På spaning efter den stad som flytt

Litteratur Med sitt debutverk skrev Lydia Sandgren in sig i ”Den vetenskapliga oväldens anda”. Det vill säga ett verk som framtida forskare om 80-talets Göteborg inte kan undvika, skriver Torsten Rönnerstrand som ser många kopplingar till litteraturhistorien i hennes Samlade verk.

I en intervju i Paris Review hävdade den engelska succéförfattaren Hilary Mantel att det inte behöver finnas någon motsättning mellan romanskrivande och vetenskaplig historieforskning. Vad hon syftade på var inslaget av historisk sanning i den hyllade romanserie om det engelska 1500-talet som hon 2009 inledde med Wolf Hall och som hon några år senare följde upp med Bring up the Bodies (2012) och The Mirror and the Light (2020).

Mantels uttalande kan ses som ett tidens tecken. På senare år har man börjat ifrågasätta de akademiska historikernas anspråk på tolkningsföreträde vad gäller det förflutna. Sålunda har man på flera håll hävdat att gränserna mellan skönlitteraturen och den rent vetenskapliga historieskrivningen borde vara mindre rigorösa.

Som så ofta förut kommer de nya signalerna från Paris. Exempel på det hittar man i den högt ansedda historietidskriften Annales men också i böcker från den tvärvetenskapliga forskningsgruppen GRIHL (Groupe de Recherches Interdisciplinaires sur l’Histoire du Littéraire) vid EHESS (École des hautes études en sciences sociales).

Uttalandet från Mantel påminner mig emellertid också om en essä med titeln Vilhelm Moberg och vetenskapen som 1958 publicerades av den legendariske litteraturprofessorn Olle Holmberg. Där framhölls ”den vetenskapliga ovälden” som något centralt i Mobergs historiska romaner, t ex Raskens eller Soldat med brutet gevär:

Man kan säga att också Vilhelm Mobergs historiska romaner i sällsynt hög grad har den vetenskapliga oväldens anda. [—] Det kommer inte att falla någon framtida vetenskapsman in att skriva om indelningsverket och den indelte soldaten utan att rådfråga Vilhelm Mobergs Raskens, och det kommer inte att falla någon in att studera de stora folkrörelserna i 1900-talets början, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, utan att slå upp i Soldat med brutet gevär och se hur de nya idéströmningarna återspeglade sig hos en man i ledet, en som var med. Svensk folklivsforskning liksom svensk kulturhistorisk forskning kommer en gång att bekänna en stor skuld till Vilhelm Moberg. (DN31/4 1958)

”Den vetenskapliga oväldens anda” är något som inte bara utmärker Vilhelm Moberg utan också psykologen Lydia Sandgrens uppmärksammade debutbok, den med rätta prisbelönta romanen Samlade verk (Bonniers 2020). Liksom Mobergs Raskens och Soldat med brutet gevär skulle denna berättelse kunna bli en viktig källa för framtidens etnologer och socialhistoriker.

Sandgren roar sig ibland med skämtsamma avvikelser från det faktiska.

Det betyder naturligtvis inte att allt som berättas i Samlade verk bokstavligen är sant. Sandgren roar sig ibland med skämtsamma avvikelser från det faktiska. Exempel på det får vi, då hon låter romanens huvudperson arbeta med en biografi om den fiktive romanförfattaren William Wallace, eller då hon påstår att huvudrollerna i filmatiseringen av dennes roman Patagoniendagar skulle ha spelats av Steve McQueen och Pier Angeli.

Sådana avvikelser från det faktiska hindrar inte att Sandgrens bok uppfyller högt ställda krav på historisk sanning. Det gäller inte minst den initierade skildringen av den pseudointellektuella jargongen under de årtionden – främst 80- och 90-talet – då merparten av romanen utspelas. Med subtil ironi och stor sakkunskap visar hon hur jargongen under denna tid blev ett sätt att positionera sig i ett kulturliv som var svårnavigerat därför att det befann sig i ett tillstånd av snabb förändring. Ett exempel får vi, då han säger sig vilja ”problematisera och dekonstruera fiktionens möjligheter under postmodernismens inflytande”.

Ovanstående citat är hämtat från romanens kärleksfullt skildrade antihjälte, den välmenande klassresenären Martin som under berättelsens gång måste ge upp sina ambitioner att bli fri författare för att i stället bli ansvarstyngd familjeförsörjare och förläggare på ett mindre förlag. Liknande utläggningar kommer emellertid också från den egocentriska flickvännen/hustrun Cecilia, som lämnar familjen efter att ha skrivit en trendig avhandling, och från bäste vännen Gustav, en bohemisk slyngel från överklassen som trots sin lättja, alkoholism och brist på konstnärlig fantasi lyckas svinga sig upp till framgångsrik konstnär med världsrykte.

Allt detta känns mycket trovärdigt, och detsamma gäller också om de initierade skildringarna av gator, stadsdelar och offentliga lokaler i Sandgrens hemstad Göteborg. Inte sällan för de tankarna till den minutiösa skildringen av staden Dublin i en av de böcker som oftast nämns i Samlade verk – James Joyces Ulysses.

Sandgren har visserligen påstått att hon inte orkat läsa hela Ulysses, och att hon därför inte gjort Joyce utan den fiktive William Wallace till Martins favoritförfattare. Detta måste dock vara ett villospår. Likheterna mellan Samlade verk och Ulysses är uppenbara och de går på djupet. Det understryks inte minst, då Martin i bokens början hoppas att Nattsonaterna, den självbiografiska roman han håller på att skriva, ska göra honom till en ny Joyce.

Parallellerna mellan Ulysses och Samlade verk är alltså många, men för den vanlige läsaren är det kanske ändå de omsorgsfullt skildrade stadsmiljöerna som är mest givande.

Joyce hävdade själv att han i Ulysses velat återskapa Dublin så troget att staden, om den av någon anledning förintades, skulle kunna byggas upp igen på grundval av romanens uppgifter. Formuleringen ska naturligtvis tolkas som en skämtsam överdrift, men det hindrar inte att berättelsen utspelar sig på platser som var välbekanta för de flesta av den tidens Dublinbor.

Dit hörde huset på Eccles Street 7, där huvudpersonen Leopold Bloom bodde, men också musikpuben Ormonds bar, Guiness-bryggeriet, huvudpostkontoret på O’Connell Street, stranden vid Sandymont, kyrkogården vid Glasnevin och många andra platser. I dessa miljöer möter vi också en lång rad välkända Dublinbor som framträder med sina verkliga namn. Ett exempel bland många är fader Commee, en känd katolsk pater, som det berättas om på några sidor i början av romanens tionde kapitel.

På liknande sätt förhåller det sig med Samlade verk. Leopold Blooms hus på Eccles Street i Dublin motsvaras här av Martins bostad på Djurgårdsgatan i Majorna, kyrkogården Glasnevin liknar Västra Begravningsplatsen och Ormonds Bar får sin sin pendang i den närliggande musikpuben Silverkällan på Älvsborgsgatan 31. Och liksom hos Joyce möter vi lokala celebriteter, låt vara att de inte heter sådant som ”fader Commee” utan Sven Wollter, Johannes Anyuru eller UKON.

Men det finns också många andra likheter mellan Ulysses och Samlade verk. Dit hör parallellen till Homeros’ epos Odysséen. Martin vill att han själv och hans alter ego i den självbiografiska roman han arbetar på ska kunna ses som en sentida arvtagare till Odysseus. Av sammanhanget framgår att detta är en idé han fått genom läsning av Joyces Ulysses, där antihjälten Leopold Blooms liv den 16 juni 1904 blir en pendang till den heroiske Odysseus’ tioåriga hemresa från Troja.

Martins projekt ser till en början ut att vara på väg mot ett förverkligande. Tillsammans med Cecilia och Gustav diskuterar han Odysséen, och det som de fäster sig vid är genomgående sådant som också fokuseras hos Joyce. Exempel på det är diskussionen av Homeros’ sätt att skildra havets skiftande färgspel. Detta går säkert tillbaka på den ryktbara passage i Ulysses där det homeriska havet beskrivs som ”snorgrönt”.

Men Martin är en antihjälte utan homeriska dimensioner, och Nattsonaterna blir därför aldrig fullbordad. Den som i Samlade verk får spela rollen av en nutida Odysseus är i stället hans förlupna hustru Cecilia. Det understryks då hon kallas för ”den mångförslagna”. Det är en formulering som i Odysséen genomgående användes om Odysseus.

Liksom Odysseus bryter Cecilia upp från sin familj. Anledningen till det är att hon vill undvika det som i Samlade verk beskrivs som ”anpassningens hemska malström, detta vardagslivets Karybdis”. Detta syftar på en episod som Odysseus berättar om för sitt andäktigt lyssnande värdfolk, då han på hemväg från Troja gästar Fajakernas ö. Här skildras hur han under passagen genom ett smalt sund tvingas passera mellan två odjur. Det ena är Skylla som med sina glupande käftar snappar åt sig förbipasserande sjömän; det andra är Karybdis som likt en malström gör havet till ett frustande inferno.

Om man tänker sig Cecilia som en nutida Odysseus är det mycket som plötsligt faller på plats. Dit hör att hon gång på gång förknippas med den mångförslagnes skyddsgudinna Pallas Athena och att hon på klassisk grekiska deklamerar Odysséen.  Därtill kommer också att hennes speciella förhållande till havet erinrar om Odysseus’. Detta är särskilt påfallande i en förut citerad passage som handlar om Martins läsning av Odysséen. Liksom Odysseus visar hon sig där vara en framstående simmare, och när hon efter våghalsiga simturer återvänder till stranden i Antibes kan hon erinra om hur Homeros skeppsbrutne hjälte tar sig iland på Fajakerans ö.

Cecilia är emellertid inte den enda av kvinnorna i Samlade verk som tycks ha en förebild i Odysséen. Detsamma gäller också hennes dotter Rakel. När hon i bokens slut börjar leta efter sin förlupna mamma, blir hon en sentida motsvarighet till Odysseus’ son Telemachos som i Odysséen lämnar sin hemö Ithaka för att söka efter sin försvunna pappa.

Att de sentida arvtagarna till Odysseus och Telemachos inte är män utan kvinnor kan tyckas vara en udda idé. Unik är den emellertid inte. Ett vittnesbörd om det fick vi, då succéförfattaren Elena Ferrante avslöjade att hennes debutroman Plågsam kärlek var tänkt som en feministisk variant av berättelsen om Telemachos’ sökande efter sin försvunna pappa. I stället för en son som söker sin far gestaltar Ferrante här en dotter som söker sin mor. Sålunda får vi följa hur Delia, en medelålders neapolitanska, under två dagar genomkorsar sin hemstad Neapel för att på så sätt finna sanningen om sin mamma Amalia.

Sandgren kan naturligtvis ha fått sin idé hos Ferrante, men den viktigaste förebilden till Rakel är nog ändå Telemachos’ motsvarighet i Ulysses, den unge poeten Stephen Dedalus. I likhet med Rakel är han ett osocialt språkgeni som bott i Paris och gärna kryddar sin konversation med oöversatta citat från grekiskan.

Liksom Proust har Sandgren velat visa att historien och det förflutna aldrig är helt frånvarande i våra liv.

Men det finns också likheter med ett annat inflytelserikt romanbygge som också nämns i Samlade verk – Marcel Prousts sju band långa På spaning efter den tid som flytt. Mest påfallande därvidlag är de plötsliga övergångarna mellan nuet och det förflutna.

Det fanns inte en gata i denna stad som han inte gått tusen gånger. Det fanns ingenstans att ta vägen utan att riskera att trampa i ett kaninhål rakt ner i det förflutna.

När Martin här trampar ”rakt ner i det förflutna”, påminns man om den scen i sista delen av På spaning efter den tid som flytt, där en ojämnhet i stenläggningen plötsligt får berättarens ungdom att framträda i förklarat ljus. Liksom Proust har Sandgren velat visa att historien och det förflutna aldrig är helt frånvarande i våra liv.

Detta är naturligtvis inte någon särskilt ovanlig tanke. Det ligger nära till hands att associera till den ofta citerade passage i nobelpristagaren William Faulkners roman/skådespel Requiem for a nun som lyder:
The past is never dead. It’s not even past.
Samma tanke finns emellertid också hos Joyce och flera andra av de författare som uttryckligen nämns vid namn i Samlade verk, t ex Thomas Mann och Tomas Tranströmer.

Likväl är det säkert Marcel Proust som varit den viktigaste förebilden.  Medan Joyces Odysseus utspelar sig under blott ett enda dygn, får vi i På spaning efter den tid som flytt följa ett skeende som sträcker sig över nästan ett halvt århundrade. Så är det också i Samlade verk.

Fokus i Sandgrens roman ligger visserligen på huvudpersonernas upplevelser i Göteborg och Paris under åren 1977 – 2012, men i tillbakablickar berättas också om deras föräldrars och farföräldrars liv. Det betyder att berättelsen handlar om vad som i många avseenden måste betraktas som en förlorad värld. De tre göteborgarna rör sig i intellektuella och sociala miljöer som numera framstår som brutalt avlövade, om man jämför med hur det var i Göteborg och Paris under den tid då romanen utspelar sig. Därtill kommer att städernas etniska, arkitektoniska och topografiska profil hunnit förändras, inte minst genom migrationen och rivningarna.

Mot denna bakgrund måste man beundra Lydia Sandgrens förmåga att ge konkretion åt tider och miljöer som hon själv inte kan ha upplevt. Man blir inte överraskad när hon i intervjuer berättar att intrycket av autenticitet är ett resultat av mycket noggranna förstudier. Mycket av stoffet hade därför kunnat ligga till grund för populärvetenskapliga uppsatser från akademiska dicipliner som Sociologi, Etnologi, Kulturvetenskap eller Byggnadsvård.

Det sociologiska perspektivet är särskilt tydligt i skildringen av berättelsens huvudpersoner. Deras karriärer kan med fördel ses som en illustration till kultursociologen Pierre Bourdieus teorier om det kulturella kapitalets betydelse för de individuella livsvalen. Mot en sådan bakgrund förstår vi varför Martins vän Gustav och hans egen flickvän/hustru Cecilia blir framgångsrika, medan han själv tvingas ge upp sina drömmar om att bli fri författare och istället retirera till en mindre glansfull roll som ensamstående familjeförsörjare och småskalig förläggare.

Att vännen Gustav blir en framgångsrik konstnär beror alltså inte bara på hans talang utan också på att han kan dra nytta av sitt högborgerliga ursprung, och samma sak gäller om Cecilias framgångar som forskare och essäist. I gymnasiet var Martin ett skolljus, men på universitetet kommer hans begåvning inte lika väl till sin rätt, därför att han som klassresenär saknar en säkerhet som många av hans kurskamrater fått med sig hemifrån.

Den sortens problem har inte vännen Gustav, låt vara att han alltid känner sig besvärad i närvaro av sin högborgerliga familj. Hans pappa är en karriäristisk streber som gift in sig i en släkt med gamla rötter i rederinäringen. Rederiet är visserligen på fallrepet, men familjen har ändå tillräckligt mycket av ekonomiskt och kulturellt kapital för att man under överskådlig tid ska kunna reda sig bra. Att den lätt alkoholiserade mamman Marlene är anorektisk och dricker alldeles för mycket, hindrar inte att hon i kraft av sitt kulturella och ekonomiska kapital kan bädda för sonens framtida karriär som konstnär.

Gustav tycks alltså ha det väl förspänt, men trots framgångarna spårar han ur. I motsats till den solidariske och anspråkslöse Martin är han en ansvarslös egoist som efter hand blir allt mer isolerad från omgivningen. När han i berättelsens slut hittas död, är han visserligen rik och berömd men också mycket ensam.

Något liknande gäller också för Martins flickvän/hustru Cecilia, även om hon i motsats till Gustav kommer från en miljö där det kulturella kapitalet väger något tyngre än det ekonomiska. Hon är dotter till en internationellt ansedd läkare med meriter som forskare på två universitetssjukhus, men familjen är tillräckligt välbärgad och kulturellt inriktad för att hoppas på att hon ska våga satsa på en karriär som bildkonstnär.

Cecilia väljer dock att ägna sina krafter åt en avhandling i idéhistoria, som blir mycket väl mottagen, när hon efter många år av försakelser och koncentrerat arbete försvarar den vid en disputation på Göteborgs Universitet. Hon förutspås en lysande framtid som forskare, men kort tid senare lämnar hon både karriären och familjen utan att lämna andra spår efter sig än ett intetsägande avskedsbrev som vittnar om att hon inte längre orkat med de förpliktelser som föräldrarskapet medförde. Liksom sin farmor lämnas Martin därmed ensam med hela ansvaret för två barn. Detta antyds också vara en av anledningarna till att han aldrig blir färdig med det romanutkast som han arbetat med sedan årtionden.

Den förlupna Cecilia blir dock till sist uppspårad av dottern Rakel, en språkkunnig och beläst psykologistudent som av allt att döma har åtskilligt gemensamt med bokens författare. Av pappa Martin har hon fått i uppdrag att översätta den tyska romanen Ein Jahr der Liebe, men under arbetets gång inser hon att bokens undflyende huvudperson är identisk med hennes försvunna mamma. När Samlade verk slutar står hon därför tillsammans med sin yngre bror Elis utanför dörren till mammans lägenhet i ett nedslitet höghus i västra Berlin.

Hur det går när dörren öppnas får vi dock inte veta. Det bidrar starkt till det intryck av autenticitet som Samlade verk efterlämnar.  Det öppna slutet gör att man efter läsningen inte upplever romanen som konstruerad av en allvetande berättare utan som en rapport om ett pågående skeende där slutet bara kan anas.

På den punkten finns det likheter mellan Samlade verk och flera av de texter som uttryckligen åberopas i romanen. Dit hör först och främst Strindbergs Inferno men också Lars Noréns En dramatikers dagbok vars första del utkom några år innan Lydia Sandgren påbörjade arbetet med sin roman. En annan möjlig förebild är Ernest Hemingway, som nämns ett dussintal gånger i romanen. Man kan emellertid också komma att tänka på Raymond Carvers noveller, vars öppna slut Sandgren kommenterar redan på bokens andra sida.

Likväl finns det nog en ännu viktigare anledning till det öppna slutet i Samlade verk. Sandgren arbetar ju som psykolog och som sådan måste hon naturligtvis ofta ha lyssnat till berättelser med öppet slut.

Att Samlade verk är skriven av en professionell psykolog ser man också på många andra sätt. Flera av romangestalterna har studerat psykologi och på så vis kommit i kontakt med tongivande psykologer som Sigmund Freud, C. G. Jung, Lou Andreas-Salomé, Frantz Fanon, R. D. Laing, Jacques Lacan, m fl. Dessutom finns det mycket i boken som explicit refererar till psykologiska grundbegrepp som libido, dödsdrift, separationsvånda, existentiell ångest, mauvaise foi (falsk tro eller självbedrägeri), psykopati, falska minnen, borträngda trauman, upprepningstvång, sömndeprivation, arketyp, mm.

Det hindrar inte att det finns ett begrepp som visserligen inte nämns men som förmodligen varit ännu viktigare. Vad jag tänker på är ”narcissism”.

Narcissism-begreppet går tillbaka på sagan om ”Eko och Narcissus” så som den berättas i den romerske skalden Ovidius’ Metamorfoser, men i senare tid har det vidareutvecklats av forskare som Sigmund Freud, Havelock Ellis, Otto Rank, Christopher Lasch, Rollo May och Johan Cullberg.

I Ovidius’ version av sagan berättas om hur den självtillräcklige ynglingen Narcissus föraktfullt avvisade den passionerade nymfen Ekos kärleksfulla uppvaktning. För det blev han emellertid hårt straffad. En av de många nymfer han avvisat vände sig till gudarna med orden: ”Må han själv bli förälskad, men utan att vinna / någonsin den han har kär”. Så blev det också. Vid en källas stilla vatten blev han så hänförd av sin egen spegelbild att han förlorade intresset för allt annat. Men så snart han ville närma sig föremålet för sin åtrå, fann han att han inget annat kunde göra än att grumla spegelbilden. I sin förtvivlan över detta tog han livet av sig. Av vänligt sinnade gudar blev han dock efter döden förvandlad till den blomma som numera heter narciss eller Narcissus poeticus.

Ovidius berättelse om Narcissus har i den moderna psykologin använts för att beskriva ett sjukligt tillstånd, kallat narcissism, som kännetecknas av en patologisk självtillräcklighet och en oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Enligt Freud är narcissisten inte kapabel till kärlek eller empati och upplever därför sin tilltvaro som tom och isolerad.

Detta är något som i varierande grad kännetecknar alla förgrundsfigurerna i Samlade verk. Därför är det nog inte en tillfällighet att en av de ytterst få blommor som nämns i berättelsen är just narcissen.

Det narcissistiska temat slås an redan i bokens början. Den unge Martin konstaterar att han inte har lätt för att bli förälskad, men försvarar sig med tanken att kärleken är ”en illusion skapad och vidmakthållen av det kapitalistiska systemet”. Lite längre fram i berättelsen ser han dock sin oförmåga till kärlek som ett problem. När han i romanens slut blivit övergiven av sin hustru Cecilia konstaterar han emellertid med lättnad att han egentligen trivs bäst som ensamstående.

Narcissismen är också det dominerande personlighetsdraget hos Cecilia. Hon har inga väninnor, och när hon fött barn ser hon ”misstroget” på den nyfödda och håller sig undan från alla sammanhang som innebär att hon måste interagera med mer än en människa åt gången. När Cecilias mor i bokens slut, ska förklara sin dotters uppbrott från modersrollen och familjelivet, beskriver hon henne som en självupptagen egoist. Detta understryks också i den summering av hennes liv som görs i bokens slut. Där konstateras det att ”hon aldrig hittat fram till någon varaktig kärlek”, att ”inga människor överhuvudtaget fick fäste i hennes liv” och att hon i sin upphöjdhet och oåtkomlighet ”var likgiltig inför människor men reagerade med känslolivets hela register på litteratur”.

Sandgrens skildring av narcissismen förefaller mycket initierad, och man tror gärna att hon haft god nytta av sina universitetsstudier i psykologi. Det hindrar inte att hon också kan ha läst om ämnet i skönlitteraturen. Bland de böcker som nämns i Samlade verk finns flera, där den narcissistiska problematiken tematiseras. Dit hör först och främst Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt, men också Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Lars Noréns En dramatikers dagbok. (Om narcissismen hos Proust, Söderberg och Norén har jag skrivit i min bok Kärleksinviter i litteraturen från bibeln till Millennium)

Det betyder inte att Samlade verk skulle ha karaktär av ”läsefrukt”. Visst är det tätt mellan de litterära, filosofiska och vetenskapliga referenserna, men samtidigt får man det bestämda intrycket att boken också bygger på författarens egna erfarenheter. Det lovar gott inför hennes framtida författarskap.

***

Följ Dagens Arena på Facebook