Kvinnorollen Ett sekel av kvinnlig rösträtt och en #Metoo-våg senare: hur ser kvinnorollen ut idag? Och hur kommer det bli när dagens kvinnodominans på universiteten slår igenom i arbetslivet? Vi bad etnologen Malin Haawind gräva djupare i frågan.
”Vad skönt att de slipper vara sexiga barn i alla fall”. Tanken far igenom huvudet när jag ser min dotter uppträda med sin dansgrupp. Det är en känslofylld upplevelse, dels det där allmänt föräldrablödiga som bubblar upp när man ser sina barn på en scen, dels att det kastar mig tillbaka till de år då jag själv stod på dansscener och i danssalar, lycraklädd barnkropp bredvid andra lycraklädda barnkroppar.
Och det finns en stor skillnad mellan då och nu: där min dotter och hennes kompisar dansar i färgkoordinerade men lediga kläder gjorda för rörelse, så uppträdde ofta jag och mina danskompisar i nätstrumpor och minikjol. Vi fick tidigt lära oss hur vi skulle sminka oss för att förstärka våra kvinnliga drag, ett slags maskerad där vi klädde ut oss till vuxna kvinnor. Kanske berodde det på att jag hade en excentrisk och inte så betänksam danspedagog, kanske handlade det om en mindre medveten tidsanda. Förmodligen både och.
Min dotter slipper nätstrumporna och läppstiftet och jag känner lättnad, ser det som ett tecken på framsteg. Tids nog kommer hon och de andra troligen ändå att sexualiseras och kvinnofieras, onödigt om det görs i Kulturskolans regi redan vid nio års ålder.
Det är slutet av 2019 och de samtal som förs om hur det är att vara kvinna idag handlar ofta om hur man är feminist, eller hur man inte är det, och i sin tur hur det påverkar hur man lever sitt liv. Vilken kvinnoroll du än väljer att ikläda dig, eller som påtvingas dig, så måste du förhålla dig till frågan. Ditt förhållningssätt till feminism ligger invävt i själva kvinnoskapet. Genom att inta en position gentemot feminismen så visar du vilken sorts kvinna du är, eller kanske ännu mer: vilken sorts kvinna du definitivt inte är.
Jag har ett kvinnokampstecken tatuerat på insidan av min arm och min nioåring brukar ibland rita ett liknande på sig själv med tuschpenna. Hon kallar det ”tjejer är bäst”-tecknet. Det är barnets filtrerade syn på ett tecken som för bara något decennium sedan stod för något tydligt och avgörande, men som idag har urvattnats genom att inte bara tatueras, utan också tryckas i massupplaga på allt från t-shirtar till mobilskal, som blivit en accessoar mer än ett ställningstagande.
Nu handlar förstås inte jämställdhet och feminism om att ett kön är bättre än andra, men eftersom min dotter är just min dotter så rättar jag henne inte. Jag har läst rapporterna om unga flickors bristande självkänsla, om psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteenden som smyger sig allt längre ner i åldrarna – så jag ser ingen skada i att nioåringen tänker att ”tjejer är bäst”. Jag ser det som stötdämpning.
Det är dessutom sant – tjejer är bäst, åtminstone på att gå i skolan och att gå vidare till akademisk utbildning. Skolverkets statistik visar att betygsglappet mellan flickor och pojkar ökar i skolan och två av tre som studerar vidare på högskola och universitet är kvinnor.
Varför går det så mycket bättre i skolan för flickor? Varför är de bäst? När SVT besöker en klass i årskurs 9 i Hofors och ställer liknande frågor till eleverna där så svarar en att ”tjejer mognar tidigare än killar” och att killar har svårare att koncentrera sig. En annan säger att killar lättare faller för grupptryck än tjejer. Forskaren Fredrik Zimmerman som skrivit en avhandling på ämnet menar att det handlar mer om skillnader i förväntningar än om skillnader i mognad.”Vuxnas förväntan på flickor att visa omsorg utvecklar även förmågan att uppfatta hur andra, exempelvis vuxna, vill att något ska utföras. Det utvecklar flickors förmåga att uppfatta hur lärare vill att uppgifter ska utföras. Det gynnar deras prestationer i skolan”. En annan faktor bakom tjejers högre studieresultat menar Zimmerman är att vuxna tenderar att använda ett mer avancerat språk när de talar med tjejer än vad de gör när de talar med killar, vilket förstås gynnar tjejernas språkutveckling.
Fördel flicka i skolan alltså, men sen då? Den statliga myndigheten Medlingsinstitutet rapporterar visserligen att löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar för elfte året i rad, men rasande fort går det inte. Om förändringen fortsätter i samma takt så är vi inte framme vid jämställda löner förrän om 20-25 år. Det slitna påståendet om att kvinnor måste anstränga sig mer än dubbelt så hårt som män för att nå en likvärdig position verkar till viss del fortfarande vara sanning.
Men om vi ändå föreställer oss den där framtiden då löneskillnaderna utjämnats, där långt fler kvinnor än män är högutbildade och där det i sin tur lett till att kvinnor fått tillgång till fler maktarenor – är det en fantasivärld eller nära förestående verklighet? Arne Jernelöv, professor i miljöbiokemi, är en av de som menar att alla samhällstrender pekar på det sistnämnda – att vi rör oss mot en värld som präglas av kvinnodominans. Utöver det faktum att kvinnor sticker ifrån männen vad gäller högre utbildning så är det makten över barnafödandet samt att de kompetenser och förmågor som brukar ses som traditionellt kvinnliga blir alltmer efterfrågade i moderna samhällen som är de faktorer som driver på den här utvecklingen menar Jernelöv.
I en text i Forskning & Framsteg skriver han att rörelsen mot en kvinnodominerad värld är så pass samhällsomvälvande att det går att likna vid industrialiseringen. Han förutspår en framtid där det tas större hänsyn till miljö och görs större satsningar på både barn och äldre och ett samhälle som präglas mindre av fysiskt och ekonomiskt risktagande.
Men det finns något som skulle kunna stå i vägen för Jernelövs framtidsvision och även om vi kan likna det vid ett slags glastak som följer av obetalt arbete så är det en annan del av rummet som brukar få stå som symbol: väggen.
År 2002 kom böckerna Diagnos:duktig av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren och Så ung? och så duktig!: 10 berättelser om att räcka till av Katarina Pietzrak. Det var startskottet för mängder av samtal om den duktiga flickan och konsekvenserna av denna duktighet. Även begreppet duktig flicka kan kännas oerhört trött och uttjatat, men fenomenet består likväl. Att vara kvinna är att prestera, att möta förväntningar. Att inte vara en besvikelse för någon. Att vara bra på att möta förväntningar kan ge fördelar – som i fallet skolan, men det kommer också med ett pris. Omslaget till Diagnos: duktig pryds tydligt nog av en blå bettskena, en symbol för en stress som inte ens vilar i sömnen.
För det vore väl en sak om det bara skulle presteras på jobbet, men även hemmet och familjelivet är en arena för prestation. Att ha ett städat och inbjudande hem, att vara en god förälder, att ställa vällagade måltider på bordet. För att inte tala om allt det är vi sällan räknar som riktiga sysslor men som ändå kräver utrymme i vårt medvetande och i vår vardag: att swisha till klasskassan, att ha koll på när lakan och handdukar byttes senast, att inte bara minnas när det är APT och därmed tidig stängning på förskolan utan att också infinna sig då.
Sociologen Carin Holmberg delar i sin klassiska avhandling Det kallas kärlek från 1993 upp hushållsarbete i ”det stora” och ”det lilla” och menar att allt det som faller under ”det lilla” aldrig ges något erkännande eller legitimitet, det ”räknas” inte, trots att det äter upp tid och alstrar stress för den som bär ansvaret för det. Diskussionen om vad som just ”räknas” blev åter aktuell när amerikanska Gemma Hartleys bok Så jävla trött som handlar om kvinnors känslomässiga arbete kom ut i svensk översättning i augusti i år.
I ett avsnitt av En varg söker sin pod raljerar Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli över Hartleys bok och talet om känslomässigt arbete som de menar handlar om ett slags nyliberalt räknande på saker som aldrig bör räknas och mätas. Att det främst handlar om att ”räkna kramar” och övre medelklasskvinnor som gnäller över att behöva köpa presenter till kalas, men att de egentligen gör det för att det är kul. Och visst kan det vara kul att köpa presenter och visst känns det osunt revisorsaktigt att börja se sin omsorg om sina nära som ett arbete. Men, även om ingen vinner på att vi börjar pressa in våra känslor i excelark så kvarstår faktum – det tar på krafterna och äter upp kognitiva resurser att vara den som bär ansvar för allt från allas humör till att leta fram vinterkläderna från det överfulla vindsförrådet. För att fortsätta i revisorsspåret – kostnaden för att vara högpresterande både på arbetet och hemma är i regel: stor. För stor.
För om det på 1950-talet främst låg i kvinnorollen att vara en duglig husmor, vad ligger i begreppet idag? Det är helt klart mer mångtydigt och det är förstås en fördel – vi har fler valmöjligheter om än inte obegränsade. Å andra sidan tendererar nutidens spretiga kvinnoroller att bara läggas på varandra, det blir en kumulativ effekt. Även om det inte är så många kvinnor som strävar efter att fullt ut gå upp i husmorsrollen idag, ligger onekligen fortfarande ett tungt ansvar för hem och hushåll också på samtidens kvinnor, hundratals år av sammankoppling mellan hem och identitet skakar vi inte av oss så lätt. Och samtidigt ska man arbeta, gärna göra karriär, kanske allra helst därtill förverkliga sig själv.
Mitt Instagramflöde är fullt av sjukskrivna kvinnor. Det man sjukskriver sig från är jobbet, eftersom det inte går att sjukskriva sig från hem och familj, men det man blivit sjuk av är helheten.
Statistik från SCB visar att män och kvinnor lägger ungefär lika mycket tid på betalt arbete under en vecka, men att kvinnor fortfarande lägger fler timmar på det obetalda arbetet i hemmet. Kvinnans fria tid och chanser till återhämtning är alltså mer begränsade och det syns i sjukskrivningsstatistiken.
Mitt Instagramflöde är fullt av sjukskrivna kvinnor. Det man sjukskriver sig från är jobbet, eftersom det inte går att sjukskriva sig från hem och familj, men det man blivit sjuk av är helheten. Att vara sjukskriven för utmattningsdepression är så mycket samtidskvinnoroll det bara går. Är utmattningen en tyst protest? En smakfullt vald och säkert ofta undermedveten protest i så fall, en som inte gör att någon kan bli alltför besviken på en. För visst, sjukskrivningen märks på arbetsplatsen och i familjeekonomin, men man är fortfarande där för familjen – kanske mer än någonsin. Det är inte en protest i Thelma och Louise-stil där man bara drar mot närmsta bar för att bli packad med sin bästa väninna och senare köra mot ett stup för att dö ifrån allting. Thelma och Louise fick nog och det är det fler kvinnor som får, dagligen, men det tar sig i regel (och som tur är) mer försiktiga uttryck. Utmattningsdepressionen visar tydligt att det är nog, det har blivit för mycket. Men den visar det på ett sansat sätt. Den sjukskrivna är hemma mer. Gör färre saker utanför hemmet. Kanske prioriterar yoga.
Jag tjatar lite på min nioåring om att hon ska göra sin läxa men kommer av mig. Blir osäker på om jag verkligen ska uppmuntra duktighet.
Samma vecka som dansuppvisningen äger rum är bilden av en ung flicka på alla löpsedlar. Flickan är försvunnen. Hon har ett namn förstås och när man läser om henne rullar andra namn genom huvudet. Historien är obehagligt bekant. Den försvunnas pojkvän häktas och tiden går fram till dagen då hon hittas. En del av henne hittas. I ett samtal om fallet muttrar jag något onyanserat till min man att ”hoppas verkligen att våra barn skaffar flickvänner när tiden är inne, för pojkvänner kan man ju tydligen inte ha, det är det farligaste som finns.”
I svallvågorna efter #Metoo har våld och övergrepp mot kvinnor av män blivit mer synligt, och synliggörande är ett första steg mot förändring. Samtidigt pyr en frustration över hur långsamt det går, och att kvinnor i värsta fall dör under tiden. Det ingår inte i kvinnorollen att bli mördad, våldtagen eller slagen, men det ingår i kvinnorollen att vara rädd för att bli det. Fortfarande.
Ja, frustrationen är stor och kanske är också den kvinnliga vreden mer synlig än någonsin. När Maria Sveland bokdebuterade med Bitterfittan år 2007 så ville hon visa att bitterhet kan vara en konstruktiv kraft, inte bara ett slentrianmässigt skällsord man kastar mot gnälliga kärringar. Att bitterheten kan vara befogad helt enkelt. Om Maria Sveland var feminismens främsta fixstjärna då så är Mia Skäringer det nu. Hennes scenföreställning No More Fucks to Give har gjort stor succé och stämningen i (den nästan helt kvinnliga) publiken är kokhet när hon sågar manliga konstnärsgeniers biografier och gestaltar utsattheten man känner i en gynstol. Showen har kallats ”ett väckelsemöte” och den har kallats arg.
Feminismen har blivit mainstream och i dess namn kan man sälja ut Globen och många menar att detta är något vi ska vara tacksamma för och applådera, men på vägen har något samtidigt gått förlorat. Så jag går inte och ser Mia Skäringer och jag blir arg på andra saker. Som att människor på sociala medier i feminismens namn vill pekpinna fram vilken sorts humor och kultur som ska få finnas. Jag har officiellt inträtt i den surcyniska tantfeministfasen, ytterligare en kvinnoroll. Den kommer till en när man sett feminismen lastas med så mycket de senaste åren. Tyngd på tyngd av tomhet har vidhäftats vid feminismens kropp.
Ingen visste att tomhet kunde väga så mycket men det blev tydligt i takt med att fler och fler började göra feminismen till en vara, något som går att paketera och sälja. Andra aktörer köper varan, kanske för att den ger dem legitimitet – som en Svanenmärkning i godhet och medvetenhet. Men vad ryms bakom? Finns där mer än själva etiketten?
Detta är en av de saker man bråkar om inom feminismen idag, en annan är det utskällda systerskapet som ofta blivit ett slagträ i debatten om själva debatten. I systerskapet ryms ändå en kraft och ett konstruktivt bidrag till en kvinnoroll att få plats och trivas i, även om allt från syskonbråk till inbördeskrig uppstår inom systerskapet ibland. Den kraften syntes inte minst under just #Metoo då känslan av och vetskapen om att man delar erfarenheter med många andra var det som förde rörelsen framåt och gjorde skillnad för de otaliga människor som många gånger för första gången berättade om upplevelser som de tidigare burit ensamma.
Att det bråkas och tvistas om vad feminism är och vad den ska eftersträva är i sin ordning. Inte sällan återges en falsk bild av tidigare generationers feminister som evigt samstämmiga och eniga. Men även kvinnorna som kämpade för den rösträtt vi idag tar för given tyckte olika sinsemellan om hur de skulle gå till väga. Till slut uppnåddes ändå deras mål, och i år firar den kvinnliga rösträtten 100 år.
Min mamma ringer. Nioåringen har önskat sig smink i julklapp, hur ställer jag mig till det? Jag säger instinktivt nej. Jag säger att det är för tidigt. Men vad är det egentligen jag vill skydda min dotter från när jag säger att hon inte ska få smink i julklapp? Är det själva kvinnoskapet som jag inte vill ska drabba henne än? För att barndomen är ett slags neutral vila i jämförelse? Till viss del. Nätstrumporna och ögonskuggorna kan vänta. Rädslan och duktigheten likaså. För som det ser ut just nu så betalar den sig inte, utan skördar sina offer. Och så länge kvinnor sliter sig in i den där väggen är det svårt att se att någon fullständig frigörelse och jämställdhet ska vara möjlig.
”Carry yourself with the confidence of a mediocre white man” är ett sådant där citat som syns på allt från kaffemuggar till väggtavlor, en uppmaning till kvinnor att nöja sig med mindre när det gäller de egna prestationerna och sättet att vara. Men ansvaret för förändring kan knappast vila enbart på kvinnor. När kvinnor har rört sig ut i arbetslivet har motsvarande rörelse in i hemmet – alltså att ta större ansvar för det obetalda arbetet – inte skett hos männen. Och så länge den positionen är låst så hålls kvinnor tillbaka. Handlingsutrymmet är begränsat för att tiden och kapaciteten är det. Hemmet kallar, alltid.
Sociologen R.W Connell (som för övrigt numera heter Raewyn Connell) använder begreppet delaktighet för att beskriva det sätt på vilket den största gruppen män i västerländska samhället förhåller sig till jämställdhet. De tycker att jämställdhet är rätt och de ser inte sig själva som förtryckare, men – de gör heller ingenting för att förändra samhället i en mer jämställd riktning. Den passiva delaktigheten är uppblandad i själva betongen som den berömda väggen består av.
Kanske är det genom kombinationen duktighet och bråkighet som vi finner en friare kvinnoroll och riktning framåt, som vi kan börja riva väggar och glastak. Kvinnor är skickliga på att leva upp till förväntningar och det behöver inte alltid vara något dåligt. Men genom att också bråka med förväntningarna kan förhoppningsvis nya dörrar öppnas.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
