REPLIK Det råder uppenbarligen en viss begreppsförvirring kring klass- och identitetsfrågor. Tyvärr är inte Elise Karlssons essä ett klargörande bidrag, menar Hampus Andersson.
”Klass är också identitetspolitik” skriver författaren Elise Karlsson på Arena Essä (26 april). Vidare menar hon att ”Något tyder på att en viss begreppsförvirring har skett när de som regelmässigt hånar allt som liknar identitetspolitik plötsligt lyfter en fråga som så tydligt handlar om identitet och erkännande…”. Och det råder uppenbarligen en viss begreppsförvirring, men Elise Karlssons text bidrar tyvärr inte till att göra det klarare.
För nej, klass är inte identitetspolitik. Identitet är något som blir relevant genom att jag själv eller andra ser mig på ett visst sätt. Min hudfärg kommer exempelvis inte med en inbyggd samhällelig egenskap som skiljer sig från andras. Klass, enligt den sociologiskt relevanta definitionen, är däremot en objektiv maktrelation som existerar oberoende av människors kännedom eller identifikation med en specifik klass.
För en effektiv klasspolitik är det därför i praktiken irrelevant hur många som identifierar sig som “arbetarklass”, så länge fördelningsprofilen utmanar det maktförhållandet. Arbetarklassens intressen kan, för att ta ett aktuellt exempel, lika gärna samlas under parollen ”vanligt folk”. Progressivare beskattning, bättre socialförsäkringar, kortare arbetsdagar och utbyggd välfärdsstat är alla exempel på klasspolitik vars genomförande förutsätter klasskamp. Klassmedvetande är i detta avseende en förståelse av sina materiella intressen, inte identifikation med en viss etikett.
Sociologen Roland Paulsen benämnde det en gång träffande som “den identitetspolitiska kapplöpningen”. I en sådan är det svårt att se hur solidariteten ska kunna stå som slutsegrare.
I den mån klass används som ett mobiliserande begrepp finns en annan avgörande skillnad: gruppstorleken. Det är en enkel men felaktig poäng att vi som efterfrågar bredare klassperspektiv framför snävare identitetsfrågor skulle förbise rasism, transfobi osv. Problemet är att när identitetspolitik blir exkluderande finns alltid en tendens mot ökande individualism, eftersom en grupp alltid kan brytas ned i mindre beståndsdelar. Varför stanna vid rasifiering och hbtq när det är väl belagt att överviktiga är mer diskriminerade än bägge dessa grupper? Sociologen Roland Paulsen benämnde det en gång träffande som “den identitetspolitiska kapplöpningen”. I en sådan är det svårt att se hur solidariteten ska kunna stå som slutsegrare.
Det är därför intressant att Elise Karlsson lyfter fram filosofen Nancy Fraser, eftersom Frasers intellektuella gärning i stor utsträckning har bestått i att kritisera identitetspolitik enligt samma linjer. Hon har flera gånger pekat på tendensen till exkluderande separatism, där mindre och mindre grupper vägrar ta ansvar för eller respektera varandra. Enligt Fraser är också ”kampen för erkännande” beroende av bättre draghjälp från ett bredare projekt – kampen för jämlikhet och socialism. När jag läser Populistiska Manifestet av Göran Greider och Åsa Linderborg ser jag i stora stycken samma budskap som hos Fraser, varför motsatsförhållandet som Elise Karlsson ställer upp blir vilseledande.
Jag tror, precis som Elise Karlsson, att vi kan lära av Nancy Fraser. Vänstern behöver debattera och enas kring ett projekt där kampen för omfördelning och erkännande går hand i hand. Då måste vi sluta tampas med halmdockor och istället diskutera de avväganden som faktiskt finns.
***
Slutreplik av Elise Karlsson:
Hampus Andersson säger sig vilja undvika halmdockor. Jag låter därför bli att svara på dem han själv konstruerar.
Vänsterns främsta debattörer fortsätter att sky frågan om arbetarklassens rasifiering.
Då kvarstår framförallt en fråga i vilken vi båda verkar vara rörande överens: erkännande och omfördelning går hand i hand. Frågan är då om vi anser att vänstern i dag agerar efter den insikten.
Min slutsats är till skillnad från Anderssons att det inte är så. Vänsterns främsta debattörer fortsätter att sky frågan om arbetarklassens rasifiering, att behandla den som enbart en fråga om erkännande när den också handlar om omfördelning. Samtidigt som man behandlar representationen av arbetarklassen i tv-mediet som en fråga om omfördelning, inte om erkännande.
Om Andersson tycker att erkännande och omfördelning går hand i hand kan jag bara beklaga att han inte delar min oro över att den inte gör det hos dagens svenska vänster.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
