Politik Högerpartiet PP och Isabel Díaz Ayuso vann tisdagens lokalval i Madrid. Under hennes ledning har siffrorna fördubblats på bara två år. Erik Tängerstad förklarar orsaken och varför detta kommer påverka även svensk valrörelse.
I full uniform och med kajal, rouge och läppstift under tandborstmustaschen framställdes Hitler som transa. Lägg därtill en feministsymbol där man vanligtvis hittar hakkorset. Bilden återfanns på en buss som åkte land och rike runt. För att ingen skulle missa vad det handlade om så hade man även målat dit hashtaggen StopFeminazis.
Dessutom kunde man på bussens sida läsa: ”Det handlar inte om mäns våld mot kvinnor. Det handlar om våld i nära relationer. Jämställdhetslagstiftningen diskriminerar män.”
Fast på spanska, förstås. Och så namnen Casado, Rivera, Abascal; partiledarna för respektive Partido Popular (PP), Ciudadanos (Cs) och Vox, samt uppmaningen: ”Avskaffa jämställdhetslagstiftningen”.
Betraktat utifrån kan detta förefalla en aning bisarrt. Blir man verkligen nazist om man kämpar för jämställdhet mellan könen? Är det så att högerpartierna PP, Cs och Vox tillsammans vill avskaffa jämställdhetslagstiftningen?
Eller var detta tvärtom en uppmaning till partierna att sluta sig samma i kampen mot den totalitära feminismens försök att störta patriarkatet och därmed det befintliga samhället?
Ser man detta så att säga inifrån framträder en slags logik. I ett tydligt hierarkiskt samhällssystem finns inget (öppet) våld. Ju mer jämlikt ett samhälle blir, desto fler olika, parallella maktstrukturer framkommer och desto större risk för (öppen) våldsamhet.
Vem eller vilka som än står bakom kampanjen så är syftet tydligt: Patriarkatet måste försvaras!
Det har nu gått ett par år sedan den blå kampanjbussen med bilden på en sminkad Hitler kryssade genom Spanien inför 2019 års extraval (alltså det årets första: det skulle komma att bli två spanska parlamentsval 2019). Under det senaste decenniet har det politiska livet i Spanien blivit alltmer turbulent.
Bakom busskampanjen stod dock inte några politiska partier, utan den högerextrema lobbyorganisationen Hazte Oír (”Gör din stämma hörd”).
Budskapet lyder: Vi måste med alla medel bekämpa den samhällsupplösande jämställdheten och all annan form av vänsterextremism. Alltsedan organisationen bildades under tidigt 2000-tal har den menat sig ge röst åt de förtryckta och tystade män som bara vill försvara sin position inom den patriarkala samhällsordningen.
Hazte Oír satsade stort inför det nyss hållna regionalvalet i Madrid. Följden blev en polariserande och smutsig valkampanj i ett redan polariserat Madrid och ett alltmer politiskt desillusionerat Spanien.
Regionen Madrids starke man är en kvinna: Isabel Díaz Ayuso. Hennes ledord är Libertad, alltså ”Frihet”. Motsatsen till ”Frihet” är för henne ”Kommunism”. Och de hon kallar ”kommunister” har en tendens att kalla henne ”fascist”.
Ayusos motsatspar Frihet kontra Kommunism bryts mot hennes kritikers motsatspar Demokrati kontra Fascism. När folk på den politiska vänsterkanten kritiserat henne för ohöljd beundran av det högerextrema partiet Vox: ”När de kallar dig fascist så vet du att du gör något rätt … och att du befinner dig på rätt sida om historien”.
Ayuso är lokal partiledare för högerpartiet Partido Popular (PP) och som sådan har hon jämförts med populistiska högerpolitiker som Trump i USA, eller Boris Johnson i Storbritannien. Sedan maj för två år sedan, det turbulenta valåret 2019, är Ayuso Madrids regionpresident.
Och nu, i valet den 4 maj, har hon blivit omvald i en jordskredsseger. På två år har hon mer än dubblat sitt röstunderlag, från 22 % till 44 % – eller från 720 000 till drygt 1 600 000 röster.
Med henne har PP fördubblat antalet platser i Madrids regionalparlament: från 30 till 65 mandat.
Människor som aldrig tidigare kunnat tänka sig rösta på PP, ja människor som aldrig tänkt sig rösta över huvud taget har nu gått ut och röstat på henne.
Som lokal ledare för PP har Ayuso lyft sitt parti – inte bara i Madrid, utan i hela Spanien. Detta är i sig anmärkningsvärt eftersom PP så sent som för bara ett år sedan var i det närmaste uträknat. De omfattande korruptionsskandaler som direkt kan härledas till PP hade i praktiken underminerat partiets trovärdighet. Över en natt har allt ändrats.
Valsegern i Madrid måste ses som en stor personlig seger för Ayuso. Men det är inte säkert att det handlar om någon seger för PP i allmänhet. Människor som aldrig tidigare kunnat tänka sig rösta på PP, ja människor som aldrig tänkt sig rösta över huvud taget har nu gått ut och röstat på henne.
Nu växer trycket inom PP att inför nästa parlamentsval byta ut den nuvarande partiledaren Pablo Casado mot just Isabel Díaz Ayuso (ett tryck som förvisso funnits länge, men som snabbt ökat under månaderna som ledde fram till valdagen).
Det verkar som partietablissemanget inom PP står inför en gräsrotsrevolt av samma slag som till exempel inom det republikanska partiet i USA eller Torypartiet i Storbritannien. Gissningsvis kommer vi snart att se Ayuso som Casados efterträdare och därmed som PP:s första kvinnliga partiledare.
Ändå, valnatten den 4 maj stod Casado och Ayuso fortfarande sida vid sida på balkongen och log båda lika brett mot sina väljare.
Nere på gatan dansade partianhängarna och skanderade i kör: Libertad! Libertad! Libertad! Casado höll ytterligare ett av sina brandtal om att Spaniens center–vänster-koalitionsregering håller på att förstöra landet med sin fördärvliga feminism och vänsterextremism.
Men nu – säger Casado med ett brett leende – har Madridborna visat resten av Spanien vägen tillbaka till ordning, disciplin och endräkt. Nu kommer allt att bli som vanligt igen. Från gatan svarar anhängarna honom genom att ropa: Ayuso! Ayuso! Ayuso!
I valrörelsen har Ayuso inte bara yttrat sig mycket positivt om det högerextrema partiet Vox. Hon har dessutom tydligt markerat gentemot det socialdemokratiska partiet PSOE och den sittande koalitionsledningen med partiledaren Pedro Sánchez som premiärminister. Enligt Ayuso är det Sánchez och hans regering som utgör det stora hotet mot sammanhållningen inom dagens Spanien.
Sánchez, som är uttalad ateist och feminist, leder en regeringskoalition med det feministiska vänsterpartiet Unidas Podemos (UP), som i sin tur leds av partigrundaren Pablo Iglesias. Eller leddes.
Valnatten den 4 maj tycks Iglesias erkänna att han misslyckats som politiker och därför väljer han att avgå från alla sina åtaganden och att helt lämna den tillämpade politiken. Just nu hänger både hans och UP:s framtid i luften.
Länge lovade Sánchez att han aldrig någonsin skulle leda någon regering tillsammans med UP – hellre då med det borgerligt liberala partiet Ciudadanos (Cs).
Men när Cs inte ville ställa upp under de givna betingelserna så lovade Sánchez istället att han skulle leda en regering tillsammans med UP – under förutsättning att Iglesias hölls utanför regeringssamarbetet.
Sedan bildade Sánchez en regeringskoalition tillsammans med UP och med Iglesias som vice premiärminister. I början av 2020, innan pandemins utbrott, kramade koalitionspartnerna Sánchez och Iglesias hjärtligt om varandra. Det Spanien som inte sett några regeringskoalitioner sedan inbördeskrigets dagar kände sig en aning politiskt vilset.
I mars i år, 2021, utlyste regionpresidenten Ayuso extraval i Madridregionen. Samtidigt lämnade Iglesias den spanska regeringen för att helt och fullt kunna satsa på valet i Madrid. Valrörelsens mest kontroversiella kandidat har dock inte varit Iglesias, utan Rocío Monasterio. Hon är en kvinna med kubanska rötter. Numera leder hon Vox i Madrid. Länge stod det och vägde rörande vem som var Madrids mest omstridda och hatade politiker: feministen Iglesias eller anti-feministen Monasterio. Iglesias förlorade.
Tillsammans har Ayuso och Monasterio gjort regionalvalet i Madrid till en folkomröstning om förtroendet för Sánchez koalitionsregering. I stor utsträckning handlar det om hur man ser på hanteringen av pandemin, med frågan om lockdown eller inte som den ständigt springande punkten.
Centralregeringens krav på lockdown och strikt social distansering för att minska spridningsriskerna har av vissa setts som allvarliga ingrepp i den personliga friheten. Därav ropen Libertad!
Också det lokala näringslivet har drabbats hårt rent ekonomiskt av den förda politiken. I Madrid har regionpresidenten Ayuso dock vägrat lockdown. För detta har hon hyllats, av somliga.
Dessutom kom regionvalet den 4 maj alltså att utformas till en mobilisering mot feminismen. Valet i Madrid blev en riksomfattande angelägenhet, för att inte säga hela Europa.
Det Spanien som uppstod efter Francos död 1975 och demokratins födelse, med grundlagen 1978 som fast punkt, verkar alltmer ha kommit till ett vägskäl. Hur ska landet gå vidare?
Det sena 1900-talets vägval stod mellan en parlamentarisk demokrati och en uppsplittring av landet. Då valde man den parlamentariska demokratin. Nu, cirka fyrtio år senare, verkar man stå inför ett liknande val.
Men det har blivit alltmer tydligt att man inte kan enas om något val. Spanien hotar spricka upp. I princip är det om detta valrörelsen i Madrid handlat: en ytterst polariserad och smutsig valrörelse som allmänt betraktats som en indirekt förtroendeomröstning rörande Sánchez koalitionsregering.
Det demokratiska Spanien har visat sig vara genomkorrupt. Det handlar inte om att enskilda personer skulle ha skott sig på systemet. Nej, snarare har det visat sig att systemet är utformat för att vara korrupt.
PP har hela tiden legat i centrum för denna systematiska korruption som redan från början verkar ha skräddarsytts för att ge ekonomisk kompensation åt den frankistiska elit som efter Francos död gett ifrån sig sin politiska makt.
Allteftersom korruptionens omfattning avslöjats så har Spaniens borgerligt orienterade väljare sökt sig bort från PP. I första hand har de valt att gå till det nystartade partiet Cs. Det partiet grundades just som ett anti-korruptionsparti i kampen för rättsstaten och till medborgarnas/medelklassens försvar.
Mycket snart blev partiet uttalat liberalt och företrädare för en marknadsliberal nyliberalism och en socialliberal frihetsliberalism.
Partiets kombination av idéer och förväntningar har kommit att kallas ”nyliberal populism”. Den varianten har dock visat sig sakna trovärdighet och på kort tid har partiet imploderat. Och i valet i Madrid förintades partiet bokstavligen.
Från att ha varit tredje största parti för två år sedan, med 26 mandat i regionalparlamentet, föll man från knappt 20 % av väljarkåren till drygt 3 % – långtifrån tröskeln på 5 %. En anmärkningsvärd minskning på två år.
Redan under det långa och smärtsamma valåret 2019 hade dock Cs börjat knaka i fogarna. Partiledaren och tillika partigrundaren Albert Rivera tvingades bort från politiken och partiledarskapet överlämnades till Inéz Arrimadas. Hon har sedan dess kämpat en ojämn kamp för att hålla ihop partiet.
Efter valet 2019 kom Cs dessutom att i flera spanska städer och regioner bilda koalitionsregeringar med PP, sin tidigare svurne huvudmotståndare. Så även i regionerna Madrid och Murcia.
I mars i år, 2021, kom Cs i Murcias regionala parlament att utlysa en misstroendeförklaring mot den koalitionsregering man själv satt med i. Lokalregeringen i Murcia överlevde misstroendeförklaringen. Men Cs kollapsade som parti, inte bara i Murcia utan i hela Spanien.
Omedelbart efter debaclet i Murcia i mars kom Ayuso i Madrid att sparka ut Cs ur sin koalitionsregering och samtidigt utlysa det extraval som nu hölls den 4 maj. Det visade sig snabbt att Cs i dagens läge inte förmår mobilisera någon egentlig lokalorganisation.
I regionvalet förde Cs fram rikspolitikern Edmundo Bal – som inte är hemmahörande i Madrid – som sin lokale kandidat. Bal är i övrigt mest känd som åklagare inom den spanska finansinspektionen och som sådan har han drivit ett antal spektakulära korruptionsåtal mot en lång rad högt uppsatta PP-politiker, men även mot välkända katalanska separatistpolitiker.
(Dessutom har han åtalat och fällt en mängd prominenta fotbollsproffs för skattebedrägeri, som till exempel Cristiano Ronaldo och tränaren José Mourinho, med flera, inte minst Lionel Messi och dennes pappa. Detta verkar han dock inte haft någon glädje av i valkampanjen.)
Redan innan Madridvalet har det aviserats att Cs kommer att kastas ut ur alla lokala koalitionsregeringar, samtidigt som lokala extraval ska utlyses – enligt mönstret från Madrid. Frågan är om Cs alls kommer att finnas kvar till nästa spanska parlamentsval. För vadslagningsfirmor, sådana som bedriver spel på proffsfotboll, är Cs en högoddsare.
Sammantaget kan sägas att i valet den 4 maj stod Vox stadigt, medan PP gick mot en lavinartad storseger, som inte bara utplånade Cs, utan även knäckte det socialdemokratiska PSOE. För två år sedan var PSOE det största partiet i Madrids regionalval.
Men genom regeringskoalitionen mellan PP och Cs förhindrades PSOE från att bilda någon socialdemokratisk lokalregering. Två år senare, nu i maj 2021, föll PSOE till regionens tredje största parti, med drygt en miljon (!) färre röster än PP.
PSOE blev mindre än det nya, lokala uppstickarpartiet Más Madrid (MM) som bildats hösten 2018, ett knappt halvår före valet 2019, men som redan då kom in i regionalparlamentet.
Bortom den specifika partipolitiken kan man dock utropa Madridborna och den parlamentariska demokratin som regionalvalets stora segrare. Trots att valdagen för ovanlighetens skull lagts till en tisdag och inte som vanligt till en söndag så uppnåddes ett ovanligt stort valdeltagande, närmare 77 %. Så höga valdeltaganden är ovanliga i spanska regionalval, ja i val över huvud taget.
Det höga valdeltagandet antyder hur djupt förankrat det parlamentariska systemet ändå är inom människors medvetande, självbild och samhällsuppfattning. Samtidigt förstärker det höga valdeltagandet PP:s jordskredsseger. Precis som det också visar på bräckligheten inom PSOE, samt att det inte finns någon bas för det borgerligt (ny)liberala populistpartiet Cs.
Det är dock värt att notera framgången för just Más Madrid (MM). Partiet blev, om än knappt, näst störst i Madrid och därmed även den egentliga oppositionen mot den pågående högervridningen inom regionen.
MM grundades i november 2018 av en grupp övervintrande och lätt desillusionerade vänsterpolitiker. Partiet skapades runt den karismatiska advokaten och f.d. anti-frankistiska kommunisten Manuela Carmena.
Hon hade då varit en mycket populär borgmästare i staden Madrid (som räknas som betydligt mer vänster än vad regionen Madrid är: stora städer lutar i allmänhet åt vänster, medan regionerna runt städerna lutar åt höger).
Strax kom avhoppare från partiet Podemos, framför allt Íñigo Errejón (som lämnade det parti han en gång varit med att grunda) och Mónica García Gómez.
Just Mónica García Gómez har i det lyckosamma Madridvalet varit MM:s frontfigur. Vid sidan av partipolitiken arbetar hon aktivt som narkosläkare i Madrid och har varit med om att ta den stora stöten då pandemin slog till våren 2020. Vilket gett trovärdighet när det handlar om bekämpningen av covid-19 , till skillnad från valets övriga kandidater.
Så har till exempel Isabel Díaz Ayuso fått mycket kritik för sitt hanterande av pandemin. Hon har förblivit en högljudd förkämpe för att hålla igång all verksamhet i staden så att ekonomin inte ska skadas.
Inledningsvis delade hon ut sjukvårdens ansiktsmasker till vem som helst som ville ha, med följd att ansiktsmaskerna snabbt tog slut inom sjukvården – precis när de skulle ha behövts som bäst.
Dessutom har Ayuso satsat stora mängder skattemedel ämnade för sjukvården på att bygga ett nytt, halvprivat storsjukhus; ett bygge som kommit att spränga budgetramarna många gånger om – en affär som kan liknas vid byggandet av Nya Karolinska i Solna. Tillkomsten av sjukhuset har återigen fått medborgarna att fundera över samhällssystemets strukturella korruption.
Mot bakgrund av allt detta framstår det knappast som märkligt att valrörelsen i Madrid blivit ovanligt hätsk och smutsig. Ledande spanska politiker och tjänstemän – inte bara i Madrid, utan också på det spanska riksplanet – har fått grova dödshot.
Så har till exempel Pablo Iglesias mottagit ett kuvert med fyra patroner och ett dödshot som inte bara riktats mot honom personligen, utan även mot hans föräldrar och mot hans sambo.
När Iglesias försökt få alla att gemensamt fördöma dödshoten så har han fått höra att ”vi spanjorer inte litar på dig” och att han skulle vara en ”äcklig råtta”, alternativt en ”råtta med hästsvans”.
Det underliggande tonläget har kännetecknats av att det kanske inte vore så dumt ifall han verkligen blev skjuten. I det läget har Iglesias kommit att slå på stora trumman och förklara att undantagslöst alla hans meningsmotståndare är våldsbejakande fascister som vill störta det befintliga Spanien, för att i dess ställe upprätta en totalitär diktatur. Därför menar han att han gör rätt då han vägrar tala med dessa fiender, som man nog helst av allt borde åtala och kasta i fängelse.
Fredagsmorgonen den 23 april, knappt två veckor före valdagen, organiserade den oberoende radiostationen Cadena SER en valdebatt inför regionalvalet i Madrid. Toppkandidaterna för de sex ledande partierna hade bjudits in till Àngels Barcelós välkända morgonprogram, som inte bara sänds i radio utan också i direktsänd kabel-TV och via nätet.
Barceló är en av Spaniens mest rutinerade och välkända politiska kommentatorer. Meningen var att man skulle ta utgångspunkt i hur regionregeringen hanterat den pågående pandemin. Därför hoppade Ayuso med kort varsel av debatten. PP vägrade skicka någon annan i hennes ställe.
Det var således fem kandidater som dök upp: Iglesias från UP, Monasterio från Vox, Bal från Cs, García Gómez från MM, och Ángel Gabilondo från PSOE. Den sistnämnde är med sina sjuttiotvå år den äldste och mest rutinerade politikern i sammanhanget, med bland annat många år som utbildningsminister bakom sig. Till vardags är Gabilondo filosofiprofessor, specialiserad på metafysik.
Som person är han tämligen flegmatisk. Men denna radiodebatt utvecklade sig snabbt i en riktning som var allt annat än trög.
Programledaren Barceló hade strax innan sändningen fått veta att ingen från PP skulle dyka upp, samt att Iglesias krävde att få göra ett tillkännagivande innan själva debatten. Detta på grund av de dödshot som riktats mot ministrar, höga ämbetsmän, samt som sagt mot honom själv och hans familj.
Till detta kan läggas att Monasterio tidigare misstänkliggjort dödshoten och antytt att det skulle varit Iglesias själv som låg bakom dem.
Mot den bakgrunden fick Iglesias inledningsvis ordet, och krävde att alla församlade reservationslöst skulle fördöma dödshoten. Annars skulle han resa sig och lämna studion.
Monasterio svarade att hon och alla inom Vox alltid tagit avstånd från våld, men att hon inte skulle kunna instämma i något fördömande förrän Iglesias först fördömt de våldsamma motdemonstrationer som mött Vox valarbetare.
Och så lade hon till att ”vi spanjorer litar inte på regeringen” och att ”om du är modig så res dig och stick härifrån”.
Iglesias vände sig direkt till programledaren Barceló för att protestera.
När Barceló försökte ge ordet till Gabilondo började alla prata i munnen på varandra. Det ledde till att Iglesias – till Monasterios tydliga gillande – reste sig för att lämna debatten och gå därifrån. Barceló kom då att närmast fysiskt försöka hålla fast Iglesias för att han skulle stanna i rummet.
Eftersom hon inte stängt av sin mikrofon gick allt ut i direktsändning. Barceló påpekade tydligt att ”som goda demokrater ska vi alla tillsammans kunna diskutera med varandra”. Varpå Iglesias sa att ”man begår ett misstag om man tror att man kan prata med fascister”.
Samtidigt ropade Monatesterio ut att alltsammans är ett ”spektakel” eftersom det var ”tydligt att Barceló och radiokanalen SER är partiska till Iglesias fördel”. Vilket fick Barceló att skarpt säga ifrån: ”Detta är inget spektakel! Detta är en valdebatt mellan demokrater!” Därmed hade tonen satts.
Snart kom även Gabilondo, García Gómez och Bal att lämna studion. Kvar blev en tydligt förbannad Barceló och en lika tydligt själaglad Monasterio. För Barceló handlade detta om trovärdigheten i det demokratiska samtalet som sådant – och för Monasterio handlade det om precis samma sak. Det var just detta som gjorde Barceló förbannad och Monasterio själaglad. Vox håller systematiskt på att underminera det offentliga samtalet och därmed grundvalen för den parlamentariska demokratin som sådan.
Dödshoten tillsammans med denna debatt i Cadena SER – som nu ligger på YouTube – kom att prägla valkampanjens slutspurt. Den polarisering som detta lett till verkar även ha mobiliserat väljarna och lett till det oväntat höga valdeltagandet.
I sin tur indikerar alltsammans även en djupgående spricka i hela samhällsstrukturen. Medan halva befolkningen framstår som övertygade demokrater som verkligen tror på och identifierar sig med den parlamentariska demokratin, så har andra halvan av befolkningen kommit att uppfatta sig själva som ”demokrater” och som sådana står de i motsatsställning till den parlamentariska demokrati som de varken identifierar sig med eller tror på.
Inget av detta verkar vara speciellt för just regionen Madrid, utan snarare verkar vi i regionalvalet i Madrid häromdagen ha sett ett exempel på en bredare trend som går igenom Europa, och därmed även dagens Sverige.
Mot den bakgrunden kan det vara värt att reflektera över vad som just nu inträffat i Madrid och vad som kan komma att inträffa om ett drygt år, inför det kommande svenska riksdagsvalet.
Vad menar vi generellt sett när vi talar om ”demokrati”?
Det kan vara värt att kritiskt försöka fråga sig vilket samhälle vi vill se i framtiden, och vilket vi inte vill se.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
