Politisk tystnad om hot mot tryckfriheten

ESSÄ. En ny utredning har lämnat förslag som kan inskränka tryckfriheten. Förslagen har mött kritik och riksdagspartierna borde lämna besked i frågan före valet, skriver Hjalmar Nobel.

Samtidigt som berättigad kritik riktas av svenska politiska företrädare mot regeringarna i Ungern och Polen för deras attacker på universiteten, kulturen och rättsväsendet, förbereds i vårt eget land ett angrepp på lika grundläggande demokratiska institutioner – ett faktum som paradoxalt nog hittills varit i princip helt frånvarande i den pågående valrörelsen.

Angreppet, riktat mot tryckfriheten och yttrandefriheten, är inte trivialt. Det kan om det sätts i verket ”erodera” grunden för ”ett fritt samhälle”, enligt chefredaktörerna på exempelvis Dagens Industri och Expressen. Enligt ett yttrande av Publicistklubben skulle det kunna ”näst intill tillintetgöra” den undersökande journalistiken i landet – och utgör alltså sannolikt ett mycket allvarligare hot än de utländska desinformationskampanjer myndigheterna återkommande varnar för, som enbart stör journalistiken, inte utraderar den.

Den politiska tystnaden om hotets allvar är särskilt märklig mot bakgrund av att ett centralt tema i den politiska debatten de senaste åren varit just angreppen på det offentliga samtalet – till exempel i form av ”falsk information och fientlig propaganda”, som en statlig broschyr nyligen varnade för – angrepp som vissa befarar kommer intensifieras inför höstens val.

En möjlig förklaring till tystnaden, och till paradoxen, är att det i det här fallet inte är främmande fiender som planerar angreppet, utan statens egna utredare.

En möjlig förklaring till tystnaden är att det inte är främmande fiender som planerar angreppet, utan statens egna utredare.

Förslagen som gett upphov till de de skarpa varningarna går att läsa i Utlandsspioneriutredningens betänkande SOU 2017:70, som överlämnades till regeringen förra året. I den föreslår utredarna införandet av en ny brottskategori, utlandsspioneri, och ändringar i såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen. Lagförslaget skulle kriminalisera röjandet av hemliga uppgifter om internationella samarbeten, om offentliggörandet av dessa skulle leda till ”men”, skada, för samarbetet, och indirekt för svenska politiska och ekonomiska intressen.

Utredningens förslag väckte omedelbart skarp kritik, både i remissvar, som i Publicistklubbens yttrande, och i medier, som på ledarplats i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter. DN:s ledarredaktion exemplifierar med Anders Kompass avslöjanden om sexuella övergrepp inom FN och varnar för att utredningen föreslår en ”humörberoende” lag, som riskerar att lägga ”munkavle” på journalister och tjänstemän, och som kommer att ”försvåra granskningar och en öppen debatt”.

Det är oklart om den nya lagen kommer göra skillnad på journalister och spioner.

En central fråga i kritiken gäller det expanderade uppsåtsrekvisitet. Den del som rör uppsåt för vanligt spioneribrott – att uppgifter lämnats i syfte ”att gå främmande makt tillhanda” – är i förslaget till utlandsspioneri utökat till att inkludera ”främmande sammanslutningar”, vilket skulle kunna inkludera till exempel Amnesty International. Ändringarna i tryckfrihetsförordningen gör det oklart, menar DN, om den nya lagen kommer göra skillnad på undersökande journalister och utländska spioner. Ett centralt motiv till mediernas oro är att lagen skulle införa ett osäkerhetsmoment för visselblåsare, hjälporganisationer och journalister.

Innebörden av utredningens förslag, och kritiken mot dem, borde kanske också väcka minnen, både från i närtid och från längre tillbaka i historien. Det finns nämligen likheter med Gustav III:s revidering av samma grundlag, den ursprungliga tryckfrihetsordningen från 1766, ett kapitel i svensk rättshistoria bittert hågkommet som dödsstöten för frihetstiden.

Trots detta finns det inte mycket som tyder på Gustav III var motståndare till tryckfriheten som princip. Invändningarna var riktade mot implementeringen. Detta underbyggde han med flera intressanta argument, och pekade på problem med tryckfriheten som det inte alls är säkert att vi, 250 år senare, har befriat oss från, och som därför kan vara värda att uppehålla sig vid.

I ett meddelande till sitt kabinett i april 1774 inledde den nytillträdde kungen med att konstatera att tryckfriheten inte är skadlig i sig själv, utan “endast farlig genom dess missbruk”. Missbruket av tryckfriheten, menade Gustav III, blev outhärdligt under frihetsåren, när “arbiträr makt” överlämnades “i menighetens händer” och gjorde allt “osäkert och vacklande”.

Menighetens maktutövning tog sig exempelvis uttryck i författandet av skrifter och pamfletter med fördömanden av tidens politiska ordning. Dessa överträdelser ansågs vara oacceptabla – men förståeliga, eftersom missbruk följde av den “mänskliga svagheten”.

För att undvika en tillbakagång till de ”ohyggliga tider” som plågat landet, krävdes enligt Gustav III en modifiering av tryckfriheten i mer återhållsam riktning.

Det är viktigt att minnas att begränsningen av missbruket inte krävde särskilt drastiska åtgärder. Jonas Nordin, historiker vid Kungliga biblioteket, påpekar i en historisk översikt att tryckfriheten i praktiken kunde upphävas med relativt små förändringar och tillförandet och genom att man införde tillräckligt mycket ambivalens i lagtexten. Den ursprungliga tryckfrihetslagen från 1766 innehöll omfattande begränsningar, men var utformad så att allt som inte var förbjudet var tillåtet. Efter 1774 blev det som var ”tillåtet att trycka eller inte” i stället beroende av ”[statens] tolkning”.

Det är inte nödvändigt reglera det som får sägas om befolkningen av rädsla censurerar sig själv.

Även osäkerhet är prejudicerande. Det är inte nödvändigt att i lag reglera det som får sägas om befolkningen av rädsla för straff censurerar sig själv. Av samma skäl behövde statens kontrollsystem innan 1766 års förordning inte vara särskilt omfattande, eftersom utbredd rädsla för repressalier redan garanterade befolkningens ”underdånighet och försiktighet” i politiska frågor – samma tendens som DN nu varnar för kan vara på väg att göra sitt återinträde i samtiden.

Att dyrköpta rättigheter omförhandlas i Sverige, samtidigt som den demokratiska strukturen i länder i vårt närområde undergrävs eller i vissa fall redan omintetgjorts, borde väcka obehagliga associationer. Det kan vara värt att komma ihåg att tryckfrihetsförordningen i sin moderna form kom till 1949, kort tid efter andra världskriget, när speciallagar i Sverige lagt restriktioner på publiceringar som kunde orsaka nazitysk irritation. Denna historiska bakgrund till de europeiska grundlagarnas omfattande begränsning av statlig maktutövning är värd att påminna sig om.

Även närmare vår egen tid finns det exempel som borde mana till eftertanke. En fråga i kritiken mot det nya lagförslaget har rört vilken typ av hemliga uppgifter det kan handla om och hur ”men” för svenska intressen ska definieras. Några exempel ges i betänkandet. Ett område gäller avslöjandet av uppgifter som leder till skada för ”försvarsindustriella samarbeten och Försvarsmaktens exportrelaterade verksamhet med andra länder” (s. 25).

Utredarna begränsar sig alltså till att beskriva en sådan händelse i teorin. Men de hade lika gärna kunnat ta upp verkliga exempel, nära i minnet, då svenska intressen verkligen skadats när hemliga uppgifter om ”exportrelaterad verksamhet” offentliggjorts – allvarliga incidenter, som kanske hade kunnat undvikas med utredningens lagstiftning.

Ett sådant verkligt exempel är Ekot-journalisterna Daniel Öhmans och Bo-Göran Bodins avslöjande 2012 av Sveriges hemliga militära samarbete med Saudiarabien. Det råder inga tvivel om att publiceringen i det fallet ledde till ”allvarliga men”, både för samarbetet med Saudiarabien, som inte kunde fortsätta på grund av befolkningens motstånd, och för den dåvarande regeringen när försvarsministern tvingades avgå.

Att dyrköpta rättigheter omförhandlas i Sverige, samtidigt som demokratin i vårt närområde undergrävs, borde väcka obehagliga associationer.

En fotnot i sammanhanget är att regeringen en tid innan avslöjandet övervägde att dra sig ur samarbetet. Man övertygades dock av vapenindustrin att fortsätta, vilket framgår av dokument som Öhman och Bodin citerar. Detta ger kanske en indikation på vad som ofta utgör definitionen av ”svenska intressen” – i praktiken snäva sektorer av politisk och ekonomisk makt – och på vilka sorts hänsyn som kommer ligga till grund för statens bedömningar i framtida tryckfrihetsmål, om den föreslagna lagändringen blir verklighet.

I så fall är det antagligen att betrakta som karaktäristiskt. Ett mönster i tryckfrihetens historia har varit kritik mot problemen den orsakar, ofta formulerad i termer av hot mot kollektiva intressen. När dessa intressen preciseras sammanfaller de påfallande ofta med intressen hos koncentrerad politisk och ekonomisk makt. Och hotet mot dessa visar sig påfallande ofta bestå av befolkningens möjlighet att artikulera invändningar mot dessa institutioners maktutövning.

Denna kritik mot tryckfriheten har tagit sig olika uttryck under olika tider. Utlandsspioneriutredningens förslag, och Gustav III:s reformer, visar att demokratiska strukturer inte är immuna mot regression. Både utgången av det kommande riksdagsvalet och vägen dit kan bli en indikation på om menighetens ”arbiträra makt” verkligen är godtycklig, eller om tryck- och yttrandefriheten sedan upplysningstiden slagit tillräckligt djup rot för inte kunna grävas upp med det första spadtaget.

***

Följ Arena Essä på Facebook