Processen mot Julian Assange

Assange Det händer att juridiska processer sägs ha något Kafkaartat över sig. Är det någon gång som begreppet verkligen är adekvat så är det i fallet Assange, menar Jesús Alcalá efter att läst alla handlingar.

Så, vad skulle du göra? Hur skulle du agera om begäran om utlämning vore oförenlig med mänskliga fri – och rättigheter? Skulle du då vägra samarbeta med Sverige eller USA?

Det är Julian Huppert, liberal ledamot av det brittiska parlamentets Joint Committee on Human Rights, som frågar. Frågan ställs till Keir Starmer, Englands och Wales riksåklagare. Starmer hörs om hur väl den brittiska åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service, värnar fri- och rättigheterna i utlämningsärenden. Kärnfrågan är Julian Assanges eventuella utlämning till Sverige. Det är mars 2011.

Före hearingen har Starmer tagit del av vad som görs i Assange-fallet. Han är bekymrad, det har han antytt för sina partikamrater i Labours ledning. Beror hans dubier på att han läst hur svenska och engelska åklagare resonerar om fallet? På att tonen i korrespondensen är så olustig och ovärdig? På det anmärkningsvärda i att en journalist, den svenska Riksåklagarens informationsdirektör, ständigt lägger sig i handläggningen av ärendet? Eller beror Starmers oro på att vännen Helena Kennedy, Englands främsta människorättsadvokat och tillika ledamot av House och Lords, menar att rule of law överträds? Kennedy är djupt oroad. Det är därför hon arbetar – pro bono – som rådgivare åt Assanges advokatteam.

Starmer är alltså bekymrad. Men på Julian Hupperts frågor svarar han undvikande. Han säger att det är domstolarnas sak att avgöra vad som håller måttet, eller inte gör det, i utlämningsärenden. Crown Prosecution Service har inte huvudansvaret utan är bara en kugge i maskineriet.

Kanske det. Men det är alla de små kuggarna som får maskineriet att gå.

Orätten, i varje fall i etablerade demokratier, härrör sällan ur dramatiska sammansvärjningar. Den uppstår och växer när man vartefter och i det tysta börjar tänja på gränserna.

Innehållet är detsamma i båda versionerna så rimligen måste en och samma person ha undertecknat dem. Men denna person uppger i så fall två helt olika namn.

En augustidag 2010 går Lea och Mia (fingerade namn) till polisen. De har inte tänkt anmäla Julian Assange men de vill veta hur de kan få honom att HIV-testa sig. Se där, kommer många att säga efteråt, kvinnorna ville faktiskt inte polisanmäla Assange. Det måste alltså vara polisen som fabricerat anmälan och som manipulerat ”bevis”. Jag menar att den slutsatsen är förhastad. Den som inte själv var på plats kan inte avgöra huruvida det fanns anledning att upprätta en polisanmälan mot Assange. Ingen vill väl gå tillbaka till den tid då myndigheter underlät att agera mot en misstänkt  våldtäktsman om kvinnan själv inte gjort en formell anmälan?

Så – själva anmälan är en sak, hur anmälan hanteras är en annan.

Det finns två versioner av den promemoria som förklarar hur polis och åklagare agerade när Lea och Mia kom till polishuset. Båda är skrivna i jag-form men det är svårt att veta vem det är som är detta ”jag”. Enligt den ena versionen ska PM:et ha skrivits och undertecknats av en viss polis,  enligt den andra av en annan polis.

Innehållet är detsamma i båda versionerna så rimligen måste en och samma person ha undertecknat dem. Men denna person uppger i så fall två helt olika namn. Märkligt!

Hur som, promemorians ”jag” berättar att Lea och Mia uppsökte polisen för att de ”ville prata och få lite råd om två tidigare händelser och de var lite osäkra på hur de nu skulle gå vidare”. Polisen som tar emot, alltså promemorians ”jag”, pratar med Lea och Mia och ringer därefter upp några kolleger för att be om råd: ”Alla som jag pratade med var rörande överens om att det rörde sig om våldtäkt” (PM 2010.08.22). Och så, per telefon och enbart utifrån vad polisen i receptionen sagt, beslutar jourhavande åklagare att Assange ska anhållas misstänkt för våldtäkt i det ena fallet och ofredande i det andra. Anhållandet åtföljs av ”fullständiga restriktioner” vilket betyder att Assange ska låsas in och hållas isolerad. Nu delas spaningsuppdrag ut. Uppgifter läcks till medierna. Informanter hör av sig. Hotellet där Assange bor bistår polisen med uppgifter om Assanges förehavanden. Också uppgifter ur Assanges pass lämnas ut.

Alla var rörande överens skriver polisen som först tog emot Mia och Lea. Det är en rätt anmärkningsvärd formulering av en tjänsteman. Vadan denna rörande enighet? Lea har gått hem, Mia blir just förhörd. Polisen som förhör Mia undrar varför man inte väntade med beslutet att anhålla den misstänkte till dess förhöret är klart. Så vilka är ”alla” som är ”rörande överens”? Efteråt kan ingen riktigt göra reda för den saken.

Precis som det finns två versioner av promemorian rörande hur polis och åklagare agerade när Mia och Lea kom till polishuset finns två olika versioner av polisens Lea-anmälan. Båda dessa är daterade den 20 augusti 2010. I den ena versionen står att Assange är misstänkt för ofredande, inget annat. En brottskod anges – den för ofredande ”genom telefon”.

Brottet ska ha begåtts vid ett enda tillfälle någon gång mellan kl.12:00 den 13 augusti 2010 och kl.12:00 dagen därpå.

I den andra versionen står att Assange är misstänkt för 6 olika brott: 5 fall av ”sexuellt ofredande” och ett fall av ”sexuellt tvång”. Alla 6 brott ska ha begåtts någon gång mellan kl. 12.00 den 13 augusti och kl. 12.00 dagen därpå.

När jag frågar vet utredaren inte riktigt varför det på ett håll sägs ett brott och på ett annat håll sex.

Förhöret med Lea hålls dagen efter förhöret med Mia. Förhöret görs per telefon och det spelas inte in. I förhörsprotokollet står att Lea hörs med anledning av att Assange misstänks för ”våldtäkt alt. sexuellt ofredande” mot henne. Brotten ska ha begåtts någon gång mellan kl. 12.00 den 13 augusti 2010 och kl. 12.00 dagen därpå (Förhörsprotokoll 2010.08.21)

Beslut om brottsrubricering finns inte. Nej, fast någon måste ju ha beslutat säger den tillfrågade utredaren till mig. Någon? Ingen av de sex, sju utredare som figurerar tycks ha frågat sig vem det var som gång på gång ändrade vilka brott, och hur många, som Assange misstänks för?

Innan Assange avger sin berättelse vill han förvissa sig om att polisen inte ännu en gång läcker till Expressen. Förhörsledaren lovar att det inte ska ske. Ett par dagar senare återger Expressen ordagrant förhöret med Assange.

Fyra dagar senare beslutar chefsåklagare Eva Finné att man ska titta närmare på den ursprungliga misstanken om ofredande. Samtidigt lägger hon ned förundersökningen om misstänkt våldtäkt mot Mia.

Ytterligare fyra dagar senare förhörs Assange. Förhörsledaren förklarar för honom att han är misstänkt för ”ofredande”. Assanges advokat undrar om det är allt. Förhörsledaren bekräftar att det är allt. Innan Assange avger sin berättelse vill han förvissa sig om att polisen inte ännu en gång läcker till Expressen. Förhörsledaren lovar att det inte ska ske: ”Jag kommer inte släppa iväg någonting…jag är den enda som har tillgång till ärendet. Så kommer det ut till Expressen får du bråka på mig”. (Förhörsprotokoll 2010.08.30)

Ett par dagar senare återger Expressen ordagrant förhöret med Assange.

Den 1 september överprövar överåklagare Marianne Ny sin kollegas beslut. Utredningsmaterialet är exakt detsamma som Finné sett. Till materialet har lagts ett yttrande från Finné, en skrivelse från Leas och Mias ombud och en tjänsteanteckning från den ansvariga kriminalkommissarien. Finné upprepar att hon inte misstänker Assange för våldtäkt eller något annat brott förutom möjligen ”ofredande”. Lea och Mias ombud skriver: ”Enligt min bedömning bör de övergrepp som målsägandena utsatts för i vart fall rubriceras som sexuellt ofredande, eventuellt sexualbrott av allvarligare slag” (Skrivelse 2010.08.24). Kriminalkommissarien ställer sig emellertid frågande till en av kvinnorna: ”Oklart om det är brott. Det finns ev. ett vilseledande här…”

Mitt i detta juridiska trassel beslutas plötsligt att Assange misstänks för 8 brott: två brott mot Mia (våldtäkt och sexuellt ofredande) och 6 brott mot Lea (ett fall av sexuellt tvång och fem fall av sexuellt ofredande).

Marianne Ny fattar nu det ovanliga beslutet att återuppta en nedlagd förundersökning. Och vad mera är, hon fattar samtidigt det än ovanligare beslutet att utse sig själv till förundersökningsledare.

Det finns en huvudregel vid överprövning av åklagarbeslut: Om överprövningen leder till att en förundersökning återupptas så ska den åklagare som gjort överprövningen inte själv träda in som förundersökningsledare.

Marianne Ny struntar i den regeln.

Jag föreställer mig att det var ungefär nu som Assange började bli rädd.

Jag föreställer mig att det var ungefär nu som Assange började bli rädd.  Ändå stannade han kvar i Sverige till den 27 september. Han var fri att resa vart han ville. Han behövde inte ha åklagarens tillstånd för sina planer. Först dagen efter hans avresa beslutade åklagaren att anhålla honom i hans utevaro. Dock fifflade man lite med beslutet. Det antedaterades till dagen för Assanges avresa. Varför man gjorde så vet jag inte. Kanske ville man ge intrycket av att Assange flydde undan rättvisan. Medierna framställde det förstås så. Säkert är att man tänkt sig att gripa honom när han återvände till Sverige för ett planerat föredrag den 4 oktober. Polisen hade spaning på ABF-huset där föredraget skulle hållas men Assange dök inte upp. Detta kan man läsa i en tjänsteanteckning. Vad tjänsteanteckningen utelämnade var att polisen hade överenskommit med Expressen att ett par av tidningens journalister skulle vara på plats för att fotografera och rapportera om gripandet.

Dag läggs till dag, månad till månad. Assange blir häktad i sin utevaro. Nu blir samarbetet mellan de svenska utredarna, ledda av överåklagare Marianne Ny, och Crown Prosecution Service, ledd av advokaten Paul Close, intensivt. Ny och Close tycks verkligen ha funnit varandra. De  ringer och skriver till varandra nära nog dagligen. Helger och semestrar är aldrig något hinder. Det finns alltid någon strategi att enas om. Det slår mig hur ofta Paul Close och hans medarbetare brukar krigstermer i sin korrespondens. It is like running a military operation…it is like gerilla warfare…it is like psychological warfare… Jag är böjd att ge Close rätt. Det är inte ett juridiskt ärende de handlägger, det är ett anfallskrig de driver. Fienden ska besegras. Det gäller att gå till attack.

Många, bl a FN:s särskilda rapportör om tortyr m.m, låter påskina att det är i samarbetet med Crown Prosecution Service som de svenska utredarnas vägran att förhöra Assange i London kan förklaras. Crown Prosecution Service, det vill säga England, ska ha haft ”strong interests in discouraging Mr. Assange’s questioning in London, but also in preventing the envisaged closure of the investigation…?” (FN:s särskilda rapportör om tortyr m.m. i brev till Sveriges utrikesminister Margot Wallström 12 september 2019 s.10). Man föreställer sig att Marianne Ny och hennes team, det vill säga Sverige, har varit eftergivna mot – eller rentav lierat sig med – Crown Prosecution Service och möjligen också mot FBI. Alltsammans i syfte att diskreditera Assange och kanske till och med sätta dit honom för annat och mer än de sexualbrott han misstänks för i Sverige

Själv har jag svårt att tro att det förhöll sig på det sättet. Det är sant att Paul Close avrådde de svenska utredarna från att förhöra Assange i London: ”…in my view it would not be prudent for the Swedish authorities to try to interview the defendant in the UK…” (Mail 25 januari 2011). Och vi vet att rådet följdes. Det är vidare sant att Paul Close, då Marianne Ny senhösten 2013 övervägde att dra tillbaka arresteringsordern, bedyrade att England inte brydde sig om kostnaderna som målet mot Assange innebar: ”…I do not consider costs are a relevant factor in this matter” (Mail 2013.12.10)

Men det är enstaka råd givna av en enda av medarbetarna på Crown Prosecution Service. Utifrån dem finns ingen anledning att misstänka att Crown Prosecution Service skulle haft ”starka intressen” av att hindra att förundersökningen lades ned.

Uppenbart är emellertid att Crown Prosecution Service gjorde allt som stod i dess makt för att få Assange utlämnad till Sverige. Uppenbart, och beklämmande, är också hur långt och delvis rättsvidrigt de svenska och engelska myndigheterna gick för att fälla Assange.

Hur Ny och Close agerade och uttryckte sig är skrämmande. Tonen de använder när de talar om Assange är nedlåtande, för att inte säga gemen. Någon respekt för rule of law visar de inte:

”I will say ’Hi’ to the defendant [Assange] for you[Ny] next week and let him know that you and your colleagues are so looking forward to seeing him soon!! (Mail. Paul Close till svenska åklagarteamet. 2011.07.08)

”…yes, we are looking forward to meet with Mr A.” (Mail.Marianne Ny till Close. 2011.07.11)

”I suppose JA will not be able to make it for the crayfish party in August?  Too bad, don’t you think? (Mail Ny till Close.2011.07.20 juli)

”I promise I am doing all I can to get him on a special Scandinavian flight on 24/25 December, duly wrapped up as a present for you” (Mail. Close till Ny. 2011.12.02)

”Good luck and never mind if the Christmas gift would show up on New Year’s Eve instead” (Ny till Close. 2011.12.05)

”His concerns [Assange är sjuk och illa däran. Han befinner sig på Ecuadors ambassad och skulle behöva läggas på sjukhus] seem to stem from living in a confined space (surely just good practice) having very little daylight in London and needing lots of good fresh air (again useful practice for going to the healthiest country in the world)” (Mail. Close till Ny. 2012.11.29).

Kan någon tro att representanter för rättsväsendet som uttrycker sig så grovt samtidigt skulle kunna förhålla sig sakligt och objektivt till rekvisit och omständigheter i målet?

Kan någon tro att representanter för rättsväsendet som uttrycker sig så grovt samtidigt skulle kunna förhålla sig sakligt och objektivt till rekvisit och omständigheter i målet? Ser vi inte också att Marianne Ny faktiskt redan före det tilltänkta förhöret med Assange hade bestämt att åtala honom?

Bara Ny och hennes medarbetare vet. Säkert är emellertid att de på ett mycket tidigt stadium diskuterade saken med Crown Prosecution Service. Säkert är också att diskussionen visar att arresteringsordern och utlämningsbegäran inte i första hand var till för att kunna hålla förhör med Assange i Sverige, och så bestämma om utredningen skulle fortsätta eller läggas ned. Syftet var i stället att Assange skulle föras till Sverige för att åtalas och ställas inför rätta. Redan i januari 2011 sammanfattade Paul Close på Crown Prosecution Service slutsatsen av meningsutbytet så här:
”As we have discussed your prosecution is well based on the existing evidence and is sufficient to proceed to trial” (Mail till Ola Löfgren, Chefsåklagare vid Riksåklagarens internationella enhet. 2011.01.25)

Två år senare, utan att något som helst nytt hänt i utredningen, hade Ny och hennes biträdande åklagare ett möte med försvaret. Ny sade då att det fanns en ”realistisk möjlighet att det blir åtal” (Mötesanteckningar. 7 maj 2013).

Säkert är vidare att åklagarna gjorde det i det närmaste omöjligt för Assange att försvara sig. Och då blev ju åtalet just ”realistiskt”.

Jag kan inte räkna alla gånger som försvaret ber Marianne Ny att få ta del av i varje fall så mycket utredningsmaterial att det blir möjligt att förbereda ett försvar. Det blir nej, så gott som till allt

Tio, tjugo, trettio…jag kan inte räkna alla gånger som försvaret ber Marianne Ny att få ta del av i varje fall så mycket utredningsmaterial att det blir möjligt att förbereda ett försvar. Det blir nej, så gott som till allt och så gott som alltid. Det vore till men för utredningen, säger Ny. Det blir nej till kopior av mess som ger en annan bild än åklagarens. Först får försvaret läsa messen men inte göra några som helst anteckningar om dem. Omsider får försvaret göra anteckningar om datum och klockslag men memorera resten. Det blir nej till att översätta vad försvaret någon enstaka gång får, nej till att låta försvaret få en kopia av den s.k. europeiska arresteringsordern, nej till att underrätta Assange om grunden för misstankarna på ett språk han förstår.

Detta sista nej motiverar Ny så här: ”Assange [kommer] på ett språk han förstår att få del av innebörden och grunden för anklagelsen så snart förhör kan hållas med honom” (Mail till Assanges advokat Björn Hurtig. 2010.11.15)

Alltså: så snart förhör kan hållas med honom. Men månaderna går och förhöret hålls inte. I februari 2011 vänder sig Assanges advokat till Riksåklagaren och begär en överprövning av Nys vägran. Då beslutar Riksåklagaren att Marianne Ny själv måtte ompröva begäran. Klagan över att Marianne Ny säger nej överlämnas alltså till Marianne Ny för att hon själv ska besluta om hennes nej är befogat! Som väntat behöver hon inte fundera lång stund, hennes nej är befogat. ”De förhör som planeras med Julian Assange måste av utredningstekniska skäl hållas i Sverige. I detta ligger bl.a. att förhören med Assange bör hållas under samma former som förhören med andra personer i utredningen…” (Beslut 2011.02.14)

Ny måste ha glömt att hon själv några veckor tidigare övervägt att hålla förhör med Assange i London. Glömt att sex av de nio förhör som utredarna hållit – utöver de med Lea och Mia – varit telefonförhör och därmed den vanligaste förhörsformen under utredningen?

Det visar sig att det redan finns ett DNA-prov från Assange. Redan före ansökan hade Assange talat om för Ny att detta prov fanns och att han inte gjorde invändningar mot att Ny fick tillgång till det.

Senvåren 2015 söker Ny äntligen Englands tillstånd att få förhöra Assange och att få ta ett DNA-prov på honom. Ansökan inkommer till Home Office morgonen den 2 juni 2015. På kvällen samma dag svarar Home Office att  ansökan är beviljad. En engelsk tjänsteman är utsedd att hjälpa till med allt som behövs. (Home Office. International Criminality Unit. 2015.06.02)

Det visar sig att det redan finns ett DNA-prov från Assange. Det togs den 7 december 2010. Redan före ansökan hade Assange talat om för Ny att detta prov fanns och att han inte gjorde invändningar mot att Ny fick tillgång till det.

Jag frågar Home Office om det, när det ännu var möjligt, skulle ha tillåtit förhör någon annanstans än på Ecuadors ambassad. Jag nämnde svenska ambassaden, Australiens ambassad, Scotland Yard, någon av Londons domstolar. Svaret jag fick var ett självklart ja.

Assange får alltså inte före förhöret veta innebörden av och grunden för anklagelserna, inte på ett språk han förstår. Men också om han på engelska blivit upplyst om anklagelserna skulle dessa varit minst sagt svåra att förstå. Grunderna för en del av anklagelserna är obegripliga. Så till exempel i våldtäktsfallet. Grunden för den våldtäkt som läggs Assange till last är att Mia befann sig i ett hjälplöst tillstånd ”på grund av sömn”. Språkligt är uttrycket ”på grund av sömn” märkligt. På engelska – i den översättning som gjorts för arresteringsordern – heter det ”due to sleep”. Vad kan det betyda? Uttrycket öppnar för alla möjliga tolkningar och är svårt att försvara sig emot. Mia hade själv formulerat det så att hon ”halvsov” när gärningen begicks. Den formuleringen var konkret, ett tillstånd möjligt att förhålla sig till.

När Marianne Ny lade ned förundersökningen i maj 2017 hade utredningen sedan mer än sex år gått i stå. Utredningsmaterialet var gammalt. Alla vittnesförhör – undantaget ett kort förhör med en polis – hade hållits hösten 2010. Målsägandeförhören var sex eller drygt sex år gamla.

Två år senare, då en ny åklagare tyckte att den misstänkta våldtäkten mot Mia skulle utredas än en gång, kom man fram till att det inte var meningsfullt att förhöra Assange om den övriga bevisningen var svag: ”Vi behöver göra en preliminär bevisvärdering …Det är ju inte aktuellt att begära att få komma till England och höra A. [Assange] om vi inte anser oss ha tillräckligt stark bevisning” (Utredningsdirektiv. 2019.06.13).

Sålunda hördes vittnena på nytt och den här gången inte per telefon. Journaler gicks igenom. Materialet bevisvärderades. Men nej, det räckte inte för att gå vidare. Ett av vittnesmålen bedömdes, med åklagarens vokabulär, vara ”spiken i kistan”. Förhöret med Assange var således obehövligt. Förundersökningen lades ned.

Hur kan en anklagelse vara trovärdig och tillförlitlig samtidigt som det inte finns anledning att driva en förundersökning?

Det fanns ingen anledning att misstänka Assange för våldtäkt eller något annat brott. Det fanns inte ens skäl att förhöra honom. Därför skulle åklagaren ha beslutat att lägga ned förundersökningen med standardmotiveringen: ”Brott kan inte styrkas”. Men i Assangefallet säger man inte som man brukar inte. Man säger i stället: ”Målsäganden har lämnat en trovärdig och tillförlitlig berättelse” men ”bevisläget har försvagats på ett sådant sätt att det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen” (Beslut 2019.11.19)

Jag förstår inte riktigt. Hur kan en anklagelse vara trovärdig och tillförlitlig samtidigt som det inte finns anledning att driva en förundersökning?

Tre gånger har utredningen lagts ned. Första gången bara ett par dagar efter anklagelserna. Andra gången efter sju år av utredning. Tredje gången efter ytterligare sju utredningsmånader. Och nu sitter Assange i ett engelskt högsäkerhetsfängelse och är allvarligt sjuk. Bakom sig har han tio år av ofrihet och ”inspärrning”. Framför sig har han ett åtal för spioneri maskerat till anstiftan till dataintrång. Utlämningsprocesser är långa. Vad beslutet än blir är risken stor att Assange få sitta ytterligare många år i fängelse.

Tre gånger har svenska regeringen fått brev från FN-organ med vädjanden om att Sverige i Assangefallet måtte rätta sig efter internationell rätt.

Tre gånger har svenska regeringen fått brev från FN-organ med vädjanden om att Sverige i Assangefallet måtte rätta sig efter internationell rätt. Ena gången var det FN:s Arbetsgrupp mot godtyckliga arresteringar som funnit att Sverige brutit mot bl.a. rätten till en rättvis rättegång och förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden. Detta brev besvarades av regeringen, tillspetsat uttryckt: Arbetsgruppen har fel. Vi tänker inte rätta oss efter beslutet.

Andra gången var det Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr m.m, som ansåg att Sverige utsatte Assange för psykisk tortyr eller omänsklig behandling. På detta brev svarade regeringen med en försäkran att svenska rättsväsende är oberoende och att allt är i sin ordning. Tredje gången var det åter Nils Melzer som upprepade och förtydligade sin oro över Sveriges hantering av fallet Assange. Melzer ville ha förklaringar. På detta brev svarade regeringen inte över huvud taget.

Åklagare har allmän åtalsplikt. Allt ska utredas så snart skälig misstanke om brott föreligger. Situationen Assange hamnat i är självförvållad. Hade han betett sig ansvarsfullt och ”som en man” och kommit till Sverige hade han sluppit sin fredlöshet.

De här argumenten hörs ofta. Fast just det där att Assange ska bete sig ”som en man” har jag bara från Mias målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz.

Det är sant, åklagare har en allmän åtalsplikt. Men det är lika sant att åklagare förhåller sig mer eller mindre flexibelt till denna plikt. Jag kan inte låta bli att jämföra fallet Assange med ett annat fall med internationell koppling. För nitton år sedan gjorde sig svenska poliser skyldiga till medverkan till kidnappning och grov tortyr. I någon mening var även svenska tjänstemän och svenska regeringsmedlemmar medskyldiga till brotten. CIA-anställda kom till Sverige för att till hemliga fängelser ta med två egyptier som misstänktes för samröre med USA-fientliga organisationer. På svensk mark var svenska poliser närvarande och behjälpliga, de såg utan protester på medan CIA-männen torterade egyptierna och drogade ned dem.

Justitieombudsmannen tittade på saken och uttalade kritik men föreslog ingen förundersökning. Inte ens ett förslag om att CIA-männen borde förhöras. Åtalsplikten var uppenbarligen inte svår att kringgå.

Assange åtalas alltså för att ha gjort det som en journalist både får och är skyldig att göra.

Det är också sant att Assange kunde ha lämnat Ecuadors ambassad. Men här bortser man från en viktig rättsprincip: en brottsmisstänkt har rätt att tiga och vara passiv. Man bortser också från asylrätten. Assange hade beviljats diplomatisk asyl. Och förstås bortser man från att Assange var rädd, riktigt rädd var han nu, för att Sverige skulle utlämna honom till USA. Även om det är troligt att han överdrev risken att utlämnas till USA så uppfattade han själv risken som reell.

I förundersökningen mot Assange finns endast en handling, ett mejl, som rör kontakter med USA. Det handlar om kontakt med FBI och rör en allmän fråga, betydelselös för själva Assange-saken.

I de engelska handlingarna däremot finns här och där hänvisningar till USA. Men alla sådana hänvisningar är maskade och jag har inte lyckats utröna vad de handlar om.

Svenska SÄPO ger inga upplysningar, detta med hänvisning till att de inte vill röja vad de gjort och inte gjort i ärendet Assange. Eller som de uttrycker det i ett svar på en begäran att få ta del av handlingar rörande Assange: ”Enligt Säkerhetspolisen står det inte klart att uppgiften om de eventuella handlingarnas existens kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder hos Säpo motverkas eller den framtida verksamheten skadas.”

Jag har fått fram för lite för att dra några slutsatser om det finns eller inte finns fog för misstankarna att Sverige skulle ha kontakter med USA när det gäller Assange.

Vad vi vet är att USA begär Assange utlämnad. Begäran bygger på ett åtal som hållits hemligt i många år. Åtalet har justerats flera gånger, i den senaste ändringen är man avsiktligt vag i sakfrågan. Grunderna är emellertid desamma som förr. I åtalet från maj 2019 finns ett avsnitt som bär rubriken ”Manners and Means of the Conspiracy” och som, kanske oavsiktligt, sammanfattar vad det handlar om. Assange sägs vara en ”konspiratör” och åtalas bl.a. för att han tog ”measures to conceal Manning as the source of the disclosure of classified records to Wikileaks”. För att han ”encouraged Manning to provide information and records from departments and agencies of the United States”. För att han och Manning ” used a special folder on a cloud drop box of Wikileaks to transmit classified records…” (Indictment. 2019.05.23 sid 36)

Assange åtalas alltså för att ha gjort det som en journalist både får och är skyldig att göra. Han åtalas också för just det som Europarådets parlamentariska församling i november 2011 berömde honom för. Europarådets resolution avsåg ”Abuse of state secrecy and national security”, en resolution som i första hand vände sig mot bl.a USA.

Inget av de ”brott” som USA vill döma Assange för avser händelser eller gärningar som försiggått i USA. Det handlar om händelser utanför USA. Personligen finner jag det lika anmärkningsvärt som skrämmande att USA gör anspråk på rätten att åtala vem som helst för vad som sker var som helst i världen.

Är Sverige medskyldigt till att Assange är i den förfärliga situation som han är?

Ja, det menar jag. I samma ögonblick som den internationella arresteringsordern utfärdades blev Assange fredlös. Och den fortsatta handläggningen av ärendet gjorde det dessutom omöjligt för Assange att försvara sig. Jag tänker då inte bara på hur Assange och hans advokater nekades insyn i utredningen utan också på hur energiskt både åklagaren och Leas och Mias målsägandebiträden drev ”trial by media”. Bland annat ställde RÅ sin egen kommunikationsdirektör till överåklagare Marianne Nys förfogande. Kommunikationsdirektören var, oftast tillsammans med pressekreterare från Crown Prosecution Service, behjälplig med att lägga upp mediestrategin. Hon hade tät mailkontakt med de engelska myndigheterna och hon lade sig också i själva utredningsarbetet. Och det var hon som tillsammans med Marianne Ny såg till att  smussla undan eller rentav sudda ut spåren efter kontakterna med Crown Prosecution Service. De två var även de enda personer i utredningsgruppen som fick ta del av all korrespondens med de engelska kollegerna:
”Marianne and I file all A-related emails in special folders, not available to or traceable for anybody but ourselves” (Mail till Paul Close. Crown Prosecution Service. 12 juli 2012)

Leas och Mias målsägandebiträden, Claes Borgström och Elisabeth Massi Fritz, uttalade sig ofta om Assange i medierna. De skrev också debattartiklar. Såväl uttalandena som debattartiklarna hade en given utgångspunkt: Assange var skyldig till sexuella övergrepp och borde straffas för dessa.

Vad Borgström och Massi Fritz påstod var många gånger djupt kränkande för Assange och drabbade honom hårt – både straffrättsligt och personligt, både i skuldfrågan och i fråga om den bild som målades upp av honom. I synnerhet Massi Fritz passerade, som jag ser det, anständighetens gränser.

För den tid de båda målsägandebiträdena ägnade åt att medialt komma åt Assange begärde de och fick ersättning från staten. Massi Fritz har till och med äskat ersättning för presskonferenser hon hållit. Och detta alltså utöver gängse advokatarvode!

Detta menar jag är rena konspirationsteorier.

Massmedia ägnade sig som så ofta åt drev och stigmatisering.

Att ställa någon vid skampålen visar sig alltid ha ett underhållningsvärde.

Man har tacksam lärt av McCarthy att göra folknöje av moralisk smutskastning.

Jag har brevväxlat och också talat med Nils Melzer, en av de få som undrat och frågat och ifrågasatt. Jag har uppriktigt sagt honom att jag inte skulle vara beredd att skriva under hans rapport om Assange eller hans brev till den svenska regeringen. På en rad punkter drar han slutsatser som är svåra att instämma i. Jag tror inte att polis och åklagare manipulerat bevis i ärendet men det tror han. Jag är säker på att Mias ”ursprungliga” inställning till gärningen finns nedtecknad i bevarat protokoll men han tror att polisen gjort sig av med detta protokoll.

Jag vet att det finns DNA-spår i de två kondomer som undersökts men han hävdar motsatsen. Han tror att utredningen påverkades av att Lea, Leas ombud Claes Borgström samt en av de inblandade poliserna tillhörde socialdemokratiska partiet och att denna omständighet fick extra tyngd av att Claes Borgström var kompanjon med den socialdemokratiska f.d. justitieministern Thomas Bodström. Detta menar jag är rena konspirationsteorier. Jag tillstår att jag kände Claes Borgström och även att jag känner Thomas Bodström sedan han med mig som handledare skrev sitt juridiska examensarbete vid Stockholms Universitet. Jag må alltså vara jävig men jag hävdar med emfas att Melzer har helt fel här.

Däremot delar jag till fullo Melzers uppfattning att Assange utsatts för och än idag utsätts för omänsklig behandling. Jag delar också den uppfattning både Melzer och FN:s Arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden ger uttryck åt, nämligen att Sverige har kränkt Assanges rätt till en rättvis rättegång. Och jag högaktar Melzer för hans mod att ta moralisk ställning.

Melzer har bett regeringen om svar och förklaringar. Regeringen är skyldig honom svaren och förklaringarna.

Hon förklarade vänligt att om hon någon gång vill berätta sin historia så ska hon själv skriva den.

Det dröjde innan jag skrev till Lea och Mia. Trakasserierna mot dem har varit avskyvärda och det kändes påträngande att ställa frågor. Samtidigt var jag mån om att höra deras synpunkter. Jag skrev alltså till dem båda och ställde en rad frågor. Bl.a. frågade jag: Vad är det som fick dig att tänka om?  Att från att först inte vilja polisanmäla Assange senare vilja se honom åtalad och dömd?

Lea lyckades jag nå. Mia sökte jag förgäves. Mejlet jag skickade henne visade sig gå till en adress som inte längre finns.

För Lea medgav jag att jag har svårt att förstå hur hon och Mia, som ursprungligen bara ville få Assange att HIV-testa sig, år efter år medverkade till att driva processen mot åtal och straff. Deras vilja kommer tydligt fram i förundersökningen.

Jag tycker nog att mina frågor till Lea är berättigade och det oavsett om Assange skulle vara skyldig till vad som i utredningen läggs honom till last eller ej. Och jag tror att det finns en brytpunkt bortom vilken också rättmätiga strävanden att utkräva ansvar övergår i något annat, något som riskerar att göra oss till orättens tillskyndare.

Lea, som jag uppfattar som en klok och resonerande person, vill inte svara. Hon förklarade vänligt att om hon någon gång vill berätta sin historia så ska hon själv skriva den.

Jag hoppas att hon gör det. Jag hoppas att hon skriver sin historia.

Jag hade tänkt att också skriva till Assange men brevcensuren är extremt hård på Belmarsh Prison och jag ville inte att mina frågor kom på avvägar.

Min viktigaste fråga till Assange är moralisk: Han vet mycket väl att Lea och Mia inte är några ”honey-traps” i CIA:s tjänst. Men han har hela tiden valt att själv eller genom andra sprida myten att Lea och Mia lagt ut en fälla för honom, en fälla som CIA arrangerat.

Vid ett tillfälle ville Assange träffa en ”uppgörelse i godo”, en s.k amicable settlement, med Lea och Mia. Jag vet inte om det var han själv eller hans advokater som kom på idén. Men jag vet att Assange godkände förslaget. Han godkände också att detta amicable settlement förmedlades av Helena Kennedy, juridisk rådgivare åt Assanges engelska advokatteam. Tanken var att Kennedy skulle försöka få Thomas Hammarberg, vid den tiden Europarådets Commissioner for Human Rights, att lägga fram förslaget för Lea och Mia. Hammarberg sade nej. Det fick Helena Kennedy att skriva följande till honom:

Thomas, that is a pity. I think there is a chance that the British court will not extradite which would then leave the matter still alive but unlikely ever to have resolution in Sweden.That is not very satisfactory for the women or for Assange. I had envisaged you bringing a meeting together in Sweden next weekend possibly or a week today and both sidesseeking a solution that was mutually satisfactory with Assange making clear his contrition and publicly asserting that the women were not setting him up or part of any CIA conspiracy. I know that the Prosecution could then still seek to continue but it would be unlikely if the women said they felt honour was satisfied by a full apology and clearing of their reputations. I think only you could create such a meeting because of yourinternational reputation and status. I also felt you have the sensitivity to gain the trust of the women. I am not one of the lawyers but would come out to help if that was useful. Perhaps one last try is worth it. Yours Helena.” (18 juli 2011)

Förslaget är svårsmält. Ordvalet, och den mentalitet som ordvalet avslöjar, är stötande. Olustiga och problematiska är också ”avtalsvillkoren”, detta att  Assange var beredd att be om förlåtelse och erkänna att Lea och Mia varken velat sätta dit honom eller varit en del av en CIA-konspiration på villkor att de båda kvinnorna förklarar sig ha fått sin heder upprättad.

Man tänker gärna att sanningen inte är något man köpslår om men det är tydligen inte självklart.

Jag hade vidare tänkt mig att tala med Claes Borgström om målsägandebiträdets roll. Tragiskt nog avled Borgström våren 2020.

En målsägande har rätt att biträda åklagarens åtal. Gör hen det blir hen part i målet med samma processuella ställning som åklagaren.

Målsägandebiträdet kommer då att verka som en sorts extra åklagare med rätt att bl.a. förhöra den misstänkte och vittnena under huvudförhandlingen.

Är det då rätt att målsägandebiträden skriver debattartiklar med anklagelser mot den misstänkte och att de sedan får betalt för det av staten?

Men också om målsägandebiträdena inte fick ersättning från staten är det oacceptabelt att de i medierna går ut med anklagelser.  Det står i strid mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det strider också mot god advokatsed.

Det vore fel att inte nämna hur mycket okvädinsord, hat och hot som överåklagare Marianne Ny utsatts/utsätts för. Att ta del av vad som skrivits till och om henne har berört mig mycket illa. Jag misstänker att det finns många som inte förlåter henne det arbete hon lagt ned på att stärka kvinnors sexuella integritet.

Det är vanligt att höra att byråkratiska och juridiska processer har något Kafkaartat över sig. Är det någon gång som begreppet verkligen är adekvat så är det i beskrivningen av den decennielånga handläggningen av fallet Assange.

***

Följ Dagens Arena på Facebook