Utrikespolitik ”Låt oss försvara Polen!” uppmanar landets biträdande premiärminister, Jarosław Kaczyński. Mot vem ska Polen försvaras? Mot polacker. De polacker som i tusentals går genom polska städer och manifesterar mot ett beslut som i praktiken gör all abort olaglig, skriver Kasia Moleda.
Efter Polens konstitutionsdomstols beslut 22 oktober blir det olagligt att göra en abort på grund av fosterskador. Domstolen anser att det är oförenligt med den polska grundlagen. Beslutet innebär närmast ett totalförbud mot abort eftersom 98 procent av de cirka ett tusen legala aborter som utförs varje år i Polen sker på grund av fosterskador. Polska biskopar, den polska presidenten och flera PiS-politiker uttrycker sin glädje över beslutet. Ett beslut som dessutom togs av domare som är olagligt tillsatta av den nuvarande regimen.
Den polska abortlagen tillåter abort i tre fall: om graviditet är ett resultat av brott, om prenatal diagnostik visar att fostret har en allvarlig skada, sjukdom eller funktionsnedsättning, och när graviditet utgör en risk för kvinnans liv eller hälsa. De flesta länder, Saudiarabien och Iran inräknat, har en mer liberal lagstiftning.
Det finns regioner i Polen där alla läkare använder sig av en så kallad ”samvetsklausul”. Det betyder att de vägrar göra abort eftersom det strider mot deras värderingar. Det känns overkligt att en timmes flygresa från Stockholm finns det inrättningar, som kallas för prenatala hospice, där gravida kvinnor vars foster har allvarliga skador får föda döda eller svårt missbildade barn vilka dör inom några timmar eller dagar. Behovet av sådana tortyrplatser för kvinnor skulle öka markant den närmaste tiden om konstitutionsdomstolens beslut implementeras. Då skulle det bara vara San Marino, där abort bara kan göras om kvinnan riskerar att dö på grund av graviditeten, samt Vatikanen, Andorra och Malta vilka har totalförbud mot aborter, som skulle ha en mer restriktiv lagstiftning.
Enligt den polska lagstiftningen straffas kvinnor inte för abort, däremot riskerar de som hjälper till eller utför abort upp till 3 år fängelse. Organisationer för kvinnorättigheter beräknar att cirka 80 000 illegala aborter sker varje år i Polen. De som har råd åker till grannländer, mestadels Slovakien, för att göra abort.
Lagen som nu kommer att skärpas har konsekvent kallats för en ”kompromiss” av alla polska politiska partier, från höger till vänster, med undantag för det nya vänsterpartiet Razem. Ordet har blivit en del av språket och många upprepar uttrycket ”abortkompromiss” utan att reflektera över att den så kallade ”kompromissen” i själva verket var en ett uttryck av det polska parlamentet totala underkastelse inför den katolska kyrkan. Lagen skrevs 1993 och gäller från och med 1997 i sin nuvarande form.
Det var inte religiösa fanatiker som röstade igenom den. Lagen antogs av ett parlament med vänster och liberal majoritet för att köpa den katolska kyrkans uppskattning, men mot folkets vilja. Just då var de flesta polacker för ”fri abort” – abort på grund av sociala omständigheter som det kallades tidigare. På 60-talet åkte svenska kvinnor till Polen för att göra abort. Totalt gjordes i genomsnitt 140 000 aborter per år i Polen.
Dessutom kallades inte abort längre för abort. Att avsluta graviditeten kallades för ”att döda det ofödda barnet”.
Men 1997, i det ”fria Polen”, var abort synd och skam, något som skulle fördömas och straffas. Många liberala medier ansåg abortfrågan vara oväsentlig. Det cirkulerade teorier om abortens förödande konsekvenser för kvinnans psykiska hälsa, så kallad ”post-abortion syndrom”, påhittat av den amerikanska anti-choice rörelsen. Dessutom kallades inte abort längre för abort. Att avsluta graviditeten kallades för ”att döda det ofödda barnet”. Språket förändrades, tänkandet likaså: en snabbt titt på opinionsundersökningar visar att 1997 var 30 procent av respondenter emot rätten till abort, 2016 var det hela 47 procent.
Men då hände det något. 2016 kom det en proposition underskriven av 100 000 medborgare (enligt den polska lagen får samhällsaktörer föreslå lagar om de samlar 100 000 underskrifter) om abortlagens liberalisering. ”Låt oss rädda kvinnorna!” hette den. Förslaget blev inte ens diskuterat av parlamentets ledamöter, den avvisades av den PiS-dominerade Sejmen. Istället började Sejmen debattera förslaget ”Stoppa aborter”. Hundratals polacker gick ut på gatorna med galgar, vilket är en symbol för farlig, illegal abort, och med svarta paraplyn. ”Den svarta protesten” varade i flera månader. 58 procent av polackerna stödde rörelsen. För första gång sedan 1997 började opinionssiffrorna vad gäller abort ändras. Antal personer som var för fri abort började växa.
Enligt några snabba undersökningar som har gjorts de senaste dagarna är mellan 73 och 85 procent av polackerna emot skärpningen av lagen. Många av dem har gått ut på gatorna och demonstrerat. De nya protesterna skiljer sig avsevärt från ”Den svarta protesten” för fyra år sedan. Människor är förbannade. Artigheten är borta. Det är facklor, det är glåpord, det är ren raseri. Protesternas slagord är ”wypierdalać!”, som kunde översättas till ”dra åt helvete”, fast starkare, och ”jebać PiS”, låt mig använda engelska ”fuck PiS” plus alla möjliga varianter av dessa uttryck som det fina, rika polska språket erbjuder.
Människor som under de förra protesterna uppmanade till ”respektfullt beteende” kan nu ses gå med plakat där det exempelvis står: ”Jag vill abortera min regering” eller “Jarek, (Jarosław Kaczyński) den enda fittan du kan bestämma över heter Andrzej! (Andrzej Duda, Polens president som anses vara en marionett i Kaczyńskis händer)”.
Kvinnor i alla åldrar bär banderoller med slagord som ”Vi är döttrar till häxor som ni inte har hunnit bränna” och ”Jag är ingen tjänarinna” (anspelning på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse) eller ”Jag ska föda en vänsteraktivist!”. Dessutom börjar det pratas om att ”kompromissen” i själva verket är en restriktiv, kvinnofientlig lag som snarast borde ändras. Razem har lagt in en lagproposition angående detta.
De flesta demonstrationer pågår på gatorna, i små och stora städer, över hela Polen, och samlar flera hundra tusen personer. Detta trots restriktionerna som har som mål att stoppa coronasmittan som härjar nu i landet. Polisen försöker att stoppa demonstranterna från att helt blockera trafiken när de protesterar i nyckelkorsningar i storstäderna med förklaringen: ”Förlåt att vi stör, men här störtar vi en regering”. De demonstrerar också utanför Jarosław Kaczyńskis hus, utanför parlamentet, utanför PiS-högkvarter.
Och inte nog med det, de har klottrat på kyrkor och mäktiga biskopars säte samt stört många gudstjänster. I flera kyrkor delade de ut flygblad eller avbröt högmässor, ibland uppmanade de besökarna att be för fri abort. Hur är det här möjligt i ett katolskt land, kan man fråga sig?
Polen har visserligen fortfarande flest katoliker i Europa, men samtidigt är det den polska katolska kyrkan som förlorar medlemmar i snabbast takt av alla katolska länder. Detta trots att det är svårt ”att skriva ut sig” när någon är döpt i kyrkan. Denna ganska så komplicerade byråkratiska process kräver tid och tålamod. I den ingår bland annat att besöka den församling där man var döpt och förklara för församlingspräst varför man vill lämna kyrkan. Det finns internetguider om hur man ska göra om man vill skriva ut sig, vilket kallas för apostasi, och under de senaste dagarna har det blivit en toppsökning i den polska Googlesökaren.
Nu är polariseringen som bortblåst. Polackerna är förenade.
Det har skrivits mycket om den olyckliga polarisering i Polen, där de fattigare, äldre, och sämre utbildade, och de som bor i östra Polen, stödjer nationalistiska konservativa PiS, samtidigt som de bättre utbildade, yngre storstadsborna från västra regioner stödjer konservativliberala partier (plus en liten skara som stödjer vänsterpartier). Nu är polariseringen som bortblåst. Polackerna är förenade. Det dyker upp ovanliga allianser när kolgruvarbetare eller bussförare stödjer demonstranter. Studenter får ledigt för att kunna delta i protester, flera arbetsgivare, inkluderat kommuner, har tillåtit kvinnor att ta ledigt för att kunna demonstrera.
Samtidigt aktiveras de mest extrema krafterna. I söndags annonserade extremnationalisten Robert Bąkiewicz att han startar ”Straż Narodowa”, Nationalgardet, en paramilitär enhet som han lovar ska försvara kyrkor mot ”nybolsjevika revolutionärer”. De har redan börjat: i söndags släpade de ut två protesterande kvinnor som försökte att ta sig in i kyrkan. Det kunde ha betraktats mer som en kriminell, inte politisk företeelse, om det inte vore för Jarosław Kaczyńskis tal till nationen. Ett tal som delade istället för att förena, fördömde istället för att förstå, hetsade upp istället för att lugna ner. Han antydde att demonstranter är ”skolade” till att a. ”Vänsterfascismen förstör Polen” påstår Kaczynski, ”Jag uppmuntrar alla PiS-medlemmar och alla som stödjer oss att försvara våra kyrkor”.
En likadan uppmaning kommer från Piotr Duda, ordförande av den största polska fackliga organisation, ”Solidarność” (ja, den samma legendariska Solidarność som på 80-talet kämpade för demokrati i Polen). Dessa utspel har lett till uppmaningar från de som är engagerade i protesterna – vänster politiker, jurister, akademiker – att inte låta sig provoceras och att undvika våld,
Att de flesta polacker, även de som röstar på PiS, protesterar emot en omänsklig lag är inte konstigt. Trots att partiet har gått ner i opinionsundersökningar och nu ligger på cirka 36 – 40 procent beroende på opinionsundersökning (inkluderat två små allierade partier) är de fortfarande det mest populära partiet bland polacker. Det näst populäraste partiet, en konservativ-liberal-grön koalition, har sammanlagt runt 26 procent. Icke desto mindre anger det hopp om att det är möjligt att förena även ett mycket polariserat samhälle. Det anger hopp om att det kanske är möjligt att stoppa den illiberala demokratins framfart i Polen.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
