Oron för svensk demokrati är överdriven

ESSÄ. Det hävdas ofta att svensk demokrati befinner sig i en nedåtgående spiral, men det verkar inte finnas särskilt stark grund för sådan alarmism, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson.

Inledningsvis vill jag ge en kort bakgrund i form av två iakttagelser. Den första är att svensk demokratipolitik lider av något som kan beskrivas som ”politisk hypokondri”. Den andra att svensk offentlig debatt har en tendens att präglas av ett slags ”politisk masochism”.

Politisk hypokondri – återkommande demokratiutredningar

Min första iakttagelse sammanfattas fint av Kerstin Jacobsson (1999), i ett bidrag till en av dåvarande demokratiutredningens forskarvolymer. ”Det tycks som om i stort sett varje ny regering har sett sig föranlåten att tillsätta en egen demokratiutredning. Som pärlor på ett radband, skriver Henry Bäck, har kommittéerna om kommunaldemokrati och organisation avlöst varandra under 1970- och 80-talen. Och detta radband av statens offentliga utredningar (SOU) på demokratitemat har fortsatt under 1990-talet.”

Och inte avstannade det på 2000-talet precis. Det ter sig litet ängsligt, rent av småhypokondriskt, för ett land som regelmässigt rankas i topp bland världens mest demokratiska, minst korrupta och mest rättssäkra, att med täta intervaller göra sådana här demokratins hälsoundersökningar.

 Med andra ord publiceras knappt vart tredje år betänkanden som dels diagnostiserar vilka demokratiproblem Sverige har.

På 1990-talet såg vi bl.a. Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:10) och Demokratiutvecklingskommittén (SOU 1996:162). Därefter radades följande betänkanden upp: den stora Demokratiutredningen (SOU 2000:1), Kommundemokratikommittén (SOU 2001:48) och Kommittén för förstärkning av den lokala demokratin (SOU 2012:30). Demokratifrågan får också sägas ha spelat en framträdande roll i En kommunallag för framtiden (SOU 2015:24), Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) liksom Ansvarskommittén (SOU 2007:10). Och så förra året då, i demokratiutredningen Låt fler forma framtiden! (SOU 2016:5), där frågan förstås var huvudnumret.

Med andra ord publiceras knappt vart tredje år betänkanden som dels diagnostiserar vilka demokratiproblem Sverige har, dels preskriberar vilka åtgärder som behövs för att komma till rätta med dessa problem.

Politisk masochism – dysterkvistande i offentlig debatt

I offentlig debatt ser vi också något som bäst kan beskrivas som ett slags masochism, där debattörer ställer mer eller mindre alarmistiska diagnoser. För att dra några exempel ur hatten: I arbetet med demokratiutredningen, menade utredningens ordförande – Olle Wästberg –  att den kommunala demokratin inte mår bra.

Den mångfalt prisbelönade politikskribenten Torbjörn Nilsson jämförde svensk demokrati med en cancerpatient. En socialdemokratisk kommunstyrelseordförande har påstått att tilliten i Sverige minskar. Krönikören och politikkommentatorn Lotta Gröning har skrivit att ”Bristen på kompetens [hos politiker] är tydlig på alla nivåer”.

Och i början av förra valåret 2014 kallade ett stort folkbildningsförbund till ett seminarium med försäljningsargumentet: ”Sedan 10–20 år tillbaka har människors förtroende och intresse för partierna sjunkit. Medlemsantalet sjunker, liksom valdeltagandet och människors misstro mot systemet har ökat i de flesta länder.”

Den bild som förmedlas är med andra ord allt annat än munter.

Man får känslan att mycket i svensk demokrati var bättre förr och att saker och ting stadigt barkar käpprätt åt fel håll.

Siffrorna ger en annan bild av den svenska demokratin

Hur illa är det då ställt? Ser man tillbaka på pärlbandet av demokratiutredningar, liksom de oroliga tongångarna i offentlig debatt, får man känslan att mycket i svensk demokrati var bättre förr och att saker och ting stadigt barkar käpprätt åt fel håll.

Låt oss därför fortsätta den medicinska parallellen och se närmare på vad vi för effektens skull kan kalla åtta ”vitalparametrar”:

1. Sjunker valdeltagandet?
2. Minskar politikerförtroendet?
3. Litar vi mindre på partier?
4. Sjunker medborgarnas vilja att ta på sig politiska uppdrag?
5. Blir medborgarna allt mindre politiskt intresserade?
6. Minskar den mellanmänskliga tilliten?
7. Sjunker nöjdheten med demokratin?
8. Är våra politiker inkompetenta?

Jag ska gå igenom dessa en i taget.

1. Nivån på valdeltagande sägs ibland antyda något om den demokratiska legitimiteten i ett system: ju högre desto bättre. Från 1973 års val till och med 1982 hade vi ett slags valdeltagandets guldålder. Vid fyra val på raken låg vi över eller omkring 90 procents valdeltagande i riksdagsval. Sedan gick det raskt utför. Vid 1998 och 2002 års val nådde vi rock-bottom med cirka 80 procents valdeltagande. Men vet ni vad? Det är 15–20 år sedan. Sedan dess har det vänt. Valdeltagandet har ökat i alla val sedan dess. I 2014 års riksdagsval utnyttjade nästan 86 procent röstberättigade sin rösträtt. Så, de senaste tre valen har valdeltagandet ökat. Tror vi att högt valdeltagande också signalerar demokratisk legitimitet, är det en bra sak.

2. Intresserar vi oss för politikerförtroende, är det intressant att se vad valundersökningarna säger oss. Här har man ställt frågan ”Allmänt sett, hur stort förtroende har du för svenska politiker?” Tittar man på tidsserien är det tydligt att 1998 var ett katastrofår för politiker: bara 3 av 10 sa att man hade mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Men vi har sett en kraftigt stigande trend därefter. Valåret 2010 sa 6 av 10 att de hade mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker, en siffra som sjönk 8 procentenheter – till 53 – i valet 2014; lite sämre än valet dessförinnan, men fortfarande långt starkare förtroende än vid valen 1991–2006. Det är inte helt enkelt att säga något vettigt om siffran. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Hur som helst, ser vi till perioden 1991–2014 som helhet, vore det direkt felaktigt att säga att politikerförtroendet har sjunkit. Om något, stärktes det. Vi får förstås se vad som sker 2018, men som Holmberg och Oscarsson skrev i boken Svenska väljare (2016): ”Det är en fråga om en rejäl comeback för politiken som förtroendebransch”.

Ser vi till perioden 1991–2014 som helhet, vore det direkt felaktigt att säga att politikerförtroendet har sjunkit.

3. Men partierna då, dem litar vi väl ändå mindre på? Ja, det är ett påstående som stämmer. Men bilden är inte helt entydig, för det är uppriktigt sagt något vi sett bara de sista två åren. Ger vi oss igen i clinch med SOM-institutets tidsserier ser vi hur förtroendet för partierna har en starkt uppåtgående trend från 1996 till och med valet 2010, för att där plana ut på en hög nivå ett par år fram till och med 2014. Den positiva utvecklingen beskrivs och diskuteras lite mer utförligt i Mikael Perssons och mitt bokkapitel ”Ingen partikris, trots allt?” (2014). Men därefter dyker partitilltron igen, och det dessutom ordentligt. Fast, tilltron ligger fortfarande på litet högre nivåer än 1996–2000. Med andra ord har partitilltron fått sig en törn de senaste två åren, men det är alltså avgjort ingen långsiktig trend vi bevittnat.

4. Det sägs ibland att nya värderingar gör att medborgarna inte längre är särskilt intresserade av att vara partimedlemmar och att ta på sig uppdrag som förtroendevalda i till exempel kommunfullmäktige. Och i debatten om de ungas förhållande till demokratin, möts vi ibland av uppfattningen att unga människor vänder demokratin och politiskt deltagande inom ramen för det representativa systemet ryggen. Men hur ser det ut – blir vi allt mindre villiga att på oss politiska uppdrag? När Richard Öhrvall och jag sammanställde befintliga data i rapporten Att ta plats i politiken (2015), såg vi inga sådana trender. Siffrorna fluktuerar lite upp och ned och mellan 20 och 25 procent av medborgarna säger sig vara mer eller mindre beredda att ställa upp som förtroendevald för det parti man sympatiserar med i hemkommunen om de får en fråga. Och som Sanna Johansson visat, är unga (15-30 år) mer villiga att ta på sig uppdrag än äldre! Med andra ord är det svårt att finna stöd för påståendet att vi blir allt mindre intresserade av att ställa upp och ta på oss politiska uppdrag; och det är direkt felaktigt att påstå att unga skulle vara mindre intresserade av den sortens kollektivt ansvar jämfört med äldre.

5. Den inflytelserika demokratiteoretikern Robert Dahl menade att ”upplyst förståelse” bland medborgarna är ett viktigt kriterium för en fungerande demokrati. För att kriteriet ska vara uppfyllt, krävs exempelvis att medborgarna har kapacitet och möjlighet att ta del av kunskap och information om politiken. Ur Dahls perspektiv är nivån på medborgarnas politiska intresse relevant. Den som oroar sig för kvaliteten på svensk demokrati borde ställa sig frågan om det politiska intresset minskar. I detta avseende finns goda nyheter. SOM-institutets tidsserier visar de tre senaste åren de högst uppmätta siffrorna för politiskt intresse sedan mätningarna började göras 1986. Nästan två av tre (63 procent) i den vuxna befolkningen uppger att de är mycket eller ganska intresserade av politik.

Av allt att döma är svensk mellanmänsklig tillit ganska robust.

6. Litteraturen om mellanmänsklig tillit lär oss att tilliten är helt central för att få demokrati och fungerande samhällen till stånd. Men, som vi såg, hävdas alltså ibland att den svenska tilliten urholkas. Men är det så? Nja. Som professorerna i statsvetenskap Sören Holmberg och Bo Rothstein skrev i ett bokkapitel förra året: ”Graden av mellanmänsklig tillit är mycket hög i Sverige (…) Någon tendens till nedgång kan inte spåras”. Av allt att döma är sålunda svensk mellanmänsklig tillit ganska robust.

7. Alla de sex variablerna ovan är mer eller mindre grova uppskattningar, ett slags fingervisningar, om huruvida demokratin försämrats eller inte. Vad händer då om vi ställer en direkt fråga till medborgarna själva om de är nöjda med demokratin eller inte? Har vi sett några förändringar över tid? Ser man på befintliga data när svensken tillfrågas om nöjdheten med demokratin, framträder ingen tydlig trend. Vi kan i vart fall konstatera att det inte är någon avgjort nedåtgående trend de senaste 20 åren. 2016 års siffra är högre, eller i nivå med, vad vi såg under perioden 1999–2005; men något lägre än vad vi såg 2006–2014. Det vore fel att med grund i dessa siffror säga att svensken blir alltmer missnöjd med hur demokratin fungerar, även om kurvorna dippat en aning de senaste tre åren.

8. Inget av det sagda skulle nog spela särskilt stor roll om våra folkvalda organ befolkades av inkompetenta politiker. Som vi sett ovan, förekommer detta påstående ibland i offentlig debatt. Men är svenska politiker då inkompetenta? Nej, det är de inte. Den enda mer omfattande studien (genomförd av Dal Bó m.fl. och publicerad i tidskriften Ekonomisk Debatt) av svenska politiker finner motsatsen: av allt att döma är svenska politiker betydligt mer kompetenta än väljaren i allmänhet och dessutom tycks det vara så att de allra mest kompetenta politikerna är de som i slutänden når de mest inflytelserika posterna. Hypotesen att politiker är inkompetenta är alltså inte bara felaktig, snarare är det motsatsen som gäller.

Demokratialarmismen är inte välgrundad

Betraktar man aktiviteten i demokratipolitiken (”den politiska hypokondrin”), liksom den återkommande demokratialarmismen i offentlig debatt (”den politiska masochismen”), skulle man kunna tro att det går utför med svensk demokrati. Nu vill jag påminna om att mitt ärende här inte varit att säga att vi bor i den bästa av världar och allt är alldeles utmärkt, för trenderna är absolut inte entydiga eller enhetliga, och svensk demokrati har förstås flera utvecklingsområden.

Men faktum är att Sverige och svensk demokrati klarar sig mycket bra i internationell jämförelse. I rapporten Mellan skönmålning och svartmålning (2017) går Jesper Strömbäck igenom 38 internationella index/rankningar, som på olika sätt mäter bland annat demokrati, pressfrihet, social rättvisa och jämställdhet. Strömbäck visar att Sverige i fler än hälften av indexen/rankningarna hamnar bland topp fem, resten åtminstone topp tio. Beaktas nästan samtliga parametrar, och särskilt sådana som berör olika aspekter av demokrati, är Sverige alltså en mycket bra plats att bo och vistas i.

De åtta ”vitalparametrarna” som uppmärksammats ovan, visar oss att den svenska demokratins hälsotillstånd inte har genomgått någon dramatisk försämring.

Men, säger skeptikern, rankningarna säger bara något om vårt läge relativt andra länder. Saker kan ju ha blivit sämre jämfört med tidigare år. Men, jag upprepar, de åtta ”vitalparametrarna” som uppmärksammats ovan, visar oss att den svenska demokratins hälsotillstånd inte har genomgått någon dramatisk försämring. Ett sådant budskap motsägs hur som helst inte av författarna till SNS Demokratiråds senaste rapport (2017), där en av poängerna just var att ”den svenska parlamentariska demokratin i grunden är robust”.

Jag är den förste att medge att allt inte är frid och fröjd, och kan förstås inte ta gift på att de senaste två–tre åren inte markerar början på en ny och nedåtgående trend. För, som sagt, vi har sett en viss dipp i nöjdhet med demokrati och olika institutioner de två–tre senaste åren. Det ska därför bli mycket spännande att se vad som händer under 2018. Forskning visar nämligen att det finns en tydlig valårseffekt vad avser förtroende. Nöjdhet med, och förtroende för, snart sett allting som har med politik att göra stiger under valår. Om den trenden håller i sig under innevarande år, bör förtroendekurvorna åter vända uppåt igen och vi kan med viss trygghet upprepa slutsatsen att den värsta demokratialarmismen saknar verklighetsgrund.

***

Följ Arena Essä på Facebook!