Politik I december 2019 utmanade Vänsterpartiet framgångsrikt regeringens hållning kring Arbetsförmedlingen. I en nyutkommen bok berättar Jonas Sjöstedt och Jessica Nordh om spelet bakom. Vi publicerar här ett utdrag om händelsen.
Det märktes att vi var på väg att få en sorts genombrott. Jag besökte nya partiföreningar på mindre orter, och det kom förvånansvärt mycket folk. På ett lunchmöte på Kulturhuset Silvénska i Säffle var det fullsatt. Partiföreningens styrelse tog emot mig på järnvägsstationen iklädd vänsterpartijackor. På mötet var lokala förtroendevalda för Pappers och Kommunal närvarande, i Säffle var vi deras parti. Något år tidigare hade Vänsterpartiet knappt funnits på orten. I Svenljunga var de lokalt aktiva rädda för att möteslokalen var för stor, men den fylldes med nyfikna.
Nooshi Dadgostar var föräldraledig. Vi gick tillsammans på barnvagnspromenad runt Vinterviken, det kändes som mina hemtrakter i Stockholm. Nooshi, liksom andra i partiledningen, visste att jag skulle avgå som partiledare vid kongressen. Vi pratade om hur det är att vara partiordförande, hur det påverkar ens liv på gott och ont. Nooshi funderade och våndades, hon stod inför ett viktigt beslut.
Jag åkte till Uppsala, jag och två vänner såg Mipso spela på Katalin. Jag kunde stanna hela konserten. När jag såg på Courtney Marie Andrews i Stockholm fick jag lov att gå mitt i konserten och åka till Aktuellt för att diskutera försvarspolitik. När jag var på Gretchen Peters måste jag också gå mitt i konserten för att hinna med nattåget till partimöten i Norrbotten. Jag njöt av att få träffa vänner och höra en hel konsert.
Dagen efter mötte jag och Ebba Busch medierna tillsammans. Vi ville begränsa regeringens möjlighet att gå med på en höjd EU-avgift. Regeringen fick så småningom vika sig, de gjorde det genom att ta över vår position. Det var uppvärmningen, nu var det dags att utmana regeringen på allvar. Vi valde Arbetsförmedlingen, den befann sig i kaos på grund av nedskärningar och regeringen var ansvarig. Kontor lades ner över hela landet och förmedlingen klarade inte sina uppgifter längre. Viktiga yrkesutbildningar ställdes in, arbetslösa fick inte stöd och personer med funktionsnedsättning hamnade mellan stolarna. Nu skulle stora delar av verksamheten dessutom privatiseras. Det trots att tidigare privatiseringar med etableringslotsar och jobbcoacher hade varit kaotiska och öppnat för rent lurendrejeri. Vi kallade till pressträff med mig och vår arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ali Esbati. Vi ställde fem krav på regeringen och gav dem två veckor att backa och ompröva politiken, annars skulle vi försöka fälla den ansvariga ministern Eva Nordmark. På pressträffen gick journalisterna på några sekunder från att vara lojt tillbakalutade till att ringa redaktionerna för att snabbt komma ut med nyheten.
***
”Om regeringen inte gör någonting kommer vi att ta kontakt med Moderaterna och föreslå att vi väcker misstroende mot Eva Nordmark”, sa Jonas. Han kallade avregleringen av Arbetsförmedlingen för en ”kaosprivatisering”. Ali Esbati och Jonas Sjöstedt såg stridslystna och allvarliga ut när de stod framför journalisterna i riksdagens presscenter.
”Målet är att de ska backa”, sa Jonas när han fick frågan om han verkligen var beredd att avsätta en socialdemokratisk minister.
Jonas var hård i sin kritik mot januariavtalet och pekade ut Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson som upphovsman: ”Man river ner det som återstår av Arbetsförmedlingen bara för att Martin Ådahl fick feeling på ett Timbro-seminarium.”
Partiet kritiserade inte bara privatiseringen och nedläggningar av förmedlingens kontor. Vänsterpartiet krävde också att Arbetsförmedlingen skulle få mer resurser, att man säkrade stödet för funktionsnedsatta och att den planerade reformeringen av myndigheten skulle utredas ordentligt innan den blev verklighet. ”När man vet att konjunkturen viker överger man de långtidsarbetslösa på det här sättet. Jag hör ju att socialdemokrater runtom i landet bara häpnar”, sa Jonas.
”Trots att regeringen saknar majoritet för den här processen har de vägrat att lyssna. Det är vår bestämda uppfattning att de måste agera i det här läget”, sa Ali Esbati.
Vänsterpartiet tog initiativ till att samla oppositionen och stoppa en bärande del av januariavtalet. Det ökade osäkerheten hos januaripartierna och statsminister Stefan Löfven. Nu visade partiet att man även var redo att avsätta ministrar om regeringen inte lyssnade på vänsterns krav. Det här var en tydlig skärpning av partiets oppositionslinje.
Så följde alltså Jonas de underjordiska gångarna till Moderaternas lokaler i Riksdagshuset. Vid hissarna möttes han av Ulf Kristerssons assistent, en dam i dräktjacka och pärlhalsband. På moderatledarens dörr stod hans namn tecknat med färgglada bokstäver, kanske en present från när hans barn var små. Väggarna hade en varm terrakottafärg. Kristerssons rörelsemönster var snabbt, lite som han talade, och hans kläder såg nystrukna ut. Jonas var nästan ett huvud längre. Skäggstubben gick att ana på hans haka. Den blå kavajen hade veck och hade blivit puffig vid armbågarna.
Jonas gick in genom dubbeldörrarna till Kristersson kontor. En halvtimme var avsatt för att diskutera kaoset omkring Arbetsförmedlingen och en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern.
Partiledarna stod långt från varandra i synen på hur Arbetsförmedlingens verksamhet skulle bedrivas, men bägge partierna ansåg att regeringens förändring av Arbetsförmedlingen var ogenomtänkt och illa genomförd.
***
Det första mötet på Kristerssons kontor inleddes lite stelt. Vi hälsade och satte oss vid det lilla runda bordet där kaffekoppar, en termos och ett fat med kakor var fint framdukade. Kakorna förblev orörda, jag tror inte att Ulf Kristersson är någon större kakätare. Efter en lite trevande inledning bröt jag isen och sa att vi tyckte olika om det mesta, men de behövde oss och vi behövde dem för att bilda en majoritet mot regeringen. ”Låt oss fokusera på de frågor där vi kan komma överens.” Jag gick igenom en rad frågor som vi såg som möjliga. Ulf lutade sig framåt, nickade och antecknade. Snart hade vi en helt öppen diskussion om hur vi skulle kunna komma vidare. I slutet på mötet kunde vi skämta om olika inslag i politiken när vi diskuterade det större politiska läget. Innan vi skildes åt hade vi bytt telefonnummer. Det skulle bli fler möten och ganska många sms och telefonsamtal framöver.
Den 2 december, mitt i konflikten om Arbetsförmedlingen, var jag uppe och besökte Gruv 12:an i Kiruna. Vi började dagen tidigt, vid tretiden på morgonen. Jag skulle få åka med i loket till malmhamnen i Narvik. Det var kallt och mörkt, snöyran gjorde att sikten bara var någon meter från loket i malmtåget som vägde flera tusen ton. Jag drack termoskaffe och pratade med lokföraren Helmer Vennberg, klubbordföranden Anders Elenius och Anna Fors från 12:ans styrelse om anställningstrygghet, fackligt arbete och att de hade hållit femtioårsjubileum sedan gruvstrejken. I Abisko fick vi stanna för att renkadaver skulle tas bort från spåret. Snön vräkte ned. Efter att vi passerat Björkliden fick vi beskedet att vi var det sista tåg som kommit igenom. Bakom oss hade det gått en stor lavin som blockerade såväl järnväg som väg. Det skulle ta flera dagar innan trafiken kunde släppas på igen. På bangården i Narvik pulsade vi fram genom drivorna till huset där LKAB:s lokförare kunde vila och ta rast. Flera lokförare var fast där utan att kunna ta sig tillbaka till Kiruna, jag slogs av att de var så unga och att flera var kvinnor. Det var bara för mig att ställa in resten av programmet i Kiruna, jag skulle inte kunna ta mig tillbaka. Jag fick en fin oplanerad dag med lokförarna. Ofta är det de oväntade stunderna som blir de bästa. Men jag behövde absolut ta mig tillbaka till riksdagen och upplösningen på konflikten om Arbetsförmedlingen. Jag fick flyga från Evenes. När jag bytte plan på Gardermoen hade jag ett samtal med Löfven. Han bullrade och var tvär, men hade inget att erbjuda. Jag påminde om att de var en minoritetsregering och att de måste lyssna på riksdagen. Det var helt låst.
***
På torsdagen gick den tidsfrist ut som Vänsterpartiet gett regeringen. Vid riksdagens frågestund meddelade Jonas Sjöstedt att partiet skulle fullfölja sitt hot om en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsministern. Moderaterna och Kristdemokraterna svarade omedelbart med en gemensam pressträff och en ny kortare tidsfrist. De skulle väcka misstroendeförklaring mot Eva Nordmark om inte deras krav uppfylldes senast på tisdagen. Det var inte svårt att se att kniptången mot regeringen var koordinerad från vänster till höger.
På fredagen ringde Ulf Kristersson till Jonas och berättade att Stefan Löfven hade kontaktat honom. Löfven ville få till samtal om Arbetsförmedlingen med Moderaterna och Kristdemokraterna. Kristersson sa till Jonas att han hade sagt nej till att ta sådana samtal, om inte också Vänsterpartiet bjöds in. Men Löfven ville inte bjuda in Sjöstedt. Han sa sig vara bunden av januariavtalet där det tydligt stod skrivet att Vänsterpartiet inte skulle få ha inflytande över politiken.
Vid lunchtid på lördagen skulle Jonas ta en buss till partistyrelsemötet på Syninge. Tankarna på misstroendet malde i honom. Han hade antagit att Moderaterna gjorde detta för att göra det svårare för Socialdemokraterna, men plötsligt insåg han att Moderaternas intention var att fälla en socialdemokratisk minister. De ville egentligen inte möta regeringen i samtal.
Vänsterpartiet ville helst undvika att fälla en socialdemokratisk minister. Partiet ville ändra politiken och göra något bra för alla dem som behöver en fungerande arbetsförmedling. Det vore betydligt bättre att vinna sakfrågan än att behöva fälla Nordmark, bara som en sista åtgärd skulle hotet realiseras. Men krävdes det, var man beredd.
Som så ofta ringde han Ulla Andersson för stöd och råd. Hon delade hans bild av läget. Socialdemokraterna måste inse att de var tvungna att få Centerpartiet att backa om privatiseringen av Arbetsförmedlingen, det skulle inte gå att lösa genom samtal med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Under söndagen träffades januaripartierna för interna överläggningar. På måndagen presenterade de en omsvängning av politiken via en debattartikel i Aftonbladet. Där drog de tillbaka stora delar av privatiseringsförslaget och lovade att arbeta för att det skulle finnas Arbetsförmedlingskontor över hela landet.
Jonas var tidigt på kontoret den måndagsmorgonen. Han testtryckte på mobiltelefonen för att hitta läget för trepartssamtal. Han lyckades få Ulla Andersson och Ali Esbati på linjen samtidigt. De pratade igenom läget. Hastigt hade det kallats till ett telefonmöte med partiets verkställande utskott.
Den dagen kunde Jonas inte äta sin vanliga bricklunch i riksdagens självservering. Intervjuförfrågningarna kom i ett ständigt flöde under förmiddagen och det skulle inte ha gått att lämna partiets lokaler utan att hamna i en intervju med journalister. Istället åt han snabbt en matlåda sittande i partiets pentry på fjärde våningen.
Klockan tolv mötte han och Ali Esbati presskåren vid en hastigt inkallad pressträff. Jonas hade samma blå kavaj som när han mötte Kristersson senast. Flera medier låg ute med livesändningar. Nu fanns det ingen grund att gå vidare med misstroendeförklaringen. ”Regeringen har steg för steg gått oss till mötes på de här punkterna”, sa Jonas.
Senare den dagen twittrade han ut en bild av januariavtalet där meningen om att Vänsterpartiet inte skulle ha inflytande över politikens innehåll hade strukits över med en rödpenna. Han länkade till en sida där man kunde söka medlemskap i partiet och skrev: ”Det finns mer textredigering att göra. Kom med i Vänsterpartiet och hjälp till.”
***
Vi hade kört över regeringen och plockat bort en första punkt i januariavtalet. Få hade trott att vi kunde göra det. Hela stämningen i och runt partiet ändrades. Det var en lika stor framgång för oss som ett oväntat nederlag för regeringen. Vi hade stoppat kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen, men mycket av myndighetens verksamhet hade redan rivits ner och det var oklart hur regeringen skulle agera framöver. För oss var en sak klar: det här var bara början.
Dagen därpå tog jag tåget ner till Helsingborg. Det borgerliga styret i kommunen ville sälja energibolaget Öresundskraft. Men oppositionen hade lyckats få till en folkomröstning om frågan. Nu var kampanjen i full sving och vänsterpartisterna var mycket aktiva. Jag talade på ett välbesökt möte på stadsbiblioteket. Det gällde att få upp valdeltagandet, det borgerliga styrets strategi verkade vara att valdeltagandet skulle bli så lågt att de kunde strunta i resultatet. Det blev ett valdeltagande på över 50 procent och en mycket klar seger för vår sida i omröstningen. Privatiseringen stoppades, det gemensamma ägandet och klimatansvaret vann.
***
Vänsterpartiet hade medvind och Jonas visslade glatt i korridorerna. Han trivdes med partiledarskapet och med arbetet i riksdagen. Han tog ofta av sig skorna och gick runt i strumplästen inne på partikansliet. Där golvet lutade i en anpassning för rullstolsburna brukade han ta sats och snabbt glida nerför avsatsen in mot sitt kontor.
Det hade gått bra för partiet i opinionsundersökningarna under vintern och dessutom hade man lyckats ändra på regeringens politik om Arbetsförmedlingen. Socialdemokraterna hade skällt på Vänsterpartiet för samarbetet med högern. Samtidigt skrev socialdemokrater mejl till Jonas och tackade honom för att partiet ingripit mot en oförsvarbar politik. Regeringens högljudda kritik bet inte.
Det var en nöjd partiledare som höll sitt årliga jultal från kontoret på riksdagen. Talet gick att se på partiets Facebooksida. En röd adventsljusstake skymtade i bokhyllan och en julstjärna stod i en kruka på det lilla bordet bredvid honom. I talet föreslog han att alla med försörjningsstöd skulle få 2 000 kronor extra inför julen. ”Vi vill att alla föräldrar ska ha råd att köpa julklappar eller hitta på något kul tillsammans med sina barn i jul.”
***
Jag kände mig lättad när det gick mot jul. Jag hade julshow med tv-profilen Lotta Lundgren, författaren Patrik Svensson och den fackliga aktivisten och serietecknaren Daria Bogdanska. Jag blev inbjuden att fira jul med Terrafem på ett av deras skyddade boenden. Vi hade arbetat mycket med dem för att bekämpa hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor. Nu fick jag fira jul med kvinnor och barn som varit direkt utsatta och fått fly från våldsamma män. Vi åt middag ihop, vi sjöng och det delades ut julklappar. För mig var det finaste möjliga inbjudan. Jag högaktade de kvinnor som gjorde så mycket för sina medsystrar som drabbades av detta vidriga våld och förtryck.
***
Den sista intervjun före juluppehållet var bokad med SVT:s Mats Knutson för serien Mats möter. De träffades i Riksdagsbibliotekets lokaler och intervjun spelades in med bokryggarna som fond. Till intervjun hade Jonas med sig en nyhet. Hans parti skulle sätta press på regeringen i ännu en fråga.
I intervjun sa Jonas att de skulle ta kontakt med Moderaterna för att försöka göra upp om en begränsning av arbetskraftsinvandringen till Sverige. Sedan alliansregeringens tid vid makten hade Sverige mycket generösa regler och det hade bäddat för svartarbete och ett utnyttjande av människor.
”Vi ser hur människor far illa. Vi kan läsa om byggnadsarbetare som spräcker skallen och inte får ordentlig hjälp för att de inte har försäkringar och bra arbetsvillkor. Vi ser hur människor arbetar för trettio kronor i timmen i svenska kök därför att man utnyttjar delar av den här arbetskraftsinvandringen. Här finns en betydande kriminalitet.”
Socialdemokraterna hade sagt nej till att ändra reglerna. ”De är inte intresserade. Men vi kan inte låta det fortsätta så här, att människor utnyttjas och far illa på svensk arbetsmarknad. Vi är beredda att sträcka ut en hand till Moderaterna för vi har sett att de har rört sig i frågan”, sa Jonas Sjöstedt i tv-programmet. Både Moderaterna och Kristdemokraterna hade tidigare meddelat att de ville strama åt reglerna för arbetskraftsinvandring, och nu hoppades Jonas på att kunna göra gemensam sak med dem i frågan.
***
Riksdagen gjorde juluppehåll, jag hann hälsa på min bror i Västergötland. Vi åkte till en fantastisk loppis i Dalsjöfors. Det var samtal och glada hälsningar på en skön dialekt från dem som skötte loppisen och dem som var där och handlade. Många verkade överraskade att se en partiledare dricka kaffe i loppisens fik med hembakat fikabröd. Folk hälsade på mig som om de kände mig, med bara förnamn. Jag kände mig glad och hemma. Dessutom skulle jag snart få träffa Ann och barnen i Vietnam. Jag längtade intensivt efter dem. Vi planerade en julresa till Laos, Kambodja och Mekongdeltat i södra Vietnam. Jag såg fram emot att åka flodbåt på Mekongfloden, besöka buddistiska tempel och gå på marknader med familjen.
Men först ringde jag Ulla. Var det inte dags att hyfsa till regeringens statsbudget och plocka bort ett par punkter till ur januariavtalet?
***
Texten är ett utdrag ur Allt kommer bli bra (Bonniers 2021)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
