Nej, alliansfriheten är inte död och begraven

Den allenarådande uppfattningen i svensk politisk debatt och medier tycks vara att Sveriges traditionella alliansfria säkerhetspolitik nu är död och begraven. Men reaktionerna i stora delar av världen tyder snarare på att alliansfriheten fått en renässans efter Rysslands invasion av Ukraina. Det skriver Thomas Lindh, som frågar sig om det förestående NATO-inträdet har följts av en ängslig självcensur som ödelägger en öppen debatt om Sveriges självständiga hållning mot all stormaktsdominans.

Större delen av den så kallade globala södern (i princip de länder i Asien, Afrika och Latinamerika som tidigare benämndes tredje världen) har tagit avstånd från den ryska invasionen som de anser strider mot FN-stadgan, men har inte anslutit sig till sanktionerna som USA och EU infört mot Ryssland. Många länder har även avstått från att stödja FN-resolutioner från Förenta staterna om Ukraina och att utesluta Ryssland från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Flera bedömare i internationella tidskrifter och media ser nu tecken på en nystart för en alliansfri rörelse mot stormaktsdominans i den globala södern.  

Ett växande antal länder vill inte fastna i en stormaktsstrid igen, skriver den indiske diplomaten Shivshankar Menon i den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Han erinrar om att Indien varit en tidig förespråkare för alliansfrihet alltsedan konferensen i Bandung 1955. Han konstaterar att: ”Efter Rysslands invasion av Ukraina har alliansfrihet blivit ett attraktivt val för länder i den globala södern”. Kolumnisten James Traub, som är knuten till en tankesmedja på New York University, drar samma slutsats. Han skriver i Foreign Policy: ”Ett nytt kallt krig 2.0 kommer även att leda till en alliansfri rörelse 2.0”. Den globala södern vill inte välja sida mellan stormakterna, konstaterar utrikeskrönikören Jonathan Guyer i nätmagasinet Vox efter sina samtal med en rad företrädare i FN för länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Hans bedömning är att alliansfriheten är lika relevant idag som under 1950- och 1960-talet i den globala södern. 

Under debatten i FN:s generalförsamling uppmanade ett stort antal länder till omedelbara förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina.

Sydafrika uppmanade i ett uttalande den 24 februari 2022 Ryssland att dra tillbaka sina styrkor från Ukraina i enlighet med FN-stadgan. Sydafrika har tillsammans med andra länder betonat FN:s uppgift att verka för eldupphör och fredsförhandlingar, något man även saknat i FN:s resolutioner. Samtidigt har talespersoner för Sydafrika framhållit att Ukrainakriget även handlar om stormakternas kamp om makt och inflytande. Sydafrikas vice utrikesminister Alvin Botes skriver i ett inlägg i maj 2022:

”Kriget i Ukraina är den senaste fasen i stormakternas tävlan om hegemoni genom krig via ombud. Liksom i Ukraina har dessa krig varit olagliga enligt internationell rätt och inte sanktionerade av FN. Andra exempel är västmakternas invasioner av Irak, Afghanistan och Jugoslavien. Då ställdes inga till svars för sina grova brott mot internationell rätt”. 

Under debatten i FN:s generalförsamling i slutet av 2022 uppmanade ett stort antal länder till omedelbara förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina för att få slut på kriget. Under debatten höll Kongos representant Jean-Claude Gakosso ett uppmärksammat tal för fred i Ukraina. ”Nu vill jag vända mig direkt till mina kära ryska och ukrainska vänner. Alltför mycket blod har spillts – det heliga blodet av era kära barn. Det är tid att stoppa denna massiva förstörelse. Det är tid att stoppa detta krig. Hela världen iakttar er. Det är tid att slåss för livet, på samma sätt som ni så modigt och osjälviskt slogs tillsammans mot nazisterna under andra världskriget, speciellt i Leningrad, Stalingrad, Kursk och Berlin”. 

Sydafrikas långa tradition i den alliansfria rörelsen började redan när ANC deltog som observatör på konferensen i Bandung i Indonesien 1955. Några veckor efter det första demokratiska valet 1994 blev Sydafrika medlem i NAM (Non-Aligned Movement). Nelson Mandela var även dess ordförande under några år. I debatten i Sydafrika efter Rysslands invasion görs även delvis olika bedömningar. Elisabeth Sidiropoulos, direktör för South African institute of international affairs, menar att invasionen av Ukraina avslöjade Rysslands nyimperialistiska vision för ett återskapat imperium. Hon anser att den sydafrikanska regeringens uttalanden om den ryska invasionen varit otydliga och inte alltid i enlighet med en alliansfri hållning. 

Trots amerikanska påtryckningar har länderna i Sydostasien inte anslutit sig till USA:s ansträngningar att isolera Kina.

Samarbetsorganisationen Southern African Development Community (SADC), som grundades 1980, är betydelsefull för södra Afrikas självständiga ekonomiska utveckling och därmed även för att motstå stormaktsdominans. Ett ytterligare steg mot ökat pan-afrikanskt samarbete togs när frihandelsområdet AfCFTA (African continental free trade area) beslutades 2018. Det väntas bli världens största handelsblock. De sexton länderna i södra Afrika markerade på SADC:s 42:a toppmöte sitt starka missnöje med att ha blivit måltavla för ensidiga bestraffningar från Förenta staterna. Detta efter den amerikanska kongressens försök att hindra handel med Ryssland och tvinga in Afrika i sanktionerna genom lagen Countering malign Russian activities in Africa act. Medlemsländerna bekräftade även sin principiella alliansfria ståndpunkt.  

Den framgångsrika regionala samarbetsorganisationen ASEAN (Association of Southeast Asian nations), som grundades 1967, består idag av Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore, Thailand, Brunei, Vietnam, Laos, Myanmar och Kambodja. 

ASEAN uppmanar i ett uttalande i mars 2022 till omedelbart eldupphör i Ukraina, fortsatt politisk dialog och fredsförhandlingar. Organisationen har inte ställt sig bakom sanktionerna från västmakterna mot Ryssland.  De amerikanska handelshindren mot Kina och de USA-ledda allianserna QUAD och AUKUS är exempel på de skärpta motsättningarna i Asien. Trots amerikanska påtryckningar har länderna i Sydostasien inte anslutit sig till USA:s ansträngningar att isolera Kina. Gör den alliansfria rörelsen comeback i Asien? Det frågar sig en politisk kommentator i East Asia forum, som menar att ASEAN kan bli en förebild för en regionalt baserad alliansfri rörelse för små och medelstora länder. 

ASEAN måste dra lärdom av Ukrainas plågsamma erfarenheter, skriver Peter T. C. Chang från Institute for China studies på University of Malaya i South China morning post. Ska ASEAN lyckas bevara sitt oberoende går det inte att luta sig tungt mot den ena eller andra stormakten utan i stället sträva efter att förverkliga en multipolär värld, menar Peter Chang. Han lyfter fram de sydostasiatiska ländernas roll som en tredje kraft: ”Tillsammans med likasinnade länder kan ASEAN återuppliva det alliansfria blocket som en betydelsefull tredje kraft som förespråkar medling och försoning för att mildra den farliga konflikten mellan USA och Kina”. Han pekar också på Indonesiens centrala roll som världens folkrikaste muslimska land och värd för konferensen i Bandung 1955 där den alliansfria rörelsen föddes. Peter Chang drar slutsatsen: ”Mer än någonsin behöver världssamfundet ett alliansfritt block som buffert mot den allt bittrare tävlingen mellan supermakterna”. 

En liknande bedömning gör även Sarang Shidore, senior forskare vid det amerikanska Quincyinstitutet. Han skriver i nätmagasinet Responsible Statecraft att många ASEAN-länder inte är nära vänner till Kina men att regionen är alliansfri i förhållande till stormakterna. Bidenadministrationens sätt att framställa rivaliteten med Ryssland och Kina som en strid mellan “demokratier mot autokratier” har misslyckats. Strategin har inte något större stöd i Sydostasien eller i den globala södern, enligt Shidore.

Det kan även noteras att ledarna för ASEAN på toppmötet i Kambodja 2022 klargjorde sin inställning till Taiwan och stödet för principen om ett Kina, som Taiwan är en del av. Förenta staternas politik att isolera Kina och hindra landets ekonomiska utveckling genom embargon och handelskrig har inte gått hem i Sydostasien.  

Ett inträde i NATO innebär inte en förpliktelse att underordna sig USA:s egenintressen och anpassa sig till den världsbild som ledande amerikanska tankesmedjor och mediehus pumpar ut.

Förenta staterna har länge betraktat Latinamerika som sin bakgård med exklusiv rätt att införa embargon och blockader och att intervenera politiskt, ekonomiskt och militärt allt sedan Monroedoktrinen på 1800-talet. Under senare år har dock handel och ekonomiskt utbyte med andra länder ökat betydligt, särskilt med Kina. Samtidigt saknas ett utbyggt regionalt samarbete, vilket försvårat en självständig utveckling. 

Mot denna bakgrund pågår en diskussion om en strategi för kontinentens relation till stormakterna som kallas aktiv alliansfrihet. Förslaget har väckts av forskarna och diplomaterna Jorge Heine, Carlos Fortin och Carlos Ominami i boken Latin American foreign policies in the new world order – the active non-alignment option (Anthem press). De menar att USA:s enda budskap till Latinamerika är att välja sida mellan Washington och Peking; goda relationer med både USA och Kina är inte tillåtet. Latinamerika förväntas begränsa sin handel med Kina och att förhindra ytterligare kinesiska investeringar. Författarnas alternativ är att Latinamerika tillsammans med sina grannländer i regionen i stället väljer en aktiv alliansfri hållning gentemot omvärlden. 

Handlingsprogrammet för aktiv alliansfrihet kan sammanfattas i fyra punkter.

• Stärk det regionala samarbetet. Idag är Latinamerika alltför fragmenterat. 
• Lägg om utrikespolitik och handel. Trots att handel och investeringar mellan länder i den globala södern idag utgör ungefär hälften av flödena i världsekonomin är Latinamerika fortfarande beroende av Nordamerika och Västeuropa. 
• Använd även nya internationella finansieringsinstitut, som exempelvis den asiatiska investerings- och infrastrukturbanken (AIIB) och New Development Bank (NDB), även kallad BRICS-banken.
• Håll supermakterna och deras politiska och ekonomiska rivalitet på avstånd.

Förenta staternas roll i förhållande till utvecklingsländerna i den globala södern och det framväxande Kina ifrågasätts även på hemmaplan. På Quincyinstitutets webbsidor och i nätmagasinet Responsible Statecraft granskas och diskuteras Förenta staternas roll i den Globala södern och även i Ukraina och östra Europa. Sarang Shidore, senior forskare vid Quincyinstitutet, föreslår en kursändring i fem punkter, som skulle innebära en omvälvande förändring av supermaktens förhållningssätt till omvärlden. 

• Acceptera den globala söderns alliansfrihet och inse att isolering och instängning av Ryssland och Kina är orealistiskt. 
• Upphör med retoriken om “demokrati mot envälde” och “regelbaserad ordning”. Den är inte trovärdig. 
• Möt inte konkurrensen med Kina och Ryssland genom blockbildning och ytterligare militarisering.
• Behandla den globala södern jämlikt, särskilt medelstora utvecklingsländer som har stor betydelse för handel, leveranskedjor och innovation.
• Stärk G20 och utöka representationen från Afrika för att möta globala utmaningar som klimatförändringar, livsmedelssäkerhet, hälsa och ekonomi.

Det hastiga beslutet att ansöka om NATO-inträde föregicks inte av en allsidig debatt. Därefter blev det helt tyst i alla etablerade medier om den alliansfrihet som Sverige hållit fast vid under 200 år. Rösterna i denna essä från den globala södern om alliansfrihet och ifrågasättandet i USA av supermaktsrollen släpps inte fram i våra etablerade medier.  Varför undviks dessa frågor i det politiska samtalet i Sverige? En oroväckande förklaring till att den amerikanska supermaktsbilden ensidigt dominerar i våra medier kan vara att en ängslig självcensur spritt sig, som tystar debatt och självständig journalistik.

Ett inträde i NATO innebär inte en förpliktelse för politiska partier, medier, opinionsbildare eller statsledning att underordna sig USA:s egenintressen och anpassa sig till den världsbild som ledande amerikanska tankesmedjor och mediehus pumpar ut. Det är tvärtom både tillåtet och mer angeläget än någonsin att diskutera behovet av Sveriges och Nordens självständiga hållning mot all stormaktsdominans och -rivalitet.