Avtal 2020 Det krävs en ny karta för att förstå den globala ekonomins funktionssätt och länders konkurrenskraft. Därför behövs ett nytt mål för vår konkurrenskraft, menar Daniel Lind.
Dagarna innan jul växlade parterna inom industrin sina avtalskrav. Det är startskottet för de förhandlingar som senast den sista mars ska mynna ut i det nya ”lönemärke” som under nästa år ska vara styrande när tre miljoner medarbetares löner revideras.
Men under senare år har det blivit svårare att identifiera det välavvägda lönemärke som bidrar till makroekonomisk stabilitet, ger reallönetillväxt för de anställda och stärker industrins konkurrenskraft. Det beror på att IT-tekniken har skapat nya möjligheter för företagen att öka sin specialisering – att fokusera på det de är bäst på. Det innebär att svensk industriproduktion fördelas på ett större antal länder, att importberoendet har ökat och att samspelet mellan industrin och tjänstesektorn har intensifierats.
Dessa förändringar har resulterat i en samsyn inom forskningen och bland globala institutioner – som FN, WTO och OECD – att det krävs en ny karta för att förstå den globala ekonomins funktionssätt och länders konkurrenskraft. Samsynen har sin grund i att specialiseringen har gjort det svårare att utröna vilka länder och branscher som bidrar till de löner och vinster – den förädling – som krävs för att producera en industriprodukt. Typexemplet är en iPhone. Endast 3-4 procent av den förädling som krävs för att producera den genereras i Kina, men i statistiken tillfaller hela exportvärdet Kina eftersom det är där telefonen slutproduceras.
Behovet av en ny karta har dock inte beaktats tillräckligt i svensk lönebildning eller av regeringen. Det riskerar att leda till en missvisande bild av industrins konkurrenskraft och Sverige som exportnation. Därför försöker jag i två artiklar i Ekonomisk Debatt och Ekonomiska Samfundets tidskrift i Finland för första gången ge en samlad bild av svensk industrins konkurrenskraft utifrån den internationella samsynens perspektiv. Sex slutsatser är:
- Svensk industris produktivitetstillväxt har sedan millennieskiftet varit mer gynnsam än snittet av nio relevanta jämförelseländer. Det gäller även för verkstadsindustrin och i förhållande till Tyskland. Den här utvecklingen kan främst härledas till åren före finanskrisen. I ett nordiskt perspektiv har svensk industri utvecklats bättre än i Finland, men sämre än i Norge och Danmark.
- I spåren av finanskrisen har avindustrialiseringen intensifierats i västvärlden, däribland i Sverige; Sveriges andel av den förädling som världens efterfrågan på industriprodukter genererar har minskat från 0,9 till 0,6 procent. Därmed genereras 99,4 procent av världens industrirelaterade förädling inte i Sverige och mer än 98 procent genereras utanför Norden.
- Trots diskussionen om återflyttning av industriproduktion till västvärlden har Kinas roll i den globala industriproduktionen stärkts efter finanskrisen; landets andel av världens industrirelaterade förädling har ökat med 70 procent, till drygt 20 procent. Detta förklaras av en hög produktivitetstillväxt även efter finanskrisen och att Kinas industri i högre grad än tidigare använder inhemska leverantörer.
- Även i västvärlden använder industrin i idag i högre grad inhemska leverantörer. Givet att importanvändandet kommer att återgå till nivån före finanskrisen innebär detta att viss sysselsättning kortsiktigt har ”räddats” av den osäkerhet som finanskrisen orsakat. Efter finanskrisen kommer dessutom en större och inte oansenlig andel av efterfrågan på svenska industriprodukter från den inhemska ekonomin, inte minst byggsektorn.
- USAs handelsunderskott med Kina är hälften av vad som oftast påstås. I stället har USA motsvarande underskott till de länder som exporterar insatser till Kina och som blir en slutprodukt där (t ex en Iphone), vilken i sin tur transporteras till USA för att konsumeras. Detta betyder inte bara att Trump för fel handelskrig (om man nu inte tror på frihandel), utan även att västländer konkurrerar mer med varandra än vad vi ofta tänker oss.
- Industrins globala produktionsprocesser är i praktiken ofta regionala. Det innebär att en industriprodukt som exporteras till USA genererar mer förädling i Sverige än en produkt till samma värde som exporteras till Finland. Med ett förädlingsfokus förändras listan över Sveriges viktigaste exportmarknader.
Utifrån behovet av en ny karta för att förstå svensk industris konkurrenskraft och Sveriges ställning som exportnation bör ett konkurrenskraftsmål etableras:
Sveriges andel av de löner och vinster som under ett år krävs för att producera världens industriprodukter ska öka.
Med den här formuleringen riktas fokus på hela den svenska ekonomins förmåga att bidra till de löner och vinster som är nödvändiga för att producera världens efterfrågan på industriprodukter. Detta mål bör därför bli en bärande del av lönebildningen och borde ha integrerats i regeringens nya exportstrategi. Det exportmål som regeringen har valt att använda har för svag koppling till svenskt välstånd, det fokuserar för mycket på industrin och förbiser de småföretag som i sin roll som leverantör till de globala storföretagen utgör en central aspekt av Sveriges exportförmåga.
Vilken politik bör drivas för att nå målet? Grundläggande är fungerande marknader och en modern infrastruktur. Eftersom svensk industri ligger i den teknologiska fronten är en klok innovationspolitik särskilt viktig. I en nyligen publicerad genomgång framgår att vissa åtgärder är effektiva på kort sikt, men att andra är effektiva på lång sikt. På kort sikt är skatteincitament för FoU och offentlig finansiering av forskning centralt, men ju längre sikten blir desto större fokus bör riktas mot hur den kompetens som Sveriges medarbetare besitter kan utvecklas. Det innebär att utbildningssystemet och dess roll i det livslånga lärandet bör prioriteras och att kraven på arbetsgivarna ökar i detta avseende. Det innebär även att den under lång tid urholkade finansieringen av den högre utbildningen måste upphöra och att likvärdigheten i grundskolan måste öka.
Om vi fortsätter att orientera efter den gamla kartan riskerar vi inte bara en sämre fungerande lönebildning och att regeringens exportfrämjande suboptimeras, utan även att näringspolitikens effektivitet försämras. De kunskapsintensiva företagstjänsterna är en nyckel för Sverige som industrination. Det handlar inte om industrin eller tjänstesektorn – det handlar om både och.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
