När kretsloppet fungerade

Jorden Förändringar i lantbruket sker numera utan någon större diskussion, trots att det fortfarande berör oss alla. I en personlig betraktelse skildrar Rune Lanestrand vår nya tid i kontrast mot en värld som många ännu kan minnas.

Det är en het sommardag 1941. Vi sitter i skuggan under de stora lövträden på Hagarna och ser ut över Kyrkebysjön där gränsen mellan Bohuslän och Västergötland går. När Bohuslän var norskt gick riksgränsen mellan Sverige och Norge mitt i sjön. Det tänker vi barn inte på då när vi känner den härliga doften ifrån köket där mamma bakar rågbullar.
Bullarna är bakade på alldeles färskt rågmjöl och jag kan än i dag känna hur goda de var. Med hemkärnat smör, kall kärnmjölk och nyslungad honung. Jag har fyllt tre år i början av året och aldrig kunnat glömma denna matupplevelse.
På en liten gård fick man med hårt arbete fram kulinariska höjdpunkter av yppersta kvalitet som hemkärnat smör, hemystad ost, kalvdans, ostkaka och färska ägg. Det var innan ”förädlad”, ömtålig, högavkastande spannmål som krävde, konstgödsel och växtgifter hade börjat sitt förödande segertåg över landet, över världen. På några decennier var de lokalt anpassade sorterna utkonkurrerade vilka gjort Sverige självförsörjande på baslivsmedel som spannmål, potatis, kött, fisk, mjölk och ost. I dag importerar vi drygt 50 procent av all mat.

Hur kunde rågen vara klar att skörda redan på sommaren? Den i dag i stort sett bortglömda gamla rågsorten Midsommarråg var genialt anpassad till ett jordbruk där kretsloppet fungerade. Med gödsel från korna, hästen och hönsen och med en 7-årig växtföljd där klövern gav kväve till jorden och nektar för humlor och bin.
Midsommarrågen hade pappa sått för hand ur en såskäppa vid midsommartid året innan. På samma sätt som sina förfäder i en obruten kedja av bönder efter Hallsten i Gerdsbyn 1570. På hösten när den kommit upp några decimeter släpptes korna att beta den. Den eldgamla rågsorten hade en speciell egenskap. I och med att den kunde betas slog det ut en krans med nya strån som sedan utvecklade sig likt en buske med många ax. Därför kunde den också sås mycket glest vilket passade bra då det ofta kunde vara ont om utsäde på torp och små gårdar.
Jag minns att jag såg pappa på morgonen gå ner mot sjön med en säck på ryggen. Där tog han ekan och rodde ner till kvarnen som låg vid sjöns utlopp. Där låg två kvarnar i Forsbol på var sin sida om det lilla fallet i Risån. En i Lane-Ryr och den andra i Väne-Ryr som dokumenterats från tiden då den ena låg i Norge och den andra i Sverige. Där väntade han på malningen och rodde sedan hem med mjölet. Och på eftermiddagen kunde det efterlängtade bullbaket ske.

Ett par veckor tidigare hade pappa skördat rågen med lie, mamma hade bundit neker som sedan sattes upp i krapp eller hängdes på stör för torkning. Sedan hade han slagit ur rågkärnorna ur axen på loggolvet med en prejel för att snabbt få fram en säck till malning för rågmjölet var slut. Resten råg skulle sedan bärgas in i ladan och tröskas under vintern i ett litet tröskverk som drevs med en så kallad vandring. Vandringen drogs med häst som mamma körde. Förnybar energi i hela kedjan.
I dag finns inte många energisnåla och miljövänliga jordbruk kvar. Den mesta maten produceras i industrijordbruk som dras med enorma miljöproblem, med mycket bekämpningsmedel och som förbrukar flera gånger mer energi än de ger ifrån sig i form av mat.  En stor del såväl livsmedel som foder importeras från andra sidan jordklotet. Samtidigt som allt fler efterfrågar den kvalité, ekologiskt odlad, som vi barn på Hagarna fick helt naturligt.

***

Samtidigt som jag skriver detta får jag Bekämpningsrekommendation 2020 från Statens Jordbruksverk med inte mindre än 20 olika insekter och svampar som måste bekämpas i veteodling. Allt från svartpricksjuka och sadelgallmygga till vetedvärgsjuka. Till veteodling rekommenderas 55 olika bekämpningsmedel, 10 insektsgifter och 45 svampmedel.

Inför jordgubbssäsongen ville jag som vanligt uppdatera mig och beställde från Jordbruksverket information om växtgifter i bärodling. Det är ingen rolig läsning för den som tycker om jordgubbar. För jordgubben är vid sidan av potatis den i särklass mest besprutade.
För att bekämpa svampangrepp finns, för odlingssäsongen 2020,  21 olika preparat, 13 olika insektsmedel, 17 preparat mot kvalster och 14 olika växtgifter mot ogräs. Sammanlagt 65, 10 fler än i fjol. Ett fåtal för ekologiska bekämpning. När jag för mer än 10 år sedan började bevaka giftanvändningen i jordgubbsodling fanns det 44 preparat.

I Livsmedelsverkets senaste provtagning på jordgubbar fanns restgifter i inte mindre än 83 procent av alla prover. I något prov upp till tio olika växtbekämpningsmedel. Varav flera cancerframkallande. I stort sett lika mycket restgifter som i importerade. Trots att det årliga stödet till jordbruket är ca 12 miljarder klarar det inte ens av att producera ekologiskt odlade jordgubbar som det är en skriande och växande efterfrågan på.

Lantbruksuniversitet tycks fortfarande främst utbilda kemister i takt med att GMO-företag och gifttillverkare i ökad omfattning sponsrar utbildningen. Av 12 doktorander på universitetets specialkurs om GMO var alla utom en för genmanipulerade grödor. Endast en kritisk och därmed motarbetad av universitetsledningen. Men efter att avhandlingen blev väl mottagen utomlands fick den tryckas.  Agronomerna som efter utbildningen jobbar i Jordbruksverket ser bara hot och tar till alla slags kemiska medel. De ser inte vilka risker de utsätter konsumenterna och odlarna för eller den obalans de skapar i naturen och som faktiskt bidrar till att på sikt öka angreppen.

Odling av jordgubbar har antagit ren industrikaraktär där hela armadan av gifter används. I Jordbruksverkets förteckning över skadegörare räknar experterna upp inte mindre än 23 hot mot jordgubbarna. Allt från gråmögel, svartröta, ludet ängsstinkfly till nålnematoder. Och allt ska sprutas bort. För hobbyodlaren eller kolonisten måste det framstå som ett under att det utan alla dessa preparat går att odla jordgubbar överhuvudtaget.
Det är inga ofarliga preparat. Har själv en skadad lunga efter att ha ätit jordgubbar som besprutats med växtgiftet Reglone som enligt giftbolagen själva kan ge obotliga lung- och njurskador. Gifterna kan också bidra till ökad allergi, astma och cancer. Värst utsatta är förstås de som arbetar i jordgubbsodlingarna. Även om de skyddar sig med gasmask, handskar och skyddskläder.

Under Riskupplysningar, där växtgiftbolagen själva varnar för att ha ryggen fri, kan man läsa:
Mycket giftigt vid inandning. Irriterar andningsorganen. Mycket giftigt för vattenlevande organismer. Kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Kan ge fosterskador. Giftig för fjärilar, bin och andra pollinerande insekter. Vid olycksfall, illamående eller annan påverkan, kontakta omedelbart läkare.

Förutom alla dessa av KEMI (Kemikalieinspektionen) godkända bekämpningsmedel i jordgubbsodling har LRF, som lägger miljoner på reklam för att framställa sig som miljövänliga, i år begärt dispens för att få spruta med just ogräsmedlet Reglone som innehåller det farliga ämnet Dikvat. Men för en gångs skull avslår KEMI LRF:s ansökan på grund av preparatets giftighet. Det är dessutom förbjudet i hela Europa.
Men LRF, som via Lantmännen är storsäljare av växtgifter, ser inga risker. Det är också LRF som har märket Svenskt Sigill som tillåter både konstgödsel och växtgifter och som lurar många konsumenter tro att det är något slags Kravmärke.

Men inte nog med det.; LRF nöjer sig inte utan överklagar KEMI:s avslag till Mark och miljödomstolen för att Reglone ska ges dispens och användas i jordgubbsodling. Fortsättning följer med andra ord.

***

Det låg både oro och förväntan i luften inför vårbruket 1948. Det hade kommit ett konstigt preparat som skulle blandas i utsädet. Pappa hade varit skeptisk. Men efter att ha läst en artikel i LRF:s tidning Jordbrukarnas Föreningsblad (föregångare till LAND) som lovprisade det nya, ville han prova preparatet i vårveten. Det skulle kraftigt öka skörden.

Aningslösheten var total. Ingen visste att detta mirakelmedel inlett en ödesdiger epok inom jordbruket med främmande gifter och kemikalier. Inte heller att det skulle leda till förgiftade jordar, sjöar och vattendrag, höga halter kvicksilver i abborrar, bi- och fågeldöd och galopperande cancer. På sikt ett hot mot allt levande – en tyst vår!  Efter ett par år försvann gulsparvarna ur julneken som tidigare kryllat av fåglar.

De flesta hade tills helt nyligen inte hört talas om att kvicksilver skulle kunna användas i jordbruket och visste inget om dess risker. Fanns alltså inte anledning till oro.
Innan det kom till våra skogs- och mellanbygder i Bohuslän hade man kunnat läsa intervjuer med gods- och fideikommissherrar som prisade preparatet. De hade skickat sina söner till agronomutbildning på lantbrukshögskolan i Ultuna och de hade tagit med sig nyheten hem. Med så förnäm utbildning måste de ju veta.

Det röda pulvret skulle blandas med utsädet. En trätunna gick på tur mellan gårdarna. Allt var så nytt och spännande. Jag minns att vi barn trängdes för att hjälpa till och dra veven på tunnan. Andra stod och skyfflade och blandade in kvicksilverpulvret på magasinen. Det fanns de som rörde in det med händerna direkt i såmaskinen. För det var ju fullkomligt ofarligt.

Det blev lite över av den betade vårveten efter sådden. Mamma och pappa var tveksamma till att ge den till djuren. Kanske var det bäst att slänga den ute i skogen? Problemet blev förstås allmänt och så kom det en förlösande artikel i Föreningsbladet. Man kunde utan risk ge den betade spannmålen i små portioner till hönsen.

För mig blev detta extra sorgligt. Från det jag började gå tyckte jag om att ge hönsen mat och plocka ägg. Så jag hade redan när jag gick i tredje klass bett att få sköta hönsen alldeles själv. Mot att jag hjälpte till extra i ladugården innan jag gick till skolan, fick jag ta mat till hönsen och kunde sedan sälja äggen till mamma för 20 öre styck.

Allt såg ut att gå bra tills jag märkte att matlusten hos hönsen avtog, skalen blev tunna och det blev allt färre ägg under sensommaren. På hösten började en och annan höna vingla och efter hand låg de på golvet och kunde inte röra sig. När fler blev liggande förstod vi att det var det betade utsädet som var orsaken.
Jag nackade dem efter hand och la ut till räven som snabbt tog hand om dem. Till jul hade 14 dött och jag hade bara tuppen och en höna kvar.

När jag nio år senare går vinter- och sommarkursen på Dingle Lantmannaskola hade läraren i växtodling gått en snabbkurs på Lantbruksuniversitet för användning av DDT i jordbruket. Då det var populärt att få vara med om detta vetenskapliga experiment lottades deltagande ut. Jag drog som tur var en nitlott.
Med en lång, smal stång emellan sig gick två elever utan handskar och munskydd och skakade upphängda damstrumpor fyllda med DDT för att döda bladlössen i vårveten. Nyckelpigorna som hittills skött bekämpningen låg döda i drivor efter besprutningen.

***

Även Mark- och miljödomstolen avslog så LRF:s önskan om dispens för Reglone. Ett ytterst efterlängtat och glädjande besked.
Efter alla år av kamp för ett renare jordbruk och mot LRF:s ständiga dispenskrav för att få använda förbjudna växtgifter är detta ett genombrott.
Hur kunde LRF redan i början av året i sin ansökan om dispens veta att jordgubbsodlingen skulle komma i nödläge om man inte kunde använda Reglone? De talar till och med i sin ansökan hur många miljoner det skulle kosta om de inte fick dispens.
Sanningen är nog den att det är LRF-företaget Lantmännen och de stora växtgiftbolagen som skulle komma i ekonomiskt “nödläge” om de inte, utan stora kostnader, kunde bli av med sina stora lager av Reglone.
Storbondeorganisationen LRF är avslöjad. Ingen kan längre tro på den påkostade tv-reklamen i sörgårdsidyll om hur miljövänliga de är när de samtidigt vill sprida ett cancerogent, förbjudet växtgift som dödar bin, förgiftar jordar och vattendrag och gör människor sjuka.
Det går inte längre att skyla över djurplågeriet i de allt större kött- och mjölkfabrikerna med tusentals instängda djur på små ytor, försämrad kvalité på livsmedel, de breda växtgiftsramperna och den ohållbara monokulturen i slättbygdernas ensidiga spannmålsodling.

Det är ingen ursäkt att staten ser på med gillande. Det går att protestera. Men det gör inte LRF och inte heller centerpartiet som säger sig vara miljövänligt och låtsas representera landsbygden. I stället driver de båda politiska kusinerna LRF och Centerpartiet på stordriften och därmed också landsbygdens avfolkning.

***

På nationaldagen vill jag fira minnet av min barndoms Sverige. Innan hjulen hade börjat rulla så fort att vi människor inte längre hänger med. Då det lokala samhället fortfarande fungerade och man inte behövde shoppa för att få en kick. Det räckte att mellan rovgallring och höhässjning ta ett dopp i ån eller på kvällen cykla till Bergsjön och bada. Vi fick som barn jobba hårt när det var höskörd och andra anstider. Men vi hade väldigt kul också. Nästan varje kväll tränade vi fotboll på Lanevallen eller i någon beteshage sedan vi skyfflat bort korukorna.

Då fanns två livsmedelsbutiker, en charkuterist och postboxar i väntrummet i Väne-Ryrs lilla järnvägsstation. Där kunde man hämta ut paket med spännande saker från Clas Ohlson och tågen stannade. Man kunde till och med kliva på sovkupén direkt till Stockholm. I dag är allt detta historia. Tågen rusar förbi. Strax innan stationen revs målades huset om. Jag glömmer aldrig kommentaren från en gammal ärrad konduktör när han såg målarna: Då ska de nog fan riva kåken. Det dröjde bara ett halvår så var stationshuset borta. Lantbrevbäraren får inte längre, på grund av rånrisken, ha paket med sig, knappt frimärken och på sina håll i glesbygden kommer posten numera bara en eller två ggr i veckan.

Jag vill fira den tid då man hjälptes åt, grannar emellan. Man gick samman och tog upp potatis och tröskade. Från det senare ett fint minne. En familj råkade illa ut. Mannen i huset hade suttit och lagat säckar kvällen innan tröskningen. När han sedan på kvällen skulle gå ut i lagårn och strö för korna skulle han borsta av sig hackelsen. Då bar det sig så illa att han trasade sönder fingrarna på den stora stoppnålen som han hade fäst på rockslaget. Han fick resa till sjukhuset och få det sytt.

De tre-fyra granngårdarna som ingick i trösklaget tröskade åt familjen. Med exemplet vill jag visa att här också fanns ett socialt säkerhetsnät som fungerade mycket bättre för dessa små gårdar än dagens avbytarsystem inom jordbruket. Som småbrukare inte har råd med. Den av staten och LRF hårt drivna jordbrukspolitiken har rivit sönder den trygga infrastruktur som av nödvändighet växt fram genom generationer. Den ”välsignade” stordriften och globaliseringen har tagit över. Ensamheten breder också ut sig på landsbygden.

I dag är den vanliga bilden att en eller ett par sönderstressade unga jordbrukare arrenderar och sköter traktens jordbruk. Oftast med ren monokultur. Till exempel spannmål eller potatis.

Jag vill fira den tid då man hade tid att umgås och det var naturligt att hjälpas åt grannar emellan. Och det fanns fler ärliga politiker som tyckte om sitt land. Det var innan Sverige hade en tanke på att kriga ihop med NATO och USA och EU öppnade upp gränserna för okontrollerad invandring och stöldligor som också härjar på landsbygden.
Innan de globala GMO-företagen, kemiföretagen, lantbruksuniversitetet, Jordbruksverket, LRF, lantbrukskooperationen och agronomer börjat sin hjärntvätt och lyckats lurat bönderna att förgifta sina jordar som ger förorenade livsmedel. Innan var tredje elev i en skolklass blev allergisk, i någon form. I min skola i Lane-Ryr, på 50-talet, med ett 40-tal elever, fanns ingen som var allergisk.

Jag vill fira den tid då man bara behövde låsa ytterdörren till natten. Då äldre personer och handikappade inte riskerade att utsättas för oprovocerat våld. Innan gängbråken, innan elever tände på skolor eller tiden då lärare inte behövde vara rädda för sina elever.
Innan knivdåd, mord och våldtäkter blev dagliga inslag i nyheterna. Innan underhållningsvåldet i tv nått det olidligas gräns och innan kvällstidningarnas löpsedlar spred sitt deprimerande budskap i varje nummer i varje vrå av landet.

Flaggan är hissad på Nyttorp. Den ska vaja för hopp om en framtid där vi gemensamt kan återupprätta den självtillit och gemenskap som fanns och det som var bra i min barndoms samhälle. Det går säkert om bara viljan finns.

***

Följ Arena Essä på Facebook