När ska Ryssland lära sig psykologi?

Utrikes USA och Kina uppträder oftast psykologiskt för att påverka, med ekonomiska styrmedel. Ryssland utnyttjar inte de möjligheter som finns utan agerar maktfullkomligt istället, skriver Olof Kleberg.

Som ett brev på posten, det vill säga med några dagars försening, kommer nu kraven: Sverige ska gå med i Nato eller åtminstone öppna dörren.

Orsaken är ju tydlig. Ryssland ställer orimliga krav på sina grannar att finna sig i undergivenhet: Ukraina och inte heller andra länder får gå med i Nato, inga Natotrupper får stationeras i tidigare Warszawapaktsländer, inget militärt samarbete mellan USA och forna W-paktsländer. Samt krav på stopp för samövningar med Nato även för Sveriges och Finlands del.

Konstruktiva förslag om att dra ner på medeldistansrobotar i Europa och att begränsa militärövningar hindrar inte intrycket av ryskt diktat.

Många menar att Ryssland hotar med krig mot Ukraina, fokus i massmedierna är inställt på detta.
Ganska få, som professorn Jan Hallenberg på Utrikespolitiska institutet (SvD 10/1), håller huvudet kallt.

Den ryska militära uppmarschen vid gränsen till Ukraina tycks inte vara så mycket större än för någon månad sedan, ca 100 000 man. Det skulle behövas 500 000 för en invasion, anser Oleksij Danilov, chef för ukrainska säkerhetstjänsten.

Detta innebär inte att Ryssland kan slå till i mindre skala för att skaffa sig fördelar, till exempel genom cyberattacker eller missilangrepp. Kanske avser Putin detta när han hotar med ”militär-tekniska åtgärder” om inte samtalen med USA, Nato och OSSE ger resultat.

Skulle Ryssland välja militärt anfall så blir det knappast genom invasion av hela Ukraina, det är ändå ett land med en bit över 40 miljoner invånare. Därtill mycket bättre rustat än 2014 genom stort stöd från USA.

Mest utsatt är området kring staden Mariupol med hamn mot Azovska sjön. Staden ligger strategiskt mellan ryska gränsen och det ryskockuperade Krim – en invasion skulle skapa en praktisk direktförbindelse….

Det är väl inte otänkbart att de borgerliga partierna, som länge argumenterat för ett svenskt Nato-medlemskap, nu får vatten på sin kvarn. Opinionen har ju länge stått och vägt mellan medlemskap eller ej men anhängarna har ökat (33 procent för, 35 procent emot enligt Ipsos 2020/21).

Frågan är om Nato-motståndarnas eftertänksamma argument räcker när känslor och rädsla tar överhanden…

För faktum kvarstår: att ge upp alliansfriheten skulle öka risken att dras in i en militär konflikt i Europa. Möjligheten till förebyggande diplomati skulle bli obefintlig. Därtill: Nato bygger på kärnvapen, alla medlemmar är naturliga mål för kärnvapenangrepp.

Den hårdföre säkerhetsprofessorn och politikern Henry Kissinger har betonat värdet av Sveriges traditionella alliansfrihet. Vid det ryska angreppet på Ukraina 2014 lanserade han tanken på ett neutralt Ukraina, en parallell till Sverige och Finland. En pacifistisk vildhjärnas fantasi? Knappast!

Vad är det som driver Ryssland att lägga fram krav som skulle förändra den europeiska säkerhetsordningen så som den etablerats genom slutakten vid Helsingforsmötet 1975, murens fall 1989, stadgan för OSSE, den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen 1990 och upplösningen av Sovjetunionen 1991.

I grunden är det stormaktstänkandet, ambitionen att vara likvärdig supermakt som USA. Och därtill den geostrategiska principen att vilja ha trygghet i närområdet, på samma sätt som USA.
Men det märkliga är hur olika stormakterna, inklusive Kina, uppträder för att tillgodose sina intressen.

USA och Kina uppträder oftast psykologiskt för att påverka, med ekonomiska erbjudanden och styrmedel.
Ryssland saknar dessa medel och utnyttjar inte ens de möjligheter som finns. Landet har exempelvis, i motsats till de flesta större länder, inget kulturcentrum i Stockholm. Trots att det finns stort intresse för den ryska kulturen.

I stället handlar Ryssland maktfullkomligt, utan tillstymmelse till psykologisk insikt.

Låt mig ta tre exempel i de senaste årens utveckling.

• I Ukraina var befolkningen ännu 2013 ganska positiv till Ryssland och negativ till att landet skulle gå med i Nato. Så kom 2014: Ryssland annekterade Krim och startade kryptokrig i östraste Ukraina. Det tog inte lång tid innan folkopinionen hade svängt: mer kritik mot Ryssland, mer stöd för att gå med i Nato. Tvärtemot Rysslands intressen.
• Under början av 2000-talet hade Väst- och Centraleuropa dragit ner på sina militära rustningar i hopp om en allmänt fredligare utveckling, något som Ryssland också sagt sig förorda.
  Så kom 2014, Rysslands aggression mot Ukraina. Mycket snart beslutade flertalet europeiska stater att rusta upp. Helt mot Rysslands intressen.
• Och så nu vid årsskiftet 2021/22: Ryska krav på grannstaterna, Ukraina, Baltikum, Polen mfl att avstå från Natomedlemskap eller samarbete, stopp för militärt samarbete med USA….

Ingen i den ryska ledningen kan ha förstått annat än att detta skulle skapa motstånd. Knappast någon kunde väl tro att detta skulle leda till framgång, ens geopolitiskt. Men maktspel gynnar Rysslands intressen, anser ledningen tydligen.
Dock bara på kort sikt. Allt färre litar på ryskt tal om säkerhet, förtroende, fred ….

Nu vill högeroppositionen hasta fram en så kallad Nato-option, det vill säga att Sverige inte ska utesluta ett Natomedlemskap. Som Finland redan beslutat om.
Men Finlands politiker har en försiktighet och realism som många svenska politiker saknar. Som president Niinistö sa i sitt nyårstal, Finland kan ”ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar”. Men, tillade han:

”Vi måste alltid försöka förstå att någon annan kan ha en annan syn på saken. Annars kan djup oenighet uppstå. För en nation kan nedrivande oenighet vara farligare än den egentliga utmaningen i sig.”

Här hör man en besinningsfullhet som man skulle önska att en del svenska politiker skulle anamma.
För att nu inte tala om vad Putin skulle kunna lära. Men en sådan sinnesändring tillhör drömmarnas värld.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook