I den välbekanta essän ”Lögnens förfall” menar Oscar Wilde att livet imiterar konsten. Naturen uppstår först efter att konsten givit dess fantasirika prakt. Trädgårdens kulturella betydelse och avbildningen av Naturen är ett tydligt exempel på vad Wilde noterade 1891. Under pågående klimatkris kanske den ”fula” naturen i enlighet med Theodor W. Adorno kan hjälpa oss att vakna upp ur vår romantiska lustgård för att minnas vår del i ett fallande Paradis. Det skriver Anna Pernilla Olofsson Hjorth.
Idén om att odla naturens skönhet är tätt sammanväxt med civilisationens framväxt och förvaltandet av en praktfull trädgård – läs Paradis – från egyptierna som sedan övergick till persernas paridaeza 3000 f Kr, sedermera Edens Paradisträdgård från 1400-talet. I denna vilsamma paradisiska blomsterprakt frodas dock en snårig paradox. Den förföriska trädgården vilar på sekler av kolonialhandel, slavarbete, avverkning av skog och handel med illegala växter och djur samt slutligen utrotning av dessa.
Trädgården i denna mening, förmedlar en spegling av oss själva i nutid och dåtid. Det är en avgränsad plats för ”uppfostrande och förädlande”, en plats som gestaltar människans idé om naturen i miniatyr – Naturen är historia – och med det även ideologi, vetenskap, kultur och estetik. Träd-gården framträder som studieobjekt, nyttoroll, dekoration, statusmarkör, underhållning, egendom och nationalsymbol.
Flora och trädgårdskonst har inte varit så modernt som sedan européernas samlande och kategoriserande av växter under 1600-talet samt 1800-talets förädlande av naturen. I det samtida 2000-talet odlas det, ordnas och gallras i trädgården, till sist pryder sedan den vackra floran hemmet, sjukhus, kontor, flygplatser, konsthallar och museer. Naturen är kort sagt på modet, och fungerar samtidigt som tillflyktsplats under kristider.
Den sköna naturen består av en kvistig historia med en hel del mörka motsägelser djupt förbundna med idén om det förlorade Paradiset.
Medan budgeten för åtgärder och skydd av värdefull natur minskas markant av regeringen, formas en nyromantisk idé av naturen. Vilken samtidigt används som verktyg för polemik. Bakom denna vurm figurerar naturen som maktmedel, tillväxt, nationell identitet och diplomati. Den sköna naturen består av en kvistig historia med en hel del mörka motsägelser djupt förbundna med idén om det förlorade Paradiset.
Trädgården har gamla anor som del av en kulturell, ekonomisk, religiös och politisk historia, eller historier. Trädgården kan jämförelsevis ses som en förlängning på 1600-talets kuriosakabinett, vars avsikt var att i konstskåp samla hela världens kuriosa och vetenskapliga föremål med artefakter och föremål från naturen. På liknande vis insamlas hela världen i trädgården, medan natur avnjuts under kontrollerade och estetiska former. Sveriges äldsta botaniska trädgård utformades 1655 av medicinprofessorn Olof Rudbeck den äldre och är ett sådant exempel, sedermera Linnéträdgården efter 1741 när Carl von Linné (1707–1778) tog över.
Som idé är trädgården en återkommande dröm om att återskapa Paradiset, vilken gestaltas genom estetisk perfektion och hotas ständigt av syndafallet. Paradisets förfall har därför en ständig närvaro i dikten. Redan i Platons berättelse 360 f. Kr. om ön Atlantis varnas människan för girighet med fördärvet som konsekvens.
Naturen är aldrig så vacker som idén om naturen.
Under sent 1600-tal med fortsättning under 1700-talet formades trädgården till en plats för aritmetik, byggnadskonst och botanik. Här skulle de nya vetenskaperna läras ut och prövas, här fostras även dåtidens framstående män i estetikens grunder. Men för bourgeoisien var det likväl ”en behaglig plats” (Locus amoenus) för underhållning, en litterär term för en trygg paradisisk plats där de drömlika naturomgivningarna låter en leva ut sina begär med avstånd från samhällets krav.
Vid första hälften av 1700-talet, vid en av trädgårdskonstens och landskapsarkitekturens höjdpunkter, skissar en okänd konstnär fram ett fordon föreställande en vagn för transport av träd. Formandet av den enorma trädgården i Versailles med dess täta palissader av lövträd var i ständigt behov av träd för underhållet, vilket ledde till att träd i närområdet inte räckte till. Kung Ludvig XIV gav därför order om att hämta träd från avlägsna platser, vilket vidare krävde specialbyggda fordon och förbättrade vägar.
Vid 2000-talets början noterar miljöhistorikern Michael Williams (1939–2009) att mellan åren 1650 och 1749 försvann mellan 18,4 miljoner och 24,6 miljoner hektar skog i Europa.
Naturen är aldrig så vacker som idén om naturen. Det är den Natur som konstnärer målat och diktat fram under flera sekler och som enligt dramatikern och samhällssatirikern Oscar Wilde (1854–1900) gjort naturen synlig för människan. Wildes betraktelse av människans oförmåga att se världen utan diktens magi är tidlös.
Med bestämdhet för Wilde fram estetikens nya doktriner i ”Lögnens förfall” (”The Decay of Lying”, Intentions 1891), som en protest mot realismens trista, sanna och fula beskrivning av livet. Det rationella menade Wilde skulle ta död på konsten. I stället anmodade Wilde ett nytt ljus över konsthistorien, som tidigare följt filosofins äldsta bild, nämligen Aristoteles idé om att konsten (techne) imiterar naturen (fysis) och därmed fullbordar naturens mål (telos). De sköna konsterna förskönar och slutför det naturen inte kan slutföra. En tankeform som sysselsatt människan sedan antiken.
Poeterna, menade Wilde gav naturen dess färg, doft och form, förverkligade naturen till det sublima tillståndet.
Konsten enligt Wilde ger aldrig uttryck åt något annat än sig självt. Ibland föregriper konsten rådande sekel, men beskriver aldrig sin egen tid. Dålig konst proklamerar Wilde är den konstart som återvänder samt upphöjer livet och naturen som ideal, vilket på sin höjd enligt Wilde kan användas som konstens råmaterial men som alltid måste översättas till konstuttryck. Dikten – lögnen – ”skildrandet av vackra osanna ting” är konstens rätta element. Poeterna, menade Wilde gav naturen dess färg, doft och form, förverkligade naturen till det sublima tillståndet. Impressionisterna visade naturen för människan. Före J.M.W. Turner (1775–1851) existerade inte naturen i all sin lidelsefulla besjälade magnificens.
För att begripa denna antinomi menade sociologen och filosofen Theodor W. Adorno (1903–1969) att människan behöver försonas med naturen. Detta var enligt Adorno endast möjligt via konsten som erhåller en väg till förlikning. Adorno påvisade med Estetisk teori (Ästhetische Theorie, 1956–1969) att naturen inte är ahistorisk. Till skillnad mot Wilde, ser Adorno inte naturen på avstånd med gripande beundran, snarare betraktar Adorno från och i naturen – det som inte ryms i romantikens avbildning.
Natur sätts i relation till historia, och behöver enligt Adorno förstås utifrån ”den första naturen” som är den natur som efterbildas i ”den andra naturen”, med andra ord den mänskliga naturens artificiella aktiviteter (kultur och konst). Adorno delar in sin teori i ”det fula” (det ofulländade), ”det natursköna” (som är ett minne av den första naturen) och ”det konstsköna” (konsten). Härmed avvisar Adorno skönheten och lusten, som traditionellt varit – förmedlare av estetisk njutning – sedan Kant och Hegel.
Adornos syfte är att visa skönhetens paradox, upplysningens baksida, rationalitetens irrationalitet. Adorno vill driva förnuftet bortom naturbehärskningen, bortom formalismens njutning och impulser för geometri, aritmetik och gyllene snitt som gör våld på den ”vilda” naturen. Skönheten, men likaväl fulheten uppstår ur naturhistorien, vilken framställer förnuftets brott mot en mytisk förhistoria. Naturhistorien framför därför även det modernas uttryck genom historien som ständigt tvingar in skönheten i ett schema. Det sköna idealet och naturen cirklar varandra.
Naturen blev snabbt en handelsvara mellan stormaktsnationer och ett maktmedel som genererade status och välstånd.
Det fula står för det ”vilda”, det som inte går att kontrollera eller sättas in i system, ett mellanrum, som uppstår i sin tillblivelse. Och det är här i detta mellanrum som Adorno ser en möjlighet, en förlikning mellan människa och natur. Konst i detta sammanhang är enligt Adorno ”löftet om lycka som bryts”. Till skillnad mot Wilde ser därav Adorno en möjlighet i realismens fulhet.
Skönheten bär på moraliska implikationer. Den kräver sin plats på bekostnad av skönheten självt, som i idealismens skugga. Artefakten är framsteg, på samma gång tillintetgörande. Detta till trots söker det konstsköna närma sig naturen, om än efter en efterkonstruktion av en natur som aldrig funnits. Men som Adorno understryker, är det varken önskvärt eller möjligt att utradera det förflutna, för utan den fanns aldrig någon skönhet. Minnet av denna natur är därför ett löfte.
Den enigmatiska Naturen har alltid lockat människan, därtill har ett begär för att samla, ordna, kontrollera och bevara styrt vilka fabler och vetenskaper som konstruerats. Det västerländska naturbegreppet är komplext och som Adorno observerat, historisk.
Romanförfattaren och kulturkritikern Raymond Williams (1921–1988) understryker i essän ”Idéer om natur” (2005), att idén om naturen (natura rerum) är lika med idén om människan, det vill säga idén om människan i samhället/kulturen. Natur (natura) har fått representera en mångfald av ting, organiserade under en enda princip – En Natur. Denna vetenskapshistoria har sina rötter från den klassiska filosofitraditionen.
Upptäcktsresanden och kolonialhandel under 1600-talets naturvetenskapliga revolution genererade en central plats för växtlighet i naturalisters och konstnärers återgivning av naturen. Naturen blev snabbt en handelsvara mellan stormaktsnationer och ett maktmedel som genererade status och välstånd. Samtidigt bar naturen på mystik, skräck och fascination. Växtvärlden förmedlade symbolik som fördes in i konsten och litteraturen som vägvisande emblem.
Under Romantiken framträder Naturen före det rationella – här står känslor i centrum.
Så småningom under 1700-talet och 1800-talet skulle avverkning av skog och utdöende arter väcka stor fasa, men redan 1611 varnade jordbruks skribenten Arthur Standish (1552–1615) om konsekvenserna. De första naturvårdsrörelserna startades nu och drevs av naturalister, politiker, konservatorer, konstnärer och lärda. Skräcken inför en försvinnande värld sporrade till ett begär för att konservera naturen, i form av insamlande och kategoriserande av växter och djur på naturhistoriska museer i Europa och Amerika. Igen en förlängning på kuriosakabinettet.
Under Romantiken framträder Naturen före det rationella – här står känslor i centrum. En äkta romantiker ser naturupplevelsen som den enda riktiga sublima erfarenheten av världen. Naturen är mystisk, farlig och exalterande. Men det är en komplex idétradition som även förgrenas till en nationalistisk avart under mitten av 1800-talet. Nationalromantiken med en alldeles särskild naturestetik, som kom att använda naturen i bygget av nationell identitet fram till början av 1920-talet. Det blickas bakåt till fornminnen, landsbygden och klassicistiska ideal.
På naturhistoriska museer rekonstrueras Naturen i så kallade illusionistiska diorama-utställningar. Här förenas natur, nöje och skolning av folket. I zoologiska trädgårdar samlas naturen in till ett enda stort Noaks ark. De mest drivande naturaktivisterna, var paradoxalt nog även de mest drivna jägarna av viltjakt, de var konservatorer, nationalister och affärsmän som hade en stark tilltro till eugenik och bevarandet av en nationalistisk fauna och flora. Några av dessa drivande krafter var Gustaf Kolthoff (1845–1913) forskningsresande zoolog, naturskribent och konservator, likaså Theodore Roosevelt (1858–1919) politiker, statsman, affärsman och naturalist.
Om vi antar Wildes doktrin om att livet och naturen imiterar konsten, tycks samtidens vurm för naturen i själva verket handla om en hyllning av människans artificiella återskapande av Paradiset. Har vi därmed gått rundgång? Vi slutar där vi började, med syndafallet på Atlantis.
År 2018 konstaterar biologen James Watson med flera att endast 23 procent av jordens landyta (Antarktis exkluderad) kan räknas som ”vild” natur, resten, vilket är långt mer än häften av ytan är altererad av människan.
”Det är för det skönas skull som ingen skönhet längre finns”, framhöll Adorno när han lade fram ”det fula” som en antites till ”skönheten”, så som det drivit det klassiska idealet. Adorno avsåg visa att skönheten och det fula utgör förutsättningen för varandra, skönheten kan därför aldrig definieras för sig, men heller inte avstås från. Försök till att definiera skönhet resulterar i formalism, men för sig är varje form otillräcklig. Paradoxen gäller skönheten men likväl begäret. Det fula i Adornos mening är en slags återupprättelse av det som ansetts som avvikande, det fula blir dissonantens begrepp, och möjliggör det fulas estetik.
Wilde har helt rätt i sak att naturen och livet imiterar konsten. Med andra ord skönhetens självaste paradox. Klimatdebatten har trasslat in sig i stagnation. Det Adorno därmed visar är fulhetens nödvändighet – annars slutar vi i formalismens grepp. Samtidigt, konsten som möjlig förlikning gör sig som bäst när konsten får verka för konstens skull. Armlängds avstånd till konsten är lika applicerbart på naturen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
