Oroande signaler för svensk demokrati

Facket Regeringen och SD avser genomföra en rad förändringar under förespegling att komma åt brister med effektivitet och transparens. Men i själva verket handlar det om att odla fram tysta, fogliga arbetsplatser och medborgare. Vår demokrati är under tyst attack. Det skriver Monika Arvidsson och Oscar Ernerot från LO.

Leder den mest högerkonservativa regeringen i modern svensk historia till kulturskymning? Norrköpings kommunalråd talar om en bortskämd kulturelit och anser att kultur är en budgetpost som inte ingår i det kommunala kärnuppdraget. Här påminner vi gärna om den tänkvärda kommentar som Winston Churchill lär ha fällt om att utan kultur finns inget att försvara. Otillgänglighet på grund av hög privatekonomisk kostnad lär landa i att bara en resursstark elit kan unna sig själsliga upplevelser. Att politiker dessutom tar sig rätten att censurera och definiera vad som är kultur gynnar inte heller bredd och publiktillströmning. 

Demokratin under hot

Men det är inte bara kulturen som skymmer: den svenska demokratin är satt under hot. Tillsammans med samarbetspartnern Sverigedemokraterna vill regeringspartierna se en rad förändringar som var och en är bekymmersam och som samlat utgör ett nytt läge för svensk demokrati och utveckling. Detta oroar oss inom facket.

Jämfört med ett par decennier sedan lever fler människor idag i samhällen där fri- och rättigheter befinner sig på ett sluttande plan. Kupper och autokratiska stater är tragiska faktum men än vanligare är en smygande utveckling där populism och nationalism banar väg för en demontering av demokratins beståndsdelar. I bland annat i Polen, Ungern, Italien, Bulgarien, Frankrike, Storbritannien och även i EU-parlamentet utmanas fackliga rättigheter. I USA, Brasilien och Tyskland har vi nyligen sett påtagliga hot mot demokratiska institutioner.

För krafter som vill befästa privilegier för fåtalet, är organisering i fack och civilsamhälle ett hinder.

Några av de första på listan över dem som försvagas i syfte att låta elitism och autokrati växa fram, är fria fackföreningar. Facket är en freds- och demokratirörelse som stärker enskilda att i kraft av mångfald kunna påverka såväl sina egna livschanser som samhällens inriktning. För krafter som vill befästa privilegier för fåtalet, är organisering i fack och civilsamhälle ett hinder.

De konkreta exemplen i Sverige börjar bli många. Från vår horisont, och bara för att lyfta några, noterar vi inte minst:

• Förslag om att skyddsombud ska vara ett “neutralt” och inte ett fackligt uppdrag. Men det är tryggheten i att ombudet har en demokratisk och fri organisation i ryggen som också håller din, som gör att enskilda vågar ifrågasätta farliga och ineffektiva faktorer på arbetsplatsen. Handlar detta i själva verket om att utveckla tysta, fogliga arbetsplatser utan fackklubbar som ställer krav?

• Obligatorisk a-kassa kan ju låta bra för att fler skulle omfattas av trygghet vid arbetslöshet, idag är “bara” drygt 7 av 10 anslutna till en a-kassa. Men kanske handlar det här egentligen inte om stärkt trygghet utan om att minska incitamentet att gå med i ett fackförbund, då facken administrerar de flesta a-kassor? Med färre medlemmar minskar fackets styrka.

• Regeringen säger att man vill se ett mer effektivt och transparent bistånd. Men med kraftigt nedskurna anslag för forskningssamarbete och nästintill raderad budget för SIDA:s kommunikation och information begränsas civilsamhällets möjlighet att genomföra demokratiinsatser. Genom fackligt bistånd får människor över hela världen information om sina grundläggande rättigheter, verktyg att påverka arbetsvillkor och en lön att leva på. Är avsikten att osynliggöra svenskt bistånd för väljarna för att det lättare ska kunna krympas än mer framöver?

• Minskade resurser till studieförbund där inte minst Arbetarrörelsens Bildningsförbund, ABF, hamnat i skottlinjen. Minskade anslag till folkbildning innebär att mångas möjlighet till fortbildning och utveckling försvinner. Inte kan väl det här i själva verket vara en strategi för att förhindra bildning, information och organisering inom fack och civilsamhälle?

• Nuvarande regering har jämfört med tidigare påvisat en minskad vilja att bjuda in parterna likvärdigt. Färre remisser når facket. Att tillsätta ett arbetsmarknadspolitiskt råd utan representation från fack och arbetsgivare är som att öppna bilverkstad utan mekaniker. Är det en strategi att utestänga kritiskt granskande röster, eller inser inte regeringen att man bidrar till en nedväxling av den erkänt effektiva samverkansmodellen mellan politiken och arbetsmarknadens parter?

• Den så kallade angiverilag där offentliganställda ska rapportera om personer utan uppehållstillstånd, kommer förutom att spä på mänskligt lidande också ställa många yrkesverksamma inom till exempel vård, skola och fritidsverksamheter inför svåra etiska ställningstaganden. Handen på hjärtat, tror regeringen det är mer troligt att fler personer kommer kunna avvisas, än att människor avstår sina mänskliga rättigheter av rädsla för att anges. Och är det senare i så fall ok?

• Vi ser alltmer oblyga attacker mot HBTQ-personer, journalister och granskande civilsamhällesorganisationer. Det offentliga samtalsklimatet har blivit aggressivt och leder oss bort från tillit och samverkan. Det är absolut nödvändigt att alla politiska partier tar ansvar för att vända den här nedåtspiralen. Hur ser regeringen på sin roll i detta och vad ställer man för krav på sin samarbetspartner?

Vi är oroliga. För vad den här typen av politik och hållningssätt samlat leder till för det fria samtalet, och vad det innebär för möjligheten att vara med och påverka samhällsklimatet i allmänhet och arbetsvillkor i synnerhet. Vi vill att regeringen bidrar till en konstruktiv, respektfull dialog i syfte att motverka misstro mot politikers vilja att verka för det allmännas bästa. Vi uppmanar regeringen att förvalta den partsmodell som inneburit en stabilitet och effektivitet utan internationellt motstycke avseende ekonomi, sociala villkor och politiskt klimat. Vi vill också gärna ha fel i att känna denna oro – motbevisa oss gärna.

Vi tänker inte stillatigande se löntagarkollektivets fri- och rättigheter urholkas.

Även om graden av demokrati just nu sjunker, finns likväl många progressiva krafter som vill annorlunda. Facket är en rörelse med förmåga att samla många med var för sig begränsat inflytande över sina livsvillkor till att tillsammans bli en viktig maktfaktor för förändring. Det är därför höger- och extrempartier var de än verkar i världen motverkar facklig organisering. 

Människor som genom sitt arbete bär upp samhället ska inte tystas och tryckas ner, utan stärkas och lyftas. Vi tänker inte stillatigande se löntagarkollektivets fri- och rättigheter urholkas – tystnad är inget alternativ. Vi manar alla som liksom vi värnar demokrati och fria samhällen att vara med oss i det långsiktiga arbete som nu än en gång krävs av oss: att återvinna och säkra de hörnstenar som bär upp fria demokratiska samhällen och som idag har eller håller på att annekteras av antidemokratiska krafter. Vad finns annars kvar att försvara?