Penningtvätt – från svart till vitt

Finans Skandaler kring penningtvätt har skakat svenska banker under senare år. Omvärldens verklighet har hunnit ikapp oss och blottar nu konflikter inom finanssektorn, men även i dess förhållande till staten. Vilhelm Konnander reder ut hur vi hamnat här, och vad som nu kan göras.

Världen öppnade sig på 1980-talet. Liberaliseringar och avregleringar var i ropet, kreditmarknaden exploderade och finansvalparna skar guld med täljkniv. Bankfusionerna avlöste varandra och organisationskulturer blev mer konfliktkälla än norm- och värderingsbärare i de nya banker som växte fram. Mekanismer för utvärdering och lärande samt regler och ansvar försvagades. Gamla uppfattningar om ledarskap och ägarstyrning samt samspel mellan stat och marknad kasserades. Det var en politisk och ekonomiskt turbulent tid med stora förändringar och ökade krav, där man till slut tappade kontrollen över utvecklingen. Fokus blev vinst och expansion i goda tider samt krishantering och bankakut i dåliga tider. Med 1990-talets ekonomiska kris växte de blottor i systemet som lett till dagens penningtvättsproblematik.

Tigrar och transit

Samtidigt, på andra sidan Östersjön, föll Sovjetunionen, Ryssland reste sig ur ruinerna och de förtryckta folken blev fria. Estland och Lettland låg oss närmast och med politiskt engagemang följde ekonomiskt. När kris härjade i Sverige, blickade Baltikum framåt och på tiotalet år återtog Östersjöns ”tigrar” de ekonomiska förlusterna av snart ett halvsekels sovjetisk ockupation. Men var kom alla pengar ifrån? Delvis från rysk transithandel, när rövarkapitalister i öst reade ut allt Ryssland hade att sälja. I några år var Estland och Lettland – utan egna tillgångar – stora metallexportörer. När nomenklatura, maffia och säkerhetstjänst plundrade Ryssland och blev landets nya elit var Baltikum en bekväm väg att föra ut bytet. Så gott som hemmaplan, men ändå del av väst. Med bättre banker samt vänner på insidan, blev Baltikum brottslingars bas för att bärga bytet från postkommunismens privatiseringar. Här lades grunden till dagens penningtvättsskandaler. 2007 var hälften av pengarna i lettiska banker utländskt ägda.

Penningtvätt – det nya svarta?

Finanskrisen 2008 blev en vattendelare i flödet av kriminella kapitalströmmar. Trots hårdare regelverk och restriktioner efter 11 september 2001, ställde det internationella finanssystemets akuta likviditetsbrist kampen mot penningtvätt på ända. När ingen hade pengar och bankerna slutade låna till varandra, var man inte nogräknad. Det var pengarna eller livet för bankerna. När småsparare tvangs från hus och hem, togs drogbaroner, vapenhandlare och krigsprofitörer emot med öppna armar i de finansiella finrummen. Inflödet av pengar från internationell organiserad brottslighet hindrade bredare bankrutt, men på köpet suddades gränserna mellan svarta och vita pengar ut och skurkarna upptogs i den internationella jetsetkapitalismens exklusiva skara. Pengarna köpte exklusiva fastigheter i finansmetropoler och rikemansparadis. Ojämlikhet och förmögenhetskoncentration ökade. Det var premiumkundernas volymer och inte småspararnas surt förvärvade slantar bankerna tjänade på. I globaliseringens tidevarv blev penningtvätt det nya svarta.

Skjutningar och gängkrig

Ett snabbt kast fram till 2019. Skjutningar, sprängdåd och brutala gängmord har blivit en del av vardagen i svenska storstäder enligt kvällstidningarna. Vapen och narkotika tycks flöda fritt in över våra gränser. Kraven på åtgärder växer, högre straff och fler poliser. Få förstår att brottsligheten vi ser på gator och torg alltmer blivit en bisyssla – ett affärsområde – i de globala brottskonglomeratens verksamhet. Svart eller vitt, vän eller fiende? Allt snärjs nu in i en växande gråzon när hoten mot trygghet och säkerhet växer. Insikten är inte ny, men leder till ett utrikespolitiskt uppvaknande. UD ska nu stödja kampen mot internationell organiserad brottslighet via ambassader i närområdet, Kaukasus, Balkan och Latinamerika. Men är det nog att stödja och samordna vad som redan finns, när verkligheten förändrats?

Hotet från öst

Georgien, Krim, Ukraina, Syrien. Raden av ryska militära äventyr växer sig allt längre. Krig och konflikt är dock mer än militära erövringar. Det är del av ”big business”. När Krim erövras 2014 står Putins Hells Angels – Nattvargarna – i främsta ledet bland hybridkrigföringens ”gröna män”. En ökänd maffiaboss blir Krims premiärminister. Östra Ukraina blir en kompott av kriminella grupper, paramilitärer, extremnationalister och säkerhetstjänst. I Syrien stödjer en rysk privatarmé – Wagnergruppen – Assads kriminella regim. Vi känner igen mönstret från forna Jugoslavien. Kris, konflikt och krig föder kriminalitet. Eller är det tvärtom?

Kanoner och catering

Den årliga kapitalflykten från Ryssland beräknas till 4–5% av landets BNP. Det är mer än landets försvarsbudget. Medan korruptionen slukar 20% av militärens pengar växer istället de tvättade pengarna genom smarta placeringar på de internationella finansmarknaderna. Verkligheten är lätt att glömma när de ryska kanonerna mullrar. Det är en verklighet där ”Putins kock” – den ryske cateringkungen Prigozjin – har både privatarmé och påverkansoperationer som bisysslor: Wagnergruppen, som vi sett i Ukraina och Syrien, samt Internet Research Agency som lade sig i USA:s presidentval 2016. Prigozjin är bara ett exempel. Ett annat är den rysk-ukrainske maffiabossen Firtasj, som står på FBI:s ”most wanted”-lista, men samtidigt kan kopplas till både Putin och Trump, Kreml och Vita Huset. Kriminalitet och krigsprofit är bara toppen av isberget i dessa och liknande koncerner, för det mesta är numera – åtminstone på papperet – lagligt och legitimt. Att de verkliga ägarna till bolag och tillgångar ofta döljs av skatteparadisens fasader är en annan sak. Svart blir grått, grått blir vitt. Detta är penningtvättens förlovade land.

Penningtvätt är dubbelt destruktiv: För landet kapitalet flyr ifrån och för det land som mottar det. Ursprungslandet förlorar både för att det blivit rånat och för att rånbytet försvinner utomlands. Mottagarlandet jublar först över kapitalinflödet, men märker sedan att pengarna tränger undan folk och företagsamhet. Fastighetspriserna stiger och folk flyttar från stadskärnorna. När pengarna placeras är det ”snabba cash” som gäller och inte långsiktiga investeringar. Företagens kostnad för kapital stiger och investeringar uteblir. Produktion ersätts av spekulation och förmögenhetsskillnaderna ökar. Kapitalet är flyktigt. Det känner inga gränser och har inget syfte annat än att växa och generera vinster för anonyma ägare på okänd ort. Penningtvätt är ett hot mot våra samhällen och ekonomier för den skada den medför från början till slut.

Visit i verkligheten

Tre veckor efter utrikesministerns löfte att bekämpa internationell organiserad brottslighet besöker Ann Linde Ukraina. Linde är med rätta upprörd, då Dagens Nyheter just avslöjat att värnlösa svenska pensionärer luras på sina livs besparingar av ukrainska bitcoinbedragare. Verksamheten är välorganiserad och skiljer sig – åtminstone inte utåt – från många andra företag inom telefonförsäljning. Linde förenas i sin upprördhet av landets utrikesminister, som inför media lovar omedelbara åtgärder. Tiden går och inget händer. Bitcoinbedragarna fortsätter oberört sin verksamhet från exklusiv adress i Kievs centrum.

Skulle bitcoinbedragarnas byte fastna i bankernas penningtvättskontroller? Nej, med största säkerhet inte. 85 procent av penningtvätten sker genom det traditionella banksystemet och bara bråkdelen upptäcks. Har man en välputsad fasad och uppfyller regelverken så slinker man igenom nätet. Det är bara amatörer som ruckar på reglerna och åker fast. De stora skurkarna har dessutom ofta någon på insidan i bankerna, som smörjer maskineriet åt dem om det behövs. I regel räcker det med status som premiumkund för service med smidiga transaktioner. Att premiumkunderna kan vara högriskkunder tänker banken inte på. Resultatet blir ett grovmaskigt nät för premiumkunderna och ett finmaskigt för småkunderna – priviligierade och eftersatta. När Ukrainas ex-president Janukovitj utnyttjat svensk bank, straffas Babybjörn av övriga bankers beröringsskräck för östaffärer.

Den verklighet vi möter idag är lik Ukraina, där kampen mellan förtryck och frihet, brott och rättvisa, böljar fram och tillbaka. I värsta fall tar skurkarna över staten, som innan maffiapresidenten Janukovitj störtades av folket 2014. När folket reste sig mot ett kriminellt system utmanades starka politiska och ekonomiska intressen. Priset för frihet var krig, när Ryssland tog Krim och gick in i östra Ukraina.

Slaget om demokrati och rättvisa utkämpas idag i gränslandet mellan offentligt och privat. Skurkstaternas symbios mellan stat och storföretag står mot vår splittring mellan politik och näringsliv. Behovet av samarbete är skriande, men stuprörstänkandet består trots samsyn kring vad som bara är rätt och rimligt. Det handlar om demokratins och marknadens spelregler i en globaliserad verklighet.

Vi har varit naiva…

”Vi har varit naiva” är ständigt återkommande när svenska företag ställs till svars för mutor, korruption och penningtvätt. Naivitet tycks vara en svensk nationalsport, för gång på gång kommer man undan med det. Det är tydligen en okej ursäkt, ja nästan fint att vara lättlurad. Fast hur länge och hur ofta får man fela och förlåtas, när misstagen upprepas gång på gång?

Redan på 1990-talet köpte svenska banker in sig på den baltiska bankmarknaden. Trots tidiga problem lockade fortsatt östexpansion. Baltikum innebar generös kreditgivning, höga vinster och karriärchanser för unga och oerfarna bankchefer. Finansiell fartblindhet ökade riskbeteendet. Trots osäkerheter gick flera banker in i bland annat Ryssland och Ukraina. När så smällen kom i finanskrisen 2008 låg stora delar av bankernas kreditförluster på östmarknaden. Samma banker som då hamnade hos den borgerliga bankakuten klandras nu för penningtvätt. Att vara blind eller blunda är betydelselöst när bankregister och brottsregister flyter samman och betyder mindre när den bistra verkligheten tränger på. Tankefel och dåligt omdöme är ord som felar, när naivitet är synonym till girighet.

Med facit i hand är det dock lätt att vara efterklok. Bankernas problem är mer grundläggande och djupgående än dagens penningtvätt och kräver omfattande och systematiskt arbete för att åtgärda. Organisationer byggda för höga vinster och snabb expansion snarare än långsiktighet och hållbarhet är inte till för att hantera risk och säkerhet. Det skapar svagheter i systemet, som konkurrenter, kriminella och andra aktörer inte är sena att utnyttja för egen vinning men också för att skada eller distrahera genom extern påverkan, IT-angrepp och svart PR. Krishantering och enfrågefokus försvagar sedan bankernas möjlighet till strategisk utveckling. Riskerna för verksamhet, personal och varumärke ökar. I grunden handlar det om bankernas integritet, säkerhet och funktion.

Efterleva och överleva

Med hotet om finanskris efter covid-19 står bankerna inför stora utmaningar. Nu gäller det att efterleva och överleva, för man har inte råd att än en gång bryta mot finansmarknadens regelverk. Att systembärande banker har en ”bankgaranti” mot att förlora svenska tillstånd, hindrar inte andra länder från att agera hårdare. Så vad kan göras?

I grunden behöver bankerna tänka igenom övergripande strategi och vision, då penningtvätt är symptom på större problem. Det brister i ägande, styrning och ledarskap. Relationen mellan stat och banker är problematisk. Investeringar i system och organisation är sena. Omvärldsanalys och marknadsinsikt bortom Sverige haltar. Förmågan att hantera penningtvätt utgår från bankernas mål och organisation. Med enögt fokus på vinst och expansion ökar riskerna och problemenen upprepas. Fel i företagskulturen följer.

Kampen mot penningtvätt är en del av framtidsutmaningarna. Naivitet måste ersättas av kunskap om östmarknadens oskrivna lagar. Man behöver pålitligt och kunnigt folk som är närvarande där verksamheten bedrivs. Annars ska man inte vara där. Mer personal och resurser inom risk och regelefterlevnad i sig är inte svaret. Istället krävs stora investeringar för att få system, processer och regelverk att samspela. Att stoppa svarta pengar är orealistiskt med föråldrad IT. Nya system som fullt ut kan använda AI, big data och maskininlärning krävs. Det behövs också ökat och fördjupat offentligt-privat samarbete, likt den brittiska modellen med permanent Task Force mot penningtvätt. Bankerna kan bygga gemensamma databaser och verktyg för att identifiera och analysera penningtvätt utan men för banksekretess och personuppgifter. Regeringen kan driva på för ökat samarbete mellan både myndigheter och gentemot banker. Inom EU kan en myndighet mot penningtvätt inrättas och regelverk kring informationsutbyte förenklas. Allt är kända åtgärder som måste till nu. Den kriminella kreativiteten frodas i kriser. Ska felen i förra finanskrisen undvikas är det dags att sätta fart. Vinsterna av närmare samarbete är stora. Bara i Europa kostar bankernas penningtvättsåtgärder 830 miljarder årligen – globalt 2600 miljarder.

Från svart till vitt?

Risk är bankernas affärsidé, själ och natur. Ju högre risk desto större vinst. Vi har varit naiva om vi trott annat än att bankerna står för risk i goda tider och staten för säkerhet i dåliga. Bankernas lärdom är att lyckan står den djärve bi oavsett hur våghalsig man är, när kunder och skattebetalare ändå alltid får stå för den finansiella springnotan. I USA straffas de värsta syndarna med tillstånd som ryker och sanktioner som svider – även för utländska banker. Det är en väg som en liten nordeuropeisk finansmarknad har svårt att gå, då stat och banker lever i symbiotiskt samberoende. Om banker faller, så faller vi med dem, tycks vara den allmänna uppfattningen. Samtidigt finns det banker som klarar sig undan kris och skandal – och gör goda vinster. I Östeuropa och på andra komplexa marknader har svenska företag undgått korruption i årtionden. Det finns ingen naturlag som säger att just bankerna ska skilja sig från alla andra.

Finns det då en väg för bankerna längs gråskalan från svart till vitt som inte inbegriper penningtvätt eller annan vårdslöshet? Kortsiktigt är straff och sanktioner samt kund- och investerarflykt mest verksamt. Långsiktigt krävs både mer konkurrens och hållbarhet. Det kräver att svenska banker följer de företag de finansierar – genom innovation och förnyelse istället för föråldrade tankemönster. Då gäller det dock att verka utifrån en ny verklighets villkor och inte fortsatt famla mellan kriser och skandaler. Det är bankernas framtidsutmaning.

***

Följ Arena Essä på Facebook