Om hoten mot demokratin, bofinkar och en varg

Essä I en tid när allt fler höjer rösten om hoten mot demokratin är det viktigt att skilja på verkliga och inbillade hotbilder. Lars Ilshammar skriver om demokratins djupaste rötter – medborgarna och folkrörelserna.

Demokrati är det yttersta goda, vår tids överideologi som alla vill omfamnas av – även de som innerst inne hatar och föraktar den. I det gamla Sovjetunionen praktiserades proletariatets diktatur genom ett system som kallades demokratisk centralism. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea. Diktatorer av Putins typ älskar att låta sig omväljas på livstid i val som alla vet är riggade. Det är skenet, demokratins helighet, som lockar och räknas medan demokratins praktik förtrycks.

Nu sägs det ofta att demokratin är hotad, under attack, på obestånd och så vidare även i vår del av världen. Olika hot tycks verkligen stå som spön i backen. Men vad består de främsta hoten egentligen av, och vem står bakom dem? En del av komplexiteten i svaret är att demokrati som politiskt ideal kan ta sig så förvillande många former – alltifrån direktdemokrati à la ständigt pågående stormöte till ett strikt representativt system som utser en styrande majoritet.

De minsta gemensamma nämnarna mellan dessa högst disparata demokratiideal är egentligen bara idén om det lika människovärdet som manifesteras i grundprincipen ”en person – en röst”, plus en vidsträckt yttrande- och mötesfrihet. Att någon form av rättstat som garant mot politiskt maktmissbruk bör finnas i bakgrunden har, åtminstone tidigare, setts som självklart. I övrigt brukar det råda oenighet om det mesta. Demokratin är som en viss bofink – den kan se ut nästan hur som helst.

Vilka är demokratins centrala aktörer?

En annan del av komplexiteten består i att olika parter inte så sällan uttalar sig i egen sak. För något år sedan sedan hörde jag en av våra mest vältaliga demokratidebattörer med stor självklarhet påstå att journalister och politiker är demokratins centrala aktörer och, underförstått, därmed också mera skyddsvärda än andra. Journalister och politiker har ju i regel varit så duktiga på att framhäva sin egen betydelse att jag först inte alls reagerade.

Men när eftertanken slog till dök den här högst relevanta funderingen upp: är det inte den enskilda medborgaren som i själva verket är, eller borde vara, demokratins centrala aktör? Journalister och politiker må anse sig vara hur demokratiskt viktiga som helst, men det är väl ändå i grunden medborgaren som ger dem deras mandat och sedan kräver dem på ansvar? Vad ska vi med politiker och journalister till om medborgaren inte kommer först?

Tanken om att journalister och politiker förtjänar något slags särställning har dock letat sig in i det offentliga samtalet, och hunnit bli så pass manifest att det nu anses mer eller mindre självklart att till exempel journalister bör ges ett särskilt starkt lagskydd mot hot och hat – vilket redan i början av 2022 kvitterades av en statlig utredning, ”En skärpt syn på brott mot journalister och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner”.

Utredningen föreslog att hot mot någon ”på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik” ska utgöra en särskild straffskärpningsgrund. Anslaget välkomnades förstås av mediebranschen som länge hade uppvaktat regeringen och efterlyst något liknande – och har sedan dess faktiskt hunnit bli svensk lag.

Det är märkligt och något provocerande att branschens företrädare inte alls tyckts ha reflekterat över, eller bry sig om, att journalister därmed också i rent juridisk mening har upphöjts till en särställning över vanliga medborgare, ett nytt slags frälse, i demokratins eget ståndssamhälle.

Hat och hot kan drabba vem som helst

Dessutom: vad är det egentligen som säger att hat och hot mot journalister är ett större demokratiskt problem än det hat och hot som kan drabba i princip vem som helst? Journalister har nära till effektiva uttrycksmedel och brukar i alla fall kunna försvara sig kraftfullt i offentligheten. De kan också i regel räkna med fysiskt skydd av sina respektive medieföretag. Sådana möjligheter har inte alla.

Andra ”samhällsviktiga” grupper, forskare inte minst, men i första hand medborgaren i gemen som inte har direkttillgång till några debattsidor borde givetvis förtjäna samma skydd mot hat och hot och samma rättigheter som journalister och mediearbetare. Papperslösa och andra särskilt utsatta är de som kanske verkligen skulle behöva ett förstärkt skydd mot hot och hat.

Så tänker dock inte regeringen, som redan tidigare hade signalerat att den vill göra det straffbart att förolämpa offentliganställda, och till och med tillsatt en statlig utredning i frågan. Inte bara journalister utan även poliser, socialsekreterare och diverse tjänstemän ska tydligen upphöjas till särskilt samhällsviktiga aktörer i demokratins nya ranglista. Alla djur är förstås jämlika, men somliga är ändå lite jämlikare än andra.

Den som sig i leken ger får leken tåla

Sedan kan man gärna diskutera hur hat och hot ska definieras. Var går egentligen gränsen till en hård men legitim debatton? Och vem har rätt att avgöra det? Ibland får jag en känsla av att hat och hot lite för lättsamt plockas fram av de mest lättkränkta när argumenten tryter eller när en debatt av helt andra skäl börjar bli besvärlig. En del ömtåliga själar därute i tyckonomin borde kanske komma ihåg det gamla talesättet att den som sig i leken ger också får leken tåla. Det demokratiska samtalet har aldrig varit ett akademiskt seminarium.

I ett aktuellt upprop med rubriken ”Detta måste få ett slut – för demokratins framtid” i Dagens Nyheter heter det att ”När opinionsledare av olika slag ägnar sig åt att regelbundet angripa enskilda individer med syftet att ifrågasätta deras kompetens och yrkesmässiga integritet handlar det inte längre om sund kritisk granskning utan om rena personangrepp”. Här blir perspektivet något problematiskt. Man måste faktiskt få uttrycka känslor och det är faktiskt fullt legitimt att ifrågasätta makthavares kompetens, upprepade gånger till och med, utan att behöva anklagas för trollkonster.

Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö har en poäng när han konstaterar att det visserligen är tråkigt att bli missförstådd eller förolämpad, men att det stora hotet mot demokratin kanske kommer inifrån: ”När vad som borde vara en livaktig diskussion får ge vika för debattartiklar formulerade som trosbekännelser. Det är när de rimligaste idéerna stelnat till dogmer som alternativen framstår som mest lockande.”

Yttrandefriheten är inte endimensionell

Med det sagt så har nätets interaktiva och omodererade anonymitet förstås bidragit starkt till att skapa en grogrund för systematiska missbruk av det fria ordet. För detta har de stora techföretagen ett stort ansvar. Yttrandefriheten är ju aldrig endimensionell. Vad Elon Musk med flera tycks ha så svårt att ta in är att den enes frihet till att yttra sig hur som helst om i princip vad som helst ständigt måste vägas mot den andres frihet från att slippa utsättas för hat och hot.

Journalister, politiker och opinionsbildare är nu långtifrån ensamma om att vilja betraktas som särskilt viktiga att värna om. När allt fler reella eller inbillade hot mot demokratin poppar upp har det blivit högsta mode att diverse talföra grupper som har ordet i sin makt utnämner sig själva till demokratibärare, eller som det pompöst heter i ett nytt initiativ ”demokratins röstbärare”.

”Färre kommunikatörer underminerar demokratin”, läste jag i en debattartikel här i Dagens Arena i våras. Kommunikatörerna anser sig nämligen vara just demokratiarbetare som ser till att alla har tillgång till den information som behövs för att kunna vara goda medborgare. Dagens kommunikatör ”är en av de viktiga hörnpelarna för att tilliten till det offentliga ska vara fortsatt hög”, påstås det.

Här skulle man möjligen kunna invända ett par saker; för det första att det nog främst är det offentligas leveranser av välfärdstjänster som avgör tillitsfrågan, inte antalet kommunikatörer. Färre undersköterskor, lokalvårdare, renhållningsarbetare, förskolepedagoger, bibliotekarier eller andra av vardagens välfärdsarbetare borde därför vara ett större problem för demokratin.

För det andra att fungerande oberoende massmedier, framför allt lokala nyhetsmedier, förmodligen ändå är snäppet viktigare än antalet offentliga pressmeddelanden eller inlägg på sociala medier för att alla verkligen ska ha tillgång till den information som behövs för att kunna fungera som goda samhällsmedborgare. Kommunikatörer företräder givetvis i första hand sina offentliga arbetsgivare, inte medborgarna.

Bristande tillit som sundhetstecken

Tilläggas kan att yrkestiteln ”kommunikatör” dyker upp i det offentliga språket först vid mitten av 1960-talet när det starka samhället på allvar börjar expandera – alltså nästan 50 år efter demokratins genombrott i Sverige. Tydligen klarade sig demokratin alldeles utmärkt utan kommunikatörer under denna långa uppbyggnadsperiod.

Det ligger också något försåtligt i att göra tilliten till det offentliga synonym med tillit till det demokratiska samhället som helhet. En bristande tillit till offentliga myndigheter kan ju mycket väl vara ett sundhetstecken som tvärtom vitaliserar demokratin genom att öka människors engagemang, triggar dem att utkräva ansvar och förnya det politiska systemet med krav på reformer – eller i alla fall bättre leveranser.

Ett ytterligare exempel på sådana mer eller mindre självutnämnda demokratibärare hittar jag i en nationell satsning från Myndigheten för psykologiskt försvar. Där ska en ny ”plattform” skapas för samtal och forskning med ”demokratinära yrkesgrupper” i centrum. Min starka misstanke är att några av de aktuella demokratinära grupperna själva har varit intimt delaktiga i att beskriva sig som omistliga för folkstyret.

Medborgaren som blev ett särintresse

Under tiden har den alltmer bortglömda och marginaliserade medborgaren, väljaren, användaren – de alldeles vanliga människor som i tysthet bär upp samhället – slentrianmässigt börjat betraktas som ett särintresse. Som passiva konsumenter av välfärdstjänster, alternativt lojala mottagare av myndighetsinformation, förväntas de på sin höjd göra sin plikt vid valurnorna vart fjärde år. Kanske är det detta som i själva verket riskerar att bli ett demokratiproblem i sig – vid sidan av påverkansoperationer, hat och hot?

Det är i alla fall ett tydligt och mer än en aning skrämmande tecken i tiden att de demokratiprofessionella själva ytterst sällan ens tycks reflektera över att de faktiskt företräder en klassiskt elitistisk samhällssyn, med tydliga spår av gammalt traditionellt överhetsperspektiv rentav. När några anser sig vara lite mer jämlika än andra brukar det vara dags att vakna till.

Men problemet är vidare än så. Att demokratin är hotad på det ena eller andra sättet är idag ett så vanligt påstående att det slår lock för öronen. Det har också blivit närmast slentrian att måla ut något som man inte tycker om som hot mot demokratin. Därför är det en allt viktigare utmaning att lära sig att skilja på verkliga och diverse inbillade eller påhittade hotbilder.

Att skilja på verkliga och påhittade hot

I magasinet Konkret läser jag till exempel att dagstidningarnas betalväggar är ett demokratiproblem: ”Att intervjuer med politiker publiceras bakom låsta betalväggar, förefaller underminerande av demokratins grundläggande principer. Håller vi på att skapa ett samhälle där bara de som har råd att betala kan ta del av debatten?”

Det är givetvis rent nys. Gratis är gott, men dagstidningar har historiskt alltid varit betalda. Samtidigt har de varit omistliga för det demokratiska samtalet. Även arbetarrörelsens press försökte ta betalt för sig, så länge den fanns. Problemet idag är snarare att dagspressen kan ta alldeles för dåligt betalt för sin journalistik. Även här har techföretagen ett stort ansvar.

Ett annat exempel: public service sägs ofta ha en avgörande betydelse för demokratin, särskilt nu i en tid av desinformation, trollkonton och växande ifrågasättande av rättsstatens institutioner. Den nya public service-utredningen har därför anklagats för att undergräva Sveriges Televisions, Sveriges Radios och Utbildningsradions fria ställning – och därmed vår demokrati – när den vill strama åt företagens uppdrag.

Jag har suttit i styrelserna för såväl Sveriges Television som Sveriges Radio i många år och är en varm vän av ett starkt, oberoende public service. Men jag måste samtidigt erkänna att AB Radiotjänst, det första embryot till dagens public serviceföretag, faktiskt kom till först 1925 – fyra år efter demokratins definitiva genombrott i Sverige och långt efter att den politiska rösträtten blev en het stridsfråga. Public service är ett resultat av samhällets demokratisering, inte dess orsak och förutsättning.

Demokratin växer alltid underifrån

Demokratin har aldrig varit en nådegåva uppifrån, den har vuxit fram underifrån i det som på modern byråkratiska kallas civilsamhället – ofta under starkt motstånd från den bestående samhällsordningens företrädare. När kampen om folkstyret hårdnade kring det förra sekelskiftet fanns inga statsbidrag till folkrörelserna, som snarare betraktades som samhällsfaror. Public service hade inte uppfunnits, ens som en idé, och yttrandefriheten var ofta starkt begränsad eller villkorad.

Det som är viktigt att komma ihåg är därför att demokratins djupaste rötter då som nu inte finns hos myndigheter och samhällsorgan, hur välvilligt inställda de än kan tyckas idag. Och att larma om hot mot demokratin varje gång något politiskt beslut råkar gå den egna yrkesgruppens intressen emot riskerar att bli som att ropa på vargen. När vargen en gång verkligen dyker upp kanske ingen kommer att vilja tro på varningsropen.

En annan möjlighet är att vargen faktiskt redan är här, fastän få har sett eller känt igen honom eftersom vi så länge har haft fokus på de mest synliga och uppenbara hotbilder som målas upp av de demokratiprofessionella. Tendenser som tydligt pekar åt det hållet står bland annat att hitta i Peter Gustavsson nya bok ”Angreppet – Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati”. Gustavsson har nämligen sett ett illavarslande mönster – hur många små förändringar tillsammans försvagar demokratins ”rotsystem”.

Som exempel tar han upp slopade föreningsstöd, slakt på studieförbund och klåfingrig kulturpolitik. Men också minskad autonomi för universiteten, angiverilag och förslag om tillbakadragna medborgarskap. Kritiken kunde kanske ha varit skarpare i konturerna. Det förtar inte effekten. Först när pusselbitarna sätts samman framträder hela bilden av en regeringsmakt som högst aktivt tycks vilja försvaga bärande delar av den svenska demokratin.

Det postpolitiska tillståndet

Nu påstås det att detta skulle vara en konspirationsteori av dem som vill att vi bara ska se de små enskilda delarna, inte helheten. Att Sverige snabbt håller på att bli tystare bör vi helst tala tyst om. Allt sker ju dessutom i de allra bästa av avsikter, utan några som helst kopplingar till den starka internationella utvecklingen mot auktoritära styren och försvagad rättsstat. Endast Sverige svenska krusbär har.

Men, vilket är minst lika allvarligt, inte bara Tidöregeringen och bakom den SD har skuld till att en av världens starkaste demokratier är på väg att hamna på obestånd. Hela det politiska systemet har i grunden urholkats på sin djupare mening under de senaste decennierna. I det nya postpolitiska landskapet har ideologier bytts mot fokusgrupper och triangulering, idépolitik mot spinn och lobbyism. Resultatet: urvattnade och ofta utbytbara politiska budskap.

Idag är det viktigare för politiker att synas, hantera media och göra sig bra i tv än att uppnå konkreta resultat genom att lagstifta och fördela ekonomiska resurser – eller att hålla dialogen levande med sina väljare. Därför kunde avgörande beslut som Natomedlemskapet och avtalet om amerikanska militärbaser på svensk mark snabbt klubbas igenom utan folkomröstning eller ens någon omfattande debatt.

Parallellt har många allmänna mötesplatser och samlingslokaler privatiserats eller flyttat in på nätet. Torg har blivit kommersiella gallerior, kursgårdar har omvandlats till konferensanläggningar, Folkets Hus har slagit igen och på mindre orter återstår kanske bara biblioteket som samhällets sista öppna rum. Ansvaret för denna utveckling går inte enbart att lägga på SD eller skylla på en marknadsliberal Timbrohöger.

Några steg mot tystnaden

Lägg till den smygande osynliga förändring som hittills i stort sett har lyckas smita under radarn, nämligen de många små stegen mot ökad sekretess och hemlighetsmakeri under de senaste årtiondena. Journalistförbundet listade häromåret 53 exempel på lagändringar som har minskat pressfriheten och allmänhetens insyn i det offentliga bara under den förra mandatperioden, ofta med hänvisning till den enskildes integritet eller kampen mot terrorism och så kallad systemhotande brottslighet.

”Även om vissa av sekretessreglerna kan motiveras, inte minst när det gäller att skydda den enskildes integritet, finns ändå en fara i att lagstiftaren ’löser problem’ genom att förstärka hemlighetsmakeriet till nackdel för den grundläggande principen om öppenhet och offentlighet”, skriver Journalistförbundet.

Paradexemplet är kanske den nya lagen som gör ”utlandsspioneri” till ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott. Lagtexten är så pass luddigt formulerad att den lämnar stort utrymme för tolkningar av vad som ska betraktas som utlandsspioneri. Sådan oklarhet sprider förstås rädsla och osäkerhet omkring sig, särskilt på landets nyhetsredaktioner. Självcensuren har redan slagit till.  Till saken hör också att riksdagen klubbade igenom lagstiftningen i nästan total politisk enighet.

Inför demokratikonsekvensbeskrivningar!

Medan vi upprörs över trollfabriker och hat och hot som sprids inte minst på sociala medier kommer andra och minst lika allvarliga hot mot demokratin inifrån det politiska etablissemanget självt, från just dem som påstår sig vilja försvara och skydda demokratin mot troll och konspirationsteoretiker. Det vore alltså klädsamt om de någon gång också vågade lyfta blicken och rikta den mot sitt eget närmast vanemässiga självskadebeteende.

Till att börja med skulle de kunna göra verkstad av den enkla idén om att införa obligatoriska demokratikonsekvensbeskrivningar när stora förändringar som riskerar att drabba folkstyrets grunder begär plats på den politiska dagordningen.

Lars Ilshammar