Gängvåldet kräver tydliga normer uppbackade av konkreta resurser, skriver Johan Sjölander.
Häromdagen hände det igen. En pojke, ett barn, skjuts. Den här gången på en skola.
Jag får en minnesbild som tränger sig på. Det var något år sedan. Jag satt på balkongen när världen plötsligt skakade till. Ett dån och en dov vibration som gick genom marken. Sedan kom sirenerna, blåljusen, helikoptrarna. Någon hade sprängt en bomb mot ett bostadshus, bara några hundra meter bort från där jag satt i den annars så stillsamma förortskvällen.
Attacken var en av fem bombningar utförda av kriminella riktade mot bostadshus i den stadsdel med cirka 50 000 innevånare i västra Stockholm där jag bor, bara under förra året. De har samtliga fått fruktansvärda konsekvenser för människor som får sina hem förstörda. Men av en outgrundlig lycklig slump, om man kan prata om lycklig i detta sammanhang, tog dessa fem explosioner ändå inga liv.
Det är tyvärr inte det normala. Den våldsamma döden har blivit vardagsmat i landet Sverige. Barn som dör, barn som dödar. Vi tror i vår desperation ständigt att det inte kan bli värre men så blir det det ändå.
Känslan att svenskar är för snälla
När jag pratar med farbröderna nere i centrum här hemma om läget finns det en ganska tydlig bild av vad de skulle vilja göra. Nej alla tycker inte samma men att det är teman som radikalt höjda straff, kanske till och med dödsstraff, utvisningar, någon tog någon gång upp behovet av att återinföra barnagan, en känsla av att svenskarna är för mjuka, för snälla, att det är det som måste fixas till, som går igen är ändå uppenbart.
Andra jag möter tänker precis tvärtom. Det finns också de som känner att det är våra barn som dör, men också våra barn som dödar. Att det finns någon typ av svek där i botten. Istället för statens hårda järnnäve saknas det där mjuka samhället som hade kunnat fånga upp fler innan det var för sent. Skapat ett alternativ till döden, mördandet, våldet och knarket. Ge någon typ av hopp bortom våldet. Kanske som det var, förr.
Och grejen är att vi är rädda. Förvirrade. Vi ser något fruktansvärt och vet inte vad vi ska göra åt det. Men vi söker ändå, desperat, efter en lösning. Och politiken försöker ge oss den. Men det blir inte särskilt lyckat.
För den kriminalpolitiska debatten tycks mest fokuserad på att erbjuda snuttefiltar. Varken vänster eller höger har särskilt mycket att yvas över. Högern försöker låtsas som de har en lösning genom att spela med i hårdare tag-retoriken. Och vänstern klänger fast vid sitt förbyggande utan att någon riktigt vet vad det betyder.
Så reduceras debatten till om man är för eller emot hårdare straff. Vilket är en i grunden idiotisk fråga. Det är klart att det hjälper om vi fångar och låser in de värsta busarna under en längre tid, och det bör vi också göra. Att vara mot det kommer inte göra landet tryggare. Det handlar både om att avskräcka, öka prislappen för att brösta ett brott, men också faktiskt om att helt enkelt hålla grovt kriminella borta från gatorna.
Dyrt sätt att inte öka tryggheten
Men det finns också en tämligen övertygande bevisning för att hårdare straff över hela linjen som någon sorts genrell åtgärd bara är ett väldigt dyrt sätt att åstadkomma exakt ingen ökad trygghet för vanligt folk alls. Ett sätt för politiker att plocka poänger genom att slösa med andra människors skattepengar som i värsta fall gör problem värre när småtjuvar lär sig bli grova kriminella och staten står för utbildningslokalerna.
Och det som sägs vara alternativet, det förebyggande, har i sina värsta stunder blivit till ett fluffigt sätt att låtsas som om det är saker man av andra skäl ändå vill göra som löser även problemen med den grova kriminaliteten. Men nej. Fritidsgårdar är ingen universallösning. Det finns många exempel där fritidsgårdar tvärtom är direkt destruktiva ur det perspektivet. När gården blir en plats där kriminella värderingar frodas istället för att undertryckas.
Samtidigt som det också är så fullkomligt uppbart att vad vi behöver är faktiska människor där ute som med auktoritet sätter ramar, etablerar normer men också ger hopp om en framtid utanför den kriminella världen av våld och undergång. För där har ju såväl polisen som den politiska vänstern helt rätt. Klarar vi inte det förebyggande, stoppar vi inte inflödet av nya unga kriminella blir varje repressiv åtgärd som att stoppa en flodvåg med en tesked.
Men vad det handlar om då är ju i grunden inget mindre än att återupprätta själva samhället. Och det kräver just auktoritet. Men det kräver också värme och framtidstro. Både på den repressiva och den förebyggande fronten.
Levande lokalsamhälle
Polisen fungerar som bäst när den är en närvarande del av ett levande lokalsamhälle. Och det förebyggande måste någonstans i botten alltid handla om att etablera starka normer och sätta gränser för vad man faktiskt inte gör.
Nej, vi får inget starkt samhälle om vi samtidigt rustar ner. Så det handlar om pengar. Om klassklyftor och hopplöshet. Men samtidigt är det också så att ett samhälle handlar om mer än resurser. Det bygger också på normer, moral och värderingar. Så bara pengar räcker inte.
En del i att uppehålla dem är att vi har en polismakt som ser till att du faktiskt åker fast när du begår ett brott. En annan den där läraren, föräldern eller idrottsledaren som ser dig och vågar visa vägen och markerar när du är på väg att lämna den.
Då måste vi avbryta den här vansinnespolitiken där fängelser ska fyllas till varje pris samtidig som resurserna till kriminalvården stryps. Samtidigt måste vänstern å sin sida upphöra med sitt ”straff funkar aldrig”, för det är de ju uppenbart att de gör – framförallt om vi dessutom ger kriminalvården resurser att göra sitt verkliga jobb och få människor att se ett liv bortom kriminaliteten.
Vi måste ta bladet från munnen i diskussionen om hur väl polis och tull egentligen fullföljer sina uppgifter. Det kan inte vara en vänsterposition att grovt kriminella som rekryterar barn och ger sig rätten att döda andra ska gå fria på gatorna.
Och vi måste på allvar våga ställa oss frågan vad det är för samhälle i vilket barn förvandlas till mördare. Då måste vi orka gå bortom frågan om antingen moral eller resurser. För det är sant att fattigdom i sig inte gör något kriminell – lika lite som rikedom gör dig hederlig. Men det är också sant att moral och normer skapas i ett sammanhang. Det behövs starka institutioner, starka människor som ges förutsättningar att hjälpa andra att stå emot gängens locktoner. Det sociala spelar roll.
Vill ha hämnd
Så vi måste våga släppa de där snuttefiltarna. Det är förmodligen svårare för högern än för vänstern. En retoriskt uppskruvad hårdare tag-politik som spelar på skräck och vrede behöver ju inte leda till faktiska resultat för att fungera på väljarna. Tvärtom kan vi ju cyniskt konstatera att dess politiska fortlevnad någonstans bygger på att den inte gör det. Den vill i slutändan inte ha ökad trygghet, den vill ha hämnd.
Jag är mer optimistisk om vänstern. Den har onekligen famlat. Från att förneka att brottsligheten är ett problem till att vi kanske av taktiska skäl inte borde prata om den även om det är ett problem över att ibland lätt genant försöka kopiera högerns hårdare tagretorik och politik till att vid andra tillfällen istället reducera kriminalitet till en direkt effekt av klassklyftor och därmed göra även brottsbekämpningen till inget annat än en del av den välfärdspolitik man ändå vill föra.
Men vad som egentligen behövs är en kombination av social ingenjörskonst och en modern skötsamhetsmoral. Tydliga normer uppbackade av konkreta resurser och en effektiv och målinriktad politik. En tro på människor, och på lokalsamhällen, vår förmåga att under rätt förutsättningar ta ansvar för oss själva och våra grannar.
För vad det politiska projektet egentligen handlar om är att vanligt folk ska ta tillbaka kontrollen över sina gator, sina bostadsområden och sina ungas uppväxtvillkor. I förlängningen sina liv. Det är något som vänstern borde ha goda förutsättningar att göra verklig politik och faktiskt förändring av.
Lyssna på lokalpolitikerna
Det är nog ingen slump att de från vänster som lyser klarast i de här frågorna är aktiva på den lokala nivån. I Södertälje, Malmö och Uppsala är kommunpolitikerna så nära de faktiska problemen. De tvingas hitta en väg framåt, som fungerar och samtidigt bär moraliskt. De kan inte unna sig några snuttefiltar.
De behöver en polis som fungerar, en tull som stoppar vapen och droger, ett rättsväsende som gör sitt jobb. Men det är det lokala som är den viktiga arenan här. Ska vi någonsin komma ur det här mörkret vi famlar i, har vi allt att vinna på att rikta fokus dit det faktiskt spelar roll.
Jag har hopp om Magdalena Andersson. Men hon måste lyssna på sina lokalpolitiker. På sina folkrörelseaktivister, de som finns där ute, som dagligdags, under radarn för den nationella medias uppmärksamhet, gör det hårda och oglamorösa jobbet. På de människor som lever sina liv plågade av våldet.
Ronny Ambjörnsson skrev för många år sedan boken Den skötsamme arbetaren, om den tidiga arbetarrörelsen i Västerbotten. Sverige i dag är inte Holmsund för hundra år sedan. Men det finns ändå en insikt där värd att ta med sig in i nutiden.
Nyckeln till att förhindra att en enda unge till dras ner i våldet och kriminaliteten finns hos människorna själva. Hos föräldrar, lärare, fritidsledare, idrottstränare, föreningsaktivister, eller vanliga medmänniskor. Politiken borde vara helt inriktad på att ge dem bästa möjliga förutsättning att lyckas. Ingen annan samhällsuppgift kan vara mer angelägen.
Johan Sjölander
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
