Lycksökare är ett ord populistiska politiker använder om människor på flykt som försöker komma in i EU. Mohammad Ali Qasimi är en av dem. Han tog sig nyligen från Turkiet till Grekland men greps, misshandlades och tvingades tillbaka. Nu planerar han nästa försök. Det skriver Thord Eriksson.
Blåmärkena har bleknat men en arm är fortfarande svullen. Mohammad Ali Qasimi drar upp skjortärmen och visar. Vi träffas i Edirne i nordvästra Turkiet. Genom staden flyter floden Evros som lite längre söderut utgör gränsen till Grekland och EU. Det var där han tog sig över strax före jul.
En dag tidigare har Moderaternas migrationsminister Maria Malmer Stenergard och Henrik Vinge från Sverigedemokraterna hållit pressträff om hur människor på flykt ska avskräckas från att söka asyl i Sverige. Mohammad tror inte att det behövs kampanjer för att avskräcka någon från att ta sig hit. Han förklarar att många i hans situation redan vet att Sverige inte är bra, att folk som redan är här nu riskerar att bli av med sina permanenta uppehållstillstånd.
Mellan 2015 och 2018 var han i Lindesberg i Bergslagen. Han älskade sitt nya land och drömde om att bli polis men efter lång väntan kom till sist utvisningsbeslutet. Han tvingades tillbaka till Afghanistan ombord på ett deportationsflyg från Arlanda. Sommaren 2021, strax innan talibanerna tog makten, bröt han åter upp och gav sig iväg mot Europa. Han pratar bra svenska och har många vänner här men han vill inte hit, utan tänker sig i stället Tyskland, Schweiz eller kanske Frankrike, länder som i högre grad än Sverige ger afghanska medborgare skydd.
Vakten som tog fast honom såg ut som en vanlig 30-åring, men han hade en två meter lång trästav som han slog med så hårt att Mohammad fruktade att armar och ben skulle krossas.
Med sikte på något av dessa länder korsade han strax före jul floden Evros. På de smalaste ställena är det inte mer än trettio meter brett men det är strömt och många som försöker ta sig över kan inte simma. ”Om de trillar i vattnet så sugs de rakt ner”, som den grekiska rättsläkaren Pavlos Pavlidis beskrev det i ett starkt inslag i Studio Ett häromåret. För de som klarar sig väntar andra faror – de grekiska gränsvakternas brutalitet är väldokumenterad. Mohammad berättar ingående om misshandeln som han utsattes för när han blev infångad. Vakten som tog fast honom såg ut som en vanlig 30-åring, men han hade en två meter lång trästav som han slog med så hårt att Mohammad fruktade att armar och ben skulle krossas.
Han föstes sedan samman med andra som också försökt ta sig in i EU och fråntogs alla tillhörigheter, till och med sina skor. När han kände på vänsterarmen som han trodde var bruten fick han fler slag. Han förstod strax att huvudet böjt i underkastelse, blicken i marken och att inte röra sig alls var bästa sättet att slippa mer stryk.
I gruppen fanns en familj med två barn, runt fem och sju år gamla, som också blev visiterade. Och poliserna kände och tittade på kvinnans hela kropp. I avsmak över gränsvakternas agerande betonar Mohammad ordet ”hela”.
Alla tvingades sedan ner i båtar som sköts ut i vattnet och paddlades över till den turkiska sidan – en så kallad push back. Metoden, som strider mot FN:s flyktingkonvention, används på Medelhavet och längs EU:s yttre gräns mot öst och är något gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex konstaterats se milt på.
Till och med de som uppenbart riskerar förföljelse och politiska straff i Turkiet tvingas tillbaka över floden. Som den kurdiska poeten och PEN-medlemmen Meral Şimşek.
Sommaren 2021 tog hon sig över Evros på ungefär samma ställa som Mohammad och har senare berättat om upplevelsen. Hon och en annan kvinna blev slagna med gevärskolvar och utsatta för samma övergrepp som den afghanska mamman i Mohammads grupp: ”De undersökte till och med våra vaginor.” Meral Şimşek kastades i vattnet och var nära att drunkna men lyckades ändå ta sig tillbaka till andra sidan där turkisk militär väntade. Hon fängslades, bland annat anklagad för det påstådda brottet att ha skapat propaganda för terrorism – en allvarlig beskyllning i Turkiet. Senare har hon lyckats lämna landet och lever i dag i Berlin.
Om man inte har några problem i sitt land, om man inte har något hot mot sig, då tar man inte dessa risker, säger Mohammad.
Det är inte långsökt att likna Sveriges ansträngningar för att minska antalet asylsökande som beskrevs på M/SD-pressträffen häromveckan, vid icke-handgripliga push backs. Efteråt twittrade Maria Malmer Stenergards partivän, riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm, att ”det kommer bedömt få stor effekt”. Det är inte den tveksamma språkkänslan som gör den uppmärksammade tweeten intressant utan fortsättningen där Kärrholm påstår att en majoritet av alla asylsökande i Europa saknar asylskäl och att många är lycksökare.
All dödsfara, misshandel, förnedring och skräck som Mohammad och Meral Şimşek vittnar om, bara för att söka lyckan? Om man inte har några problem i sitt land, om man inte har något hot mot sig, då tar man inte dessa risker, säger Mohammad. Att som Kärrholm hävda att en majoritet av de asylsökande i Europa saknar skyddsskäl är dessutom direkt felaktigt, men något populistiska politiker med push back-agenda ändå gärna påstår. Deras vanföreställning utgår från beslut i första instans i EU-länderna, men när de asylsökande når slutet av sina processer är det långt fler än hälften som har visat sig behöva skydd, har Flyktinggruppernas riksråd (Farr) påpekat i ett pressmeddelande apropå M-riksdagsmannens tweet.
Efter drygt en månad i förvar under hot om att deporteras till Afghanistan identifierades Mohammad som skyddsbehövande av FN:s flyktingorgan UNHCR. För ett par veckor sedan släpptes han därför fri, men utsikten att något land ska ta emot honom som kvotflykting är så gott som obefintlig. Medan det globala mottagandet låg på drygt 60 000 personer 2021 och aldrig har nått högre än strax över 160 000 rekordåret 2016, väntar två miljoner människor likt Mohammad på att något land ska ta emot dem.
Han kommer inte sitta still och hoppas på ett under. Armen värker fortfarande men han planerar ett nytt försök att ta sig in i EU. Han förklarar att riskerna är större om han återvänder till Afghanistan än om han gör ett nytt försök att komma till EU. ”Om man blir misshandlad många gånger så går det över, men om man blir utvisad till Afghanistan går det aldrig över.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
