Pandemin och ekonomin

Coronakrisen Debatten om vilka ekonomiska effekter coronaepidemin kommer att få och hur vi ska ta itu med problemen är oerhört viktig. Vi kan spara många miljarder om vi gör rätt saker vid rätt tillfälle. Det är också viktigt att vi är på det klara med vad vi vet och inte vet – och vad vi verkligen är oense om, skriver Lars Anell.

Vi kommer snart att möta utmaningar som sätter vår demokrati på prov. Våra ansvariga myndigheter vill förhindra ett läge då våra resurser inte längre klarar att ge medborgarna adekvat vård. Vi har lärt oss att det gäller att ”platta till kurvan” så att den håller sig under den kritiska gräns som anger sjukhusens kapacitet. Detta innebär att påfrestningen på vår ekonomi varar längre än om vi väljer ett alternativ då kurvan under en kort tid tillåts ligga över denna linje. Flera kritiker har hävdat att vi (vilka det nu kan vara) av ekonomiska skäl måste sätta en gräns för hur länge krisen får pågå – alltså hur mycket den tillåts kosta. Då blir det en fråga om många människors liv eller död. Lyckligtvis är det inte så illa ställt om kloka beslut fattas som vi kan leva med när vi ser tillbaka på vad som hänt.

Till skillnad mot finanskrisen faller ingen skuld på någon inom kretsen av OECD-länder. Pandemin förvärrades av att Kina inte omedelbart informerade WHO om vad som hänt i Wuhan. Denna information kom från det demokratiska Taiwan i december 2019 men hölls tillbaka för att inte misshaga Kina som i stället lovprisades i alla tonarter för sina kraftfulla insatser för att bekämpa utbrottet

Vad gäller krisens ekonomiska konsekvenser är osäkerheten mycket stor. Ingen ansvarig myndighet eller forskargrupp kan säga hur länge pandemin kräver att stora delar av ekonomin sätts i vänteläge. Professor Olivier Blanchard, som kan göra anspråk på att ha mer teoretisk och praktisk kunskap om ekonomiska kriser än någon kollega, konstaterar att BNP i OECD-länder under 2020 kan falla med mellan 5 och 15 procent. Bland optimisterna finns den amerikanska storbanken Citi. Enligt deras senaste prognos kommer Förenta staternas ekonomi detta år att krympa med 0,5 procent och världens samlade produktion att falla med 1,6 procent. Chefsekonomen på Moody´s Analytics, Mark Zandi, är mer pessimistisk. Han räknar med att Förenta staternas produktion minskar med 30 procent under årets andra kvartal och detta kan knappast kompenseras under andra halvåret. Vi kan göra andra räknestycken. Om vi antar att Sverige tappar en tredjedel av all produktion av varor och tjänster under tre månader så motsvarar det mer än 8 procent av BNP. Sånt har hänt förr med tråkiga men inte tragiska konsekvenser. Det kan bli värre än så men föreställningen att vi under mycket lång tid kommer att bli ett fattigt land ska inte hålla oss vakna om nätterna.

Vi vet att hela vår potential att producera varor och tillhandahålla tjänster finns kvar efter krisen. Vi kommer alla (?) temporärt (?) att vara något fattigare och mer skuldsatta men den fysiska och andliga utrustning som behövs för vårt materiella välstånd står redo att åter dras i gång. Sannolikt har dock våra preferenser förändrats.

Mycket att välja på

Det finns nu en rik provkarta på insatser för att mildra de ekonomiska effekterna av pandemin för hushåll och företag. Centralbanker i OECD-länder har lovat att trycka så mycket pengar (bildligt talat) som behövs för att hålla räntor på en låg nivå. Den europeiska centralbanken (ECB) har signalerat en beredskap att köpa alla statspapper som regeringar i medlemsländer ger ut och amerikanska Federal Reserve förser i praktiken också hushåll och företag med förmånliga krediter. I både Nordamerika och Europa har staten ställt omfattande kreditgarantier till företagens förfogande. EU:s finansministrar har enats om ett krispaket på 500 miljarder euro i form av lån och kreditgarantier men skjutit betalningsansvaret på framtiden.

Kongressen i Washington har fattat beslut om ett stödprogram på $ 2 000 miljarder. Ungefär hälften av pengarna ska användas för att stärka hushållsinkomsten för mindre välbeställda medborgare och ge företag incitament att behålla anställda som annars skulle friställas. Arbetslöshetsersättningen höjs med drygt 50 procent och kan utbetalas under en något längre period. Medborgare med låg eller modest inkomst får helt enkelt en check på $ 1 200. Små och medelstora företag erbjuds lån som efterskänks i proportion till hur stor del av arbetsstyrkan som behålls. Omkring $ 75 miljarder avsätts för att undsätta stora företag i kris, till exempel flygbolagen, eller sådana som är av betydelse för nationell säkerhet, vilket marknaden läst som Boeing. Allt är inte välvilja mot näringslivet i Förenta staterna. Vissa delstater, som Ohio och Massachusetts, överväger lagstiftning som skulle sätta press på försäkringsbolag att bistå strandsatta företag.

En betydande del av det amerikanska programmet motiveras av landets undermåliga socialförsäkringssystem. Nya insatser av ungefär samma omfattning som det beslutade krispaketet är därför under beredning. I Europa tas en stor del av de insatser som stärker hushållsinkomst automatiskt om hand inom existerande regelsystem.

Den tyska regeringen har lyckats befria sig från grundlagens krav på en balanserad budget för att kunna finansiera ett räddningsprogram på 750 miljarder euro. En viktig komponent är att systemet för Kurzarbeit (korttidspermittering) utvidgats på så sätt att staten tar 60–67 procent av den anställdes löneförlust. Stora företag kan utnyttja en stabiliseringsfond om de har likviditetsproblem. Omkring 100 miljarder euro har avsatts för att regeringen ska kunna köpa aktier i företag. Ett skäl är att rädda dem från att köpas upp av statsstödda kinesiska konkurrenter. Researrangören TUI, som äger en större flygplansflotta, har fått en lånegaranti på 1,8 miljarder euro.
Det franska krispaketet omfattar ett system för korttidspermittering där staten i skrivande stund tar 84 procent av lönekostnaden för 3,7 miljoner anställda. Den nyblivne brittiske finansministern Rishi Sunak har lovat att ta 80 procent av kostnaderna för permitteringar och Danmarks stöd ligger på ungefär samma nivå. Ett intressant men kontroversiellt inslag i det brittiska krisprogrammet är att regeringen utnyttjat ett konto i Bank of England för att direktfinansiera stödinsatser. Norges tredje krispaket på 60 miljarder kronor tar sikte på att betala hyra och andra fasta kostnader för företag vars omsättning gått ned med mer än 40 procent. Spaniens program, som uppges motsvara 16,5 procent av BNP, utgörs av kreditgarantier, inkomststöd för hushåll och ökade utgifter för sjuk- och hälsovård.

Av någon anledning tycker moderaternas taleskvinna Elisabeth Svantesson att även företag som går bra är värda stöd.

Det svenska krispaketet består av generösa lån till banker för vidare befordran till mindre företag, köp av företagsobligationer, sjuklöneansvar, uppskjutna skatter och avgifter, höjd A-kasseersättning och möjlighet att korttidspermittera med 50-procentigt statsstöd. Ett förslag att subventionera hyra har fastnat i Bryssel. Som helhet är programmet mindre generöst mot företag än flertalet andra länders och det beror bara delvis på att Sverige inte stängt hela butiken under krisen. Nima Sanandaji, chef för tankesmedjan ECEPR, har antytt att vi borde vara lika frikostiga som Danmark och fått det till att vi borde spendera 653 miljarder (13–14 procent av BNP).
Moderaterna har föreslagit att staten ska satsa 100 miljarder i månaden för att helt kunna slopa arbetsgivaravgifter för alla företag i april och maj, bygga ut systemet med korttidspermittering och ta över alla fasta kostnader för de mest drabbade företagen. Det är generöst i överkant. Ett företag som slipper arbetsavgift och samtidigt permitterar kan få en kompensation som är mer än 100 procent. Av någon anledning tycker moderaternas taleskvinna Elisabeth Svantesson, enligt Svenska Dagbladet, att även företag som går bra är värda stöd.

Flera länder har visat aktieägare en särskild omtanke. Japans centralbank har helt enkelt stödköpt aktier. Länder som Sydkorea och Frankrike har förbjudit spekulanter att blanka aktier.

Inte alla insatser träffar rätt. Ett tyskt program för att hjälpa hyresgäster och småföretagare som har svårt att betala hyran kunde utnyttjas av storföretag som Adidas och H&M. Efter ursinnig kritik från politiker och på nätet har företagen omprövat sitt tilltag. Adidas har emellertid, enligt Svenska Dagbladet, förklarat att privata hyresvärdar visserligen ska få sina pengar men inte ”de stora hyresvärdarna, framför allt (inte) fastighetsbolag och försäkringsbolag”. Amerikanska hotellkedjor har lyckats kvalificera varje hotell som ett eget driftställe för att komma i åtnjutande av ett stödprogram avsett för företag med mindre än 500 anställda. Den svenska riksbankens injektion av likviditet har betydelse bara om den kommer företag till del och den förbättrade A-kassan innebär väsentligen en (välmotiverad) förbättring för redan inskrivna om inte krisen blir långvarig.

Med tanke på att det nu pågår en tävling bland både politiker och ekonomer om att vara störst och värst så bör det sägas att det inte finns någon möjlighet att addera injektioner av likviditet, uppköp av statspapper och företagscertifikat, lånegarantier, uppskjutna skatter, reducerade eller slopade arbetsavgifter, subventionerad permitteringslön och rena kontantbidrag till hushåll och företag till en meningsfullt jämförbar summa. Däremot finns det anledning att sortera olika insatser med hänsyn till vem som får och vem som betalar. Att förse systemet med likviditet och krediter på marknadsmässiga villkor är i det perspektivet inte kontroversiellt. Att skjuta upp betalning av skatter och avgifter bör inte heller leda till debatt.
Att i kristid förstärka arbetslöshetsersättning och andra delar av socialförsäkringssystemet är en del av samhällskontraktet i en välfärdsstat. Lånegarantier kostar bara om gäldenären inte kan betala och motiveras med att det ibland ligger i samhällets intresse att företag tar större risk, till exempel för att erövra nya avsättningsmarknader.

Att så många länder valt att utveckla eller förstärka möjligheter till korttidspermittering beror på att det så uppenbart ligger i både de anställdas och företagets intresse. Att erbjuda förmånliga lån och köpa upp företagsobligationer är synnerligen värdefullt för högt belånade företag. Det ligger emellertid inte i statens intresse att blåsa upp tillgångsvärden och generellt uppmuntra till överdriven risk. Många än så länge framgångsrika företag har satt i system att lånefinansiera en snabb expansion. Icke-finansiella företag i Sverige har sedan mitten av 1990-talet ökat sin skuldsättning från ca 72 procent av BNP till 117 procent. Utan att här ta ställning till om det är en klok åtgärd eller inte så måste noteras att alla former av direkt stöd till företag – vare sig det sker i form av slopade skatter och avgifter eller tillskott av kapital – innebär att betalningsansvaret hamnar hos de som ska delta i att finansiera den framtida statsskulden.

Vad vi kan och bör göra

Redan här bör därför tillfogas att det inte är något större problem om vi skulle vilja fördubbla vår statsskuld – den skulle ändå ligga under EU:s genomsnitt och bra bit under OECD-ländernas. Det är för övrigt ytterligt primitivt att diskutera detta problem i termer av hur stor statsskulden är som andel av BNP. Om räntan vore 5 procent och statsskulden 50 procent av BNP skulle vi varje år behöva punga ut med en summa som, exklusive eventuella amorteringar, motsvarar 2,5 procent av BNP eller ungefär 4 procent av statsbudgeten. Nu ligger räntan närmare 0,5 procent. Då blir räntekostnaden 0,25 procent av BNP och ca 0,4 procent av statsbudgeten. Vår faktiska statsskuld motsvarar 36 procent av BNP och den genomsnittliga räntan uppgår sedan 5 år, som sagt, till ungefär 0,5 procent.

Våra beslut i dessa frågor bör bygga på vilka investeringar vi vill göra (till exempel i en mer klimatsmart infrastruktur) eller vilken konsumtion vi vill låna till och ställa det mot vår framtida förmåga att betala. Det kan ju vara så att kloka investeringar gör att betalningsförmågan ökar snabbare än utgifter för att finansiera skulden. Om vi haft eurosystemets tvångströja 1850–1950 så skulle vi inte haft råd att bygga vare sig järnvägar eller vattenkraftverk. Det är alltså inte av hänsyn till statsskulden som jag kommer att varna för väldiga generella utbetalningar av stödpengar och i stället förorda mer riktade insatser. Det är inte heller för att spara krut till stimulansåtgärder efter krisen. Skälen är helt enkelt att vi inte ska slösa med skattebetalarnas pengar när det inte behövs.

När man studerar statistiska uppgifter om småföretag är det bra att hålla i minnet att väldigt många består av en välbärgad pensionär som jobbar hemma före, under och efter krisen.

Det är bra att tänka över premisserna för ett räddningsprogram. Eftersom inte någon kan anklagas för att ha orsakat krisen bör vi efter bästa förmåga fördela bördan så rättvist som möjligt. Det hårdast drabbade, över hela världen, är många miljoner som förlorat sina jobb i den så kallade gigekonomin och saknar ett socialt skyddsnät. Vi måste rädda den svenska ekonomin och det är då bra att veta att vi kan låna obegränsade mängder pengar – och skatta oss lyckliga att vi gör det i vår egen valuta och att Sverige har en betydande nettonationalförmögenhet. Men självfallet ska inte staten spendera skattebetalarnas pengar i onödan. Alla företag har inte drabbats av krisen. Några har tjänat mer än vanligt. Om inte krisen varar längre än tre månader så är det bara en liten del av ekonomin som hotas av konkurs – men denna lilla del rymmer många små eller medelstora företag. När man studerar statistiska uppgifter om småföretag är det bra att hålla i minnet att väldigt många består av en välbärgad pensionär som jobbar hemma före, under och efter krisen.

Till skillnad från alla länder i Europa och flera andra så har Sverige inte stängt butiken helt. Anställda i offentlig verksamhet kommer att utföra sitt arbete och erhålla sin lön. Sjukhus och andra institutioner engagerade i arbetet på att bekämpa pandemin kommer att rekrytera all den personal de kan få tag på så länge krisen varar. Nyss pensionerade läkare och sjuksköterskor återinträder i tjänst och flygvärdinnor snabbutbildas för att kunna jobba i vården. Efterfrågan på inhemska livsmedel kommer att öka och jordbrukare och fruktodlare måste hitta ersättare för tiotusentals säsongarbetare. Företag som sysslar med inhemska varutransporter växer så det knakar. Det gamla fina yrket springschas har återuppstått när speceriaffärer och kommuner erbjuder gratis hemleverans.
Bygg- och entreprenadverksamheter kan i stor utsträckning ersätta vad som tidigare importerades men måste liksom jordbruket rekrytera inom landets gräns om gästarbetarna från Östeuropa inte längre kommer. Spelbolag och andra IT-baserade verksamheter hoppas på ökade intäkter.

Företag som tillverkar och säljer bristvaror gör goda affärer. En leverantör har tiofaldigat priset på vanlig handsprit och tyska grossister tar nu 30 euro för säkerhetsmasker som tidigare kostade 0,45 euro. Hemmafixarbranschen har upplevt sin bästa marsmånad någonsin. Skärtorsdagens morgoneko hade som förstanyhet myndigheters oro för alltför stor trängsel på restauranger. Samtidigt har rader av andra verksamheter drabbats mycket hårt när deras produkter och tjänster inte längre efterfrågas. Flyg till och från andra länder har praktiskt taget upphört och botten är ännu inte nådd. Efterfrågan på inrikes resor med flyg, tåg, bus och taxi har minskat dramatiskt. Endast 12 procent av hotellrummen i Stockholm är bokade. Kulturens salonger gapar tomma. Ishockey och fotboll spelas inte ens utan publik. De stora fordonstillverkarna har stängt sina fabriker i Europa och permitterat flera tiotusentals medarbetare med effekter för hundratals underleverantörer. Andra företag som är beroende av leveranser om insatsvaror från omvärlden kommer snart att stänga sina fabriker.

Om vi låter allt ha sin gilla gång kommer det dramatiska bortfall av efterfrågan som drabbat företag i frontlinjen att sprida sig genom hela vårt ekonomiska system med allt mildare effekt. Hotell där ingen checkar in; scener på vilka inga konster utförs; butiker där skaran av kunder glesnar; frisörer med kunder som låter håret växa; restauranger och barer där alltför få äter och dricker och eventarrangörer som ställer in – på dessa områden kommer företag inom kort att få svårt att betala den avtalade hyran för lokaler. Men fastighetsägare vet att ingen vill ta över kontraktet så länge krisen varar. En bättre lösning för alla är att värd och hyresgäst från fall till fall kommer överens om ändrade villkor. I våra storstäder har många småföretagare hyrt in sig hos en välmående bostadsrättsförening som klarar sig utan hyresinkomst några månader. De stora fastighetsbolagen, som vanligen har en belåningsgrad under 50 procent, måste räkna med att vara tillmötesgående mot de kunder de vill behålla. Jag har svårt att tänka mig att H&M som stängt flera tusental butiker runt om i världen inte redan inlett diskussioner om vad den nya hyran ska vara.

Börsen har redan informerat oss om att fastighetsbolag ska ställa in sig på minskade inkomster och kursen för Pandox, som äger 156 hotell runt om i Europa har fallit mest. Fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson, VD för Fastpartner, låter emellertid hälsa från sitt slott i Frankrike att det inte är någon fara på taket. Om hans optimism i vissa fall skulle visa sig obefogad så måste svenska banker lära sig att ta risk för att hitta en brygga över till tiden efter krisen. Svenska banker är väl kapitaliserade och den andel av total utlåning som avser fastighetsbolag är bara 16 procent. Så länge inte krisen når hushållssektorn på ett sätt som hotar finansieringen av bostadslånen kan de vara trygga. Deras ovilja att ta risk är omvittnad av många småföretagare. Det skulle vara provocerande om de inte i rådande situation vore beredda att bli mer välvilliga när de bedömer vilka företag som är solventa och värda att satsa på.

Regeringen kan lyckligtvis inte tvinga företag till lydnad men det finns inte heller någon skyldighet att hjälpa alla företag.

Fastighetsbolag är värda en egen parentes. Alla fastighetsägare – enskilda såväl som bolag – har under de senaste tio åren gynnats av hög ekonomisk aktivitet och politiskt beordrad lågräntepolitik. Resultatet är att värdet på fastigheter blåsts upp. Fallande börskurser visar att kärvare tider är att vänta. Regeringen har avsatt fem miljarder för att bidra med halva kostnaden om bolag kan komma överens med en hyresgäst om en lägre hyra. Det räcker tydligen inte för att fastighetsbolaget Balder ska sänka hyran för en optiker i Djursholm som tappat nästan hela sin omsättning. Regeringen kan lyckligtvis inte tvinga företag till lydnad men det finns inte heller någon skyldighet att hjälpa alla företag. Och en uppmaning också till juridiska personer att visa folkvett är på sin plats. Denna, av regeringen, ännu ej uttalade förhoppning har redan hörsammats av kemiföretaget Perstorp som till självkostnad organiserar tillverkning av handsprit och Essity som kommer att donera i miljon skyddsmasker till Socialstyrelsen.

Vi har mycket att vinna på att låta krisens effekter sugas upp av alltmer kapitalstarka aktörer samtidigt som regeringen får möjlighet att begrunda vilka åtgärder som verkligen behövs. För att nå rimlig kostnadseffektivitet är det avgörande om vi i största möjlig utsträckning kan förmå marknadens aktörer att göra upp på tu man hand. Förhandlingen sker då mellan de företag som har den överlägset bästa kunskapen om det enskilda fallet. Företag som klarat sig bra eller till och med tjänat på krisen kommer naturligtvis inte att få sin hyra sänkt eller lån omförhandlade samtidigt som det är alltför uppenbart att andra inte kan betala. Det finns därför ingen anledning att besluta om en generell nedsättning av hyran eller tillmötesgå krav på subventioner till alla företag. Därför är moderaternas föreslagna krispaket olyckligt. Det sänder en signal till företag att de kanske kommer att hållas skadelösa på skattebetalarnas bekostnad.

I alla länder har omfattande stödinsatser redan inletts eller beslutats. Möjligheten att korttidspermittera är statsfinansiellt dyr men nödvändig. I övrigt handlar det svenska stödet till företag i stor utsträckning om krediter, lånegarantier och möjligheter att skjuta på inbetalning av skatt. Men regeringen och vi andra vet att hittills beslutade åtgärder inte kommer att räcka. Vi kommer då till debattens centrala fråga. Hur ska de företag som måste få ett tillskott av nytt kapital gå till väga? Det naturliga är att vända sig till ägarna som rimligen har bäst kunskap om företagets möjligheter att fortleva efter krisen. Om de tror på sitt företag och är stadda vid kassa finns inget problem. Om ägarna inte är villiga att skjuta till friskt kapital har vi, å skattebetalarnas vägnar, anledning att fundera på vad orsaken kan vara. Om bedömningen blir att ägarna saknar resurser eller att deras bidrag inte räcker bör det finnas en möjlighet att staten går in med pengar. Den rimliga lösningen är att detta sker i utbyte mot nyemitterade aktier. Denna lösning innebär att de gamla ägarna får dela vinsten med oss andra under en rimlig tid. Fördelen är att företaget inte tyngs av räntor som måste betalas eftersom utdelning till ägare sker först när det åter blir vinst. Det är inte riskfritt. Om företaget inte klarar sig trots kapitaltillskottet så förlorar både staten och de gamla ägarna sina pengar. Vi bör redan nu bereda oss på att utnyttja denna möjlighet och det går bra att kalla det en ”företagsakut” även om det upprör en del debattörer.

Helena Strigård representerar, som VD för SwedenBio, en bransch som i huvudsak finansieras över börsen. Riskvilliga investerare satsar i förhoppning om att pågående kliniska tester ska resultera i kommersiellt gångbara läkemedel. Krisen har lett till att många life-scienceföretag fått svårigheter att få in kapital. Hon efterlyser ”statligt kapital som ankarinvesterare” eftersom det skulle ”göra tröskeln lägre för att attrahera privat kapital.” Både Aktiespararnas Joacim Olsson och SEB:s chefsstrateg Johan Javeus tycker det är naturligt med ett temporärt statligt ägande. ”Utifrån skattebetalarnas perspektiv är det” enligt Javeus ” mycket bättre att få ett ägande som kan ge avkastning på sikt…än att bara strössla bidrag till bolaget.” Liberalernas talesperson i ekonomisk-politiska frågor Mats Persson pekar på att detta var den modell som tillämpades när staten tog över Carneige 2008.

Det är värt att notera att ingen föreslagit någon form av ”värnskatt” för att bistå de företag som drabbats hårdast. Sören Gyll och Sverker Martin-Löf har emellertid fört fram tanken på att stora, kapitalstarka företag ska bilda en fond som kan bistå utsatta små och medelstora företag. Det skulle kunna ske i form av en företagsakut som skjuter till kapital och kompetens. Detta utmärkta förslag har inte fått ett hörbart mottagande. Svenskt Näringsliv vill inte se någon omfördelning inom familjen. Allt stöd bör komma från skattebetalarna. Möjligen finns det anledning för regeringen att inordna den föreslagna akuten i krisprogrammet genom att matcha bidrag från näringslivet med skattepengar.

Aptiten på att bli sittande med ägaransvar för ett otal skrangliga företag är i stort sett obefintlig bland alla riksdagspartier.

Mig veterligt har ingen debattör sett krisen som en möjlighet att ”socialisera näringslivet.” vilket Nima Sanandaji vill få oss att tro. Aptiten på att bli sittande med ägaransvar för ett otal skrangliga företag är i stort sett obefintlig bland alla riksdagspartier. Möjligheten för staten att gå in som temporär hel- eller delägare liknar faktiskt den lösning som tillämpades under bankkrisen och som därefter i alla tonarter prisats i vår omvärld. Inget europeiskt land har uteslutit delägande som ett villkor för att skjuta till friskt kapital. De länder som av ideologiska skäl avhänt sig denna möjlighet kommer att sakna ett viktigt redskap i verktygslådan. I vissa fall kan preferensaktier vara en klok lösning men staten bör inte alltid avstå från möjligheten att påverka företagets verksamhet.

Vad som framför allt bör undvikas är att sprätta ut hundratals miljarder i generella bidrag till företag – det blir både onödigt dyrt och orättfärdigt. Träffsäkerheten är med stor sannolikhet klart mindre än 50 procent. Jag finner det faktiskt stötande när Svenskt Näringslivs VD går ut och ber skattebetalarna att rakt av bidra med 200 miljarder (ca 4 procent av BNP) utan att ens antyda någon form av motprestation. Jag tror inte det var detta Matteus tänkte sig när han formulerade sin princip.

Många företag har redan kommit underfund med att de beslut som tagits om utdelningar och bonusar måste omprövas i skenet av coronakrisen. Företag som räknar med att behöva stöd i andra former än lån och uppskjutna skatteinbetalningar gör klokt i att avstå från årets utdelning. Men inte heller på detta område finns skäl att dra alla över en kam. De många företag som inte i stor utsträckning berörs av krisen har ingen anledning att ändra sina planer på vinstdisposition.

Vad gör vi efter krisen

Det råder en märkligt samstämmig uppfattning om att det kommer att krävas väldiga stimulansinsatser för att kickstarta ekonomier efter krisen. Det ska vi inte ta för givet. När det andra världskriget gick mot sitt slut spådde världens ledande ekonomer att en ny depression var att vänta om inte regeringar lånefinansierade massiva investeringsprogram. Och de hade till synes fog för denna bedömning. Det var först när västvärldens ekonomier sattes på krigsfot som de lyftes ur den depression som varat hela trettiotalet. När kriget tog slut skulle mer än trettio miljoner soldater komma hem samtidigt som vapenindustrin tvärstannade. I stället inleddes en högkonjunktur av en kraft och varaktighet som vi inte sett maken till vare förr eller senare. Marshallhjälpen bidrog men expansionen började tidigare och bars av återuppbyggnaden och ett uppdämt konsumtionsbehov. Man glömde att människor hade sparat mycket pengar eftersom de inte kunnat köpa vad de ville under kriget. Ledande politiker trodde vid krigsslutet att det skulle ta en generation innan Europas ekonomier åter nådde förkrigstidens produktionsnivå. Det tog 3–4 år.

Osäkerheten om hur efterkrispolitiken ska se ut är betydande. Ett skäl är att vi inte vet hur vår politiska och ekonomisk omvärld kommer att se ut. Men det finns flera faktorer att ta fasta på. Det är optimistiskt att tro att alla företag kommer att klara krisen. Också i normala tider upphör en del företag och lämnar plats för andra. Under ett normalår går 8 procent av företagen inom OECD-området i konkurs. Det rör sig i allt väsentligt om nystartade småföretag som redan från början hade en dålig prognos. Medellivslängden för nya restauranger är relativt kort i det område där jag bor. Så länge efterfrågan finns kommer emellertid sysselsättningen inte att påverkas annat än temporärt. Vi bör därför inte utan vidare acceptera argumentet att miljontals jobb ”försvinner”. Vår potentiella kapacitet att producera varor och tjänster har, som redan påpekats, inte förändrats av krisen. Vår vilja att konsumera är nog oförändrad men köpkraften är reducerad trots att vi sparat en del under krisen. Att säkra medborgarnas försörjning på en rimlig nivå bör därför kompletteras med stimulansåtgärder i takt med att hjulen åter börjar rulla.

Exportlandet Sverige är beroende av vad som sker i vår omvärld. De krav som framförts om en överbryggningspolitik är därför tveksamma så länge viktiga avsättningsmarknader är stängda. Det är också sannolikt att kunders preferenser förändrats som en följd av krisen. Med säkerhet kommer alla stora internationella företag att omvärdera logistikkedjor som är beroende av att viktiga komponenter tillverkas i ett land. Om vi ska bygga en bro måste vi veta hur det ser ut på den andra stranden. Efter oljekrisen på 1970-talet var vi bland OECD-länderna rätt ensamma om att gasa på vilket fick katastrofala konsekvenser för vår ekonomi. Vi måste nu bättre kalibrera återhämtningen i Sverige med vad som sker i vår omvärld.

Sedan ett kvarts sekel är stimulanspolitik inom OECD-kretsen liktydigt med låg ränta. Tanken är att detta ska göra det oemotståndligt för företag att investera i nya produkter och ökad produktionskapacitet. Den främsta, i stort sett oundvikliga, effekten är emellertid, som vi sett, att blåsa upp värdet på aktier och fastigheter (vilket i sig har en negativ ekonomisk effekt). Det är dags att återgå till ett program som bygger på insikten att företag investerar som svar på efterfrågan. Vi bör redan nu med betydande frihetsgrader börja diskutera hur ett offentligt finansierat investeringsprogram kan se ut.

Bland de sakkunniga diskuteras om återhämtningen efter krisen kommer att likna ett V, ett U eller ett L. De verkliga pessimisterna tror på den senare bokstaven och anser att trettiotalsdepressionen och dess politiska konsekvenser i Europa är den adekvata jämförelsen. Den ekonomiska aktiviteten faller kraftigt med en tvåsiffrig arbetslöshet som följd – och blir på grund av av politisk impotens kvar på denna nivå under lång tid. Jag har svårt att se att detta som ett realistiskt alternativ. Keynes lära är inte längre ekonomisk statsreligion men något har vi lärt oss. Min förhoppning om ett V – ett snabbt fall följt av en lika snabb återgång till förkrisnivån – bygger på tre insikter – den internationella ekonomin fungerade rätt bra före krisen; all utrustning finns kvar och vi vet hur vi ska sköta den och krishanteringen har lärt oss att ekonomin är en del av ett samhälle.

När vi så småningom ser tillbaka på vad som hände i mars, april och maj 2020 är det viktigt för vår demokrati att vi kan komma överens om att vi stort sett lyckats fördela bördan rättvist och solidariskt och att ingen skott sig på andras olycka.

***

Följ Dagens Arena på Facebook