arbetsrätt Sverige har fått en arbetsmarknad med villkor som vi inte sett sen förra sekelskiftet. Och arbetarrörelsen tycks famla efter svar. Men det är inte fler lagar, fler razzior, eller hjälp till papperslösa som är lösningarna, skriver Pelle Sunvisson.
Utan undersökning, ingen rätt att tala. I ett och ett halvt år har jag agerat facklig tolk, i ett par veckor har jag plockat bär med ukrainare och i sex månader har jag arbetat som rysktalande papperslös i Stockholm. Det här är vad jag kommit fram till:
Det är inte fler lagar som kommer att rädda den svenska arbetarrörelsen
Två insikter slog mig ganska omgående. Den första är att det lagliga skyddet för papperslösa arbetare är starkt, starkare än jag antagit och mycket starkare än arbetarna själva först kan föreställa sig.
Även den arbetare som saknar arbetstillstånd i Sverige har enligt lag rätt till lön för utfört arbete, rätt till semester, sjuklön och ersättning för övertid, rätt till en rimlig arbetsmiljö och ett visst anställningsskydd. I avsaknad av skriftliga avtal gäller anställning enligt svensk norm, heltid och fast anställning, och skulle det uppstå en konflikt om arbetets omfattning har arbetaren rätt till tre månadslöner med kollektivavtalsenlig lön. Den kollektivsavtalsenliga lönen går för övrigt att hävda även för företag som inte själva har kollektivavtal. I byggbranschen ger lagen rätt att kräva ut lön och ersättningar från huvudentreprenören om den underentreprenör som är den egentliga arbetsköparen inte skulle betala det de är skyldiga.
Utan en skärpt arbetarrörelse blir skärpta lagar bara slag i luften.
Den andra insikten är att migrantarbete i praktiken ofta är laglöst land. Arbetsköpare gör i strid med alla lagar och regler egna löneavdrag eller struntar helt i att betala ut löner. De fuskar med arbetsmiljön, med arbetstillstånden och med kollektivavtalen. Arbetare som kräver grundläggande saker som lön för utfört arbete eller adekvat skyddsutrustning blir av med sina arbeten, sina löner och sina boenden, hotas och misshandlats – hot som lika gärna kan verkställas av svenska polisen genom tips som leder till deportering som av inhyrda ”tjetjener”.
Även de migrantarbetare som har turen att undkomma den värsta exploateringen (timlönerna på under femtiolappen, lönerna som inte alls betalas ut, boendena i garage och källare, i lager och på arbetsplatser, de dåliga byggnadsställningarna, asbesten och förslitningsskadorna, tvången att betala för arbetstillstånd, de fysiska, psykiska och sexuella trakasserierna från arbetsköpare och kunder) är helt utlämnade till arbetsköparens välvilja.
Den här motsägelsefulla kombinationen av starka rättigheter och utbredd laglöshet möjliggörs tyvärr av den svenska modellen. För att tillgodogöra sig sina rättigheter krävs i praktiken medlemskap i en fackförening och organisationsgraden bland migrantarbetare är generellt låg och bland papperslösa i stort sett obefintlig. Något som i sin tur beror på en djup och ömsesidig misstro.
Bland de arbetare jag främst träffar är misstron lätt att förstå. Fackföreningar som står närmare makten än arbetarna är lika utmärkande för det sovjetiska arvet som för tillståndet i de nya nationalstaterna. De svenska fackföreningarnas misstro är svårare att få grepp om, men tycks främst bero på missriktad ilska över lönedumpningen, oförmåga till anpassning och en allmän försvagning efter årtionden av liberala attacker mot hela arbetarrörelsen.
Liksom otaliga migrantarbetares öden står och faller den svenska modellen med de svenska fackföreningarnas förmåga att kräva ut löner och säkra arbetsmiljöer. Utan en skärpt arbetarrörelse blir skärpta lagar bara slag i luften.
Det är inte fler razzior som kommer att rädda den svenska arbetarrörelsen
Jag har träffat hundratals migrantarbetare från före detta Sovjetunionen. Många av dem har farit illa. En del har gjort det trots att utgångsläget varit gynnsamt. Sergej som arbetade på bygget av Amazons Stockholmskontor hade exempelvis såväl EU-medborgarskap som erfarenhet och ett giltigt kontrakt, men blev ändå lurad på lönen.
Några få har klarat sig mot alla odds. En ung ukrainare som jag skottade tak med hade kommit hit på vinst och förlust. Här hade han som alla andra sökt jobb i en av de många kanalerna för svartjobb, men istället för att bli lurad på lönen blev han erbjuden arbetstillstånd, lön enligt kollektivavtal och svenska arbetskamrater. Snö skottade han i väntan på hemresan och Migrationsverkets beslut.
Bortom anekdoterna och de enskilda undantagen finns emellertid ett tydligt mönster. Ju större risk en arbetare tvingats ta för att komma hit desto sämre lön och desto sämre arbetsvillkor är hen villig att acceptera. På de arbeten jag själv utfört är de enda EU-medborgare jag träffat cheferna. Det tillhör också ovanligheterna att EU-medborgare hör av sig för facklig hjälp.
Ett steg under EU-medborgarna står arbetare från Ukraina och Moldavien. För femtonhundra kronor kan de under normala omständigheter köpa sig en plats i en minibuss till Sverige, och skulle de deporteras finns det alltid sätt att ta sig tillbaka. Ukrainska och moldaviska byggnadsarbetare jobbar därför sällan för mindre än 90 kronor i timmen.
Det kommer att pressa migrantarbetare att acceptera ännu sämre villkor
För arbetare från Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan finns inga minibussar och ingen visumfrihet. För att alls ta sig till Sverige betalar de tiotusentals kronor, inte sällan med lånade pengar. Bland migrantarbetare från Centralasien är timlöner på 60 kronor inte ovanligt. Att man bor på arbetsplatsen och arbetar utan skyddsutrustning är också vanligare i den här gruppen.
Hotet om deportation fungerar därmed till de exploaterande arbetsköparnas fördel. Under det blir de anställda billiga, hårt arbetande och framför allt tysta. Men även själva verkställandet av deportationer kan vara en vinst för arbetsköparen. När en migrantarbetare som saknar arbetstillstånd grips och utvisas har hen mycket små chanser att få ut sin inarbetade lön. Polisen driver inte frågor om löneskulder eftersom det i enlighet med den svenska modellen är en fråga för facken och facken tar generellt sett inte emot papperslösa med redan öppna ärenden.
Den innefrusna lönen tillfaller därmed arbetsköparen som visserligen riskerar att bötfällas med ett prisbasbelopp (ca 48 000 kr) för att den anställt en papperslös. Men då vitet, liksom viten för brott mot arbetstidslagen och liknande, bygger på arbetarnas vittnesmål samtidigt som det ligger i arbetarnas intresse att tiga om omfattningen av sitt arbete, medför deportationerna inte sällan en nettovinst för arbetsköparen. Oroande mycket tyder på att det finns arbetsköpare som systematiskt använder polisens tipstjänst för att göra sig av med misshagliga arbetare.
Regeringen har satt kampen mot arbetslivskriminalitet högt på dagordningen. Skärpta regler för arbetsköpare som bjuder in arbetare från tredje land och återinförd revisorsplikt för mindre bolag kan säkert stoppa en del av fusket. Med beslutet att genomföra fler razzior på arbetsplatser för att hitta papperslösa arbetare har man emellertid gått helt fel.
Det kommer att pressa migrantarbetare att acceptera ännu sämre villkor och kommer inte alls få dem att sluta komma. För att lockelsen med Sverige ska upphöra måste villkoren bli lika dåliga som i hemländerna och att göra exploateringen värre för att komma åt den känns onekligen som en dålig idé.
Det är inte hjälp till papperslösa som kommer att rädda den svenska arbetarrörelsen
”Hjälp kommer uppifrån, från någon eller några på en mer privilegierad position, som av dåligt samvete, humanistisk övertygelse eller vilja att framstå som generösa, sträcker sig ner och tillfälligt erbjuder en del av sina resurser. Solidaritet är att ställa sig bredvid och tätt intill, att hålla ihop i en gemensam kamp. Vi är ingen hjälporganisation. Vi är en fackförening.”
Så inleder den fackliga förhandlaren Emil Boss ett medlemsmöte i Stockholms byggsyndikat – Solidariska byggare. Jag översätter till ryska och väntar på frågorna, för det kommer alltid frågor på det här. Många av de rysktalande medlemmarna får inte ihop det. De känner till firmor och personer som driver in skulder till tio, tjugo eller femtio procent av det indrivna – och eftersom facket inte begär någon annan betalning än medlemsavgiften måste det alltså vara en hjälporganisation, ett Röda korset för arbetare.
Det är dags att damma av solidaritetsbegreppet
Liksom de ständigt uppblossande krigen, oligarkväldet och korruptionen kan okunskapen ses som en del av den sovjetiska draksådden. I allt väsentligt har de fackliga organisationerna i länderna i före detta Sovjetunionen fortsatt att stå regimerna och ägarna närmast. Här några exempel för att illustrera okunskapens djup:
Ett par arbetsköpare har visat sig dra av på migrantarbetares löner för fackligt medlemskap. Något som glatt arbetarna, men snabbt visat sig värdelöst när konflikt uppstår.
Många, kanske så många som var tionde av de migrantarbetare jag träffat, tror sig behöva arbetsköparens tillstånd för att gå med i facket.
Gång på gång blir arbetsköpare med ursprung i Baltikum, Belarus, Ukraina och Uzbekistan förbannade för att facket tar arbetarnas parti i förhandlingar. De är ”minsann också med i facket” och syftar då på att de slutit ett kollektivavtal – av vilket de uppenbarligen inte förstått ens det mest grundläggande.
Tyvärr verkar inte heller den svenska arbetarrörelsen nå upp till grundkunskaperna. Med jämna mellanrum genomförs satsningar för utsatta migrantarbetare, men det tycks vara främst när samvetet svider, och även om satsningarna kan göra stor skillnad i individuella arbetares liv kommer de göra liten skillnad för arbetarna som klass. För det handlar om hjälp – och hjälp är varken solidaritet eller organisering.
Sverige har fått en arbetsmarknad där vissa arbetar till villkor som vi inte sett här sen förra sekelskiftet. Det är en situation inför vilken arbetarrörelsen tycks famla efter svar. Med allra största sannolikhet finns svaren i dess historia.
Det är dags att damma av solidaritetsbegreppet (och åter sätta gränsen mellan arbetare och arbetsköpare och inte mellan arbetare och arbetare), studiecirklarna (hur många miljoner utbildningstimmar låg inte bakom rörelsens framgångar förra gången?) och kampmetoderna (förhandlingarna, indrivningsblockaderna, kanske till och med strejkerna?).
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
