politik Socialdemokraterna håller snart kongress och stakar ut vägen för framtiden. Men vilka vägval väntar rörelsen? I en nyutkommen bok söker Olle Törnquist svaren nationellt såväl som internationellt, och summerar här sina argument.
Ett av vår tids stora mysterier är att den socialdemokratiska idén om hållbar utveckling på grundval av social rättvisa med demokratiska medel tappat mark, trots de negativa effekterna av nyliberal globalisering och hoten mot demokratin. För att få svar på varför och vad som kan göras, har jag tagit hjälp av en kompass i form av en historiskt inkluderande definition av socialdemokrati. Med den har jag återvänt till jämförande studier under ett halvsekel av folkrörelser och demokratisering. Mest i Indien, Indonesien och Filippinerna, men även i Sverige, och med referenser till Sydafrika och Brasilien. Slutsatserna levandegörs ofta i berättelser med hjälp av loggböcker och bilder från fältet, det blir mer läsbart så. Men argumenten är kritiskt systematiska och hänvisningar finns i appendix. Nu när boken är färdig är den utmanande frågan om den innehåller något nytt av värde att ta del av. Andra får bedöma det, men låt mig försöka sammanfatta argumenten.
Problemen började när Palmes partners i Syd var svaga
Vi börjar på hemmaplan. Boken är tveksam till det gängse argumentet att eftersom den etablerade socialdemokratin anpassat sig till den marknadsdrivna utvecklingen krävs det nationella ’new deals’ och folkhemsreformer för att återta initiativet från de ny-konservativa chauvinisterna. En kritisk historisk analys visar, att det argumentet trots alla kvaliteter förtränger den historiska betydelsen av internationalism för att de inhemska programmen ska bli hållbara. Thomas Piketty har rätt: socialdemokrati kan inte byggas i ett land. Speciellt inte sedan 1970-talet. Det var då efterkrigstidens valutaregleringar för att hindra en ny 30-talsdepression skrotades. Istället försökte Olof Palme, Willy Brandt och andra internationalisera de nationella socialdemokratiska modellerna genom en ”ny ekonomisk världsordning” på grundval av ett ”partnerskap mellan Nord och Syd”.
Men de misslyckades och naturligtvis var det främst det internationella kapitalet och de nyliberala krafterna som bromsade, snart understödda av Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Det som ofta glöms bort är dock att deras övertag, och Palmes och Brandts underlägsenhet, i sin tur berodde mycket på att partnerskapet med Syd hade för klen grund. Den anti-koloniala rörelsen hade försvagats under det kalla kriget, trots kampen i Latinamerika, Vietnam och de portugisiska kolonierna. Demokratiseringen hade tonats ner till förmån för starka stater som snart kapats av mäktiga intressen och militär. Många progressiva bokstavligen eliminerades, som Allende i Chile. Därefter var det fritt fram för den nyliberala globaliseringen. Tony Blair och Göran Persson försökte förvisso en tredje väg och att arbeta i EU. Men det blev mer strukturanpassning än ett alternativ. Och när många gamla väljare inte kom med ombord var förtroendet förbrukat.
Socialdemokrati i Syd är inte omöjligt
En annan slutsats är att inte heller tesen om otillräckliga förutsättningar för socialdemokrati i Syd stämmer helt. Visst saknas den industriella revolution och modernisering som var grundval för arbetarrörelsen i Nord. Utvecklingen i Syd är mer ojämn och auktoritär. Ändå är argumentet om socialdemokratins irrelevans lika felaktigt som när moderniseringsskolan utgick från att social, ekonomisk och politisk utveckling i Syd måste ske på exakt samma sätt som i Nord. Om man istället, som i boken, analyserar den politiska ekonomin och rörelserna i olika kontexter, blir det tydligt att det inte bara finns problem utan även nya möjligheter att bygga socialdemokrati.
Katastrof i Indonesien – men inte i Kerala
I detta avseende är det speciellt instruktivt att jämföra Indonesien och den indiska delstaten Kerala. Både i Kerala sedan slutet av 20-talet och i Indonesien under första delen av 50-talet var det faktiskt möjligt för socialister och kommunister, som de facto drev socialdemokratiskt orienterad politik, att bygga bred enighet och mäktiga rörelser för lika civila och politiska rättigheter. Och att med detta som bas även kämpa för sociala rättigheter – med demokratiska medel, och till sist vinster i allmänna val.
I Indonesien ändrades emellertid de här prioriteringarna. Från slutet av 50-talet stödde istället vänsternationalister och kommunister en så kallad styrd demokrati som proklamerats av President Sukarno och den centrala arméledningen för att, som de sade, stärka nationalstaten. Sukarno och generalerna behöll visserligen moderna direkta relationer mellan stat och medborgare. Men representation via medborgarnas egna organisationer och partier i allmänna val ersattes med populism och militär dominans. Några år senare blev det dessutom etter värre när militären fann att de, till skillnad från nazisterna i Europa, inte hade en tillräcklig stark statsapparat och folkliga grupper för att motverka vänstern. Då gav generalerna tillfälligt upp principen om direkta relationer mellan stat och medborgare och återinförde istället den koloniala kombinationen av central despotism och indirekt styre via i synnerhet religiösa församlingar och miliser. På så vis genomfördes ett kolonialt inspirerat folkmord på mellan 500,000 och 1 miljon människor. Sedan, när vänstern utrotats, återinförde Suharto det direkta styret, men ännu mer auktoritärt än under den ”styrda demokratin”. Bland annat med totalt förbud mot oberoende folklig organisering.
För progressiva grupper var detta ett dubbelt misslyckande. För det första visar en historisk analys att effekten av vänsternationalisternas och kommunisternas stöd till den ”styrda demokratin” var att de inte längre kunde bygga breda allianser på grundval av lika civila och demokratiska rättigheter, liksom att med den enigheten i ryggen också kämpa för sociala reformer (inklusive en jordreform). De kunde inte heller hålla tillbaka de mäktiga grupper som försökte ta över staten och dess resurser. Och de kunde inte stå emot den koloniala kombinationen av despotism och indirekt repression via religiösa grupper och miliser.
För det andra hade under tiden västorienterade socialdemokrater och liberaler istället ställt sig bakom den auktoritära politik som den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington senare döpte till ”politics of order”. Argumentet var att modernisering och en svag medelklass inte var tillräckligt för att på sikt bygga demokrati. Det måste också, redan från början, finnas en stark stat. Och om ingen annan kunde bygga den staten måste militären intervenera. Under flera år stödde följaktligen dessa västorienterade socialdemokrater och liberaler till och med general Suharto. På samma sätt som i Vietnam, i de så kallade medelklass-kupperna i Afrika och Latinamerika, och senare i bland annat Afghanistan.
Båda dessa strategier var alltså lika katastrofala som de Maoistiska försöken med väpnade bonderevolter. Men den viktigaste konklusionen är att inget var oundvikligt. Det fanns nämligen ett viktigt undantag – Kerala. Där stod vänstern fast vid samma prioriteringar som de progressiva krafterna gjort i Indonesien innan den ”styrda demokratin”. Det vill säga att under ett gemensamt paraply av krav på civila och demokratiska rättigheter för alla även hålla samman väldigt olika klassers och gruppers kamp för sociala reformer. Den formeln har varit grundläggande för framstegen i Kerala, fram till idag. Och den fortsätter att vara en avgörande lärdom för alla som runt om i världen återigen måste motverka högerpopulistisk identitetspolitik och auktoritärt statsbygge.
Tredje demokrativågen backades aldrig upp av socialdemokrati
Under den tredje vågen av demokrati fick lyckligtvis en rad progressiva krafter nytt handlingsutrymme. Vågen spred sig från Portugal och Spanien på 80-talet till Latinamerikas ”Pink Tide” och Filippinernas ”people power”. Och den stärktes när muren föll i Berlin, diktaturerna besegrades i Sydafrika och Indonesien, och Indiska kongresspartiet och vänstern samarbetade. Det var en tid av förhoppning och möjligheter. Men nu måste vi också fråga varför framstegen inte var hållbara och omdanande. Varför kollapsade vänstern i Västbengalen och stagnerade i Sydafrika? Varför avbröts reformerna i Indonesien? Hur kunde hindu-fundamentalisterna ta över i New Delhi, Duterte i Manila och Bolsonaro i Brasília? Och finns det trots allt nya möjligheter? Går Kerala fortfarande vidare? Att förstå detta är den stora uppgiften i boken. Resultaten kan sammanfattas i fem punkter.
För det första backades demokrativågen aldrig upp av socialdemokratiskt orienterad närings- och välfärdspolitik (och bistånd till det), som efter andra världskriget i Nordeuropa. Så det blev ingen bred arbetarrörelse likt den under industrialiseringen i Europa. Resultatet i Syd var viss industriell tillväxt men också plundring av resurser, ökande ojämlikhet, dåliga arbetsförhållanden, mängder av folk utan fast jobb, brist på klassbaserad organisation och gemenskap och ständiga svårigheter att förena människor med osäkra arbetsförhållanden. Temporärt anställda och arbetare i informella sektorer tenderar fortfarande att negligeras, vilket smärtsamt illustrerats i till och med Sydafrika där ANC försökt följa liberalt-socialdemokratiska förslag och ILOs argument. Att prioritera schyssta jobb och universell minimilön kan vara bra, men det måste finnas reformer som kompenserar bristen på de förutsättningar – speciellt låg arbetslöshet – som skapade socialdemokratisk tillväxt i Skandinavien. Kort sammanfattat kan den första fundamentet för socialdemokratin i form av breda intressebaserade rörelser inte bara byggas på arbetsplatserna utan kräver gemensamt intresse och arbete för omfattande civila, politiska och sociala rättighetsreformer.
Demokratiseringen förblev elitistisk
För det andra förblev socialdemokratins andra grundval – demokratiseringen – oftast elitdominerad och utan substans. Återigen berodde detta i grunden på bristande inkluderande utveckling med bredare medel och arbetarklass, i kontrast till Nordeuropa efter andra världskriget. Följaktligen har de styrande inte heller gjort mycket för att motverka korruption. Även vänstern som dominerade i Västbengalen använde härskarfasoner och tvingades bort av folkliga protester. Liknande problem präglar ANC i Sydafrika. Filippinerna och speciellt Indonesien nämndes ofta som goda exempel på liberal demokratisering. Men båda har degenererat eftersom eliter och oligarker bitit sig fast vid makten. Och de nya institutioner som de förhandlat med varandra om har gjort det svårt för progressiva krafter att avancera och stärka demokratiseringen. Anmärkningsvärt nog har detta sällan motverkats utan mest främjats av det etablerade internationella demokratistödet som fokuserat överenskommelser mellan eliterna om nya spelregler. Och medan militär intervention som i Afghanistan gjorde saken värre, saknade folkliga protester som under arabiska våren organisation och skydd. Med något undantag är följaktligen chanserna dåliga för progressiva grupper att bli representerade i den etablerade politiken, slåss mot korruption och att ens bevaka implementeringen av den internationellt hyllade Agenda 2030.
Alternativ underifrån otillräckliga
Den tredje slutsatsen är också nedslående. Försöken att motverka de negativa trenderna genom decentralisering har oftast snubblat över lokala eliter. Folkligt deltagande i lokalt styre har varit svårt att utvidga och relatera till andra nivåer och aktörer. I viss mån gäller det även den mest framgångsrika decentraliseringen och folkliga planeringen i Kerala.
Dessutom har det visat sig nästan omöjligt i Indonesien, Indien och Filippinerna att istället göra skillnad i politiken, speciellt på nationell nivå, genom att kombinera och expandera skilda intressen bland vanligt folk, innovativa fackföreningar och civilsamhällegrupper. Att bygga alternativ underifrån är helt enkelt inte tillräckligt, inte ens i Kerala. Detta påminner även om utmaningarna för de mer välkända ANC och Arbetarpartiet i Brasilien. I bästa fall kunde medborgarna i till exempel Brasilien delta i det lokala budgetarbetet – men det hjälpte dem inte att stoppa maktmissbruket i huvudstaden.
Alternativet är breda allianser för rättigheter och välfärd
Ändå är bilden inte nattsvart. Ansträngningarna och insikterna har också skapat nya möjligheter. Det är den fjärde slutsatsen. Även om det är svårt för folk att förenas på väldigt olika arbetsplatser, och många inte ens har ett jobb, och civilsamhälleorganisationerna är fragmenterade, så har det visat sig möjligt att bilda breda allianser bland progressiva politiker, fackföreningar, andra folkliga grupper och medborgarkämpar, inklusive delar av media. Detta har framförallt skett till förmån för demokratiska rättigheter, anständig stadsplanering, lika rätt till utbildning och hälsovård, och mindre korrupt samhällsservice, som grund för hållbar tillväxt.
Till de bästa exemplen hör dels den framgångsrika alliansen i Indonesien för ett tiotal år sedan för en allmän hälsovårdsreform; dels, helt nyligen, vänsterfrontens i Kerala massiva valsegrar på grundval av hälsovård och välfärd för alla i kampen mot Covid-19, kombinerat med satsning på kunskapsbaserad utveckling. Om sådana sammanhängande reformer kombineras med demokratiskt deltagande av berörda parter är det också möjligt att bekämpa korruption och stå emot populism. Vilket Kerala lyckats med gentemot den chauvinistiska och religiösa identitetspolitiken i Indien i övrigt.
Som grädde på moset skulle breda allianser för rättigheter och välfärd också kunna generera tillräckligt starka och representativa folkliga organisationer för att förhandla det slags sociala tillväxtpakter som är fundamentala för socialdemokratisk utveckling. Hittills har dessa varit orealistiska i Syd (utom i de auktoritära Östasiatiska tigrarna) i brist på lika omfattande och slagkraftiga fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som i norra Europa.
Bristerna är enstaka reformer och populistiskt styre
Men är detta verkligen möjligt? Varför finns det inte fler framgångsrika exempel? Den femte slutsatsen är att det finns två speciellt viktiga svårigheter. Det första hindret är bristen på sammanhängande reformer. När hälsovårdsreformen i Indonesien klubbats igenom var folk glada men sedan föll alliansen samman. Medlemmarna gick hem till var sitt högkvarter och fortsatte med sina vanliga ganska spretiga uppgifter. Alltså krävs det en kedja av reformer som man kan fortsätta att enas bakom och som är transformativa genom att stärka folks förhandlingskraft. Socialdemokrati är ju inte att krossa kapitalismen genom revolution eller att dogmatiskt slåss mot marknader, utan istället demokratisk kamp för regleringar och reformer som stegvis kan främja demokratisk socialism i termer av så mycket rättvisa, jämlikhet och välfärd som möjligt, som grundval för hållbar utveckling.
Det andra hindret är bristande demokratisk representation då de breda allianserna förhandlar med arbetsgivare, kommuner och regeringar. Direkta förhandlingar mellan populistiska ledare, civilsamhällesaktivister, fackliga ledare och andra är ofta lovande men sällan demokratiskt institutionaliserade. Istället tenderar de att bli slutna informella samtal och kohandel – vilket splittrar de progressiva krafterna och gör ledare som Indonesiens Jokowi allt mäktigare. Vilket i sin tur främjar ’starka’ högerpopulistiska opponenter, som Filippinernas Duterte.
Prioritera likasinnade partners och breda allianser
Vilka implikationer har då insikterna från Syd för socialdemokrater i Nord? Från inledningen av essän vet vi redan, att för svaga parter i Syd var en grundläggande orsak till att Palme och Brandt misslyckades med att internationalisera den nationella socialdemokratiska utvecklingsmodellen som blivit obsolet. Det resulterade i defensiv anpassning till den nyliberala globaliseringen, och ledde till mindre folkligt stöd. Så vägen vidare är att dessa likasinnade parter måste stärkas. Flyktingströmmar och klimathot kan ingen ny-nationalism ändra på, det krävs internationalism. Men socialdemokratin kris är även ogynnsamma styrkeförhållanden. Därför räcker det inte att de mäktiga förhandlar i EU eller FN. Den demokratiska oppositionen i Syd måste stärkas på backen. Frågan är hur.
Huvudparten av boken visar varför socialdemokrater i Syd inte lyckades under den tredje vågen av demokrati. Men den visar också att det finns nya utsikter. Det enkla svaret på frågan om implikationer för oss i Nord är alltså att vi måste ta vara på just de möjligheterna.
Det kräver i sin tur att vårt internationella arbete – med att stödja inkluderande och hållbar utveckling, liksom mänskliga rättigheter och demokrati, och fackföreningar, och anti-korruptionsarbete – bör omprioriteras så att det i första hand främjar de fundamentala förutsättningarna i form av det slags lovande breda allianser mellan progressiva politiker, fackföreningar, andra folkliga grupper och civilsamhälleorganisationer som jag har pekat på, för lika medborgerliga rättigheter och demokratisk välfärd.
Plus att hjälpa till med att komma över fallgroparna de riskerar att hamna i genom stöd till design och förankring av kedjor av transformativa reformer att enas bakom, samt modeller för att samtliga partner ska kunna delta demokratiskt i utformning och genomförande.
Faktum är att vi själva i Skandinavien har historiska erfarenheter av just sådana prioriteringar från arbetet med de gamla välfärdsreformerna, och representationen av intresseorganisationer och andra berörda grupper. En hel del av detta har monterats ner, men grundtanken kan fortfarande tjäna som inspiration, om den anpassas till andra länder och lokala förutsättningar – som det behövs mer studier av och kunskap om.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
