Arbetsmiljö De allra flesta har erfarenhet av att delta i medarbetarundersökningar på sin arbetsplats. Anna Grönvall reflekterar över detta allmänt spridda fenomen utifrån sin egen erfarenhet som konsult i branschen, och till sin hjälp använder hon den tyske 1900-tals fenomenologen Martin Heidegger.
Bakom mig på en skärmvägg lyser en Power Point-presentation upp den dunkla källarlokalen. Pyttesmå dammpartiklar dansar i ljusstrålen från den surrande projektorn. Genom fönstergluggarna i taket strilar det in ett grönt sken från en reklamskylt och kastar en skugga på rummets kala, kritvita väggar. Det är fortfarande mörkt ute. En svag fläkt av desinfektionsmedel blandat med doften av uppvärmd plast från projektorn når mina näsborrar. Luften känns fuktig och kylig. Enkla träbord och hopfällbara stolar möblerade som ett U upptar nästan hela golvets yta. Ungefär tjugo personer klädda i vitt och blått befinner sig i rummet. En efter en tar de för sig av det förbeställda frukostfikat från den rostfria vagnen som står parkerad intill dörröppningen. De som redan har hunnit sätta sig iakttar mig under tystnad medan de tuggar på sina ostfrallor och sippar kaffe ur rostbruna Ikeakoppar. Jag undrar vad de ser. Jag har sovit dåligt. Byxorna är nya och skaver. Jag uppfattar nervositet i magen, tomhet i huvudet, svidande bakom ögonlocken och en känsla av att jag egentligen vill vara någon helt annanstans. Men det är bara att bita ihop. Klockan på min datorskärm visar 08:13. Det har blivit hög tid att dra igång, så jag framkallar mitt försök-att-se-genuint-glad-ut-leende för publiken som skickar signalen att föreställningen nu ska börja. Det är ännu en arbetsdag och jag är ute på ett konsultuppdrag på en förlossningsavdelning där jag ska redogöra för resultatet från årets medarbetarundersökning inför en grupp barnmorskor och deras chef.
”Gomorron allesammans!” utbrister jag med klämkäck röst. ”Vad kul det är att få vara här med er idag och presentera resultatet från medarbetarundersökningen!” Jag ler stort. En ung kvinna i publiken ger ett svalt smil till svar. Jag sväljer och tittar upp på den första bilden på skärmväggen. Halva ytan är täckt av olika loggor från andra vårdaktörer som också köper våra tjänster. Några loggor tillhör även branschföreningar som vårt företag är anslutet till. Jag fortsätter: ”Som ni ser har vi nära samarbeten med flera vårdproducenter och alltså stor erfarenhet av just er verklighet. Och givetvis arbetar vi efter etiska riktlinjer framtagna av dessa expertorganisationer.” På bildens andra halva har jag klistrat in några kryddiga citat från företagets hemsida, vilka ska ge en antydan om de prestationer vi åstadkommer. Jag låter publiken ta in citaten under tystnad, att läsa dem högt skulle kännas för skrytsamt.
Jag blippar framåt i presentationen. På nästa bild har jag sammanfattat målet med denna träff. Jag läser upp det högt för publiken: ”Kort och gott ska jag alltså: Ett, presentera undersökningens metod och resultat. Två, uppmärksamma styrkor och utvecklingsområden. Och Tre, ge medarbetarna, alltså ni, möjlighet att diskutera resultatet. Hmm, några frågor på det?” Knäpptyst. Ingen reaktion. Det finns en påtaglig spänning i rummet och samtligas koncentration är riktad mot mig. ”Ja men då tycker jag att vi går vidare!” säger jag med glättig stämma. Jag trycker på pil ner på tangentbordet. Bilden jag nu har på skärmväggen handlar om syftet med själva undersökningen. ”Varför gör vi sådana här medarbetarundersökningar överhuvudtaget?” säger jag frågande. ”Jo, det är ju så att ni ärvarandras psykosociala arbetsmiljö. Och detta faktum påverkar så klart ert dagliga arbete och också dem ni arbetar för, alltså era patienter.” Jag gör en kort andaktspaus innan jag fortsätter med allvarlig ton: ”Alltså, vi vill, genom undersökningen, fånga er upplevelse av den psykosociala arbetsmiljön. Och resultatet, från undersökningen, vill vi använda som en gemensam referensram för att tillsammans med er skapa en framåtriktad utveckling.”
En äldre kvinna i vit sjukhusrock lutar sig fram över bordet och tittar intensivt på mig, som om hon visste något jag inte vet.
Någon skruvar på sig. En äldre kvinna i vit sjukhusrock lutar sig fram över bordet och tittar intensivt på mig, som om hon visste något jag inte vet. Jag värjer mig för hennes blick, sträcker fram handen mot tangentbordet och trycker fram nästa bild. På den finns några stödord och en bild som jag har hittat på internet av två leende sjuksköterskor mot en gul vägg. ”Det finns flera aspekter som vi bör ha i åtanke när vi tolkar resultatet från en medarbetarundersökning. En viktig sak är, att det är ’min sanning’ som undersöks”, säger jag samtidigt som jag gör citationstecken i luften. ”Detta betyder, att när en medarbetare besvarar enkäten är det den personens egen upplevelse av frågorna som betygsätts. Samma situation kan alltså uppfattas helt olika, där Kalle kanske sätter en fyra och Lisa en åtta. Då får vi ett sammanlagt genomsnittsvärde på sex. Andra saker som kan påverka hur medarbetarna svarar är enskilda händelser som exempelvis omorganisationer, chefsbyte och dagsform. Och vi får inte glömma att vi också måste sätta resultatet i ett större sammanhang. Hur relaterar det till patientnöjdhet, kvalitet, ekonomi, planering och andra verksamhetsmått?”
Publikens respons är fortfarande ljum och svårtolkad. Inget intresse återspeglas i deras ansiktsuttryck. Jag undrar vad de tänker. Jag vill komma fram till resultatet. Då kan jag träda undan och låta deras egna svar reflektera tillbaka på dem själva. Jag harklar mig och bläddrar snabbt vidare. Nästa bild visar rutor och pilar som ska illustrera vår undersökningsmodell. ”Den här figuren visar hur vi har närmat oss sjukhuset som helhet inför genomförandet av undersökningen. Vi tänker oss att det finns en ansvarsspridning inom organisationen, där vissa frågor kanske arbetas med och förändras på en individuell- eller gruppnivå, och andra saker på ledningsnivå. Och detta är ju såklart en viktig aspekt att komma ihåg inför förbättringsarbetet i syfte att kunna säkerställa att vi åstadkommer tydliga framsteg.”
En mobiltelefon vibrerar bland publiken och ägaren lämnar rummet för att ta samtalet. Jag märker att jag blir störd. Det har passerat sju minuter sedan jag sist kollade klockan på datorskärmen. Tiden sniglar sig fram. Jag sneglar lite åt chefens håll. Hon sitter rakt till vänster om mig och jag har hittills inte lagt märke till henne särskilt mycket. Hennes ansikte är sammanbitet och hon tittar på ett tomt papper på bordet framför sig. Jag har haft ett samtal med henne över telefon och har därför kunnat få varningsflaggor i förväg. Hon har ganska nyligen blivit uppgraderad till chef, och enligt henne själv blir hon motarbetad av sina tidigare kollegor. Eftersom resultatet för denna arbetsgrupp var ganska negativt, har hon tillkallat företaget som jag representerar för att gå igenom frågorna och tillsammans försöka skapa dialog kring problemen. Men just nu känner jag mig inte alls kapabel att fungera som ett dialogverktyg. Det slår mig att jag inte har någon aning om hur dessa människors verklighet ser ut. Det jag har att komma med är siffror och diagram. ”Vi går vidare”, säger jag för att avbryta mina egna tankar. ”Tabellen som ni ser på den här bilden visar svarsfrekvensen, alltså hur många som har fyllt i enkäten. Ett högt deltagande visar på engagemang hos medarbetarna, medan ett lågt kan peka på att det finns dolda problem inom organisationen. Som ni kan se har ni ett högt deltagande, vilket är mycket positivt.”
Det känns som att jag repeterar invanda fraser. Åter igen vrider jag på huvudet och ser ut över rummet. Jag vågar inte titta någon direkt i ögonen. Jag hör hur någon drar en djup suck. Tur att det äntligen har blivit dags att presentera resultatet. Det brukar rycka upp något. Jag går fram till den upplysta skärmväggen och pekar med hela armen. ”På den här bilden ser ni en siffertabell med en färgskala som går från grönt till gult till rött. Den används när vi ska tolka de värden som kommer fram i resultatet. Färgerna ska förtydliga vilka styrkor som finns, men även potentiella utvecklingsområden. ”Jag bläddrar fram nästa bild, som visar det första av många diagram som ska följa. ”Detta översiktsdiagram visar hur er avdelnings resultat förhåller sig till det samlade resultatet för hela sjukhuset. Som ni kan se har ni ett sämre resultat på tre av fyra frågeområden. Vi behöver inte gå djupare in på detta just nu, utan jag har tänkt att ni efter resultatgenomgången ska få surra lite med era bordsgrannar om det som har kommit fram under presentationen.”
Bild efter bild med diagram, som visar hur medarbetarna har svarat ur alla möjliga vinklar, avlöser sedan varandra medan luften i rummet blir kvavare och kvavare. När jag så till slut har demonstrerat samtliga diagram, tittar jag ut över publiken med utsträckta armar och säger: ”Ja, nu har jag gått igenom allt det jag hade tänkt visa. Jag undrar vad ni tänker om allt detta? Prata med dem ni sitter bredvid, så bryter jag om cirka fem minuter för en gemensam diskussion.” Äntligen en paus från rampljuset. Jag ställer mig åt sidan och tittar ut genom fönstergluggarna i taket. Det börjar ljusna ute. Det verkar bli en grå dag. Några i publiken gör som jag har uppmanat och börjar konversera med lågmälda röster och viskningar. En går ut ur rummet. Resten sitter tysta under våra fem diskussionsminuter. Jag bryter innan fem minuter har gått. ”Så, är det någon som önskar säga något om resultatet?” En lång tystnad. Publikdeltagarna tittar på varandra. Den äldre kvinnan i vit rock tar på sig uppgiften. Hon tittar växelvis på mig och sin chef medan hon talar: ”En del av det som du, Anna, har visat oss här idag bekräftar den bild vi redan har och länge har haft. Andra saker som har kommit upp är mer oklara. Personligen tycker jag att det var svårt att fylla i enkäten, eftersom frågorna kan tolkas på så olika sätt, och hur jag svarar är så beroende av vilken situation det handlar om. Därför vet jag inte riktigt hur jag ska greppa allt detta. Det jag, och vi, vet med säkerhet, är att vi har problem på vår avdelning och att vi år efter år fyller i enkäten utan att någon förändring sker. Så frågan är väl snarare vad som krävs för att saker och ting ska bli bättre. Många av de problem vi upplever kommer ur en resursbrist på flera områden, men sjukhusledningen vill inte lyssna på oss. Och du Lena, fungerar inte som den röst uppåt vi behöver.” Flera i publiken nickar instämmande. Chefen tittar ner i bordet. En plågsam tystnad sveper in. Stämningen är nu maximalt obekväm. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga och kan knappt andas. ”Okej”, hasplar jag till slut ur mig nästan ljudlöst. ”Om det inte är någon mer som vill säga något, föreslår jag att vi bryter här. Då får jag tacka så mycket för mig. Hör gärna av er om ni skulle ha frågor eller tankar som kommer upp i efterhand.”
Publiken droppar av en efter en. Till slut är det bara jag och chefen kvar. Hon verkar spänd och ursäktar sig med att hon måste springa iväg på ett annat möte. Sedan går hon tvärt. Jag plockar ihop mina saker och lämnar rummet med en blandad känsla av obehag och lättnad. Obehag för att det kändes som ett uselt möte, lättnad för att det är över. Jag vandrar genom sjukhusets kulvertar och kommer sedan ut i friska luften och tar några djupa andetag.
MEDARBETARUNDERSÖKNINGENS FORM
Innan jag påbörjar en reflektion över berättelsen, som du just har läst, vill jag förtydliga vad som avses med begreppet medarbetarundersökning i denna text.
Flera benämningar figurerar idag, vilka mer eller mindre beskriver samma idé och form för en viss typ av undersökning. En vanlig benämning är just medarbetarundersökning, där synonymer bland annat är motiverad-medarbetar-index, personalenkät och intern attitydundersökning. Medarbetarundersökningar började användas på allvar i Sverige under 1990-talet och utförs idag i de flesta större organisationer i majoriteten av västländer. Uppskattningsvis deltar fler än en miljon människor regelbundet i denna typ av undersökning i Sverige.På den inhemska marknaden finns också en stor tillgång på nationella och internationella företag som möter efterfrågan på medarbetarundersökningar. Exakt hur stor branschomsättningen är saknas det enligt Statistiska centralbyrån officiell statistik för. Men, alltefter uppgifter från en kritiskt granskande artikelserie i Svenska Dagbladet, upphandlas det medarbetarundersökningar och tillhörande konsulttjänster till en total kostnad av cirka 500 miljoner kronor per år varav den offentliga sektorn står för cirka 150 miljoner.
Medarbetarundersökningar kan ha olika syften och fokusområden, men en gemensam faktor är önskan att klargöra psykosociala aspekter av arbetsmiljön inom en organisation.Genomförandet av en medarbetarundersökning följer oftast ett antal logiska steg: förberedelsearbete, enkätifyllande, databearbetning, framtagning av rapporter, presentation av resultatet, förändringsarbete samt en ny undersökning kommande år. Enkäten, som skickas till samtliga medarbetare på en arbetsplats, innehåller vanligtvis frågor formulerade som påståenden av slaget ’Jag har förtroende för organisationens ledning’ och besvaras på en Likert-skala från mycket positiv till mycket negativ. En medarbetarundersökning är nästan alltid en attitydundersökning, där upplevelser och känslor mäts. Detta i kontrast till en faktaundersökning, vilken mäter mer formella eller konkreta aspekter av vad någon kan eller har gjort.
MEDARBETARUNDERSÖKNINGENS UTBREDNING OCH URSPRUNG
Utifrån denna precisering av medarbetarundersökningen, vill jag följande delge bakgrunden till dess blomstring i vår tid samt hur fröet till den såddes för över hundra år sedan.
New Public Management
Utbredandet av medarbetarundersökningar är en logisk konsekvens av en rad specifika idéströmningar och skeenden, vilka har inverkat på samhällsutvecklingen i Sverige under lång tid. En väsentlig förändring har varit införandet av nya reformer i offentlig sektor inom ramen för vad som brukar kallas New Public Management (NPM). Följande summeras tre karaktäristika av NPM, som har varit särskilt avgörande för medarbetarundersökningens expansion.
Centralt för NPM är bland annat ett synsätt som förordar att den offentliga sektorns verksamheter ska styras och utvärderas med hjälp av tydliga och explicit mätbara standards. Förespråkarna för vidare utvärderingar (granskningar, evalueringar, bedömningar, uppföljningar, kvalitetssäkringar etc.) av offentlig sektor lägger fokus på de möjligheter som erbjuds, med argumentationen att utvärderandet stödjer ledarskap, underlättar styrning och utvecklar verksamheter. Kritikerna däremot, problematiserar utvärderandets underliggande logik, hur metoderna och måtten används samt vilka bieffekter ett överdrivet mätande kan orsaka. Parallellt med ett allt mer omfattande utvärderande av offentlig sektor har det observerats en ökning av administrativt arbete, som inom exempelvis vården främst har tagit sig uttryck i olika former av dokumentation och redovisning. Här betonas att en del av ökningen verkar ske utan egentligt ändamål, vilket kräver obefogade resurser och riskerar att tränga ut kärnverksamheter och professionskunskap. I denna debatt hörs även ett mer grundläggande och kulturkritiskt perspektiv, som menar att vi idag lever i ett granskningssamhälle, grundat på en utvärderingskultur och underbyggt av en mätningsindustri. Här framhålls att vår tids västerländska samhälle utmärks av storslagna anspråk och inbillade föreställningsvärldar, där den rådande utvärderingsvurmen endast utgör ett i raden av otaliga fantasiprojekt tomma på egentlig mening och substans. Gällande medarbetarundersökningar, så har det stora intresset för utvärderingar av offentliga verksamheter sannolikt haft betydelse för legitimerandet av medarbetarundersökningen som metod. Detta eftersom den bygger på mätbar, kvantitativ data och i sig utgör en form av standardiserad utvärdering. En medarbetarundersökning inrymmer även vissa element av administrativt arbete, på så sätt att den fungerar som ett regelbundet dokumenterande av den psykosociala arbetsmiljön, vars utfall sedan redovisas löpande på olika håll inom organisationen.
Det finns en lång tradition i Sverige av att introducera nya arbetsorganisatoriska utvecklingsprogram. Ett modernt uttryck för detta, är att det inom ramen för NPM har införts olika rationaliseringskonceptpå bred front inom offentlig sektor. Vanligt förekommande idag är exempelvis Lean som har sitt ursprung i Toyotas produktionsprocess för fordonstillverkning. Konceptets praktiska utformning utgörs av en managementmodell, vilken genom en översättningsprocess sedan tillämpas på en rad olika verksamheter, såsom exempelvis vården. Modellen syftar till att förstå processer, analysera problem, standardisera metoder, effektivisera arbetssätt, förebygga misstag, arbeta systematiskt samt sträva efter ständiga förbättringar. Införandet av olika rationaliseringskoncept har i viss utsträckning ersatt traditionellt språkbruk och fackterminologi med managementbegrepp från näringslivet. Dessutom har introducerandet av generaliserade modeller för processorienterade arbetssätt till viss del minskat det inflytande och kreativa handlingsutrymme som tidigare förknippats med olika professioner. Förekomsten av olika rationaliseringskoncept inom offentlig sektor har troligtvis bidragit till att erkänna medarbetarundersökningens existens. Mest tydligt blir detta då medarbetarundersökningen, i likhet med ett rationaliseringskoncept, utgör en schematisk och processinriktad modell som bygger på nyckelbegrepp och abstraherade jämförelser. Utöver detta syftar både medarbetarundersökningen och rationaliseringskonceptet till att förändra hur en verksamhet fungerar. Möjligheten till förändring uppstår till viss del genom de underlag som en modell kontinuerligt producerar. I underlagen har problemanalyser lösgjorts från mänskliga och situationsbetingade kontexter och istället generaliserats och förenklats, där beslut om verksamheten flyttats högre upp i organisationen och tas av ledningsgrupper och andra inflytelserika aktörer.
Ytterligare en effekt av NPM är en utveckling mot ökad marknadisering, vilket omvandlar offentliga verksamheter till marknadsplatser med en köp-och-säljlogik, präglade av producent-och-konsument-förhållanden. Denna förvandling, menar en del, liknar en tyst revolution och har omformat den offentliga sektorn i sin grund, vilket har lett till att flertalet logiska konflikter har uppstått. Ett sjukhus, exempelvis, utgör i själva verket ett komplext helhetssystem bestående av olika samverkande delar med en samlad målbild. Detta står i motsats till marknadsplatser, vilka karaktäriseras av konkurrerande aktörer som är oberoende av varandra och styrs av egna intressen. Den allt mer omfattande marknadiseringen har av allt att döma gynnat medarbetarundersökningens spridning och etablering. Detta genom att styrande inom offentliga verksamheter allt oftare vänder sig till näringslivet för att upphandla lösningar på interna organisationsproblem. Resultatet har blivit ett ökat utbud och en ökad efterfrågan på denna kategori av tjänster. Till detta, ett normaliserande av att privata aktörer tränger djupare in i den offentliga sektorns kärna.
Facklig strid och arbetsmiljörätt
Spridningen av medarbetarundersökningar i modern tid kan till stor del sägas härröra från NPM och dess verkningar. Men självaste ursprunget till medarbetarundersökningen ligger långt tillbaka i tiden och kan spåras till det fackliga arbete som har bedrivits under mer än ett sekel i syfte att förbättra miljön på olika arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetsmiljöproblem och deras lösningar har antagit nya skepnader under årens lopp. Mellan 1880-1930 står arbetsskyddet i fokus. Då befann sig Sverige i en industriell era och det främsta arbetsmiljöproblemet var olyckor och dödsfall. Intresset hos den fackliga organiseringen och arbetsmiljöregleringen kom därför att inrikta sig på arbetsskydd och att eliminera farliga och direkt livshotande faktorer från arbetsplatserna. Under perioden 1930-1970 var det arbetsmiljönsom stod i centrum. Orsaker till arbetsmiljöproblem var då ofta brister i den fysiska miljön, vilket resulterade i yrkessjukdomar. Från den fackliga rörelsen kom krav på medbestämmande och inflytande på arbetsplatser, då bland annat raster, skyddsombud, minimiålder och semester infördes. Dessutom befann sig Sverige under efterkrigstiden i en övergång från ett produktionssamhälle till ett tjänstesamhälle uppbyggt kring komplexa organisationsstrukturer, vilket bidrog till att arbetsmiljöproblemens karaktär komplicerades ytterligare. De följande årtiondena från 1970 till idag kan beskrivas som en tid där arbetslivetsom ett självförverkligandeprojekt tar form, där arbetet ska kännetecknas av motivation, arbetsglädje och socialt innehåll. Under denna period är det främst psykosociala problem såsom stress, utbrändhet och sociala konflikter som karaktäriserar arbetsplatserna. Den fackliga och arbetsmiljörättsliga reaktionen på detta har blivit att fokusera på förebyggande strategier och ett mer metodiskt arbetsmiljöarbete. Idag styrs arbetsmiljöarbete av Arbetsmiljöverket och regleras inom ramen för Arbetsmiljölagen, vilken ställer krav på arbetsgivare att arbeta systematiskt med att förbättra arbetsmiljön. Systematiskt arbetsmiljöarbete definieras av en kontinuerlig process med återkommande centrala aktiviteter: undersökning av verksamheten, bedömning av de risker som synliggjorts vid undersökningen, åtgärder för att minska riskerna samt kontroll av att åtgärderna faktiskt har bidragit till en bättre arbetsmiljö. Medarbetarundersökningar utgör ett exempel på hur systematiskt arbetsmiljöarbete bedrivs idag.
Denna bakgrundsbeskrivning har syftat till att summera viktiga källor till medarbetarundersökningens upprinnelse och utsträckning i vår tid. I samhällsdiskussionen om såväl medarbetarundersökningar som arbetslivets organisering i stort, saknas det idag ett existentiellt perspektiv. Bristen på en existentiell analys blir särskilt problematisk när det handlar om just medarbetarundersökningar, vilkas syfte är att utreda psykosocial arbetsmiljö i mellanmänskliga yrkeskontexter. Med denna text hoppas jag därför kunna bidra med ett existentiellt exempel baserat på den egenupplevda händelsen från mötesrummet på förlossningsavdelningen. Men innan jag tillsammans med Heidegger går djupare in på denna händelse, vill jag kort nämna något om skälen till att vilja studera den egna erfarenheten.
VÄRDET AV ATT STUDERA ERFARENHETEN
Varför studera den egna erfarenheten? Vilken kunskap kan den skänka mig själv och andra? Vad kan den säga om det individuella och det generella? Hur kan den belysa existensen och livet självt?
Inom fenomenologin studeras fenomenet erfarenhet och hur människan varseblir en meningsfull verklighet. Såväl den direkta erfarenheten av en sinnligt mottagen omvärld studeras, men även hur saker, andra människor, idéer och livsbetingelser ger form åt denna direkta erfarenhet. Fenomenologin är också det som ramar in och möjliggör för alla andra former av undersökande. Som metod eftersträvar den att uttrycka den grundläggande sammansättning som den mänskliga existensen inrymmer. Emellertid söker fenomenologin inte göra anspråk på någon slutgiltig sanning med stort S. Målet är snarare att lära sig se bättre genom att kunna urskilja de inneboende strukturerna i erfarenhetsvärlden. När jag studerar min egen erfarenhet tar jag utgångspunkt i ett förstapersonsperspektiv. Då förblir jag inte enbart det subjekt som utforskar, utan utgör även objektet som ska utforskas. Eftersom jag i denna text börjar i en egenupplevd erfarenhet, är det lämpligt att här anta ett fenomenologiskt förhållningssätt.
I det fenomenologiska undersökandet av mänskliga erfarenheter får vi även syn på det som brukar kallas för praktisk kunskap. Oftast talar vi om praktisk kunskap i samband med arbetslivet, men denna kunskapsform präglar alla aspekter av ett mänskligt liv och kan definieras och utforskas på olika sätt. Utgångspunkten är att människan, genom den egna erfarenheten och levda kroppen, har införlivat ett praktiskt kunnande som hon använder sig av utan att reflektera kring. Trots denna omedvetenhet har alltså människan alltid en slags horisont av förförståelse, vilken hon tar med sig in i olika situationer och som träder fram och visar sig i det hon gör. Eftersom människan ständigt interagerar med omvärlden, är erfarenheten dessutom alltid redan inramad i en handlingssituation. Den praktiska kunskap hon för närvarande besitter kommer därför att prägla hennes omdömesförmåga och avgöra hur hon väljer att agera i situationer hon möter. På så sätt väcker studiet av mänskliga erfarenheter oundvikligen etiska frågeställningar till liv.
Läsaren kanske därför undrar om detta ska tolkas som att jag ensidigt menar att medarbetarundersökningar är av ondo. Riktigt så är det inte.
Som utgångspunkt för denna text har jag valt en händelse som påminner om ett dilemma, det vill säga en situation som är öppen för flera olika sätt att agera, men där utkomsten oavsett handling är tvivelaktig. Läsaren kanske därför undrar om detta ska tolkas som att jag ensidigt menar att medarbetarundersökningar är av ondo. Riktigt så är det inte. I praktiken har medarbetarundersökningar olika utfall och många gånger genererar dessa i någonting positivt. Men till sin form är medarbetarundersökningen tämligen generisk, så genom att studera ett exempel där det inte blev bra väcks frågor kring denna modells generella applicerbarhet som ett redskap i arbetet med psykosocial arbetsmiljö. Utöver detta skäl, är det först när vi står inför svåra dilemmasituationer som den praktiska kunskapen tydliggörs och ställs på prov, vilket är en förutsättning för att kunna uppmärksamma något nytt och vilja påbörja ett utforskande.
VAD SKULLE HEIDEGGER HA TÄNKT?
Under denna rubrik har det nu blivits dags att bjuda in fenomenologen Martin Heidegger för att tillsammans reflektera kring det som skildrades i den inledande berättelsen. Som beskrevs i avsnittet innan kan fenomenologin och andra teoretiska perspektiv på praktisk kunskap belysa såväl etiska som existentiella aspekter av det mänskliga livet. Den problematik, som händelserna i mötesrummet på förlossningsavdelningen vittnar om, menar jag är av existentiell art. Denna texts väsentliga bidrag är således att belysa denna till synes triviala situation ur ett existensfilosofiskt perspektiv. Heidegger har lyckats med uppgiften att tillföra en existentiell dimension till fenomenologin, vilket har gjort att hans begrepp och tankegångar har varit mycket värdefulla för den undersökning som presenteras här.
Vad innebär det att begrunda sig själv ur ett existentiellt perspektiv? Heidegger menar att det sätt som vi människor är i världen, hur vi tillägnar oss den samt bidrar till dess mening framträder i och genom de grundläggande kategoriska strukturerna av tillvaron: befintlighet, förståelse och tal. Dessa tre kategorier är intimt sammanflätade med varandra. Men här kommer jag främst att närma mig kategorin tal och dess form i sitt oegentliga modus, prat samt dess form i sitt egentliga modus, förtegenhet. Därtill kommer ävenkategorin befintlighet och dess aspekt stämning att inkluderas. Texten är disponerad så att Heideggers tankegångar vävs samman med den inledande berättelsen och mina egna reflektioner.
Tal
Heidegger beskriver tal som ett ursprungligt fenomen som ”existentialt [är] likaursprungligt med befintlighet och förståelse” och en ”artikulation av förståeligheten”. Med andra ord, människan försöker nå insikt (förståelse) om existensen (befintlighet) och hon kommunicerar (tal) sin förståelse av den inom ramen för den egna tillvaron, vilken är den plats där en meningsfull värld uppstår. Gällande tillvaron skriver Heidegger: ”Tillvaron bär redan från början med sig sitt där: i avsaknad av detta finns den inte bara faktiskt inte till, utan är överhuvudtaget inte ett varande med detta väsen.” Med andra ord existerar ingen tillvaro utan ett tidsligt och geografiskt situerat där, och människan utgör detta där i form av ett ”lumen naturale”, eller ”ljusningen”, mot omvärlden. Här gör Heidegger läsaren uppmärksam på att begreppet tillvaro ska läsas som det faktum att vi alltid är rumsligt placerade, något som den svenska översättningen tillvaro inte fullt ut kan återge. Därför supplementeras tillvaro med därvaro, som alltså ska förstås synonymt.
De av Heidegger bestämda begreppen ovan fångar begynnelsepunkten för reflektion kring vad som hände i mötesrummet. Här utgör befintlighet min och de andras reella existens och därvaro vår fysiska närvaro på just denna plats. Våra ömsesidiga försök att begripa det som sker utgörs av förståelse och hur vi kommunicerar denna av tal. Tillsammans utgör vår sammanstrålande tillvaro en meningsfull situation. Jag ställer mig frågan: Vad har det för betydelse att jag befinner mig på just en förlossningsavdelning? En plats där människor möter livets början men också död, stryker svettiga pannor och byter blodiga lakan, lyssnar till skrik och bevittnar oerhörd smärta, delar glädje och dras in i sorg. Där och då förstod jag nog inte riktigt vilken värld jag hade klivit in i. För mig som utomstående konsult var alla världar i stort sett likadana, oavsett om det handlade om en PR-byrå, en kommun i Norrland, en friskola eller som här, en förlossningsavdelning. Men när jag nu befinner mig i mötesrummet börjar denna generaliserade föreställning att darra. Till en början min uppfattning av det som försiggår ganska oklar. Mina intryck baseras främst på spridda iakttagelser av platsen i sig, där jag noterar lyset från reklamskylten som strilar in genom fönstergluggarna, den surrande projektorn, de kala väggarna, doften av desinfektionsmedel, den kalla luften och de anspråkslösa möblerna. Men så snart jag kommer i kontakt med de andra människorna i rummet klarnar omgivningen. Berättelsen skildrar hur jag växlar fokus när jag uppfattar deras avvaktande distans, reserverade ansiktsuttryck och granskande blickar skymda bakom kaffekoppar. Jag blir istället medveten om mig själv och hur jag känner inför att befinna mig på denna plats. Plötsligt står jag med ett konstlat leende, på vad jag upplever som en scen inför en publik, och föreställningen just ska börja. Vi har alla en föraning om det som ska ske men som ännu inte har skett. Fastän ingen ännu har yttrat ett ord är alla i rummet redan tilltalade.
Upptäckandet av omvärlden genom stämningen
Heideggers uttryck att människan utgör en ljusning klarnar ytterligare i sällskap med hans tankegångar om stämning. Han skriver: ”Det som vi ontologiskt indikerar med termen befintlighet är ontiskt det mest bekanta och vardagliga, stämningen, stämdvaron.” Med andra ord måste vi ontologiskt principiellt ”överlåta det primära upptäckandet av världen till den »blotta stämningen»”. Här lyfter Heidegger fram något avgörande, nämligen att den mänskliga tillvaron, denna ljusning mot en omvärld, alltid redan är stämd och först och främst erfars genom stämningen. Detta gör att utforskandet av världen runtomkring måste ta sin början i det stämningsläge, de otaliga nyanser av ljus och mörker, som en människa finner sig i. Vidare skriver Heidegger att stämningarna ”gäller som flyktiga upplevelser vilka »färgar» »själstillståndet» i dess helhet” och att vi aldrig blir ”herre över stämningen på ett stämningslöst sätt, utan alltid utifrån en motstämning.” Med andra ord blir människan aldrig stämningsfri, utan stämningar övergår istället i varandra.
Heideggers tankegångar om stämning belyser hur jag känner inför den omvärld jag kommer i kontakt med i mötesrummet. Redan innan jag har påbörjat presentationen blir jag medveten om en rad kroppsliga sensationer såsom svidande ögonlock, skavande byxor och tomhet i huvudet. Ungefär samtidigt upptäcker jag att det finns en spänning i rummet som är tung och frän, vilket påverkar mig ytterligare. Jag känner mig obekväm och vill helst gå därifrån. Sammantaget kan mitt stämningsläge inför den omvärld jag påträffar beskrivas som högst olustigt. Men trots att jag förstår att något med situationen är fel, står jag kvar. Jag tvingar mig själv att bita ihop, utrycker hur roligt det är att vara där och drar igång den presentation jag har förberett. Med andra ord, jag forcerar mig själv att framföra ett förfalskat skådespel, där publiken förvandlas från förväntansfulla åhörare till en hotfull massa. För att kunna ta mig igenom presentationen behöver jag gång på gång värja mig för publikens blickar. Den obehagliga stämningens intensitet varierar sedan något men eskalerar och når klimax mot slutet, när medarbetaren talar ut, chefen tittar ner i bordet och jag står handfallen och knappt kan andas. Dagen innan presentationen var jag sporrad inför mötet och befann mig i ett ganska positivt, uppladdat stämningstillstånd. När presentationen sedermera är över och jag vandrar genom sjukhusets kulvertar ut i friska luften, släpper det plågande obehaget sitt grepp om mig och övergår istället i ett en något mer upplättad, befriande stämning.
Kastadheten
Heidegger visar hur stämningens flyktiga tillstånd utgår från kastadheten, alltså att upplåtenheten inför världen har sitt ursprung i att varat kastar sitt där. Detta innebär existentialt att stämningen uppenbarar ”hur det är fatt med en” och att tillvaron kan ”befinna sig så eller så”. Stämningen ger sig alltså inte till känna genom ett distanserat ”betraktande av kastadheten, utan som till- och bortvändning” i relation till tillvaron.
Heideggers beskrivning av kastadhet fångar hur jag har råkat hamna på denna plats. Jag har ingen personlig koppling till förlossningsavdelningen, utan jag befinner mig där i rollen som utomstående konsult, en främling. På ett uppdrag som någon annan kollega lika gärna hade kunnat utföra. Jag hade dagarna innan förberett mig väl i syfte att säkra ett visst utfall. Nämligen, att mötet skulle avverkas smärtfritt, där jag i professionell anda skulle hålla min presentation, som skulle emottas med intresse och engagemang. Men scenariot kom att utspelas tämligen annorlunda mot hur jag hade föreställt mig det. Jag slungades istället in i ett olustigt tillstånd, som jag inte visste hur jag skulle hantera. Heidegger ger mig här en fingervisning hur jag kan omdefiniera denna händelse utifrån tankegångarna om kastadhet. Om stämningen formas av den situation jag befinner mig i samt att stämningen erfars genom att jag närmar mig eller fjärmar mig från den, tolkar jag detta som att det i själva stämningen ligger ett existentiellt moment, ett vägval. Vad jag väljer får sedan en avgörande betydelse för hur situationen utvecklar sig. Den dåliga stämningen i mötesrummet talade sitt tydliga språk och kommunicerade att jag borde göra något. Jag skulle bemöta denna stämning, hantera den och kanske försöka förändra den. Men jag valde istället att kväva stämningen, låtsas som ingenting och köra på med det upplägg jag hade förberett. På så sätt undflydde jag den handling som stämningen krävde av mig.
Pratet
Heidegger tecknar också talets form i sitt oegentliga modus, prat, vilket syftar på den hemfallande och alldagliga formen av tal. I pratet går tillvaron upp i ”vardaglighetens »subjekt», mannet” och får på så sätt ett slags allmänt och genomsnittligt förhållningssätt till världen. Denna ”massmänniska” surfar oreflekterat runt i den ”grundlösa sagdheten” och kan gå i god för saker och klamra sig fast vid yttranden utan att själv ha behövt konfrontera eller förstå det som omnämns på något djupare plan. Det som händer, skriver Heidegger, när talet övergår i prat är att: ”Sagdheten, »diktum», yttrandet, ersätter…talets och förståelsens äkthet och saklighet. Och eftersom talandet har förlorat eller aldrig vunnit den primära vararelationen till det omtalade varande, meddelar det sig inte i form av ett ursprungligt tillägnande av detta varande, utan genom vidareförande och eftersägande.”
I linje med Heideggers diskussion om pratet skildras i berättelsen hur jag under presentationen upplever att jag repeterar memorerade fraser och bläddrar fram i bildspelet med en ängslan över att ”bli avslöjad”. När jag stod inför publiken, blev det uppenbart för mig att jag inte visste någonting om dessa människors dagliga verklighet på förlossningsavdelningen. Strax därpå klarnade den skrämmande insikten att jag förväntades berätta något om dem, för dem. Visserligen kanske det inte var nödvändigt att jag skulle ha erfarenheter från deras arbetsvardag för att kunna bidra med något. Kanske det just är när en människa har andra erfarenheter och perspektiv som det faktiskt är möjligt att öppna upp för något nytt? Skillnaden blir då om konsulten kommer in med syftet att assistera medarbetarna i att bli tydliga i sin praxis, där de själva sätter upp mål och metoder för sin verksamhet. Eller, om konsulten istället kommer in ”ovanifrån” med färdiga begrepp och metoder, som medarbetarna förväntas omfamna och tillämpa. Det fanns andra konsulter på företaget som arbetade med att lansera Lean inom olika organisationer, där tankegångar hämtade från NPM definierade mål och metoder. I mitt fall handlade uppgiften främst om att presentera och analysera medarbetarnas upplevelser av den psykosociala arbetsmiljön, omvandlade till numerisk information. Därtill, att försöka generera en dialog om det som hade framkommit i undersökningen. Det var tydligt att det fanns problem på arbetsplatsen, vilka delvis framträdde i resultatet men även pockade på uppmärksamheten under själva mötet. Likväl, som jag har varit inne på tidigare, stängde jag ner alla kanaler och valde att driva igenom den presentation jag hade planerat och övat in, istället för att fenomenologiskt öppna upp och utforska konflikten som genomsyrade rummet.
Helt klart saknade jag en djupare förståelse för det jag talade om. Trots detta kunde jag, framburen och skyddad av företagets etablerade modell och nyckelbegrepp framtagna av så kallade experter, gå i god för sådant som jag egentligen inte riktigt begrep.
Det går likaså att betrakta själva arbetet som mynnade ut i presentationen, likt en process där jag blev en annan person och gick in i en föreställningsvärld som inte var min. För även då det fanns en viss frihet i utformandet av presentationen i sig, krävde uppdraget att jag skulle axla en rätt fixerad konsultroll och utgå från företagets nyckelbegrepp och undersökningsmodell. Det är sant att jag vid denna tidpunkt var oerfaren som konsult, vilket givetvis bidrog till att framkalla en viss nervositet och osäkerhet i mig. Men att jag var novis var inte den främsta anledningen till att jag kände mig obekväm och malplacerad. Denna upplevelse föddes snarare ur det faktum att jag utgav mig för att vara någon jag inte är och att jag kunde saker jag inte kan, en upplevelse som jag tror att även mina mer erfarna konsultkollegor många gånger kände igen sig i. Helt klart saknade jag en djupare förståelse för det jag talade om: allt från kunskaper i statistisk metod och teorier om psykosocial arbetsmiljö, till kännedom om sjukhusets dagliga verksamhet och politiska styrning. Trots detta kunde jag, framburen och skyddad av företagets etablerade modell och nyckelbegrepp framtagna av så kallade experter, gå i god för sådant som jag egentligen inte riktigt begrep. Exempelvis så kunde jag garantera statistiska fakta och aspekter av undersökningens förfarande, utan att själv vara säker på hur saker och ting faktiskt stod till. Något jag fruktade med dessa presentationer var just att få oväntade och komplicerade frågor av statistisk karaktär från exempelvis läkare eller chefer. Därför kunde vi, inför möten med kunder, hålla så kallade ”prepptillfällen” med företagets statistiker, i syfte att ge konsulterna vattentäta svar till knepiga och potentiellt farliga frågor.
Pratets offentlighet och organisering
Heidegger förklarar även hur pratet breder ut sig och organiseras i samhället. Pratet, skriver han, ”sprider sig i allt vidare kretsar och får en auktoritativ karaktär. Saken förhåller sig så eftersom man säger det.” Det verkar rimligt att tro att pratets oegentlighet skulle förhindra det från att spridas, men Heidegger menar att det är precis tvärtom. Han beskriver pratet som något som var och en kan snappa upp och att dess ”grundlöshet [inte] spärrar dess väg in i offentligheten, utan underlättar den. Pratet är möjligheten att förstå allt utan att först ha tillägnat sig saken.” Utbredningen av pratet hjälps även genom att det inte begränsas till ”det muntliga eftersägandet, utan breder i skriftens form ut sig som »skriverier».” Detta gör att ”läsarens genomsnittliga förståelse [aldrig] kommer att kunna avgöra vad som är ursprungligt vunnet och erövrat och vad som är blott eftersagt.”
Heideggers resonemang ovan förflyttar oss utanför mötesrummet på förlossningsavdelningen och ger nya perspektiv på kopplingen mellan min presentation, medarbetarundersökningen i stort och företaget i sig. Läsaren kanske minns från bakgrundsbeskrivningen att medarbetarundersökningar är ett utbrett fenomen såväl i Sverige som i övriga västvärlden. I linje med framställningen av hur pratet sprids och organiseras, skulle vi kunna se det som att roten till fenomenet medarbetarundersökningar utgörs av den trendiga idé som har poppat upp i senmodern tid, nämligen den rådande vurmen för olika former av utvärderingar. Eftersom alla vill ”hänga med” fångas ”det nya” upp, internaliseras och görs till något eget. På så sätt har denna idé kommit att inrätta sig som en osynlig överideologi och uttrycks idag på så skilda sätt att den har blivit svår att upptäcka, men finns ändå överallt i form av en genomskinlig kuliss. De som instämmer i denna beskrivning skulle kanske betrakta det som att själva innehållet i presentationen jag höll, medarbetarundersökningen i stort och i förlängningen kanske till och med företaget i sig, var uppbyggt kring prat med ursprung i just denna utvärderingsmani, men en form av prat som var finslipat och professionellt konstruerat. Med andra ord, här har pratet tagits från individens nivå i form av skvaller och dösnack och upphöjts till prat på en mer systematiserad och kulturellt accepterad nivå, vilket sedermera breder ut sig och tar skepnad i världen i form av exempelvis ”konsultföretag”, ”undersökningsmodeller”, ”nyckelbegrepp”, ”expertutlåtanden”, ”evidensbasering” och ”beprövade metoder”.
Heidegger omtalar också farorna med pratets utbredning i skriftens form, vilket här avspeglas bland annat i spridningen av statistisk data. För, när medarbetarundersökningar har blivit till en återkommande vana och genomförts i stor skala under en längre tid, har företag likt det som omtalas här kunnat samla på sig en mängd information om sina kunder, vilket gör det möjligt att börja jämföra dem med varandra. Branschindex och analyser baserade på ”big data” genereras, där nu var och annan kan börja tävla om att vara exempelvis ”det högst rankade universitetet”, ”den mest attraktiva myndigheten” eller ”det mest innovativa sjukhuset”. Slutsatsen blir, att även då någon person vid en viss tidpunkt i historien hade överlagda och goda skäl att genomföra en medarbetarundersökning, kan det anses problematiskt om den blir till en icke ifrågasättbar självklarhet på arbetsplatser. Dels för att risken på sikt, när medarbetarundersökningar blir regel, är att de tenderar att förvandlas till rutinmässiga utföranden, tomma på verkligt innehåll och syfte. Dessutom förefaller det som att medarbetarundersökningar, när de data de bygger på klumpas ihop över tid och används som underlag för jämföranden, kan generera abstrakta föreställningsvärldar som ligger mycket långt bort från den verklighet en enkät försökte fånga upp vid en viss tidpunkt i det förflutna.
Stämningens ursprunglighet
Eftersom stämningen är en av tillvarons grundläggande strukturer är den ”upplåten för sig själv före all kunskap och vilja” och existerar innan sådant som tänkande, känslor och begrepp. Heidegger trycker på att stämningen är primär och att ”kunskapens upplåtelsemöjligheter fullständigt kommer till korta inför det ursprungliga upplåtandet i stämningarna, i vilka tillvaron ställs inför sitt vara som »där»”. Detta kan förstås som att inte enbart upptäckandet, utan även självaste förståelsen av omvärlden runtomkring börjar i stämningen.
Utifrån denna väsentliga insikt Heidegger meddelar, funderar jag kring skillnaden mellan att försöka förstå något sådant som psykosocial arbetsmiljö genom punktinsamlad anonymiserad data, kontra öppna samtal om komplexa erfarenheter. Statistisk data om mänskliga sammanhang genererar, som Heidegger kanske skulle ha uttryckt det, en indifferent förståelighet. Dock är mänskliga sammanhang sällan indifferenta. Förvisso kan statistisk data om ett mänskligt sammanhang ibland peka på något som sedan kan samtalas kring på ett meningsfullt och icke-indifferent sätt, vilket tycks utgöra medarbetarundersökningens potentiella styrka. Men låt mig gräva lite djupare i detta. Den inledande berättelsen skildrar hur medarbetarna uttrycker ett lågt förtroende för chefen, vilket delvis avspeglades i undersökningen genom de låga värdena. Likväl, även om en chef har röda värden, vet vi inte varför det är så. Kanske medarbetarna är missnöjda över något som chefen inte kan påverka? Kanske medarbetarna har förtroende för chefen i vissa situationer men inte i andra? Kanske chefen är ny och inte har hunnit landa i sin roll ännu, men har egentligen potential att bli en bra chef? Kanske det finns en stor spridning i svaren, där vissa medarbetare är helnöjda och andra missnöjda? Alltså förefaller det som att det inte är själva den statistiska undersökningen i sigsom ger oss verkliga insikter i hur det står till med den psykosociala arbetsmiljön. Det resultat vi får från en statistisk undersökning utförd i denna typ av kontext öppnar upp för många tolkningar och ännu fler frågor, varför ett mänskligt samtal alltid måste till. Samtalets betydelse fångas också upp i definitionen av medarbetarundersökningen samt återspeglas i den dialog jag försöker få till stånd mot slutet av presentationen i mötesrummet. Men kvarstår likafullt gör den brännande frågan i vilken utsträckning den statistiska undersökningen är nödvändig överhuvudtaget, om det ändå är det mänskliga samtalet som är av verklig betydelse. Finns det ett faktiskt behov av att genomföra storskaliga kartläggningar, som exempelvis utpekar vilka chefer som har röda värden, eller kan det räcka med att medarbetare i ord yttrar sina upplevelser av att problem existerar? Utgör medarbetarundersökningens metod alltid ett bra tillvägagångssätt för att bemöta en rad olika komplexa och situationsbetingade problem? Går det att avstå från nyttjandet av resurskrävande och återkommande punktinsatser utförda av konsultföretag, för att istället sätta det vardagliga och mellanmänskliga samtalet i fokus, där det läggs medel på att utveckla former för dialog och reflektion? Utifrån dessa tankegångar och frågor går det kanske att dra slutsatsen att den statistiska undersökningen är otillräcklig som instrument för att på ett meningsfullt sätt kunna utreda realiteten kring mänskliga kontexter av detta slag. Ytterligare en fråga, som berördes under föregående rubrik, är i vilken utsträckning denna typ av undersökning bidrar till att konstruera hur människor uppfattar verkligheten och vilka konsekvenser det får för hur vi ser på oss själva, varandra och vårt arbete. För att återgå till Heideggers syn på det hela kan däremot stämningen i ett rum, inom en arbetsgrupp eller i en människas själ på ett direkt sätt vittna om att något är fel utan att någon form av mätande behöver förekomma. Så kanske är det bättre att börja undersökandet i stämningen istället för i statistiken, om vi vill nå verklig kunskap om hur människor har det på sina arbetsplatser?
Medvarandravaron och det autentiska samtalet
Heidegger ger också nya perspektiv på hur händelserna i mötesrummet hade kunnat utveckla sig i en mer autentisk riktning. Han beskriver hur tillvaron ”ut-talar sig” och att talet är ”meddelande”, vilket betyder att det vi delar med andra människor kan artikuleras explicit och att all och kommunikation måste förstås inom ramen för en responsiv och ombesörjande medvarandravaro. Tal, berättar han vidare, omfattar språket i sin utvecklade, grammatiska form, men inbegriper även hörande som en fundamental öppenhet mot den andres röst och tigande som en form av meningsfull kommunikation. Om prat är talets oegentliga modus är förtegenhet, enligt Heidegger, talets egentliga modus. Begreppet syftar på att endast ”i ett äkta talande är egentligt tigande möjligt” och bara den tillvaro som förfogar över ”en rik självupplåtenhet”förmår tala på ett genuint sätt. Med andra ord, förtegenheten är det som ”sveper bort »pratet»” och ”artikulerar tillvarons förståelse så ursprungligt att det är ur denna som det äkta kunna-höra och den genomskinliga medvarandravaron härrör.”
Genom att inte bekräfta mig, försökte de kanske omedvetet eller medvetet att tvinga fram en genuin dialog, men där jag, upptagen med mitt eget skådespel, kämpade emot.
Med utgångspunkt i denna av Heidegger framförda argumentation uppträder minnet av hur jag under presentationen gång på gång snappade upp från de andra i rummet att saker och ting inte riktigt stämde. Någonting skavde. Hade jag inte haft förmågan till en avläsande sensibilitet inför den mänskliga respons som yttrade sig hade jag nog inte märkt att något var fel. Medarbetarna som närvarade hade sannolikt förhoppningar om att detta möte skulle utgöra ett tillfälle att få ventilera för sin chef hur de upplevde sin arbetssituation. Chefen i sin tur, hoppades kanske på att jag skulle fungera som ett dialogverktyg och hjälpa dem att reda ut existerande konflikter. Jag, i min tur, var helt inställd på att genomföra min presentation, som jag hade föreberett så noggrant. Chefen och medarbetarna visste att jag skulle presentera resultatet från undersökningen, men hade ändå kanske väntat sig att det skulle bli ”något mer”. Men allt eftersom presentationen fortskred insåg de förmodligen att jag endast hade tänkt att ”prata över deras huvuden”. Besvikelse och frustration måste ha väckts i dem när deras förhoppningar om hjälp och meningsfull dialog dog. Läsaren kanske frågar sig hur jag kan vara så säker på att de övriga i rummet uppfattade vår kommunikation som tomt prat? Kanske var det endast en privat känsla som tog över mig? Förmodligen fanns det gradvisa skillnader i hur kritiska de andra var inför mitt framförande. Emellertid så belyser jag i denna text, utifrån Heideggers resonemang, just stämningens ursprunglighet och hur den fungerar som ett kommunikationsmedel mellan människor på ett uppenbart, men ordlöst sätt. Mer konkret uttryckt, jag vet vad jag var med om. Dessutom menar jag att reaktionerna och de subtila protesterna från publiken talade sitt tydliga språk. Svala leenden, suckar och intetsägande blickar. Avsaknaden av frågor och positivt gensvar. Kvinnan som lutade sig fram över bordet och granskade mig intensivt. Oviljan till samtal i helgrupp. Personen som gick iväg för ett telefonsamtal och chefen som nästan sprang ut ur rummet efter presentationens slut. Allt detta pekar på att det jag sa och gjorde inte mötte deras förväntningar eller behov. Det är inte ovanligt att människor ger positiv respons även då de är missnöjda, i syfte att vara hyggliga och bekräfta att den andre ändå har försökt. Men i detta fall var det inte så. Genom att inte bekräfta mig, försökte de kanske omedvetet eller medvetet att tvinga fram en genuin dialog, men där jag, upptagen med mitt eget skådespel, kämpade emot.
Det är spännande att tänka kring vad jag hade kunnat säga och göra annorlunda! Hur hade ett samtal sett ut som upprätthöll en äkta relation till det som talades om och till de andra i rummet? Kanske skulle jag prompt ha avbrutit mötet, så snart det stod klart för mig att det som pågick låg över min kapacitet att hantera? Skulle jag kanske ha stängt av projektorn, tagit till orda och påtalat den obehagliga stämningen och försökt skapa ett samtal därifrån? Skulle jag kanske ha avvaktat lite för att sedan avslöja min egen upplevelse av att vara totalt okunnig och på så sätt lyft fram mitt eget prat i ljuset? Skulle detta ha kunnat skapa en tillåtande stämning som gjorde det möjligt för andra att syna sitt eget prat, där vi tillsammans började lirka upp existerande konflikter? Med den insikt jag besitter i efterhand hade något av dessa alternativ kanske varit möjliga, men jag är inte säker på om jag ändå skulle ha vågat. Därtill hade jag nog varit orolig inför min arbetsgivares reaktion om jag exempelvis hade lämnat mötet samt vilka konsekvenser ett sådant beslut kunde ha medfört för min arbetssituation och privatekonomi. Det känns också viktigt att här lyfta det faktum att problem och konflikter på arbetsplatser kan vara mycket djupgående och infekterade. Alltså bör vi ha förståelse inför hur komplicerat det kan vara för en utomstående, eller för vem som helst, att ”gå in i” och försöka reda ut en situation likt denna. Dessutom, i det läge jag befann mig, hade ett för djärvt uppträdande möjligen kunnat resultera i ett förvärrande av situationen. Med andra ord, det autentiska agerandet är höljt med risker, varför vi kanske bör vara aktsamma inför i vilka situationer vi väljer att bruka stämningen som ”ett vapen”.
Det jag hade förberett och ”var tvungen” att tala om stod i vägen för ett samtal ledsagat av varat. Således väcktes känslor av obehag i mig, där de andra i rummet stämde in i min osäkerhet och ett värdefullt samtal uteblev.
Skillnaden mellan stämningar och känsloaffekter
Något som är ytterst angeläget är att urskilja en distinktion mellan stämningar och känsloaffekter. Heidegger skriver: ”Stämningen faller över en. Den kommer varken utifrån eller inifrån utan uppstiger som en form av i-världen-varo ur denna själv.” Han fortsätter: ”Och bara eftersom »sinnena» ontologiskt tillhör ett varande som har den befintliga i-världen-varons varaart, kan de »röras» och »ha sinne för», så att det rörande visar sig i affektionen.” Med dessa ord klargör Heidegger stämningens a priori och att den inte bara angår hur jag mår just för tillfället ur ett psykologiskt eller subjektivt perspektiv, utan att den snarare utgör en ”yttersta förutsättning för sakernas allmänna ordning”. Följaktligen skulle det gå att säga, att även om känsloaffekter och stämningar kroppsligt upplevs på likartade sätt, så har känsloaffekter att göra med människans relation till något i världen medan stämningar snarare pekar på tillvarons relation till varat självt. I sin tur blir detta avgörande för hur vi ska förstå relationen mellan tal och stämning. Heidegger skriver: ”In i och utifrån stämningen talar talaren. För att på rätt sätt kunna väcka och leda stämningen måste han ha en förståelse av dess möjligheter.” Detta kan tolkas som att det behöver göras en åtskillnad mellan att tala utifrån känslor kontra stämningar, där åhörare kan förnimma om det som sägs kommer ur personliga känsloaffekter som ”når ut till och färgar av sig på…personer”, eller om det kommer ur varats eget tilltal. Detta tyder på, som jag har nämnt tidigare, att stämningen fordrar att människan väljer mellan att beröras av stämningen och tala utifrån den, alternativt vända sig bort, då den kanske väcker känslor av obehag. Under skrivandet har jag funderat kring hur det går att få klarhet i huruvida en människa talar ur stämningar eller känsloaffekter. Ibland kan det upplevas tydligt, men inte alltid. För att kunna tala utifrån en stämning tror jag, i likhet med Heidegger, att det krävs att samtalet är i centrum, inte jag själv eller de andra. I ett samtal guidat av stämningen kan den ene öppna upp talet för den andre, som då kan påbörja en inre dialog med sig själv. Den enes tal fungerar då som en spegel för den andre. Det äkta talet går på så sätt bortom individuella känslor och öppnar upp för det, enligt Heidegger benämnda, gemensamma varat. I mötesrummet hade detta kanske inneburit att jag skulle ha sammanfört tankemässiga resonemang och mänskliga erfarenheter samt ha talat utifrån självförvärvade insikter. Därtill, för att kunna ”bli till” genom åhörarna, hade jag behövt fånga upp vad som hände hos dem samt beröra sådant som skedde i vår interaktion. Men, nu är det ju så att när vi talar, så talar vi alltid ”om något”. I fallet här handlade det om statistisk data baserad på svar från medarbetarna och mina trevande tolkningar av denna information. Frågan är om jag i mötesrummet skulle ha kunnat tala om detta på ett genuint sätt? Jag tror inte det. Det jag hade förberett och ”var tvungen” att tala om stod i vägen för ett samtal ledsagat av varat. Således väcktes känslor av obehag i mig, där de andra i rummet stämde in i min osäkerhet och ett värdefullt samtal uteblev. Visserligen öppnade jag upp för dem att ge egna kommentarer om deras syn på resultatet, men lyckades trots detta inte väcka en dialog till liv. Antagligen då de upplevde att jag var för upptagen av ”mitt eget” och därför inte skulle kunna hjälpa dem att kommunicera med varandra, vilket de inte heller klarade av på egen hand.
Stämning som sanning
Avslutningsvis skulle jag vilja beröra stämningens relation till sanning. Heidegger skriver: ”Sanning »finns» bara såtillvida och så länge som tillvaron är.” Av detta kan stämning, som en grundläggande aspekt av tillvarons upplåtenhet, betraktas som sammanflätad med fenomenet sanning på så sätt att stämningen ”kommer över oss” och gör tillvaron medveten om sitt eget där som platsen där varat ges. Här syftas alltså inte på någon komplex eller begreppslig definition av sanning, utan på att ”just i den mest likgiltiga och harmlösa vardaglighet kan tillvarons vara bryta in som ett naket »att den är och har att vara». Det pura »att den är» visar sig: var ifrån och varthän förblir dunkelt.”
Här markerar Heidegger att stämningen är det som för tillvaron tillbaka till något slags ursprungsläge. I läsningen av Vara och tid framträder ångesten, som jag endast omnämner här, som det priviligierade stämningsläge som gör att tillvaron blir medveten om sig själv. I mötesrummet på förlossningsavdelningen var det sannolikt olika nyanser av ångest jag erfor. Men inte en slags ångest som där och då öppnade upp för frågor om min egen existens på ett fundamentalt plan, utan snarare en typ av ångest som pekade på min närvaro i rummet och de val jag där hade att göra. Likväl, den ångest jag upplevde sträckte sig ändå utanför denna avgränsade situation på så sätt att den uppenbarade sprickor i min tillvaros meningsskapande, vilket ledde till att jag flera år senare kunde skriva denna text. Här kanske läsaren ställer sig frågan: Om stämningen öppnar upp världen för människan och skänker henne en omedelbar och verklig förståelse av omgivningen, vad är det då för skillnad på den förståelse jag fick genom den stämning jag erfor i mötesrummet och den förståelse jag får när jag i efterhand tänker tillbaka på händelsen och reflekterar kring den tillsammans med Heidegger? I mötesrummet var jag inte alls medveten om situationens existentiella allvar och den sanning som stämningen pekade mot. Det stämningen sa till mig, eller det jag förstod, var att något var ytterligt fel. Detta utgjorde en slags initial, oreflekterad förståelse. Det som händer, när jag i efterhand begrundar händelsen tillsammans med Heideggers tankevärld, är att jag får ett nytt språk att förstå och kommunicera denna händelse med samt att den etiska dimensionen av mitt agerande blir klarare för mig. Det har alltså inte skapats en väsensmässigt annorlunda uppfattning av händelsen, utan jag har snarare fått en renare och mer fördjupad förståelse av vad det var som egentligen skedde. I mötesrummet svarade jag inte mot stämningens tilltal och skrivandet av denna text har gjort mig uppmärksam på detta. Men förhoppningsvis har reflekterandet kring denna erfarenhet givit mig en bredare handlingsrepertoar, så att jag framöver kommer att kunna agera mer genuint i svåra handlingssituationer som uppstår.
NÅGRA AVSLUTANDE ORD
I denna text har jag reflekterat kring och sökt nyansera fenomenet medarbetarundersökningar med utgångspunkt i en egenupplevd händelse från ett möte på en förlossningsavdelning. Genom att inta en fenomenologisk hållning och reflektera kring händelsen tillsammans med Heidegger har jag skänkts en meningsfull förståelse av vad som egentligen skedde i det där rummet, vilket har gjort det lättare att lägga händelsen till historien som en lärorik erfarenhet. I processen av att skriva denna text har också olika aspekter av den praktiska kunskapen trätt fram: Att tona in ett auditorium, att vara närvarande, att lyssna till det ordlösa, att ställa frågor, att förmå utmana och att våga kliva ur den inövade repertoaren och tala utifrån stämningen är exempel på praktiska kunskaper som en människa kan förvärva genom att leva och lära av dilemmasituationer som denna. För den som läser mellan raderna framträder också flera större frågor om arbetslivet i sig och dess mening, om hur det är präglat av opersonliga och förställda förhållningssätt mellan människor, om hur det är uppbyggt kring tvivelaktiga ekonomiska relationer och hur det genomsyras av en kultur där praktisk kunskap förbises och abstraktioner upphöjs. I ljuset av detta vill jag därför avslutningsvis utbringa en hyllning till det mänskliga reflekterandet, som dels ligger till grund för denna text men som även utgör begynnelsen till klarare och klokare perspektiv på arbetslivet i stort.
Essän är en del av antologin Yrkesmänniskan i den kapitaliserade välfärden (Södertörns högskola 2019)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
