På spaning efter en progressiv nationalism

Nationalism Vår tids progressiva rörelser har bejakat den nyliberala formen av globalisering utan att effektivt bygga upp motkrafter mot kapitalismens destruktiva verkningar. Statens roll att reglera ekonomin har övergivits, skriver Ingemar Lindberg som läst Yael Tamir och Dani Rodrik på jakt efter en nygammal definition av nationalism.

Kan en progressivt tänkande människa idag träda fram som nationalist? Begreppet har ju i vår tid mest fått en nedsättande betydelse med koppling till självhävdelse och främlingsfientlighet. En som ändå vågar är Yael Tamir, filosof i Oxford och tidigare israelisk Labour-politiker. I boken Why Nationalism (Princeton University Press 2019) utvecklar hon ett villkorat försvar för vad hon kallar en liberal nationalism.

Skillnaden ligger enligt Tamir i hur man beskriver och bemöter andra nationer och etniska minoriteter. Polycentrisk nationalism respekterar ”den andre” och ser varje annan nation eller etnisk minoritet som ett välkommet tillskott, som berikar en gemensam civilisation. Etnocentrisk nationalism däremot – läs Netanyahu, Trump eller Orbán – betraktar den egna nationen eller etniska gruppen som överlägsen. Den eftersträvar dominans i stället för jämbördig samexistens.

Tamir tar i sin bok avstånd från all form av etnisk skiktning. Hon tar i stället sin utgångspunkt i att det liberala globaliseringsargumentet är klassbaserat. De senaste trettio årens utveckling har kommit att präglas av växande klyftor, sjunkande social tillit och ett eroderande progressivt-liberalt ledarskap. Ur den utvecklingen har en våg av nationalism växt fram. Globaliseringens förlorare i arbetar- och medelklass känner sig utsatta och sårbara. Elitgrupperna däremot gynnas – antingen de röstar vänster eller höger.

De sårbaras nationalism bör enligt Tamir förstås som en revolt mot de globala eliternas förräderi. Förlorarna åberopar nationella överväganden och känslor för att övertyga vinnarna om att de ska återvända från sin globala resa och sätta hemlandet främst. Eftersom de sårbara inte har ett eget territorium definierar de sig i form av en etnisk opposition till globalisterna. Därifrån är steget inte långt till en aggressiv, främlingsfientlig nationalism.

Men lika mycket som den främlingsfientliga hållningen är icke-önskvärd, lika moraliskt rimlig är enligt Tamir de sårbaras protest. De kräver helt enkelt inkludering och rättvisa. Globaliseringens förlorare vill bli tagna på allvar, inte avfärdade som populister och reaktionärer.

Nationalismens historiska roll har varit som vägröjare för demokratin, fortsätter Tamir. Dess största framgång var den offentliga gemensamma skolan. Tidigare hade utbildning varit ett privilegium för ett gynnat fåtal. Den allmänna folkskolan gjorde undersåtar till medborgare; genom allmän skolgång skapades gemensam kultur och språk, underordnade grupper vann status och självrespekt. För dem som inte tillhörde ett aristokratiskt toppskikt var den allmänna skolan nationalstatens kanske främsta gåva.

När den moderna demokratin trädde in i historien var den alltså ”… inbäddad i nationalstaten som fjärilen i sin puppa”, framhåller Tamir. Fortfarande är det nationalstaten som ger demokratin dess ramverk. Öppna gränser – internationalistens önskedröm – är en självmotsägelse; en stat utan gränser kan varken göras rättvis eller demokratisk.

När arbetarklassen tog del i bygget av nationalstaten var detta inte, som Marx påstod, ett utslag av ”falskt medvetande”. Det grundades på rationella överväganden.

Trots bestående klasskillnader var det därför logiskt att de underprivilegierade, när de krävde bröd och rättvisa, allierade sig med det nationella projektet. När arbetarklassen tog del i bygget av nationalstaten var detta inte, som Marx påstod, ett utslag av ”falskt medvetande”. Det grundades på rationella överväganden. Arbetare i alla länder kommer enligt Tamir aldrig att förenas i en globaliserad klassrevolt, inte för att de är främlingsfientliga och reaktionära utan för att de är rationella, de har inte tillräckligt starka gemensamma intressen. Nationalstaten har erbjudit dem vinster som ingen internationell klasskamp hade kunnat ge.

Demokratin förutsätter ett handlande vi. Välfärdsstaten grundades på ett klassöverskridande socialt kontrakt, där de privilegierade gick med på att avstå delar av sin makt och sina tillgångar eftersom de vid den tiden fortfarande var bundna av en tillhörighet till en plats och ett samhälle. Viljan att dela resurser och socialt ansvar bygger på att man räknar med att tillbringa en livstid i ett gemensamt samhälle.

Sedan dess har globaliseringens vinnare alltmer löst upp banden till sina hemländer. Den snabbast växande gruppen av transnationella migranter är miljardärerna.  De gemensamma anordningarna har individualiserats och blivit klasskiljande – i synnerhet den tidigare kronjuvelen: den offentliga och gemensamma skolan. De rikas och mäktigas utflyttning borde, hävdar Tamir, oroa oss betydligt mer än inflyttningen av de utsatta. När eliterna överger sina samhällen undergrävs det sociala kontraktet.

Genom avregleringar och privatiseringar har globaliseringens arkitekter gett det frihetliga en individualistisk innebörd. Det är en politik som gynnat elitgrupperna och bäddat för populism och etnocentrisk nationalism. Verklig frihet handlar enligt Tamir i stället om individens möjligheter att göra meningsfulla val och leva produktivt.

Den snabbast växande gruppen av transnationella migranter är miljardärerna.

Dagens våg av nationalism är en reaktion mot det övergivna kontraktet. Nationalismen frodas inte som många tror av irrationella orsaker. Den är i stället ett rationellt svar som uttrycker de sårbara folkgruppernas drift att försvara sig mot en global dröm som de inte kan dela. Att processens vinnare vill övertala andra att se globaliseringen som både framstegsvänlig och opåverkbar bör inte förvåna. Lika lite borde det förvåna att förlorarna har en annan uppfattning och i stället orienterar sig mot den nationella polen.

Finns då förutsättningar att återskapa ett nutida socialt kontrakt? Det kräver att en maktbalans återställs och att globaliseringen regleras. Harvardekonomen Dani Rodrik, som skrivit förordet till Tamirs bok, ger en fruktbar utgångspunkt när han i sin egen bok The Globalisation Paradox pekar på ett ofrånkomligt ”trilemma” mellan demokrati, nationalstat och hyperglobalisering. Om vi vill bevara nationalstat och demokrati, måste vi ge upp hyperglobaliseringen, hävdar han. Idag är vi i stället på väg att ge upp demokratin.

Tamirs bok är utmanande läsning för den som, likt undertecknad, vant sig att betrakta nationalism i vår del av världen en reaktionär hållning. Den form av nationalism som hon beskriver betonar samhörighet, tillit och gemensamma band. Frågan till läsaren blir: går det att bejaka denna form av nationalism, med det starka känslomässiga innehåll som Tamir pläderar för, utan att hamna i lag med högerpopulisterna? Går det – å andra sidan – att hålla ihop ett samhälle utan den?

Om vi vill bevara nationalstat och demokrati, måste vi ge upp hyperglobaliseringen, hävdar Rodrik. Idag är vi i stället på väg att ge upp demokratin.

Därmed är vi framme vid den dubbla blandekonomins pragmatiska vägval. Tamir åberopar historikern Eric Hobsbawm till stöd för sitt påstående att nationalismen är ”modern” och inte behöver bli reaktionär. Hon utelämnar dock en viktig del av dennes resonemang. Hobsbawn kopplar förvisso samman nationalismens framväxt under senare delen av 1800-talet med ”den moderna tiden”. Men han beskriver nationalismen som en motrörelse; ett perspektiv som Tamir tappar bort. Hobsbawm ser nationalismen som en av de tre folkliga rörelser som växer fram under årtiondena före första världskriget mot den oreglerade industrikapitalismens förödande sociala och moraliska återverkningar. De båda andra är den socialistiska arbetarrörelsen och de religiösa väckelserörelserna.

Jag saknar hos både Rodrik och Tamir ett resonemang om nödvändigheten att i vår tid bygga sociala motkrafter, nationellt och transnationellt. Globaliseringen har lett fram till en ansvarslös global ekonomi och en alltmer teknokratisk samhällsstyrning. De folkliga motkrafterna, främst rösträtten och den fackliga organiseringen, har däremot än så länge huvudsakligen nationell verkningskraft. Följden har blivit en maktförskjutning i kapitalets favör.

Vår tids progressiva rörelser har bejakat den nyliberala formen av globalisering utan att effektivt bygga upp motkrafter mot kapitalismens destruktiva verkningar. Statens roll att reglera ekonomin har övergivits. I kritiklösheten mot kapitalets maktövertag och de utsattas sårbarhet finner vi, som jag ser det, grundorsaken till den europeiska socialdemokratins och vänsterns försvagning.

I denna tid av osäkerhet och vacklan påminner Tamir oss om att det fortfarande är på nationell nivå som demokratin är stark, när den är det. Det nya klassöverskridande sociala kontraktet – om det kan skapas – måste vara nationellt särpräglat. Det är inom nationen som vi kan känna en sådan samhörighet att vi är beredda att gemensamt finansiera vår vård och omsorg, på lika villkor.

En nyanserad diskussion om nationalismens värden och faror saknas än så länge i vårt land.

En nyanserad diskussion om nationalismens värden och faror saknas än så länge i vårt land. Vi har i stort sett inte kommit längre än att koppla en nationalistisk hållning till Sverigedemokraterna. Det vi då ser är en krigisk och rädd åskådning med bruna rötter som skrämmer väljare med hotet att en pågående massinvandring ska sudda ut vår nations kulturella särprägel. Det givna svaret från progressivt håll blir då att beteckna nationalismen som reaktionär.

Ett par läsvärda ansatser till nyansering har dock nyligen dykt upp i svensk debatt. På Expressens kultursida lyfter rabbinen och författaren Dan Korn fram den nationella stolthetens värde (23 augusti 2019). Han gör en tänkvärd parallell till individens självkänsla. Överdriven individuell självkänsla kan, påpekar han, övergå i arrogans och självtillräcklighet. På samma sätt kan alltför mycket stolthet hos en nation bädda för krigiskhet och imperialism. För lite självkänsla hos en individ kan i stället skapa misstro och aggressivitet. På motsvarande sätt riskerar bristande stolthet hos en nation att undergräva förmågan till gemensamt politiskt handlande. Vänstern behöver odla den nationella stoltheten, hävdar Korn.

Det andra inlägget jag syftar på kom i sommarens nummer av tidskriften Tiden (nr 2, 2019). Nye chefredaktören Payam Moula inleder artikeln med att konstatera att socialdemokratin givit sig själv två uppdrag; att stå på löntagarnas sida i intressekampen mellan arbete och kapital och att verka för tidlösa värden som rättvisa och lika rättigheter. I linje med detta dubbla uppdrag måste migrationspolitiken enligt Moula värna den inhemska arbetarklassens förmåga att upprätthålla regleringen av arbetsmarknaden. Lönedumpning ska förhindras med hjälp av lagstiftning och kollektivavtal. Det kräver en nationell regleringsförmåga som undergrävs av öppna gränser. Samtidigt måste dock migrationspolitiken också på bästa sätt verka för den internationella solidaritetens värden. Socialdemokraterna behöver, hävdar Moula, föra en migrationspolitik för ett arbetarparti och en flyktingpolitik för ökad internationell solidaritet.

Nationalism är titeln på Moulas ledare. Men hans artikel handlar enbart om flykting- och migrationspolitik, inte om nationalismens värde för demokratin och välfärdsstaten. Avgränsningen avspeglar hur obearbetade tankarna kring nationalismen än så länge är i Sverige. Följden blir att diskussionen förs på Sverigedemokraternas planhalva.

För egen del har jag alltid betraktat mig som internationalist. Min väg in i socialdemokratin gick via folkrätten och antikärnvapenrörelsen. Som pensionär har jag engagerat mig i den tvärnationella rörelsen för en alternativ globalisering. Men ändå: fördelningspolitik och reglerad arbetsmarknad kommer under överskådlig tid att drivas inom nationalstatens gränser. Det är där demokratin är stark. Det är där det fackliga löftet kan försvaras.

Slutsatsen blir för min del något som  man kan kalla den dubbla blandekonomin eller den dubbla reformismen; horisontell mellan höger och vänster på nationell nivå men också vertikal eller transnationell i en kombination av reglerad globalisering och bevarat nationellt handlingsutrymme. Nationell stolthet – som Korn efterlyser – är, menar jag, en fruktbar ansats när det gäller att tackla den globaliserade kapitalismen. Moulas betoning av arbetarrörelsens dubbla uppdrag – intresseorganisation och idébaserad rörelse är en bra utgångspunkt.

Den dubbla reformismen är ett förhållningssätt som får stöd i min läsning av Tamir och Rodrik. Socialdemokratins grunduppgift är som jag ser det fortfarande – men under delvis nya förutsättningar – att motverka kapitalismens destruktiva verkningar. Ett återupprättat nationellt handlingsutrymme är en avgörande förutsättning. Det som krävs för att komma vidare är att mejsla ut en samlad hållning som kombinerar nationell och transnationell reglering av ekonomin.

Slutsatsen blir att det är nödvändigt att rulla tillbaka hyperglobaliseringen och erkänna den goda nationalismens värde. Då krävs att miljardärernas flykt från ansvaret för framtiden hejdas. Ett nytt socialt kontrakt måste bygga på social och etnisk inkludering. Etnisk eller social skiktning är oförenligt med integrerande nationalism. Ledstjärnan måste vara respekt och värdighet för dem som dagens globalisering kör över och lämnar vid sidan av vägen.