Essä Vi är på väg mot en tid av ökat våld och kriser. Men om vi sansar oss och tillsammans försöker analysera världsläget kan vi hitta vägar till lösningar, skriver Erik Tängerstad i en analys av sociologen Manuel Castells.
Det latinska bellum betyder krig och re- står för åter. Ordet rebellum blir alltså bokstavligen ”åter till kriget”. Den som förklarar krig mot den bestående ordningen är med andra ord en rebell. I namn av ”demokrati” vänder sig numera populistiska strömningar mot den parlamentarism som traditionellt sett kommit att förknippas med just ”demokrati”. Mot ”den liberala demokratin” står ”den populistiska demokratin” – två motsatta demokratiuppfattningar frontalkrockar.
Betraktad ur det perspektivet tydliggörs rättsstatens, parlamentarismens och den liberala demokratins kris. I sin senaste bok – Rupture, the crisis of liberal democracy (Polity Press, 2019) – tematiserar den spansk-amerikanske sociologen Manuel Castells samtidens uppror mot den rådande världsordningen. Även om han gör det ur ett globalt perspektiv så ligger hans fokus på EU och det komplex av kriser som just nu skakar unionen.
I kapitlet ”The Rebellion of the Masses” diskuterar Castells såväl EU som helhet, som unionens olika medlemsstater: till exempel euro-krisen; flykting-krisen; klimat-krisen; de ekonomiska åtstramningarna; Brexit; Macrons uppgång och fall; den grekiska kollapsen, och så vidare. Han menar att det vi nu ser, inte bara inom EU utan över hela världen, är folkliga resningar och populistiska krigsförklaringar riktade mot den ”globalism” och den avreglerade frihandel som kommit att känneteckna de senaste decenniernas kapitalism.
Fram till den stora och världsomspännande recession som åren kring 2008 svepte över jorden framställdes den globala frihandelskapitalismen som något av en odiskutabel och ohotad självklarhet. Dåförtiden talades det allmänt om TINA: There Is No Alternative. Men efter finanskrisens utbrott för tio år sedan har det kastats tvivel över den oreglerade kapitalismens välsignelser. Det senaste decenniet har utvecklats från ekonomiska kriser, över sociala dråpslag, till politiska revolter.
Under det gångna decenniet har också kritiken stadigt vuxit mot den tidigare något blåögda föreställningen om att ett oreglerat kapitalistiskt system med nödvändighet måste leda till frihet och demokrati.
Framför allt har olika staters enorma besparingsprogram riktade mot egna medborgare och skattebetalare, samtidigt som samma stater använt skattemedel för att garantera enorma krediter och lån till privata banker och andra finansiella institutioner och företag, kommit att undergräva teorierna om kapitalismens bärighet. Det kapitalistiska systemet har både direkt och indirekt visat sig vara i behov av en stark och transparent rättsstat som hela tiden aktivt kan reglera och garantera den finansiella verksamheten. Utan en sådan aktiv rättsstat kan inte kapitalismen fungera – en insikt som underminerar själva det fundament på vilket frihandelskapitalismens ideologi vilar.
Under det gångna decenniet har också kritiken stadigt vuxit mot den tidigare något blåögda föreställningen om att ett oreglerat kapitalistiskt system med nödvändighet måste leda till frihet och demokrati. Denna ”bristning” – Rupture– inom den moderna liberalismen och det parlamentariska systemets legitimitet har gett Castells bok dess titel.
Det har nu gått tjugo år sedan Castells slog igenom på bred front, även utanför universitetens seminarierum, med sina teorier om ”nätverkssamhället”. Det han kallar ”nätet” är kortfattat detsamma som det moderna samhället som sådant, med alla dess olika och samtida kontakter och länkar. Internet och sociala media kan ses som tydliga exempel på nätverkssamhället, även om det ”nät” som Castells talar om är mer omfattande än så. ”Nätet” upptar alla former av kontaktytor och kommunikationsformer, inte minst sådant som global produktion och distribution ”just-in-time”: den kalkylerbara omedelbarhet som onödiggör alla former av marginaler och lagerutrymmen.
Samtidigt innebär detta att det moderna ”självet” – alltså jaget som ”individ” – enligt Castells ständigt befinner sig i konflikt med detta ”nät”: ”the democratic state is in institutional and political crisis, and it is down to its inability to navigate the contradictory dynamic between the Net and the Self”. Självet och nätverkssamhället är i grunden oförenliga och spänningen mellan dessa poler ökar ständigt. Om något så har den aktiva konflikten skärpts och blivit mer akut under de decennier som gått sedan teorin om nätverkssamhället först formulerades.
En globaliserad värld, befolkad av å ena sidan en allt mindre men också allt förmögnare elit, samt å andra sidan majoriteten av världens befolkning, vilken på goda grunder känner sig alltmer förbisedd och förfördelad.
I sin senaste bok understryker Castells att det inte bara är i ekonomiska termer som en globaliserad elit alltmer kommit att behärska mänsklighetens samtliga resurser. Vid sidan av sin allt större ekonomiska förmögenhet har en allt mindre och allt mäktigare del av mänskligheten kommit att allt tydligare behärska världens samlade sociala och politiska maktmedel. Generellt sett skapar detta, enligt Castells, ett alltmer spänt samhällsklimat mellan å ena sidan en maktägande global elit och å andra sidan myriader av lokala samhällen i vilka människor varken känner sig delaktiga, eller ens sedda: ”The logic of networks does penetrate these cultural communities, but it cannot dissolve them”.
Här framträder bilden en globaliserad värld, befolkad av å ena sidan en allt mindre men också allt förmögnare elit, samt å andra sidan majoriteten av världens befolkning, vilken på goda grunder känner sig alltmer förbisedd och förfördelad, för att inte säga utsatt och utnyttjad. Den världen blir alltmer explosiv.
I ljuset av detta framstår den globala frihandelskapitalismen knappast som någon lösning på samtidens problem. Snarare tvärtom. Istället känns den globaliserade, moderna kapitalismen i sig som orsaken till samtidens omfattande problem. Ännu verkar vi dock vara långt ifrån någon konsensus kring hur samtidsproblematiken ska formuleras, förstås och behandlas. Denna brist på samförstånd gör knappast världsläget mindre explosivt.
I frånvaron av konsensus rörande samtidens problembeskrivning lär vi få se alltmer spända, stumma och våldsamma situationer i vilka de uppkomna kriserna spetsas till inför en kommande, storskalig kraftmätning. Castells målar upp följande bild: mot den liberala demokratins frihandelskapitalism, globala nätverkssamhälle och parlamentariska världsordning ställs krafter bestående av lokalt verksamma grupper som karakteriseras av anti-globalism, främlingsfientlighet och lokalt förankrad populism. Det är dessa motkrafter som under senare år bland annat möjliggjort att Trump valts till USA:s president och att Storbritannien i skrivande stund är på väg att lämna EU, enligt Castells.
Framför allt är det dessa motkrafter som kommit att utkristallisera sig i lokala former av mer eller mindre militant, våldsbenägen och främlingsfientlig (ny)nationalism som riktas mot den globalism och internationella multikulturalism som traditionellt sett utgjort den moderna liberalismens signum.
EU:s nuvarande institutioner är inte utformade och anpassade för att möta de kriser som unionen nu möter.
Från sin professur i kommunikationsteknologi och sociologi vid University of Southern California har Castells lett ett internationellt och tvärvetenskapligt team forskare som studerat olika aspekter av EU:s samtida kriser. Detta arbete har nyligen lett fram till publicerandet av en volym redigerad av Castells: Europe’s Crises (Polity Press, 2018). Forskarteamet har försökt analysera och skärskåda det svåröverblickbara komplex som utgör EU:s aktuella kris efter 2008. Målsättningen har varit att ge en deskriptiv men också överskådlig bild av läget, inte komma med några åtgärdspaket eller på annat sätt verka normerande.
På det stora hela har Europe’s Crises kunnat leva upp till sitt syfte och därmed blivit en välskriven och klargörande volym. Ändå har boken utformats till en slags varningsklocka: EU:s nuvarande institutioner är inte utformade och anpassade för att möta de kriser som unionen nu möter: ”Europe’s crises are therefore part of a cumulative process that is strong enough to challenge the core institutions of the European Union, institutions that are already threatened by growing lack of legitimacy”.
Här handlar det inte om att enbart justera redan existerande institutioner. I stället handlar det om att i grunden reformera EU:s institutionella regelverk för att på så sätt förhindra att unionen upplöses. Castells nya bok, Rupture, kan ses som en populariserad sammanfattning av den vetenskapligt inriktade antologin Europe’s Crises.
Av allt att döma så är det dock inte i huvudsak EU som sådant som oroar Castells, utan snarare är det situationerna i unionens olika medlemsländer som gör det. Tron att det skulle kunna gå att ”åternationalisera” den makt som flyttats från nationalstatsnivå till EU-nivå ger Castells inte mycket för. Lika lite menar han att den snabba nedrustningen av nationalstaternas suveränitet över lokal lagstiftning skett på ett sätt som knappast skapat förtroende bland EU:s medborgare. Resultatet har blivit en växande legitimeringskris inom unionen, en legitimeringskris som spätts på och förvärrats av tilltagande korruption bland dess valda parlamentariker, såväl på EU-nivå som på nationalstatsnivå.
Allmänt sett pekar Castells hela tiden tillbaka på att den våg av populistiska protester och motrörelser, vilka just nu påverkar såväl EU som hela världen globalt sett, kan ses som reaktioner på den dysfunktionellt fungerande världsordning som är byggd på globalt verkande frihandelskapitalism. Men detta betyder inte att de olika populistiska protest- och motståndsrörelserna motsvarar varandra eller ens är översättbara mellan varandra. Tvärtom. De olika, lokala protest- och motståndsrörelser som nu blommar upp över hela världen må ha en gemensam motståndare – den globaliserade kapitalismen och den institutionaliserade liberala demokrati som följt i den moderna kapitalismens spår – men detta betyder inte att dessa olika rörelser har något gemensamt politiskt program, eller ens någon gemensam socio-ekonomisk identitet.
Att vi just nu ser en världsordning som håller på att sönderfalla och brytas upp innebär inte att det finns något redan existerande alternativ som väntar på att få ta över.
Snarare tydliggörs hur olika anti-liberala och anti-kapitalistiska, alltså anti-globalistiska och populistiska, massrörelser är lokalt förankrade i sina respektive närsamhällen. Därmed uppstår det hela tiden intressekonflikter dem emellan och de riskerar ständigt att komma i konflikt med varandra, vilket de också gör – vi ser nu en snabb tillväxt av alltmer öppna och våldsamma konflikter mellan olika populistiska grupperingar och rörelser.
Att vi just nu ser en världsordning som håller på att sönderfalla och brytas upp innebär inte att det finns något redan existerande alternativ som väntar på att få ta över. Snarare pekar Castells ut ett samtidsläge i vilket en gammal världsordning upplöses utan att det finns något alternativ att knyta an till. Om han har rätt i detta så är vi snabbt på väg in i en era av eskalerande legitimitetskriser och allmänt underminerad tillit: vi är då på väg in i en epok av alltmer utpräglad öppen våldsanvändning.
Rebeller överallt förklarar samtidigt, men oberoende av varandra, krig mot den alltmer korrupta och sönderfallande världsordningen. Det låter inte bra, och är det knappast heller. Men bara för att Castells samtidsscenario ser mörkt ut så betyder inte det i sig att han skulle ha fel. Däremot har världsordningen (ännu) inte brutit samman och det finns heller ingen tvingande logik som säger att den måste bryta samman.
Om vi sansar oss och tillsammans försöker analysera dagens världsläge så kanske vi ändå skulle kunna finna konsensus kring hur samtidens problemkomplex bäst ska kunna formuleras och tydliggöras, så att vi därmed tillsammans skulle kunna lösa dem. Vägen till en sådan konsensus är givetvis lång och snårig, men Manuel Castells har med sina nya böcker gett oss några verktyg att använda då vi försöker nå fram till målet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
