landet vänt sig till grisproducenter i andra länder och USA förlorat en inkomstbringande marknad.
Smithfield Foods i Virginia i USA är ett anrikt företag från 1936 med drygt 50 000 anställda. Lika många anställda har ägaren WH Group i Henan i Kina. Förutom att Smithfield äger fler än 500 grisföretag har det kontrakt med 2 000 gårdar i landet som föder upp grisar åt dem. Företaget har dessutom grisindustrier i Mexiko, Polen, Rumänien, Tyskland och Storbritannien. (Smithfield Foods, Wikipedia)
Mellan åren 1981–2008 införlivade Smithfield nära 40 andra grisföretag. Den högindustriella grisproduktionen – med tusentals grisar instängda i stora lador – har bidragit till att företagit vuxit. Samlad djuruppfödning (concentrated animal feeding operations, CAFOs) heter verksamheten som innebär att djurens utveckling kontrolleras från insemination till förpackning av fläsket.
Processen kallas också ”from birth to bacon”.
När Smithfield började kontraktera farmare på landsbygden valde de ut dem som kunde ta emot flera tusen kultingar. Mindre gårdar på landsbygden slogs därmed ut. Åtta till tio veckor gamla får kultingarna lämna suggorna och bussas i väg, vilket är alldeles för tidigt. Kultingarnas vikt och föda övervakas sedan av Smithfield som behåller ägarskapet över dem. Farmarna blir underleverantörer till bolaget som när som helst kan säga upp kontraktet.
Deras slutsats är att det inte finns något system eller bedövningsmetod tillgängligt i dag som uppfyller de krav som bör ställas.
I slakteriet, slutstationen i Smithfields CAFOs, är arbetstakten hårt uppdriven. Där arbetar många immigranter, rädda för att klaga på verksamheten och motarbetade om de vill ansluta sig fackligt. Billig arbetskraft alltså. Vid en rättegång 1998, som gällde arbetsförhållanden på ett slakteri, vittnade en arbetsledare om att det tog 5–10 minuter att slakta, dränka, rengöra och stycka en gris.
Vilken stress ska inte detta arbete med vassa knivar som redskap innebära!
På Eko-nyheterna hör jag att det är svårt att få svenska ungdomar att ta jobb vid slakterier efter att de har gått igenom utbildningen till slaktare. De hoppar av. Slakterierna har brist på arbetskraft och söker därför arbetare från Ungern och Polen.
Hur ser det ut i svenska grisslakterier? Vid sex månaders ålder – bara ett barn – skickas grisen till slakt. Många grisar dör på väg mot slakten. Hopfösta i proppfulla flervåningsbussar stressas de fram mot slakteriet. Där ska det också gå fort. Varje dag måste personalen snabbt fösa in hundratals eller tusentals grisar genom olika gångar och utrymmen till den avslutande bedövningen, avlivningen och styckningen. Denna resa är densamma i de industrialiserade länderna, vilka Sverige tillhör. Även grisar som har fötts upp på ekologiskt foder och fått gå fritt ute – Krav-grisar – skickas till samma slakterier. I Sverige finns ett 70-tal slakterier avsedda för grisar enligt Livsmedelsverkets lista. (www.livsmedelsverket.se Se: Godkända slakterier för gris)
Om denna resa – grisens sista resa – berättar veterinären Lina Gustafsson inkännande i sin bok Rapport från ett slakteri. Hon arbetade där en period som veterinär för Livsmedelsverkets räkning. Boken kom ut i början av 2020 och jag frågar efter den i bokhandeln.
– Såna här böcker köper ingen, säger bokhandelsbiträdet när hon kommer med Lina Gustafssons bok. Hon lägger också fram boken The Pig, A Natural History av Richard Lutwyche som visar sig vara en guldgruva för den som vill informera sig om grisen ur många aspekter. Båda böckerna är välskrivna och spännande att läsa.
Vad som är mest upprörande i Lina Gustafssons bok är beskrivningen av hur bedövningen av grisarna går till. De bedövningsmetoder för grisar som får användas enligt Jordbruksverket är: bultpistol, kulvapen, hagelgevär, elektricitet och koldioxid. Den sistnämnda metoden – koldioxid – är den vanligaste metoden vid Sveriges slakterier för gris. Den är billig och lätt att använda vid ett större slakteri. Koldioxid undantränger luftens syre och gör grisarna – efter en halv minut till en och en halv minut – medvetslösa. Tiden beror på koncentrationen av koldioxiden som ligger mellan 80–90 procent.
Grisarna sänks ner med en hiss till en schakt. Där föses de in i ett stängt utrymme (en korg ofta kallad ”butina”) och gasen släppts på. När grisen är konstaterad medvetslös ska den inom en kort stund stickas med en kniv i halsen för att tömmas från sitt blod. Då räknas den som död.
Lina Gustafsson bestämmer sig en dag för att titta ner i schaktet. Hon står precis ovanför några suggor, och ser:
Schaktet fylls med gas. Suggorna börjar röra sig oroligt Först vädrar de någon sekund. Sen kommer skriket. Alla som hört suggor skrika vet att suggor har starka röster. (…) Det här är ett vrål. De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar. De hoppar, försöker springa, studsar som kulor mellan väggarna samtidigt som deras vrål skär genom luften. Sen faller de ihop. De ligger med benen huller om buller och kippar efter luft, munnarna är lyfta mot mig, uppåt. Bröstkorgarna häver sig häftigt. (…) Men så kommer ett nytt vrål. Och ett till. Det ebbar ut med ett sista desperat pip mot slutet.
Hon läser en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, där forskare har filmat en liknande scen. Deras sammanfattning är:
Högsta möjliga nivån av rädsla och ångest.
En ny rapport har just kommit från SLU i Skara. I den går tre forskare igenom all forskning som finns om tänkbara bedövningsmetoder för gris vid slakt. De definierar tre viktiga delar som ingår i ”djurvälfärd”; ”djurets subjektiva upplevelse av sin situation, djurets biologiska funktion och djurets förmåga att anpassa sig till miljön den befinner sig i”. Vid bedövning innan slakt är därför ”frihet från smärta och skada samt frihet från rädsla och oro särskilt relevanta”, skriver forskarna.
Deras slutsats är att det inte finns något system eller bedövningsmetod tillgängligt i dag som uppfyller de krav som bör ställas. De anser att området är aktuellt för vidare forskning. Rapporten är skriven på uppdrag av Jordbruksverket (Torun Wallgren, Anna Wallenbeck, Charlotte Berg: Bedövningsmetoder för gris vid slakt, Sveriges Lantbruksuniversitet, Skara 2020).
Redan 2017 ansåg SLU i en forskningsrapport på uppdrag av Jordbruksverket att det krävs ett slutdatum för bedövningsmetoden koldioxid. Nu har SLU alltså kommit med en ny forskningsgenomgång som upprepar att samtliga bedövningsmetoder inte uppfyller de krav som måste ställas. Det är hög tid att Jordbruksverket ser till att framför allt koldioxid – den för grisar så plågsamma bedövningsmetoden – förbjuds.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
