Ideologi Det som nu förenar moderater och sverigedemokrater, och som skiljer dem från övriga partier, är den vikt som läggs vid en nationell identitet. Per Sundgren ser ett nytt samarbete grundas på gamla rötter.
Vad är en svensk? Eller kanske, vem är svensk? Till helt nyligen var detta en icke-fråga om vi bortser från Sverigedemokraterna. Svenskar är enligt undersökningar ovanligt lite nationalistiska. De flesta har väl tyckt och tycker att svensk är den som är medborgare i Sverige. Men så enkelt är det inte längre. Nationalismen har på nytt blivit viktig över stora delar av världen. Den gamla högern, Allmänna valmansförbundet, var förstås ett starkt nationellt parti, bildat för att bekämpa den onationella arbetarrörelsen. Eller som det uttrycks i 1919 års partiprogram, ett parti som sätter fosterlandets väl ”över individers och klassers särintressen”.
Efter andra världskriget avtog nationalismen även inom högern och för inget av de andra riksdagspartierna var nationalismen viktig, än mindre frågan om vad eller vem som är svensk. 1969 byter Högern namn till Moderata samlingspartiet och antar ett nytt partiprogram som tonar ned nationalismen till förmån för en betoning av den enskilda människan och internationella samarbeten. I partiprogrammet från 1978 sägs nationen fortfarande vara den ”grundläggande politiska enheten”, men samtidigt betonas att nationella lösningar ofta inte är möjliga i en värld som är allt mer internationell. I programmet från 1984 lyfts invandringen fram som en positiv faktor för den svenska samhällsutvecklingen. Nationalstaten är för liten.
2020 är Moderaterna inte längre ett regeringsparti, utan ett oppositionsparti i ett nytt politiskt läge.
I programmet från 1993 har nationalismen blivit något i huvudsak negativt. Istället för den svenska nationen används nu konsekvent uttrycket ”det svenska samhället”. I ett Europa byggt på ”mångfald, öppenhet och förtroendefullt samarbete” kan inte ”den aggressiva nationalismen” växa sig stark. Nationsgränser har blivit allt mindre viktiga. Så i partiprogrammet från 2001 fullkomligt lovsjungs den nya globala världen. Den ”är bättre, mer dynamisk, mer inriktad på samarbete och mer solidarisk, än den stängda och nationella världen”. Det nationella och fattiga hör till 1800-talets Europa. Nationen finns kvar, men nationella gränser är allt mindre viktiga. Flyktingar ska tas om hand och bli en del av det svenska samhället. ”De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.” Denna nya blandning gör inte Sverige ”mindre svenskt”. Rädsla inför det okända måste motverkas. ”Svensk ska man kunna vara på flera sätt.”
Även i programmet från 2011/13, antaget under de år då Reinfeldt var statsminister och Moderaterna det statsbärande regeringspartiet, lyfts svenskhet fram som en öppen tolerant attityd som står mot ”diskriminering och främlingsfientlighet”. Sverige ska vara ett land som människor söker sig till, som inte bara respekterar olikheter utan uppmuntrar dem. Integration bygger på ”ömsesidig nyfikenhet”. Det är alltid mer som förenar än som skiljer. ”Svenskhet är en identitet som går att tillgängliggöra sig.” Nationalismen har nu helt ändrat karaktär. Den nationalism vars centrala värden varit det historiska arvet, traditionen, kungen, kyrkan och familjen är i stort sett utraderad och ersatt av en svenskhet som står för öppenhet, tolerans och mångfald, och som omfamnar den svenska välfärdsmodellen. Moderaterna har förflyttat sig mot mitten i det svenska politiska landskapet och är inte längre ett parti på yttersta högerkanten.
Men 2020 är Moderaterna inte längre ett regeringsparti, utan ett oppositionsparti i ett nytt politiskt läge. För det parti som i flera program i stort sett skåpat ut nationalismen som något odynamiskt och instängt har nationen åter blivit ett kärnvärde. Den programgrupp som skrivit fram det nya programmet har inte nöjt sig med att i programförslaget lyfta fram nationen utan har också i en kompletterande idéskrift reflekterat över vad det innebär att vara svensk. Sverigedemokraterna är inte längre det enda partiet som i sina program ägnar svenskheten stort intresse.
Det nya programförslaget gör tydligt att det är de ”senaste decenniernas stora invandring” som förändrat Sverige och gjort svenskhet till en viktig fråga. Den bristande integrationen har skapat nya former av ”kollektivism”. Utan att det sägs rakt ut går det nog inte att missförstå att det som åsyftas är det som brukar kallas parallellsamhällen i våra invandrardominerade bostadsområden. För att möta denna utveckling räcker det inte med att kraftigt begränsa invandringen och skärpa straffen, det är nationen som centralt värde som måste uppvärderas, för att denna ”identitetspolitikens kollektivism” ska kunna motverkas.
Det är nationalstaten som utgör grunden för demokratin och står för den nödvändiga kontinuiteten. I nationen förenas vi över generationerna och delar historia, kultur och politiska traditioner. Här återkommer de konservativa värden som varit nästan bortblåsta i de senaste partiprogrammen och här finns betydande likheter med Sverigedemokraternas program. Men också skillnader. Den nation som hyllas ska inte vara baserad på etnicitet utan på medborgarskap.
Allra tydligast framträder denna betoning av en nationell identitet i den idéskrift av programkommittén som får komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som kan vara vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”. Historiskt har detta inte varit något problem, då fanns en given nationell identitet, men så är det inte längre enligt programskrivarna, vilket innebär att människor som kommer hit ”inte kan bli en del av något som inte existerar”.
Denna bristande svenskhet måste nu åtgärdas. Den är det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.” Det handlar om att stegvis kvalificera sig för att kunna uppnå svenskt medborgarskap. Den som ska kunna bli medborgare ska ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten” och kan också ses som belöningen för uppnådd svenskhet.
Sverigedemokraternas krav på svenskhet är utan tvekan mer långtgående, men det som nu förenar moderater och sverigedemokrater, och som skiljer dem från övriga partier, är den vikt som läggs vid en nationell identitet, vad det innebär att vara svensk. Det moderata programförslaget och den kompletterande idéskriften innebär ett tydligt närmande till den nationalism som Sverigedemokraterna hittills varit ensamma om att stå för. Så läggs grunden för det nya samarbetet högerut.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
