Socialism I höst kommer Martin Hägglunds uppmärksammade bok This Life på svenska. Fredrik Svenaeus har djupdykt i verket för att närmare förstå vad Hägglund egentligen menar med demokratisk socialism.
I Martin Hägglunds hyllade bok från förra året: This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom (citeras nedan i paperback utgiven av Anchor Books 2020) utvecklas grundlinjerna för en ny(gammal) politisk filosofi som författaren kallar demokratisk socialism. Såväl amerikanska som svenska recensenter har så långt tävlat om att älska ihjäl den unga professorn i litteraturvetenskap vid Yale University och visst är hans bok en imponerande filosofisk bedrift. Hägglund avvisar religiösa övertygelser och marknadsekonomiska lösningar till förmån för det som han kallar sekulär tro och andlig frihet som skall vägleda oss i upprättandet av en ny världsordning.
Boken är extremt vältajmad med tanke på den brokiga vänster som desperat söker efter nya vägvisare i vår samtid. Klimatkrisen och globaliseringens baksidor kräver andra analysmodeller och handlingsprogram än de som hittills lyfts fram av identitetspolitiker som tävlar om vilken grupp i samhället som är mest strukturellt förtryckt. Det känns befriande att varken Michel Foucault eller Judith Butler finns med i litteraturlistan eller ens registret till Hägglunds 400 sidor långa bok. Författaren vänder sig istället till Marx och Hegel i ett försök att artikulera grunderna och motiven för en ny klasskamp och radikal jämlikhet på jorden. Med tanke på hur han beskriver villkoren för sekulär övertygelse – att det enda liv som någonsin kommer att finnas är det som vi lever tillsammans just nu – och andlig frihet – att jag är ansvarig för hur jag väljer att leva detta liv – är det desto märkligare att varken Jean-Paul Sartre eller Simone de Beauvoir figurerar där. Smaka på det här stycket, till exempel:
Existential anxiety is at work in every form of spiritual life, since it opens us to the question of what we ought to do with our time. Moreover, the anxious relation to finitude is not even ideally to be overcome. Instead of trying to achieve a final peace of mind, we should own the existential anxiety of our freedom.
Såväl Sartre som Beauvoir genomlever en renässans sedan några år tillbaka men i Hägglunds djuplodande analyser av den mänskliga tillvarons grundpredikament göre de sig icke besvär. Heidegger nämns, men bara i ett par fotnoter där vi får veta att Hägglunds nästa bok kommer att bli en uttolkning av begreppet person genom en läsning av hans huvudverk Vara och tid (1927) förstärkt av den Hegelianska dialektik som släppts loss redan i This Life. Jag tänker att frånvaron nog beror på att de existentialistiska filosoferna – inte heller Albert Camus finns med i registret – befinner sig lite för nära Hägglunds egen position för att han skall känna sig bekväm med referenserna. Sartre vandrade samma väg som löper genom This Life:s bägge delar: från ett avfärdande av metafysiska försök att begränsa det mänskliga ansvaret och friheten till en marxistisk uttolkning av hur vi bör leva tillsammans när vi kastat av oss kapitalismens bojor. Och Hegel är vid sidan om Heidegger den viktigaste influensen i såväl Sartres Varat och intet (1943) som Kritik av det dialektiska förnuftet (1960), precis som är fallet i Hägglunds bok. Det finns också många andra existentialistiska marxister i den europeiska 1900-talstraditionen som hade förtjänat en referens – jag kan inte tänka mig att Hägglund är okunnig om Erich Fromms eller Herbert Marcuses verk, men de kanske också befinner sig lite för nära den existentialistiska rörelsen för att falla på läppen.
Det kan tyckas småsint att gnälla om vilka verk som tas med i fotnoterna när det gäller ett så ambitiöst och originellt verk som Hägglunds bok. Jag menar inte alls att han bara klär gamla existentialistiska tankar i nya kläder, snarare att jämförelsen Sartre skulle kunna vara besvärande och därför undviks. Historiens dom har varit hård över tänkare som valt att blunda inför våld och förtryck till fördel för hur den demokratiska socialismen – Hägglunds egen beteckning på det statsskick som han vill åstadkomma i världens förenade stater – ter sig från det politiskt-filosofiska elfenbenstornet. Sartre valde att stanna kvar i tornet hela sitt liv trots vittnesmålen om hur de socialistiska ländernas politiska och ekonomiska experiment slog människors liv i spillror och ledde till maktmissbruk och mördande. På något märkligt sätt var det ändå alltid kapitalismen som stod ensamt ansvarig för exploateringen av människors arbetskraft och egenvärde i Sartres ögon, precis som är fallet i Hägglunds värld.
Att de viktigaste inspirationskällorna till ett filosofiskt verk inte nämns av författaren själv är inte helt ovanligt – vissa relationer är helt enkelt för intima för att avslöjas – och det spelar inte heller så stor roll om själva analysen i sin helhet redovisar argumenten och resonemangen på ett originellt och övertygande sätt. På den punkten är Hägglund föredömlig, hans utläggningar är alltid möjliga att följa också när han ger sig in i den allra snårigaste filosofiska terrängen. Det hindrar inte att uteslutningarna kan vara talande. I Hägglunds bok är den mest iögonfallande frånvaron i litteraturlistan inte Sartre utan Jacques Derrida. Hägglund kallar sin metod för ”immanent kritik” med hänvisning till Hegels tillvägagångssätt och hur det levt vidare inom det som kallas kritisk teori. En rättvisare karaktärisering av metoden i boken hade nog varit ”dekonstruktion”, den term som Derrida använder för läsningar som blottlägger motsägelser och nödvändiga begränsningar i en annan tänkares begreppsapparat.
I Hägglunds tidigare böcker – Kronofobi: essäer om tid och ändlighet (Symposion, 2002), Radical Atheism: Derrida and the Time of Life (Stanford University Press, 2008) och Dying for Time: Proust, Woolf, Nabokov (Harvard University Press, 2012) – är Derridas filosofi den explicita inspirationskällan och uppgiften kokar ned till att utarbeta en filosofi som i alla stycken insisterar på tidens ändlighet. En möjlig beteckning på den kreativa fixering som Hägglund alltjämt odlar vore kanske ”kronomani”: bakom varje mänsklig erfarenhet och artikulation finns en tidslig struktur som det gäller att blottlägga och förstå den avgörande innebörden av. Varje försök att hänvisa till något bortom tiden eller en tid som inte tar slut – evigheten – är ett underkännande av människolivets värde här och nu som berövar mig friheten och ansvaret att bestämma hur min tid på jorden skall spenderas. Livet är skört, det kommer att ta slut och just därför är det värdefullt.
Enligt Hägglund är det största felet med dagens samhälle att vi investerar vår tid i lönearbete istället för att ta vara på tiden i aktiviteter som är sant värdefulla för oss. Investeringsmetaforen avslöjar i hur hög grad vi är fångar i ett kapitalistiskt tänkande där värdet på våra liv inte mäts i den fria tid som vi kan ägna våra livsprojekt utan i den ofria tid som vi ägnar åt lönearbetet. I andra delen av boken försöker författaren visa hur Marx insikt att värdet av en produkt består i den arbetstid som har lagts ned för att framställa den kan användas för att förstå varför de som äger produktionsmedlen med nödvändighet kommer att exploatera löntagarna oavsett hur goda intentioner de må ha med sina företag. När nya teknologier gör att produkter kan framställas på ett mer effektivt sätt friläggs inte mer tid för löntagarnas egna livsprojekt, istället kommer de antingen att friställas eller drivas ännu hårdare när kapitalet investeras och förmeras för att generera profit. Även företagsägarna är fångar i den kapitalistiska logiken och slösar inte bara bort sina anställdas utan också sin egen tid med att förmera kapitalet. Vinsten kommer alltid att trumfa alla andra bevekelsegrunder för mänskliga aktiviteter i en kapitalistisk ekonomi.
Jag är inte säker på att jag hänger med i alla svängarna av Hägglunds Marx-fördjupad-genom-Hegel analys, men det förtjänar att påpekas att de modeller för att bestämma värdet av en produkt på en marknad som brukar användas utanför marxistiska kretsar ser den som en relation mellan tillgång och efterfrågan och beror på produktens marginalnytta för köparen (hur mycket jag är beredd att betala för ett äpple till). Hägglund avfärdar den analysen till förmån för arbetstiden men jag kan inte se att han levererar något svar på varför Marx förslag är övertygande. Särskilt tveksam är väl idén mot bakgrund av att den inte tar hänsyn till att naturens resurser har ett värde som inte bara består i den tid som används för att utvinna dem. Här verkar Marx (och Hegel) vara minst lika insiktslösa som de samtida ekonomer som insisterar på att vi måste öka vår produktivitet utan att låtsas om hur denna process undergräver möjligheten för framtida människors (och djurs och växters) existens när den förbrukar naturens resurser och förändrar våra livsförutsättningar.
För Hägglund är det avgörande att utforma de filosofiska grundvalarna för ett samhällsskick som befriar oss från kapitalismens värdelogik och då är det nödvändigt att upphäva det privata ägandet och den fria marknaden som basis för vår livsform. ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov” med Marx välkända ord, som Hägglund entusiastiskt citerar utan att gå in på hur andra har använt sig av den devisen med katastrofala resultat. Samtida kritiker av kapitalismen som Thomas Piketty och Naomi Klein misslyckas enligt författaren med att frigöra sig från kapitalismens värdelogik eftersom de bara tar hänsyn till den omfördelning av resurser som bör ske genom skatter utan att attackera själva grundvalen för den kapitalistiska ekonomin: profiten som bygger på exploatering av lönearbetet. Bara genom att ta fasta på att det arbete som måste utföras för att säkra livets nödtorft borde minimeras – något som blir möjligt genom teknikutveckling – kan vi frilägga så mycket tid som möjligt för den sekulära tron och andliga friheten att förverkliga det betydelsefulla livet. Arbetslöshet är inget problem som staten skall försöka lösa, det är själva målet för det framtida samhället. Tekniken kommer att befria oss från större delen av det tråkiga arbetet och kan också användas för att göra det lättare att realisera den andliga frihetens gemensamma bildningsprojekt:
Under democratic socialism, everyone would have Internet access at the maximal speed enabled by our currently available technology, with a collective commitment to create technology that makes Internet access even faster and possible to maintain with even less socially necessary labor.
När det gäller det arbete som ändå måste utföras tänker sig Hägglund att någon timme av hans tid varje dag skulle kunna ägnas åt att moppa korridorerna på Yale så att de inte behöver anställa några städare. Jag antar att han tänker sig att lokalvårdarna skall få tid att lyssna på hans föreläsningar istället när de tar bort studentavgifterna. En strikt meritokrati skall nämligen råda där människor sorterar in sig i de livsprojekt som de inte bara är fallna för utan också finner djupast meningsfulla i sitt tidsbegränsade liv. Alla kommer att ställa upp för varandra eftersom de ser de andras behov av att leva ett gott liv som en del av sin egen ambition att realisera det goda:
Based on our different abilities, we participate in the social labor that we recognize as necessary for the common good (food production, construction, health care, childcare, education, science, political deliberation, and so on). Yet under democratic socialism no one is forced to participate in social labor, since each one is provided for in accordance with his or her needs just by virtue of being part of society. The idea, however, is that we will be intrinsically motivated to participate in social labor when we can recognize that the social production is for the sake ofthe common good and our own freedom to lead a life.
Problemet är att han inte ser att människan är en i grunden svag varelse
Problemet med Hägglunds analys är inte att han betraktar människan som en altruistisk istället för egoistisk varelse (så skulle en nyliberal filosof formulera kritiken). Problemet är att han inte ser att människan är en i grunden svag varelse, mycket svagare än Hegels världsande som utgör Hägglunds filosofiska facit. Människor låter sig inte alltid imponeras av en filosofisk argumentation som blottlägger att deras livsval är motsägelsefulla när de smiter från gemensamt ansvar eller slänger bort sin tid på meningslösheter istället för att göra sådant som de själva skulle vara stolta och nöjda med när det väl är slut på det roliga. Det hjälper inte att Hägglund genom en pedagogisk utredning av Hegels logik visar hur vi måste handla om vi tänker efter. Det finns alltför många olika vin och måsten att förhålla sig till i den verkliga världen och de måste koordineras och säkras upp för att alla inte är lika starka i anden som Hägglund.
Förträngandet av den mänskliga svagheten i den samhällspolitiska analysen är anmärkningsvärd mot bakgrund av att den är själva utgångspunkten för författarens diagnos av människolivet som kroppsligt och tidsbestämt i bokens första del. I den delen finns mycket att ta fasta på för en samtida existensfilosofi, även om Hägglund inte vill nämna sin analys vid något sådant namn. Hans utläggningar av Knausgårds Min kamp och Kierkegaards Fruktan och bävan är briljanta, inte bara vad gäller den begreppsliga logiken men också när det kommer till den fenomenologiska iakttagelseförmågan. Så är det att leva och så är det att skärskåda detta enda underbara men också tragiska liv med en skoningslöst ärlig blick!
Det jag saknar även här är en smula förståelse och förlåtelse för vår mänskliga svaghet. Visst är evigheten ett motsägelsefullt begrepp om vi tänker oss att den skall levas på något sätt. Vi känner bara till det kroppsliga livet och vår föreställnings- och tankeförmåga sträcker sig i grunden inte längre än så. Evigheten kan aldrig bli mer än en meningslös negation om den är namnet på något utanför tiden (detta är essensen i Hägglunds kronomani). Min gissning är dock att de flesta kristna och muslimer helt enkelt föreställer sig evigheten som ett lite längre och kroppsligt annorlunda liv än det här på jorden. Visst kan vi fortsätta med att pressa dem på vad som då kommer efter paradislivet och om paradislivet verkligen kommer att vara deras liv om det är så radikalt annorlunda från det liv som de lever för tillfället. Men om tron på en illa genomtänkt evighet gör det lättare för dem att leva och verka för andras och eget bästa i detta enda (som vi sekulära människor tror) liv, vilka är då vi att ta ifrån dem denna lättnad och tröst? Vi kan ju faktiskt aldrig veta med säkerhet just eftersom den religiöst troende – eller existensfilosofen – kan hänvisa till att de tror just för att det är absurt (så skulle väl såväl Kierkegaard som Camus formulera saken).
Viktigare än att försöka utrota religionen som sådan är väl att skoningslöst vända den filosofiska och politiska kritiken mot de samfund som odlar paradis- och helvetesskildringar som legitimerar ojämlikhet och övergrepp mot oskyldiga här på jorden. Låt oss inte stoppa IS och Svenska kyrkan i samma box. Buddhistens önskan om att få slut på en serie av återfödelser må också vara illa genomtänkt mot bakgrund av att livet i grunden är värdefullt och inte en plåga, men om meditationen skänker ett lugn som skärper blicken inte bara för lidandet utan också för alla livets glädjeämnen och gör oss mindre egofixerade i vardagen så har den väl tjänat ett bra syfte?
Det går att välja många andra vägar ut ur den existentiella ångesten än Marx och Hegel och jag skulle önska mig lite mer respekt för dessa än vad Hägglund är villig att visa i sin smarta och på många sätt stimulerande bok. Jag skulle inte gå så långt som att säga att han ignorerar eller hyser ett förakt för den mänskliga svagheten men hans sätt att underordna känslorna det starka tänkandet är problematisk. Kanske får vi se en debatt om detta när boken kommer i översättning i höst. Hittills har kritiken såvitt jag kan se lyst med sin frånvaro. Den svenska politiska situationen är också mycket olik den amerikanska vad gäller förhållandet till religionen vilket kan göra Hägglunds huvudfokus en smula apart. Han kan komma att framstå som en försenad Hedenius. Å andra sidan finns det nog minst lika många här – om vi ser till procent av befolkningen – som tycker det låter bra med demokratisk socialism. De tror nog att det betyder någonting i stil med en lätt grön- och rosaförskjuten socialdemokrati. Ungefär som när Bernie Sanders använder begreppet. Tänk alltså snarare Marx eller anarkismens urfader Bakunin (som inte heller finns med i litteraturlistan). Frågan är hur det skall fungera i den berömda verkligheten.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
