Coronakrisen Norske miljardären Petter Stordalens bolag Nordic Choice blöder. Hotellen står tomma. Tusentals anställda är nu varslade, och miljardären går med håven. Hade de ingen buffert, undrar Eva Brita Järnefors och tittar närmare på bolaget.
I oktober 2019 köpte Petter Stordalen Ving – Sveriges ledande researrangör – tillsammans med två andra riskkapitalister för 6 miljarder kronor. Då han berättade om storaffären inför jublande anställda fick han ”gåshud”. Nu har Ving tagit hem sin sista charterresenär på grund av coronapandemin. Turismen är död – åtminstone fram till i höst – och Stordalen har det svettigt värre.
Vingaffären genomfördes av Stordalens koncern Strawberry Group. Där ingår flera bolag som investerar inom fastigheter, finans, hotell, restauranger, konst och som sig bör en del filantropi.
Delägaren Altor är ett riskkapitalbolag som äger eller samäger knappt 40 företag i Norden och investerar genom sex fonder. I Altors fonder investerar stiftelser, fondbolag, pensions- och försäkringsbolag. Några av bolagen som Altor äger är Apoteket Hjärtat, Byggmax och Carnegie Investment Bank. Altor är god för 6 miljarder. För att vara mera precis: Det är Altor Fund V som har gått in i Ving.
Brittiska TDR Capital är god för 8 miljarder och har intressen bland annat i Hurtigruten tillsammans med Stordalen. TDR Capital är också delägare i verksamheter i både Norge och Sverige, till exempel XXL, Sats och mäklarhuset Carnegie. De tre ägarna av Ving har troligtvis träffats förr. Intresset för det som ger snabba cash har de gemensamt. De förväntades trygga verksamheten i Vinggruppen med 2 300 anställda i Ving, Spies, Tjäreborg och flygbolaget med det nya namnet Sunclass Airlines. Nu står hela verksamheten stilla.
Men det är inte bara Ving som i dag har fått oväntade problem. Stordalens hotellkedja Nordic Choice har förlorat flertalet gäster och därmed 250 miljoner kronor i månaden. Stordalen berättar att han saknar en ekonomisk buffert och får nu stöd av sin bank Den Norske Bank. Inte nog med det! Han har en skuld på över 10 miljarder kronor. Nordic Choice har hotell i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Lettland och Litauen. De kallas bland annat för Clarion Hotel, Quality Hotel och Comfort Hotel. Konkurrenten Scandic är fortfarande störst och kan luta sig mot sina aktieägare.
Nordic Choice är alltså ett av bolagen i Strawberry Group. Det äger Stordalen tillsammans med sina barn. Hotellkedjan har totalt 17 000 anställd. Av dem har 7 500 varslats, varav 4 500 i Sverige. ”Tusentals hotellrum står tomma”, säger koncernchefen Torgeir Silseth.
Nordic Choice har två stora utgiftsposter: Personal och hyror.
Hyror? Äger inte Stordalen hotellen? Nej, de flesta av hans 210 hotell äger han inte. Han måste därför betala hyror till pensionsbolag som AMF fastigheter och börsbolag som Balder. Han förklarade för Svenska Dagbladet i februari varför han inte ville stå för fastighetskapitalet: ”Då slipper jag binda kapital och kan använda det till att istället öppna fler hotell.”
Ja, Stordalen har snabbt expanderat sin verksamhet med lättrörligt kapital och på så sätt kunnat lägga under sig hotell efter hotell. Det har hela tiden funnits villiga banker, pensionsfonder och börsbolag som velat placera sina pengar i detta storslagna projekt. Stordalen har följt tänkandet inom dagens marknadsekonomi – att pengarna ska vara i rörelse för att kunna expandera mot nya marknader och mål. Kapitalistens inre drivkraft att ständigt utvidga, på bekostnad av människors hälsa, naturen och djurlivet, har lett till en klimatfientlig utveckling.
Efter den ekonomiska krisen på 1990-talet började industrin praktisera det ekonomiska systemet just-in-time. Att spara pengar genom att bara producera och lagra de varor som för tillfället behövs eller har beställts. Tänk bara på den minskade lagerhållningen i Sverige och i andra länder av skyddsutrustning mot coronaviruset! En brist som nu drabbat anställda på sjukhusen och äldreboendena och visar på nackdelarna med detta system. Viljan att lagra läkemedel och sjukvårdsutrustning försvann i och med avregleringen av apoteken och vården. Varken de privata ägarna eller de kommunala äldreboendena vill binda kapital i lagerhållning. Var och en sköter sitt och har inte någon överblick eller framtidsansvar.
För Petter Stordalen, som inte verkar inom industrin och för andra miljardärer med spenderbyxorna på, har just-in-time blivit en modell att använda. Inflödet av kapital från verksamheterna används för nya projekt. Att inte binda pengar i hotell och fastigheter, utan låta andra kapitalstarka fonder och bolag stå för den placeringen, har gett Stordalen möjligheten att ägna sig åt denna flexibla ackumulation av kapital.
Men hur går det för de hotell- och restauranganställda?
Ja, de tillhör de mest drabbade av de ökande varslen. Bara under mars varslades 11 887 personer inom den branschen. ”Många av de företag som lämnar in varsel har sagt att de planerar att korttidspermittera i stället för att sägas upp”, säger Annika Sundén som är analyschef på Arbetsförmedlingen. Finansministern Magdalena Andersson får rädda de anställda med krispaket. De tre mest drabbade sektorerna är hotell, resor och transport. Just de områden som Petter Stordalen rör sig inom.
Samtidigt som vissa branscher varslar eller permitterar, ropar andra efter personal. Efterfrågan på läkemedel och mat ökar bland hemmasittarna. Företag som Apotea och ICA Maxi har därför lånat in folk från hotell- och restaurangbranschen. ”Vi betalar deras lön och sociala avgifter. Alla vinner”, säger Apoteas grundare och vd Pär Svärdson. Apotea har behov av personal inom vissa delar av handeln, transport och logistik. Vad håller på att hända i denna coronaekonomi? Arbetare från en bransch lånas ut till en annan. Kanske trevligt att få pröva på något nytt en period, men hur blir det med deras löner och anställningsvillkor? Kommer arbetskraft även i framtiden att bli tillfälligt utlånad – just-in-time?
Och hur ska det gå för Petter Stordalen? Han har levt i strålkastarljuset och berättat om sitt liv och smarta affärer i svenska tv-program som Skavlan och Min Sanning. Karriären inledde han med att sälja jordgubbar åt sin far. Hans affärsfilosofi –jordgubbsfilosofin – härstammar från ett barnaminne från en sommar då han sålde jordgubbar. När han klagade på bärens kvalitet inför sin far, svarade denne: ”Sälj de bär du har, de är de enda bär du kan sälja.”
Nu rinner Strawberry-pengarna ur hans händer. Och inför öppen ridå ber han om miljardstöd. I norska nyhetsprogrammet Dagsrevy vädjar han till regeringen om ett räddningspaket. Affärstidningarna börjar ifrågasätta hans affärsmetoder. Tillsammans med sin före detta fru Gunhild Anker Stordalen startade han flera filantropiska stiftelser. De flesta inom klimatområdet. I slutet av en artikel visas en film med en graf över alla de flygningar som hans privatflyg gjort sedan det köptes 2016. Privatflyget har varit i luften 415 gånger sedan dess. Resorna motsvarar 3 000 turer mellan Oslo och New York. Hur mycket luftföroreningar det har fört med sig vill jag inte tänka på.
Dessa flygresor och Petter Stordalens intresse för konst påminner mig om ett samtal jag hade en gång med en kvinna i New York. Hon berättade att hon varit konsult åt rika amerikaner som vill placera pengar i konst. En av dem anförtrodde henne hur svårt det var att alltid leva i ovisshet om de investeringar som han gjorde skulle lyckas. Om de inte höll, kunde de leda till att hela hans förmögenhet rasade samman likt ett dominospel. Är det sådana tankar som nu hemsöker Stordalen?
När han gick in som delägare i Ving visste han naturligtvis inte att coronaviruset skulle sätta stopp för charterresorna, flygen, bokningarna på hotellen och restaurangbesöken. Den internationella turismen har kraschlandat.
Konsumtionen av soldränkta stränder, exotisk mat och alkohol är slut. Det ständigt ökande charterresandet pressade ner priserna så mycket att var och en med en någorlunda fast anställning kunde se fram emot en resa. Ett avbrott från monotona, tunga eller stressiga arbeten. ”För att få lugn och ro och koppla av förblir det allra vanligaste huvudskälet till att vi reser utomlands.” Den tiden är över när 60 procent av svenskarna reste charter regelbundet. Coronapandemin kommer att innebära stora förändringar och osäkerhet under en längre tid. Vem vill resa till länder där viruset kan blossa upp igen? Vem kommer att ha råd? Vilka resebolag överlever?
Den stora frågan blir till slut: Vilka lärdomar kommer vi att dra av denna omvälvande tid? Ska vi fortsätta att acceptera att ensamma miljardärer i riskbolag styr över landets ekonomi? Borde vi inte befria dessa ofta ensamma män från deras oro och tunga börda? En verksamhet som saknar både insyn och demokratiskt inflytande. Vad ska vi ta över?
Finansminister Magdalena Andersson svarar i en intervju, att ”det är fullt möjligt” att förstatliga ”färre eller större bolag” som krisar. ”Skattebetalarna är med och tar en risk och ska också ha möjlighet att vara med på uppgången, när det vänder. Och kunna få tillbaka en del av pengarna”, säger hon. Både hon och biträdande finansminister Per Bolund har vid olika tillfällen förklarat att de företag som får statliga stöd, samtidigt inte bör göra stora utbetalningar till aktieägarna.
Flera företagare och banker rättar in sig i leden, men inte alla. Riskkapitalisten Christer Gardell, grundare av Cevian Capital, vill inte låta sig intervjuas, utan skickar en skriftlig kommentar till Nyhetsbyrån Direkt. Gardell skriver att ”utdelningar är en viktig del i en dynamisk kapitalmarknad”. Han betonar att kapital därigenom går från företag med överskott till företag som har behov av kapital. Cevians portfölj i Norden innehåller stora poster i bland annat ABB, Ericsson, Nordea, Metso och Autoliv.
För övrigt måste Christer Gardell bara påpeka att ”coronavirusets dödlighetstal är på ungefär samma nivå som den vanliga säsongsinfluensan. Om det är så, synes det kraftiga fallet på börsen och den utbredda oron för en djup konjunktursvacka vara kraftigt överdrivna”. Så var det med det. Gardell hör inga klockor ringa i sin bubbla.
Före coronatiden tänkte jag sällan på alla de flygplan som flera gånger om dagen gick in för landning över mitt hustak. I dag tittar jag förvånat ut genom fönstret om jag hör ljudet av flygplansmotorer. Vi har fått en fossilfriare och renare luft i Stockholm utan att införa flygskatter eller köpa utsläppsrätter. EU-medarbetarna träffas via Skype och behöver inte flyga iväg inför varje sammanträde. Petter Stordalen däremot oroar sig troligen över sina nya miljardprojekt med hotellbyggen invid flygplatserna i Sverige.
Kanske är det här en förkänning av den klimatsmarta tid som komma ska. Privatbilismen på gatorna har också minskat betydligt. Hur kan vi ta vara på denna period? Nu när vi har fått uppleva en efterlängtad ”lugn och ro” i hemmiljö?
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
