Jämlikhet När de sociala och ekonomiska klyftorna är större än någonsin och hushållens fattigdom ökar, så tillträder den kanske mest konservativa och högerinriktade regeringen sedan början av 1900-talet. Det är därför hög tid för arbetarrörelsen att ta ett helhetsgrepp på jämlikhetsfrågan. Det skriver Markus Kallifatides och Christer Persson.
” Jämlikhet är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhället där mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna”
Olof Palmes ord är lika aktuella i dag som när de yttrades. Det är onekligen en händelse som ser ut som en tanke att när de sociala och ekonomiska klyftorna är större än någonsin och hushållens fattigdom ökar, så tillträder den kanske mest konservativa och högerinriktade regeringen sedan början av 1900-talet.
Under stora delar av efterkrigsperioden genomsyrades vårt land av starka värderingar om jämlikhet och likvärdighet vilket också manifesterades av en progressiv utjämningspolitik. Denna utveckling kännetecknade också övriga nordiska länder, med mycket goda resultat när det gäller att skapa ett mer jämlikt samhälle. Breda befolkningslager fick därför stora möjligheter att förverkliga sina ”bästa stämningars längtan”, för att använda Hjalmar Brantings talande formulering, och leva ett gott liv.
För arbetarrörelsen har kampen för ett jämlikt samhälle varit en grundpelare i dess ideologiska arv och krävt en utjämningspolitik som ständigt behöver utvecklas och omprövas för att effektivt motverka klyftor på olika områden.
Långtgående ambitioner om ekonomisk och social utjämning fungerade också som en styråra på alla centrala områden och konkretiserades som en politik för full sysselsättning, generell välfärds- och bostadspolitik med långtgående utjämningseffekter, demokratisering av människors utbildning och en arbetslivspolitik, vilket bidrog till en bättre balans i fråga om makt och inflytande mellan parterna på arbetsmarknaden. Denna sammanhållna jämlikhetspolitik förbättrade utan tvekan livschanserna och vardagsvillkoren för ”vanligt folk” som inte hade marknaden i ryggen.
För arbetarrörelsen har kampen för ett jämlikt samhälle varit en grundpelare i dess ideologiska arv och krävt en utjämningspolitik som ständigt behöver utvecklas och omprövas för att effektivt motverka klyftor på olika områden. Detta behov har både klokt och klarsynt beskrivits av Jämlikhetskommissionen som avslutade sitt arbete för några år sedan: ”Både teoretiska argument och historiska erfarenheter indikerar att ojämlikheten växer av egen kraft under normala förhållanden.” I ljuset av detta måste vi avfärda alla fromma förhoppningar om att tillväxt och standardförbättringar för de mest välbeställda hushållen ska komma alla till del. Det krävs i stället en aktiv fördelningspolitik för att minska de ekonomiska och sociala klyftorna. Alla former av utjämningspolitik måste givetvis vägas mot kraven på en effektiv och fungerande samhällsekonomi.
Det är ett obestridligt faktum att klyftorna ökat samtidigt med en genomgripande omläggning av politiken i ny-och marknadsliberal riktning i nästan alla moderna och utvecklade OECD-länder. Detta paradigmskifte tog fart under 1980-talet och förstärktes från 1990-talets början. Utmärkande för detta politikskifte på alla centrala områden har varit en kolartro på marknadens självreglerande krafter i förening med ett starkt motstånd mot nästan alla former av offentliga ingrepp som behöver göras i det ekonomiska livet och för att stärka välfärden.
Detta har lett till att olika verksamheter som kännetecknas av så kallade marknads-misslyckanden i ökad utsträckning har överlämnats åt marknadskrafterna, exempelvis inom vården, omsorgen, skolan och olika delar av infrastrukturen, där det i stället funnits och finns starka skäl att gå i motsatt riktning med ökad statlig eller offentlig styrning och ägande. Utvecklingen inom den svenska skolan är ett belysande exempel på denna utveckling.
Det är inte svårt att förstå att denna ny-och marknadsliberala omläggning kolliderar med kraven på en aktiv fördelningspolitik. Som Jämlikhetskommissionen konstaterar har de ekonomiska och sociala klyftorna sedan 1980-talet, och framför allt från 1990-talet, ökat på många välfärdsområden; det gäller allt från inkomst-och förmögenhetsfördelningen, arbetslivets villkor, tillgången till bostäder, en växande boendesegregation till skolsegregationen och den bristande tillgängligheten i olika delar av välfärdssystemet. En av de mer provocerande orättvisorna är de relativt stora hälsoklyftor som har funnits under en lång period och som bland annat har lett till stora skillnader i medellivslängd och sjuklighet mellan olika socioekonomiska grupper.
Det finns många mått på förändringar av hushållens inkomst-och förmögenhetsskillnader. Med ledning av ett av de beprövade fördelningsmåtten kan vi konstatera att skillnader i hushållens disponibla inkomster (inkomster efter direkta skatter och sociala ersättningar) har ökat kraftigt under en längre period. Från början av 1990-talet har inkomstskillnaderna ökat med nästan 40 procent och går vi längre tillbaka är den ökningen ännu kraftigare. Även vid en internationell jämförelse är detta utan tvekan en betydande tudelning av hushållens inkomster. Utvecklingen placerar vårt land i den lilla grupp av länder som haft den största ökningen av inkomstojämlikheten, om en från en låg nivå. De ökade inkomstskillnaderna har fortsatt under 2000-talet, men i klart långsammare takt än under tidigare perioder.
Det är häpnadsväckande att denna koncentration av rikedom har gått så långt att förmögenhetsskillnaderna i vårt land rentav är större än i USA och i många europeiska länder.
Såväl i Sverige som i merparten OECD-länder följer de ökade inkomstskillnaderna ett etablerat mönster. Hushållen med de högsta inkomsterna har blivit mycket rikare med en inkomstförstärkning som med råge överträffar inkomstförstärkningen för medelinkomsttagare, vilka i sin tur har dragit ifrån olika grupper av låginkomsttagare. De fem procent rikaste, alltså gruppen med absoluta toppinkomster, har under perioden 1991 – 2020 ökat sin andel av hushållens totala inkomster från dryg 12,2 procent till nästan 17,7 procent: en ökning med drygt 45 procent. Ökningen har varit ännu mer dramatisk för den rikaste procenten av hushållen.
Skillnaderna mellan hushållens förmögenheter är i alla länder genomgående väsentligt större än inkomstskillnaderna. Det etablerade mönstret är att hushållsförmögenheten är starkt koncentrerad till en liten grupp rika hushåll, medan den övervägande majoriteten av hushållen äger en mycket liten del av förmögenheten. Under 2000-talet har det skett en förstärkning av de rikaste hushållens förmögenheter i vårt land. Det är häpnadsväckande att denna koncentration av rikedom har gått så långt att förmögenhetsskillnaderna i vårt land rentav är större än i USA och i många europeiska länder, bland annat i våra nordiska grannländer. Det har också skett stora omfördelningar av förmögenheter från den offentliga till den privata sektorn.
Även om den ekonomiska standarden för grupper med låga inkomster har förbättrats under en längre tid har dessa grupper halkat efter övriga grupper med högre inkomster. Detta har lett till ett ökat antal hushåll som är ekonomisk utsatta och därför måste leva på små ekonomiska marginaler. Denna grupp har disponibla inkomster lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen, och betecknas som ekonomiskt utsatta eller relativt fattiga. Jämfört med 1991 har denna grupp som andel av alla hushåll, fördubblats, från 7,3 procent till 14,7 procent av befolkningen. För vissa grupper som äldre pensionärer, ensamstående föräldrar och utrikes födda än denna andel ännu mycket högre än genomsnittsnivån. Ett spektakulärt exempel på denna form av ojämlikhet är de växande inkomstskillnader som finns mellan grupper som under en längre eller kortare tid är beroende av sociala ersättningar (socialförsäkringar/bidrag) och de hushåll som klarar sig på enbart sina arbetsinkomster.
Denna tudelning av inkomsterna riskerar att skapa en växande grupp hushåll som i förlängningen kan bli ekonomisk och socialt marginaliserade.
Andelen barn som lever med fattiga föräldrar har också ökat kraftigt sedan 1990-talet och utgör idag omkring en femtedel av alla barn (0 – 19 år). Problemen med denna ökning av den relativa fattigdomen blir givetvis inte mindre av det faktum att omkring hälften av de ekonomiskt utsatta hushållen har varit det under minst en fyraårsperiod och därför riskerar att långsiktigt fastna med en mycket svag ekonomi.
Denna tudelning av inkomsterna riskerar att skapa en växande grupp hushåll, i regel med låg utbildning och svag förankring på arbetsmarknaden, som i förlängningen kan bli ekonomisk och socialt marginaliserade. Mot den bakgrunden bävar vi för vad en än mer renodlad högerpolitik med nyliberal inriktning på det ekonomiska området kommer att leda till för utvecklingen av klyftorna i allmänhet och i synnerhet för de hushåll som har de minsta ekonomiska marginalerna.
Som en följd av den ny-och marknadsliberala politiken, förskjutningen av maktförhållandena i samhället, en erodering av samhällssolidariteten och bristen på tillräckligt ambitiös fördelningspolitik är det knappast överraskande att värderingarna bakom en sådan politik har försvagats under en längre tid. Den ökade ojämlikheten har normaliserats. Även om vi är medvetna om förklaringarna till utvecklingen anser vi trots allt att denna normalisering är häpnadsväckande i ljuset av ojämlikhetens stora kostnader för samhället. Idag är kunskaperna om dessa kostnader förhållandevis stora, och vi vill peka på några av dessa.
Ökad ojämlikhet minskar människors viktiga tillit till varandra och till samhällets institutioner. Detta försvagar den sociala sammanhållningen och ökar den sociala instabiliteten. Härigenom minskar det sociala kapitalet som är en viktig förutsättning för en god tillväxt och en fungerande demokrati. Ökad ojämlikhet skapar allvarliga hälsoklyftor mellan fattiga och rika och mellan hög- och lågutbildade. Betydande ojämlikhet minskar den sociala (inkomstmässiga) rörligheten och därmed möjligheterna att göra en klassresa, som har varit så viktig för inte minst generationer av unga med en arbetarbakgrund.
Vi vet också att ökad ojämlikhet är en av flera faktorer som ligger bakom den ökade våldsbrottsligheten i olika länder.
Hög rörlighet kan också bidra till att öka effektiviteten i ekonomin och därför ha positiva tillväxteffekter. I motsats till den gängse bilden har möjligheterna att göra en klassresa varit betydligt mindre i USA jämfört med de mer jämlika nordiska länderna. Den amerikanska utvecklingen av den sociala rörligheten har också rört sig i fel riktning när landets klyftor har ökat. Ökad ojämlikhet medför också att barn till lågutbildade föräldrar är mindre benägna att söka sig till en högre utbildning. Den sociala snedrekryteringen till högskolan i Sverige har visserligen inte ökat, men ligger alltjämt kvar på en oacceptabelt hög nivå.
Senare års forskning visar att en stor och en långsiktig ojämlikhet kan bidra till lägre tillväxt för olika länder, något som ofta lyfts fram av internationella organisationer såsom OECD, IMF och Världsbanken, när de numera betonar vikten av en inkluderande tillväxt. Det krävs emellertid mer forskning för att kunna dra helt säkra slutsatser om relationen mellan ojämlikhet och tillväxt, men mycket tyder på att en stor ojämlikhet har negativa tillväxteffekter. En ökad social och ekonomisk ojämlikhet kan också förvandlas till en ökad ojämlikhet i politiskt deltagande och inflytande, med ökade skillnader i deltagande mellan välutbildade grupper med höga inkomster och resurssvaga grupper som har en annan social bakgrund. Ökade skillnader på detta område kan försvaga demokratins funktionssätt och urholka det folkliga stödet för hela det politiska systemet.
Det finns flera studier som tydligt visar att den växande inkomstojämlikheten är den enskilt viktigaste förklaringen till att den socioekonomiska (klassbetingade) boendesegregationen har ökat kraftigt från 1990-talet fram till våra dagar. Vi vet också att ökad ojämlikhet är en av flera faktorer som ligger bakom den ökade våldsbrottsligheten i olika länder. Med ledning av erfarenheter från andra höginkomstländer är ökade klyftor och växande otrygghet bland breda befolkningsgrupper en av de viktigaste faktorerna bakom det ökade väljarstödet för olika högerextrema, främlingsfientliga och auktoritära partier.
Frågan om ojämlikhetens förklaringar är sammansatt och har många dimensioner. Dessutom skiljer sig förklaringarna åt mellan olika välfärdsområden. Jämlikhetskommissionen kom fram till att ökningen av klyftorna är i allt väsentligt resultat av politiska beslut, eller frånvaron av beslut för att stärka välfärdssystemet. Vissa förändringar av befolkningsstrukturen har också spelat en påtaglig roll för de ökade inkomstskillnaderna.
Det råder inte heller någon tvekan om att den ökade förmögenhetskoncentrationen och den stora ökningen av kapitalinkomsterna har varit avgörande faktorer för utvecklingen av toppinkomsterna eftersom dessa inkomster är starkt koncentrerade till grupper av höginkomsttagare. Under 2020 gick omkring 85 procent av dessa inkomster till de tio rikaste procenten och den rikaste procentens inkomstandel var 60 procent. Bara sedan mitten av 2000-talet har hushållens totala kapitalinkomster ökat med över 100 procent och uppgår till nästan 345 miljarder kr (i 2020 års priser).
En försvagning av fackets förhandlingsstyrka i både Sverige och många andra länder har också bidragit till en växande inkomstojämlikhet.
Löneskillnaderna har inte, åtminstone inte under 2000-talet, haft någon större betydelse för de ökade inkomstskillnaderna. I stället är det en ojämn fördelning av sysselsättningsmöjligheter och arbetslösheten mellan olika grupper som förklarar en mindre del av de ökade inkomstklyftorna. Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har också dragit isär inkomstfördelningen genom att förskjuta efterfrågan på arbetskraft från lågutbildade grupper, som jobbar med rutinartade arbetsuppgifter, till grupper med högre utbildning. Detta har försvagat utvecklingen av arbetsinkomsterna genom sämre utveckling av sysselsättning och löner för i första hand grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden och vars arbetsuppgifter är lätta att automatisera.
Däremot är en betydande minskning av välfärdsstatens omfördelningseffekter en viktig förklaring till tudelningen av hushållens inkomster. En försvagning av fackets förhandlingsstyrka i både Sverige och många andra länder, inte minst genom en väsentligt lägre organisationsgrad, har också bidragit till en växande inkomstojämlikhet. Likartade effekter har också en mer finansdriven ekonomi (kapitalism) genom att företagen i ökad utsträckning styr mot en maximering av både företagens kortsiktiga vinster och ägarnas förmögenheter (shareholder value). Som en bärande del i detta skifte i styrningen av företagen finns också de ökade utdelningarna av företagens vinster, vilket ytterligare har förstärkt de rika hushållens kapitalinkomster och dragit isär inkomsterna mellan olika grupper av hushåll.
Vid en internationell utblick är det uppenbart att allt fler ansvarsfulla beslutsfattare inser att ytterligare ökning av klyftorna vore vare sig ekonomiskt eller socialt hållbart. För arbetarrörelsen är kampen för ökad jämlikhet starkt ideologiskt förpliktande och handlar ytterst om den långsiktiga trovärdigheten för dess politik på centrala områden. Det är därför hög tid att lägga om fördelningspolitiken genom att ta ett helhetsgrepp på jämlikhetsfrågan i vårt land och uppgradera prioriteringen av ett långsiktigt arbete för att öka den ekonomiska och sociala utjämningen.
Markus Kallifatides, ordförande i S-föreningen Reformisterna och socialdemokratisk riksdagsledamot
Christer Persson, fristående utredare och författare, till bland annat ”Sysselsättningskoden. Vägen till full sysselsättning bortom corona”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
