Populism och paranoia i den svenska skoldebatten

skolpolitik Det pedagogiska etablissemanget har förekommit länge som förklaring till skolans kriser i den svenska debatten, men vilka handlar det egentligen om? Gunnlaugur Magnússon diskuterar här begreppet som en del av en konspirationsteori inom skoldebatten.

För de som intresserar sig för skoldebatt i Sverige kan vissa teman gå på rundgång, både vad avser problemformuleringar, förklaringar och föreslagna lösningar. Exempel på sådana teman är kunskapskrisen och postmoderna läroplaner, digitalisering och mobilförbud eller disciplin och arbetsro. Debatt om utbildning och skola är nödvändigt politiserad då den alltid handlar om makt och resurser. Den handlar aldrig bara om problem i nuet utan även om förebyggandet av det framtida samhällets problem och därför synliggör debatten olika ideologiska positioner kring skola och utbildning.

Debattörers prioriteringsordning av problem, förklaringar och lösningar kan därför ses som politiskt positionerande, även om det politiska inte är uttryckt i partipolitiska termer och oberoende av om debattörerna ser sig själva som politiska aktörer. Den politiska maktkampen och positioneringen i skoldebatten handlar därför till stor del om att sätta eller åtminstone påverka agendan.

Medan skoldebattens svartvita klang kan leda till håglöshet hos de som efterlyser nyans, verklighetsförankring och forskningsinformerade lösningsförslag finns vissa aspekter i genren som är mer relaterade till argumentationens form än innehåll. Termen ”pedagogiska etablissemanget” är exempel på detta, en term som först verkar dyka upp i boken Skolans kris av Torsten Husén, 1972, och även senare på 70-talet i Skolan som kunskapsförmedlare (red. Jan Peterson) 1979. Det är således inte nytt fenomen även om det förekommer sporadiskt de första tre decennierna.
År 2004 nämns etablissemanget i en recension av lärarutbildaren Jan Nilsson i Pedagogiska magasinet, där den recenserade antologins författare beskrivs som välskrivande, kompetenta och kunniga. Detta är dock förmodligen enda gången pedagogiska etablissemanget omnämns positivt. År 2005 skrev Peter Wolodarski en ledare i Dagens Nyheter med titeln ”Vågar man skaffa barn” och plockade där upp den framtida utbildningsministerns Jan Björklunds allehanda problemförklaring och klandrande formulering av det pedagogiska etablissemanget formellt in till ledarsidorna. Björklund själv refererade till etablissemanget flera gånger i intervjuer och debatt, till och med i riksdagen, och anklagade etablissemanget för att tillsammans med hans politiska motståndare ha flummat till svenskt skolväsende med försämrade kunskapsresultat som konsekvens.
I senare riksdagsinsatser var Björklund mer explicit om etablissemangets intentioner som enligt honom hade ”under årtionden önskat att flytta skolans fokus från ämneskunskaper till arbetsprocesser” och tillsammans med Skolverket vara emot tidigare betyg. I en debattartikel av Gunnar Ohrlander 2008, refererades Hans Albin Larsson, då överdirektör för Skolinspektionen, och socialdemokraten Thomas Östros om pedagogiskt etablissemang som verkade synonymt med ”lärarutbildningen” och pedagogiska forskare. Etablissemanget hade, enligt Larsson och Östros, vägrat lära ut bedömning och betygssättning och även påverkat utbildningsreformer genom ”frimureri”, som kan tolkas som koordinerade hemliga handlingar bakom kulisserna.

Pedagogiska etablissemanget är skoldebattens schweiziska armékniv och går att tillämpa i nästintill alla situationer.

Begreppet pedagogiska etablissemanget kan därför sägas ha fått vingar som trop i debatten och legitimitet som del av argument om skolfrågor från det politiska hållet under 2000-talet, men det är först runt och efter 2014 som användningen av begreppet eskalerar. Det är inte minst tongivande skoldebattörer som till exempel Inger Enkvist och Isak Skogstad som tillämpar det aktivt förutom ledarskribenter och krönikörer. Specificiteten kring etablissemangets medlemskap förblir för det mesta oklart, med undantag för att det görs synonymt med ”lärarutbildningen” och pedagogiska forskare.

Debattörernas ofta svepande kritik handlar främst om etablissemangets relativistiska och postmoderna kunskapssyn som ska prägla både utbildningsvetenskaplig forskning och lärarutbildning, social ingenjörskonst, klassförakt, samt kuppade formuleringar av kunskapsmål i läroplaner – detta då det pedagogiska etablissemanget inte bara ska vara rådande på universitet och högskolor utan även på skolmyndigheter, till och med internationellt. Det kan även noteras att etablissemanget utpekas emellanåt med andra termer som har samma funktion, som till exempel ”pedagogiska intelligentsian”, ”progressiva pedagoger”, ”högskolepedagoger” och ”lärarutbildningen” (nästintill alltid i singular). Huruvida didaktiker, utbildningshistoriker, sociologer och andra som arbetar med utbildningsvetenskaplig forskning och lärarutbildning ska känna sig träffade av kritiken specificeras vanligen inte.

Pedagogiska etablissemangets betydelse och funktion

Som Wittgenstein påpekade kan betydelsen av ord och begrepp utrönas av deras användning, en regel som även gäller begreppens retoriska funktion. Termen pedagogiska etablissemanget syftar uppenbarligen på en grupp vars medlemmar är i hög grad osynliga för allmänheten och i debatten utpekas sällan enstaka personer. Till den regeln finns dock undantag. Till exempel skrev rektor Johan Kant en bloggserie i flera delar om ”pedagogiska ideologiska etablissemanget” där han listade flera namngivna forskare som medlemmar i etablissemanget. Att de olika forskarna tillhörde olika generationer, olika lärosäten och olika forskningsämnen verkade irrelevant och i en blogg 2018 uttryckte Kant glädje över att ha myntat det då över 40-åriga begreppet och över att ha inspirerat dess användning i skoldebatten (trots Björklunds frekventa användning under då nästan två decennier). Skoldebattören Inger Enkvist skrev även en lång ”J’accuse” mot en utbildningspsykolog och professor i pedagogik, där han anklagades för förstörande av generationer unga lärare och därmed skolan. Medan det är fullt legitimt att kritisera forskare och ämnesföreträdare på sakliga grunder får det att peka ut enstaka personer som verkar inom akademin som skolans dödgrävare betraktas som oroväckande.

Det pedagogiska etablissemanget kan därför ses som ett slags superskurkskollektiv.

Då exempel där enstaka individer pekas ut är relativt fåtaliga blir det än mer intressant att se hur gruppens aktivitet och intentioner beskrivs. Pedagogiska etablissemanget föreskrivs såväl gemensam agenda och en enorm makt genom beskrivningar av gruppens ansvar för skolans olika kriser. Till exempel bär etablissemanget ansvar för kunskapskrisen då det inte har utbildat skickliga lärare och då det inte bedriver forskning av tillräcklig relevans eller kvalitet och som nämnts ovan har etablissemanget anklagats för att peta in postmodern kunskapssyn i alliansens läroplaner 2011. Etablissemanget ska även systematiskt tysta sina motståndare, bland annat genom att inte bjuda in dem. Det pedagogiska etablissemanget kan därför ses som ett slags superskurkskollektiv. Det har infiltrerat skolsystemets viktigaste institutioner, såväl myndigheter som universitet och högskolor, nationellt som internationellt, formar forskningen och snor åt sig resurser och ser till att tillämpa sin hegemoniska makt för att utesluta andra frågor och intressen.

Konspirationsteoretiska kännetecken

Här börjar konturerna tydliggöras för hur pedagogiska etablissemanget kan förstås som ett konspirationsteoretiskt begrepp. Konspirationsteorier kan relateras till människans instinktiva behov av att förklara komplicerade händelseförlopp och då människor konspirerar emellanåt för att uppnå sina mål kan det vara svårt att avgöra vad som skiljer en teori om konspirationer från en konspirationsteori. Det kan dock göras genom verktyg som uppmärksammande av förklaringsvärde, konstruktion och rimlighetsgrad.

Karl Poppers klargör i The Open Society and its Enemies att konspirationsteoretiska förklaringar till sociala fenomen ligger i avslöjandet av grupper som tjänar på att händelser äger rum och som sett till att de ska äga rum. Popper uppmärksammar två logiska misstag som resultat av detta tankesätt. Det ena är att samhället reduceras till lagar som grundas i individers psykologi. Det andra att samhället förklaras med sociala helheter med egen agens. Det är med andra ord inte fel att använda till exempel samhällets övre-, medel- och arbetarklass som tankeverktyg för att förstå kollektiva strukturer, men att tillskriva klasserna gemensam vilja och verksam kraft är ett felslut.

Konspirationsteorier tillhandahåller sådana fiender – mer eller mindre skrupellösa grupper som enhetliga och ogenomträngliga och som arbetar med agens, solidaritet och mening vilket ger dem möjlighet att effektivt uppnå sina mål.Fienden är allestädes närvarande, oavsett om den är knuten till specifika organisatoriska kontexter eller har internationell räckvidd, och den har långtgående makt. Ytterligare tecken på konspirationsteoretiska begrepp är tendensen att inte ge specifik eller djupgående information om de som pekas ut som skyldiga i konspirationen, snarare omtalas de kollektivt och gärna med gruppbeteckningen. Att referera till osynliga makthavare som konspirerar och håller i trådarna är ett välkänt och vanligt populistiskt grepp. Ett praktiskt knep för att genomskåda det är att växla ut gruppbenämningen. Om till exempel ”pedagogiska etablissemanget” kan bytas ut mot ”frimurarna” eller ”Illuminati” och textens betydelse behållas är det förmodligen ett konspirationsteoriskt begrepp.  Inkonsekvens är också vanligt, samma teman och liknande påståenden upprepas, men med små variationer och avslöjande av motstridigheter i dessa variationer och motbevis avfärdas som bevis på konspirationen ifråga.

Pedagogiska etablissemangets tillämpning

Huruvida alla de som använder begreppet pedagogiska etablissemanget verkligen tror på ett pedagogiskt etablissemang som ett konspirerande kollektiv lär variera individer emellan, från de paranoida till de populistiska. Det är klart att inom utbildningsvetenskapliga fältet finns det mer eller mindre tongivande röster och namn med symbolisk makt, så är det i alla vetenskapliga fält, men huruvida de ska ses som hegemoniska och styrande är en fråga om rimlighetsbedömning. När utbildningsvetenskapliga forskningsfältet beskrivs som homogent avseende intresse och agenda visar beskrivningen dock stora okunskaper om fältets interna oenigheter och om hur frikopplade forskningsfälten och undervisningsgrupper som faller under beteckningen utbildningsvetenskap faktiskt är från varandra.

Pedagogikämnet är notoriskt multiparadigmatiskt – det vill säga splittrat i många olika kunskapsintressen och metodologiska ansatser. De flesta forskargrupper och utbildningskollegier har relativt begränsad insyn i hur andra grupper inom fältet har det eller hur de agerar, i synnerhet utanför den egna specifika forskningsnischen. Dels grundar detta tillstånd sig i en ökande kunskapsproduktion som blir allt svårare att överskåda, dels handlar det om att akademiker är i ständig konkurrens med varandra och andra grupper om medel och tid, inom organisationer vars ekonomiska resurser krymper automatiskt från år till år. Ytterligare exempel på denna oöverskådlighet är att trots den vanliga beskrivningen av lärarutbildningarna i singular och som homogena är att de snarare kan ses som organisatoriska monster. Lärarutbildningarna har flera olika inriktningar och kombinationer. De drivs på närmare 30 lärosäten i hela landet, sträcker sig mellan och finansierar flera olika fakulteter och ämnen, och får mycket olika former och organisatoriska konsekvenser både på lärosätena och regionalt. Verklighetsförankringen i beskrivningar av pedagogiska etablissemangets existentiella villkor får därför anses vara relativt liten.

Hursomhelst mötte Björklund kritik från flera forskare under sin tid som minister och politiker, inte minst mot vissa av hans reformer och kan därför ha haft viss anledning att tro på grupperat motstånd, men hur långt motståndarnas makt sträckte sig är tveksamt att påstå i ljuset av att Björklund fick det mesta han ville genomfört. Det kan noteras i sammanhanget att referenser till etablissemang som är osynligt för ”verklighetens folk” förekommer regelbundet i svensk politik, Björklund refererade även till ”vänsteretablissemanget” vilket kan jämföras med det mer nyligen lanserade ”akademiska myndighetsvänstern” så populistiska referenser till etablissemang ligger nära till hands i flera politiska verktygslådor.

Pedagogiska etablissemanget blir en slags blank yta på vilken valfri blandning av avskyvärda åsikter och agendor kan projiceras.

Det är med andra ord sannolikt att begreppet fyller främst en retorisk funktion för de flesta som använder det, att användningen kan förstås som ett knep för att förtydliga den egna positionen med en hemmasnickrad ideologisk motpol. Pedagogiska etablissemanget blir en slags blank yta på vilken valfri blandning av avskyvärda åsikter och agendor kan projiceras. Det faller som sagt inom ramarna av de enkla förklaringarnas populism snarare än rimliga förklaringar på komplexa händelser, och hjälper användaren positionera sig inom debatten och i vissa fall sätta debattens agenda.

Då pedagogiska etablissemanget inte existerar i verkligheten försvåras alla försök till försvar, oavsett anklagelsernas orimlighet, och de som försöker svara på specifik kritik med fakta, nyans eller begreppsförtydliganden kan avfärdas som etablissemangets förespråkare och medlöpare (min kritik här kommer till exempel säkerligen avfärdas med sådana förtecken).

Häri ligger den intellektuella ohederligheten i begreppets användning. En let the bastards deny it-strategi där förnekandet av etablissemangets existens och försvaret mot kritik betecknas som bevis för etablissemangets existens och dess ohederlighet då existensen förnekas, och om ingen av utbildningsvetenskapernas företrädare protesterar kan tystnaden användas som bekräftelse på etablissemangets existens och dess kvävande av kritik med tystnad.

Viss kritik kan dock riktas till utbildningsvetenskapernas företrädare som i otillräcklig grad försvarat, beskrivit och förklarat fältet och därmed lämnat öppet mål till emellanåt verklighetsbefriade problembeskrivningar där pedagogiska etablissemanget använts som en one-size-fits-all-förklaring. Den bilden kan dock också nyanseras då debattörer från olika läger publicerar sig i olika forum och då det finns flera akademiker som skriver regelbundet om än med lägre frekvens än de som lever på debatten. Debattens hetsighet och ensidighet lär även försvåra den personliga orken till deltagande och i perioder har pedagogikens röster aktivt uteslutits från debatten.

Vad saknas?

Som tillägg till detta försök att visa orimligheten att hänvisa till pedagogiska etablissemanget som förklaring för någonting alls i skolvärlden kan bristen på realistiska förklaringar till skolans olika problem, såsom de illustreras i olika debattartiklar, ledare och krönikor nämnas.

Förklaringar som ofta saknas är historiska processer på internationell och nationell nivå, politiska beslut och deras materiella konsekvenser (som ständig effektivisering och lärarbrist), eskalerande segregation (som resultat av skolvalsreformen), olika utbildningspolitiska diskurser (som likvärdighet och social sammanhållning kontra individualiserat kundtänk), komplexiteten i översättning mellan policy och praktik, organisatorisk mångfald, samt en heterogen snarare än homogen bild av lärare och lärarutbildare och deras verksamhet. Däremot framkommer den egna utbildningspolitiska positionen relativt tydligt med ofta långtgående förslag på reformer, ibland byggda på hypotetiska och empiriskt ogrundade konsekvenskedjor inbäddade i vetenskaplig framställning.

Svensk skoldebatt verkar ta inspiration från amerikanska format där företrädare för olika parter ropar sina positioner mot varandra, genererar enkla soundbites som sedan kan ompaketeras till rubriker och slagord. Slagkraft trumfar helt enkelt substans.

Nyans är svårfångad i en debattartikelgenre där en symbios verkar ha växt fram mellan enkla budskapens politik i debattartikelformatet på 6000 tecken och slagkraftiga rubriker, och tidningarnas begränsade utrymme och behov av annonsintäkter i klickonomin. Svensk skoldebatt verkar ta inspiration från amerikanska format där företrädare för olika parter ropar sina positioner mot varandra, genererar enkla soundbites som sedan kan ompaketeras till rubriker och slagord. Slagkraft trumfar helt enkelt substans.

Intresset för meningsutbyte, nyansering eller utvecklade argument blir minimalt, snarare handlar det om tydliggörande av positionering som läsare kan enkelt förstå. Således lämnar inte skoldebatten utrymme för djupgående problematiseringar eller nyansering av komplexa problem och därmed reproduceras texter där förenklade problembeskrivningar och lösningar premieras över insikt och förståelse.

När komplexitet avfärdas till förmån för förenklingar, bidrar det till en fördumning av samtalet där ingen orkar till slut ta till sig mer nyanserade budskap än vad som platsar i valrörelseslogan eller en tweet. Långsiktigt är det ett demokratiskt problem, i samhällen där medborgarnas aktiva politiska engagemang minskar och begränsas till delningar på sociala medier bör behovet av nyans och komplexitet betraktas som livsnödvändigt. Problemen i svenska skolan måste synliggöras och diskuteras och lösningar presenteras och analyseras, och det görs bäst i en intellektuellt hederlig debatt som erkänner komplexitet snarare än i en reproduktion av texter där skurkar i skuggorna görs till återkommande förklaring.

Slutgiltig uppmaning

Trots den upprepade kritik som riktats mot skoldebatten verkar pedagogiska etablissemanget fylla sin funktion och lär därför finnas kvar i debatten. Dels är det en väletablerad trop som är enkel att förstå, inte minst för läsare med tillfallande intresse för utbildningspolitik. Dels är etablissemanget ett retoriskt verktyg som kan användas istället för mer utrymmeskrävande förklaringar. Pedagogiska etablissemanget är skoldebattens schweiziska armékniv och går att tillämpa i nästintill alla situationer.

Följande uppmaning kan ändå riktas till politiker, skoldebattörer, ledarskribenter och krönikeförfattare: Om intresset ligger i att föra en debatt där idéer utbyts och argument vässas och tydliggörs – snarare än av att etablera och befästa positioner i en kamp om agendan – kan det vara klokt att inte göra svepande påståenden om påhittade motståndargrupper som uppfyller alla kriterier för konspirationsteorier.

Det kan också vara klokt att visa kunskaper om det fält som kritiseras och en förståelse för begreppen som används samt hur de skiljer sig från varandra. Å andra sidan kan det vara så enkelt som Alan Moore eleganta beskrivning av konspirationsteorins tröstande funktion:

Sanningen är mycket mer skrämmande – ingen har kontroll. Världen är utan roder.

Att det även skulle gälla skolpolitiken är väl en för kuslig tanke.