När kläderna gör politiken

Mode Går det att representera kulturkonservatism och samtidigt ha en Motörhead-tröja på sig, frågade sig Kristian Mandin. Resultatet blev en underhållande essä om politiskt mode.

I mellandagarna publicerade Dagens Nyheter en intervju med den kristdemokratiske strategen Johan Ingerö.

Ingerö talande i intervjun om relationen mellan folket och politiken, om riskerna med populism och berättade att Göran Hägglunds tal om ”Verklighetens folk” var en av orsakerna till att han som tidigare folkpartist valde att engagera sig i Kristdemokraterna.

I vanliga fall hade jag nog glömt bort den där intervjun men det var en sak som gjorde att jag hajade till, på porträttbilden bar Ingerö en svart t-shirt från rockbandet Motörhead.

Nu är det inte så att jag vill bestämma vad folk har på sig, i min värld får folk ha på sig vad de vill men just kombinationen kristdemokrati och Motörhead borde vara omöjlig.

Vad var då syftet med klädvalet? Ville KD säga: ”Titta på oss, vi är inte så farliga som ni tror, vi har lagt den reaktionära pingströrelsens ideal bakom oss, nu för tiden har vi till och med hårdrocks-tröjor!”?

Jag ondgjorde mig över den där tröjan i sociala medier och fick ganska snart veta av en vän som flera gånger träffat Johan Ingerö att just ”hårdrocks-tröja” tillhör dennes basklädsel.

Det fick mig att förundras över Ingerös partival, han ger intryck av att vara en genomtänkt person som gjort sina val efter moget övervägande men samtidigt verkar han inte riktigt begripa vad Ebba Busch Thors nya ”Best Friends Forever” Sverigedemokraternas syn på kultur är och han verkar inte heller ha läst handlingsprogrammet om hur Sölvesborg ska ledas under Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.

1975 grundade Lemmy Kilmister Motörhead. Lemmy var bandets ende ständige medlem, dess sångare, bassist och frontfigur. Lemmy var en personifiering av rockmyten, en man som levde som han han lärde och det han lärde var inte särskilt sunt eller tillrättalagt.

Det Storbritannien som Motörhead bildades i var ett samhälle i förfall med strejker, arbetslöshet, utanförskap och sociala orättvisor. I det sönderfallande imperiet skapades en musikstil som låg som ett soundtrack till ungdomens desperation – hårdrocken. Band som Judas Priest och Black Sabbath flörtade ivrigt med förbjudna ämnen som sex, sadism och satanism.

Motörhead var en del av detta. De var kompromisslösa och förde ett musikaliskt krig ute på sin kant. Undan för undan tuggades motståndet ner och då Lemmy 2015 avled hade han nått en position där han i det närmaste var folkkär. Men han hade gjort det utan att vare sig kompromissa med sin musik eller sin uppfattning om hur livet borde levas. I låten Eat the Rich sjunger Lemmy: ”They say music is the food of love, Let’s see if you are hungry enough” och det är en bra beskrivning av Motörheads attityd – så ni säger att ni gillar musik, då ska vi se vad ni tycker om det vi kommer ställa till med nu!

Lemmys uppfattning om politiker var genuint negativ, han verkar dock ha gillat Barack Obama även om han inte tyckte att Obama var tillräckligt tuff mot sina motståndare. I en intervju i nättidningen blabbermouth.net 2010 ondgjorde sig Lemmy över republikanernas behandling av presidenten: ”…there are no bigger bastards than the Republican party… ” Han syftar alltså på de där amerikanska republikanerna som KD brukar ge sitt stöd och som bland annat KDs Sara Skyttedal arbetat för.

Lemmy var i ständig opposition till det politiska etablissemanget i allmänhet och gentemot den politiska högern i Storbritannien och USA i synnerhet.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är två partier som delar en hel del av denna högerns idéer, framför allt i ”värdefrågor”.

Motörhead och Lemmy Kilmister är en näst intill perfekt illustration av den typ av kultur som denna politiska rörelse inte tycker om och på fotografiet av Johan Ingerö kolliderar dessa två världar.

Provokationen ligger alltid i betraktarens öga. Man vet aldrig exakt vad som kommer provocera och vi provoceras av olika saker.

Fredrik Reinfeldt förstod att bara genom att se ut som en moderat kunde man upplevas som provokativ. Om man skulle vara ett arbetarparti kunde man inte klä sig som överklassen. De Nya Moderaterna gick därför ut med ett kläd-dekret, slips och pärlhalsband skulle lämnas hemma, inga mer dubbelknäppta klubblazers eller koftor av utsökt kaschmir, om man ska attrahera folket måste man också se ut som folket.

I Göran Greiders och Barbro Hedvalls bok Stil & Politik från 2008 beskriver Greider Jimmie Åkessons klädstil som en “medelstor företagare i landsorten som ska göra en affär.” och utmålar Åkessons svåra balansgång mellan etablissemanget som är missnöjda över hans budskap och ”de högerextrema galningarna” gentemot vilka han måste avteckna sig som en skötsam medborgare. Då boken gavs ut hade SD ännu inte kommit in i riksdagen och föga anade väl Greider hur exemplariskt välklädda SD skulle framstå när de två år senare debuterade i Riksdagen. För vid omlokaliseringen till Stockholm hade SD-ledningen det gemensamt med popbandet Kent att även de skaffade sig nya kostymer.

Popbandet Kent slog igenom i en tid då grungens nedtonade klädstil dominerat musikscenen och då stack de ut i sina kostymer och gjorde avtryck. För SDs del handlade det förmodligen om att väljarna inte skulle få sina fördomar om SD som ett gäng rasister med bomberjackor och kängor bekräftade – de skulle överträffa allas förväntningar och ingen skulle kunna angripa dem för att de inte verkade statsmannamässiga. Strategin har fungerat, så här tolv år efter att Stil & Politik gavs ut håller SD på att bli Sveriges största parti och de har störst förtroende bland väljarna.  SDs klädval har varit så korrekt att det nästan blivit provocerande i sig.

I samma intervjuserie som Ingerö poserar i hårdrockströja publicerar DN några dagar senare en intervju med SDs Mattias Karlsson naturligtvis iklädd sin signaturdräkt, den tredelade kostymen. Personligen tycker jag att Karlssons kostymer varit lite för mycket, i västen och kavajen framstår han som en nyrik grosshandlare och det finns en märklig symbolik i att ett parti som bygger sin politik på fördomar vinnlagt sig om att folk inte skulle få fördomarna om dem själva bekräftade. Kostymerna blir istället en bekräftelse på att SD har goda kunskaper i hur man hanterar fördomar.

SD höll fast vid sina kostymer men Kent valde ganska snart att övergå till att se ut som ett vanligt popband, de kanske insåg att en orkester med kostymer gärna för tankarna till dansband som Vikingarna och Curt Haagers.

Och just inom den ursvenska musiktypen dansband verkar relationen till kläder och unicitet likna den svenska politiken.

Dansbanden kan delas in i tre huvudfåror som nästan ingen avviker ifrån. Dels är det ”gubb-banden” med Vikingarna i spetsen som med likadana kostymer ska ge ett intryck av en seriös orkester. Den andra kategorin är killbandet där medlemmarna klär sig lite olika, gärna jeans, scarfer, och skinn för att försöka att se ut som ett internationellt pojkband men som oftast strandar vid att se ut som en SSU-styrelse från landsorten. Den tredje kategorin är killbandet med en tjej som sjunger, formeln är enkel, man lägger helt enkelt till en tjej som till skillnad från killarna har lyxig och utmanande klädsel, paljetter och guld och hon är nästan alltid kortklippt i en lite busig frisyr.

Undantaget i den svenska dansbands-scenens kungar är Lasse Stefanz, deras enorma framgångar startade då de bröt mot dansbandens gängse klädkoder.

Att sticka ut är alltså ett framgångskoncept. Kent blev i kölvattnet av den klädmässigt nedtonade grungevågen identifierade som bandet med kostymer. SD valde att klä upp sig för att överträffa folks förväntningar, Moderaterna klädde ner sig för att bryta mot den traditionella bilden av hur en moderat förväntas se ut. Hur Lasse Stefanz sångare Olle Jönsson klär sig vågar jag inte ens försöka beskriva.

Ingerö är en smart strateg och i sitt tröjval ser han inte ut som den förväntade bilden av en kristdemokrat men kläderna går inte i takt med politikens innehåll.

Individualiseringen av samhället har inneburit att det som sticker ut också är det som attraherar.

Gustav Fridolins kännetecken var hans ungdom men i den lite för stora kostymen framstod han snarare som en konfirmand.

Då Miljöpartiet första gången valdes in i Riksdagen var det en samling spretiga individualister med rötterna i den gröna vågen. Kanske var det näbbstövlarna och palestinasjalarna som gjorde att de, i det slimmade och ytliga 1980-talet, inte blev tagna på allvar och det ligger i så fall nära till hands att tro att det också var en orsak till att de fick lämna riksdagen efter nästa val.

När MP många år senare blev regeringsfähiga hade de lärt av läxan. Gustav Fridolin klädde sig i mörk kostym men underligt nog verkade hans impopularitet växa i takt med hur välklädd han var. Jag är ganska övertygad om att den där kostymen blev en belastning, Gustav Fridolins kännetecken var hans ungdom men i den lite för stora kostymen framstod han snarare som en konfirmand som försökte anpassas till vuxenvärlden än den rebell från barrikaderna som borde varit hans signum.

Den miljöpartistiska kulturministern Amanda Lind verkar däremot förstå vad det handlar om, hon tar hjälp av influencern och bloggaren Elsa Billgren för att hitta kläder på second hand att använda i offentliga sammanhang. Kulturministern dyker alltså inte upp i några trasor från Lindex utan i istället cool second-hand som signalerar omtanke av våra gemensamma resurser, återvinning och nytänkande precis som SDs kostymer ska signalera ordning, reda, tradition och normalitet.

Vi kommunicerar med vad vi tar på oss, hur ogärna vi än vill. Hur du väljer att klä dig säger något om dig själv och de du möter tolkar in något i hur du ser ut.

Detta begrep Barack Obama och han blev nog ännu mer medveten om det efter en händelse som ibland lite skämtsamt beskrivs som Obamas största skandal: dagen då han tog på sig en ljus kostym. De politiska kommentatorerna i den konservativa tevekanalen Fox News visste inte till sig över hur president-olik Obama var, en president bär inte ljus kostym. Punkt slut. Att deras husgud Ronald Reagan flera gånger burit ljus kostym i officiella sammanhang var något de gjorde sitt bästa för att förtränga.

Då Obama gästade Jerry Seinfelds webbteve-serie Comedians in Cars Getting Coffe, en serie som gick ut på att komikern Seinfeld tillsammans med en annan komiker åkte runt i en för tillfället noga utvald bil för att så småningom stanna till på en diner och ta en kopp kaffe under tiden de i ett kamratligt samtal avhandlade olika ämnen, viktiga som oviktiga. Obama är förvisso inte komiker men han kvalificerade sig ändå och Seinfeld plockade upp honom utanför Vita huset i en ljusblå Cadillac Sting Ray från 1963. Av säkerhetsskäl fick de inte lämna Vita husets område så de åkte runt en stund i presidentpalatsets trägård för att sedan ta en kopp kaffe i personalrestaurangen.

Jerry Seinfeld, denne mästare på att prata om oväsentligheter, tog upp hur Obama valde ut vad han skulle ta på sig på morgonen – Seinfeld undrade om någon valde kläder åt presidenten eller om han fick välja själv. Obama svarade att han valde själv och att han nästan bara hade blåa och gråa kostymer, han hade bara en svart och de konstaterar att en svart kostym kanske har lite väl hård utstrålning, i alla fall för Obama som säger sig vara en ”cool president”  När Obama något år senare tog emot den tillträdande president Donald Trump i Vita huset hade Trump mörkblå kostym, Obama diskret grå.

På bilderna från Ovala rummet kan man se dessa två män som var för sig symboliserar att det också inom politiken är viktigt att vara udda. Enligt alla förståsigpåare borde de aldrig blivit presidenter. Den ena var ung, okänd med afrikanskt ursprung, den andra en misslyckad affärsman med ett omoraliskt leverne och vansinnig frisyr.

Men ändå blev de presidenter. Orsak? Jo, de stack ut och de provocerade. Folk kom ihåg dem och var tvungna att ta ställning till om man var för eller emot. För till skillnad från exempelvis Marco Rubio och Jeb Bush som ställde upp mot Trump i Republikanernas primärval 2016 är Trump någon man tycker något om och samma sak gällde för Obama, man kunde inte bara avfärda honom utan att ha en åsikt.

Men Trump och Obama är inte de enda ”omöjliga” presidenterna i USAs historia, innan Obama var det George Bush den yngre, en alkoholiserad och misslyckad affärsman, innan dess Bill Clinton, en notoriskt otrogen kvinnotjusare, innan dess Ronald Reagan, en b-filmskådespelare. Men missade jag inte någon nu? Jo, George Bush den äldre. Han satt bara en period för precis som alla amerikanska presidenter i modern tid som gått direkt från att vara vicepresidenter till att bli president blev George Bush den äldre inte omvald för en andra period.

Förmodligen beror detta på att de där vicepresidenterna är för tråkiga. Inte sällan är de mer ”presidentlika” än presidenten men också lite uddlösa och opersonliga, de är tjänstemannatyper som inte klarar av att attrahera tillräckligt många väljare i två val.

Till och med SvD:s ledarsida riktade kritik mot Bildts bristande känsla för stil.

Det personliga varumärket blir allt viktigare och kläderna är en del av det budskap du vill sända. Men det är få politiker som verkar insett detta och försöken till styling känns ofta påklistrade och icke-genuina.

Moderaterna har i alla fall återgått till fritt klädval och på ett fotografi av moderaternas Johan Forssell har han på sig en quiltad Barbour-jacka samt Barbour-halsduk. Genom att bära en halsduk som matchar fodret i jackan köper sig Forssell en försäkran om att hans kläder passar ihop och signalerar samtidigt den osäkerhet som finns inom Moderaterna idag. Ofrivilligt blir han en symbol över en borglig homogenitets-längtan. Att lika löser lika vet alla som försökt göra en slät sås.

Forssell försöker – men misslyckas – vara en del i den gamla Barbour-Moderaterna-traditionen.

Den började då den nytillträdde statsministern Carl Bildt gjorde statsbesök i Ryssland iklädd grön oljerock. För ryssarna, som ännu inte översköljts av västeuropeiska stilguider, var den där oljerocken bara en regnkappa och de påstods ha tagit illa upp av Bildts nonchalans. I Sverige var reaktionerna skarpa, till och med SvD:s ledarsida riktade kritik mot Bildts bristande känsla för stil.

Men Bildt är en politikens praktiker och oljerocken var logisk, man kan räkna med att det regnar i Moskva, då passar en Barbour utmärkt.

Det Bildt sa med sin oljerock var: ”Här kommer jag, jag är som jag är!” Och så har hans karriär fortsatt. För man kan säga mycket om Carl Bildt men han är genuin i sin ”bildtighet”.

Ibland är det också viktigt att inte provocera och då har försök gjorts att välja klädsel utifrån detta. Det mest kända exemplet är den vita blus Mona Sahlin bar vid presskonferensen efter hennes kontokortsinköp. Blusen skulle förmodligen signalera oskuldsfullhet och värnlöshet men blev ett diskussionsämne och ansågs vara ett kommunikationstrick. Den avvek från hur vi var vana att se den annars färgstarka Mona Sahlin och strategin var heller inte framgångsrik – hon blev aldrig statsminister. Barbro Hedvall tar upp händelsen i Stil & Politik och berättar att hon aldrig sett Sahlin bära vitt efter denna händelse och som den politiska journalist med öga för mode hon är tror jag henne. Den där blusen kanske istället ska ses som startskottet för en socialdemokratisk politik som är så icke-provocerande att den i det närmaste blir populistisk i sin strävan i att inte väcka anstöt.

Enligt provokationens logik kommer vi inom något decennium få se en kristdemokrat eller sverigedemokrat poserandes i en tröja med ett tryck av Liv Strömquist.

Men provokation är en färskvara vars fräschör avtar med tiden. Det blir tydligt då jag läser Bengt Olvångs bok Våga Se! från 1983. Olvång försöker i boken sammanfatta den svenska konsten mellan 1945 och 1980 då han anser att den rätta bilden inte kommit fram. Boken är ett inlägg i en idag bortglömd kulturdebatt kring synen på den svenska efterkrigskonsten men den är också märkligt aktuell. Olvång hävdar att det finns en borglig historiebeskrivning som förminskar politiseringen av konsten och som förtiger viktiga samhällshändelsers inverkan på kulturen.

Boken ger i ljuset av dagens kulturklimat en slående bild av att ingenting har hänt. Eller har något hänt? Ja och nej, debatten är den samma men vad som utmanar är i vissa fall något annat. Mycket av den konst som provocerade och utmanade samhällsnormerna på 1960- och 1970-talen tog upp frågor som då ansågs vara vänsterpropaganda så som jämställdhet och industrins ansvar för miljön. Idag ser nog samtliga partier dessa frågor som självklara.

Men det finns också en hel del av den tidens konst som fortfarande kan anses vara utmanande även för vår tids kulturkonservativa. Jag undrar om de anser att denna konst idag, med ålderns rätt, blivit en del av kulturarvet trots att den provocerar eller omfattas kulturarvet bara av kultur som enligt en utvald grupp inte anses vara eller har varit utmanande?

Man borde ställa frågan till de styrande i Sverigedemokraternas mönsterkommun Sölvesborg. Här har Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna under artistnamnet Samstyret lagt fram 220 punkter kring sin politik. Punkt 200 säger att konst som köps in av kommunen ska ge uttryck för och harmonisera med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö och den ska sättas framför utmanande samtidskonst.

Vad som är utmanande står inte i programmet men Kultur- och fritidsnämndens sverigedemokratiske ordförande Hans Rolf Berg klargör att det kan röra sig om Liv Strömquists ”menskonst” och i och med detta ockuperar Samstyret uppfattningen om vad som anses vara utmanande.

Men tråkigt nog för Samstyret kommer vi enligt provokationens logik inom något decennium få se en kulturkonservativ kristdemokrat eller sverigedemokrat poserandes i en tröja med ett tryck av Liv Strömquist. Idag är det lika otänkbart som det var att tänka sig en KDS:are i en Motörhead-tröja 1982.

Jag är numera så gammal att jag minns en upprörd debatt i Sveriges radio om att förbjuda Ozzy Osbourne att spela i Stockholm.
Något decennium senare blev samme Osbourne tillsammans med sin familj reality-teve-stjärnor på bästa sändningstid.

När jag var ung kunde jag manifestera ett utanförskap genom att klä mig helt i svart.
Idag är svart de svenska garderobernas basfärg.

I slutet av 1980-talet hörde jag elektronisk dansmusik på en svartklubb i London.
Den musiken lät ungefär som förra årets låtar i Mello.

Idag har de flesta svenskar inredning och kläder som tydligt hämtat inspiration och formspråk från den en gång i tiden farliga hårdrocken och punken och på deras väggar hänger reproduktioner av de modernistiska konstnärer som för inte så länge sedan ansågs utmana hela idén om vad konst är.

Man vänjer sig och därför måste vi fortsätta att provocera och utmana.

Inom politiken verkar de flesta glömt att utbyggnaden av daghemmen, fri utbildning, kvinnlig rösträtt och homosexuellas rättigheter en gång också var provocerande och utmanande idéer – idag är det svårt att hitta politiska idéer med samma sprängkraft.

Det som verkar provocera mest just nu och av vissa anses utgöra ett hot mot samhället och utmana dess normer är Greta Thunberg, ”menskonst” och veganism.

Parallellerna mellan musik och politik kan framstå som långsökta men det finns mekanismer i de båda sektorerna som liknar varandra. För kärnan i politik och musik är identitet, att vara en del av en rörelse som man kan identifiera sig med. Lasse Stefanz är idag lika genuina som Motörhead och det är också därför folk gillar dem – de är helt enkelt på riktigt.

Donald Trump – som innan han blev president ivrigt kritiserade Obamas golfvanor som med råge understeg Trumps eget golfande som president – valde en gång att besöka ett möte för krigsveteraner i full golfmundering. I det polariserade USA tolkades hans klädsel på två sätt. Hans motståndare hävdade nonchalans och att han spelade för mycket golf. Hans anhängares tolkning var att presidenten på sin lediga dag gjorde en uppoffring och hedrade veteranerna med sin närvaro. De fick en känsla av att han kom dit som privatperson och framstod då också som genuin.

Men hur ligger det egentligen till med Johan Ingerös tröja, är den genuin? Jo, den är så klart genuin så till vida att Ingerö verkar gilla hårdrock och vill berätta det för världen. Men i sin politiska kontext är tröjan lika förljugen som om man skulle hängt på Lemmy Kilmister en av Göran Hägglunds skjortor. Den blir det Olvång beskriver i sin bok: en borglig historiebeskrivning som förnekar kulturens politisering. Motörhead var aldrig uttalat politiska men de var en reaktion på ett konservativt samhälle, ett konservativt samhälle som KD tillsammans med sina nya samarbetspartier idealiserar och strävar efter att återställa.

Det ligger därför nära till hands att tänka sig Johan Ingerö som en av de falska profeterna:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. (Matt 7:15-20.)

För det verkar vara så ironiskt att det är provokatören Jesus som på sin tid utmanade sin tids samhälle som säger det bäst. Att bära en hårdrocks-tröja behöver inte betyda att man inte är kulturkonservativ – ibland kan det faktiskt betyda motsatsen.

Vi ska därför inte döma Johan Ingerö utifrån vilken tröja han bär utan utifrån den politik han företräder.

För i en värld som styrs av de kulturkonservativa tankar som får allt starkare fotfäste i samhället och vars frukter vi kan se i Samstyrets Sölvesborg finns ingen plats för någon ny Lemmy. Och vi kan vara säkra på att om denna politik under de senaste decennierna fått verka med sin fulla kraft hade artistlistan på Sweden Rock Festival varit så fattig och sparsam att det inte funnits några ”Verklighetens folk” att fylla fälten utanför Sölvesborg med. Men idag åker de istället dit i horder för att headbanga till en hårdrock som en gång i tiden upplevdes som provocerande och utmanande.

Det borde Johan Ingerö tänka på när han om morgonen botaniserar i sin av hårdrocks-tröjor sprängfyllda garderob.

***

Följ Dagens Arena på Facebook