Putin borde läst på om historien

Hans strategiska felsteg påminner om Stalins i Finland.

Vladimir Putin tycker om att röra sig med historiska referenser. Redan före mot Ukraina 2022 publicerade han till och med en historisk essä där han ville leda i bevis att Ryssland och Ukraina var samma land och att alla ryssar och ukrainare kan leda statens ursprung tillbaka till kristendomens införande i Kiev strax före år 1000.

Men Putins historiska studier är tjänar mest som fikonlöv för hans strategiska tänkande. Detta i sin tur är mycket grunt. Under förhoppningsvis fruktlösa försök att sova borde han under nattens tysta timmar beakta att hans krig nu lett till en situation som alla ryska självhärskare från Peter I velat undvika.  Vad Peter lyckades åstadkomma genom att besegra Sverige i det stora nordiska kriget 1700–1721 om makten över Norden och som befästes i freden i Nystad var att flytta gränsen mot Sverige en bit västerut från närheten till den nya huvudstaden St Petersburg. Systerbäck blev gränsån. I freden i Åbo 1743, en följd av hattarnas stolliga anfallskrig mot Ryssland 1741–1743, sattes gränsstolparna ytterligare längre västerut, vid Kymmene älv. Och i freden i Fredrikshamn 1809 förvandlades sex av Sveriges län till ett ryskt storfurstendöme. Gränsen mot Sverige kom då att gå i Östersjön.

Den ryska expansionen i nordväst hade nått sitt zenit. Efter revolutionen 1917 och Finlands självständighet samma år kunde de två staterna sluta en fred 1920 som i stora drag blev identisk med freden i Nystad, med St Petersburg på 3 mils avstånd från gränsen. Men Stalin var aldrig nöjd med detta tillstånd. Efter att i sonderingar hösten 1938 och förhandlingar i Moskva hösten därpå, efter Molotov-Ribbentroppakten, sökt förmå Finland att flytta gränsen längre västerut mot möjlig kompensation i Östkarelen – vilket man i Helsingfors inte ville gå med på – angrep Sovjet Finland den 30 november 1939.  Stalins syfte var inte längre att flytta gränsmarkeringar utan att förvandla Finland till en sovjetrepublik på samma sätt som året därpå skulle ske med de tre baltiska staterna, som redan hösten 1939 tvingats acceptera sovjetiska baser.

I en sådan situation spelade gränserna inte så stor roll. Den av Stalin utsedda finska marionettregeringen under ledning av upprorsmannen från det finska inbördeskriget 1918, Otto Wille Kuusinen, skulle få ”regera” över ett kommunistiskt Stor-Finland som skulle omfatta även den ryska Karelen.

Varför retirerade Stalin?

Vinterkriget har emellanåt liknats vid Vladimir Putins angrepp mot Ukraina. Stalin hade av sina underrättelsekällor, liksom Putin 2022 när det gäller Ukraina, bibragts uppfattningen att Finland skulle bli ett lätt byte. De ryska trupperna skulle snart installera Kuusinen i regeringsbyggnaden på Senatstorget. Men den ryske diktatorns militära specialoperation skulle bli något annat. Ett krig mot ett litet land som envist försvarade sig.

På nyåret 1940 konstaterade Stalin, efter stora ryska förluster, att detta inte var någon ”raid” som ockupationen av östra Polen i september 1939. Det ledde också till att han efter två månaders krig genom Sverige lät meddela att Moskva igen var berett förhandla med den finska regering som satt i Helsingfors. Kuusinen utsågs i stället till regeringschef i den ryska Karelen. Han skulle faktiskt senare bli medlem av politbyrån och begravd i Kremlmuren.

Vad fick Stalin att plötsligt retirera? Det är en i historievetenskapen omdiskuterad fråga som den finske historikern Kimmo Rentola behandlar i sin redan 2016 utkomna bok som nu föreligger på engelska, ”How Finland survived Stalin. From Winter War to Cold War” (Yale University Press). Enligt Rentola fanns flera orsaker. Den främsta var säkert det sega finska motståndet och de stora ryska förlusterna. Därtill kom risken för förvecklingar med västmakterna, som påhejade av folkopinionen i respektive länder, utlovat militär assistans till Finland. Att det centrala syftet egentligen var att de brittiska och franska trupper som skulle sändas till Finlands hjälp skulle försöka ockupera våra malmfält kan ju inte Stalin ha vetat.

En tredje faktor var förhållandet till Sverige som i ryska kalkyler spelade en större roll än man i dag kanske kan förstå. I ett samtal mellan den svenske handelsministern Herman Ericsson, som sommaren 1940 var i Moskva för handelsförhandlingar, och den ryske utrikesministern Molotov sade denne till Ericsson, ”Vinterkriget, det var ju Ert krig”. Molotov såg uppenbarligen  Sveriges roll som mycket central när det både gällde det materiella stödet till Finland och försöken få till stånd en fred.

Vad Stalin tydligen kände vintern 1940 var att kriget behövde avslutas så att försöket att uppnå ett större strategiskt djup i väster inte skulle leda till dess motsats. Målet att förvandla Finland till en sovjetrepublik fick, i alla fall tillfälligt, överges. Men vad Stalins sentida efterträdare åstadkommit är ju att Rysslands strategiska djup reducerats radikalt.

U-svängar

Finland och Sverige samarbetade visserligen under senare decennier allt närmare med NATO. Men alliansfriheten innebar i alla händelser att NATO inte utan vidare hade tillgång till baser i de båda länderna. Genom attacken mot Ukraina har Putins politik lett till att länderna är medlemmar av NATO. Gränsen mellan Ryssland och NATO går nu ganska nära Petersburg, inte längre huvudstad men Rysslands näst största metropol, centrum för forskning och utveckling och viktiga företag. Arvet från Fredrikshamn har förskingrats och läget dessutom förvärrats genom att de baltiska staterna nu är självständiga och medlemmar av NATO.

Stalin skulle i sitt förhållande till Finland göra ytterligare u-svängar. I juni 1944 inledde Sovjetarmén, samtidigt som Normandieinvasionen, en storattack mot Finland som ju, utan att vara formellt allierad med Tyskland, deltagit i kriget på östfronten. Finnarna försvarade sig igen ihärdigt och led själva stora förluster. Med tysk hjälp kunde man i några av Nordens mest intensiva slag någonsin bromsa Sovjetarméns framryckningar. Någon promenadseger skulle det inte bli heller denna gång. Dessutom behövde Stalin sina trupper i kapplöpningen med västmakterna till Berlin.

Vapenstillestånd mellan Finland och Sovjet följde. Detta  formaliserades 1947 i Paris i den fred som territoriellt i stora drag bekräftade marsfreden 1940.  Härtill kom ett enormt krigsskadestånd på 600 millioner dollar, en rysk bas i Porkala väster om Helsingfors och förlusten av Ishavsområdet, Petsamo.

Sovjetledningen hade således både 1940 och 1944 valt att lämna Finlands territoriella integritet i stort sett intakt – mot att en del av Karelen, cirka 10 procent av landets yta, inklusive landets näst största stad, Viborg (och Petsamo), avstods. Under det kalla kriget skulle dock Sovjet på olika sätt markera sitt politiska inflytande över grannlandet. I februari 1948 ville Stalin formalisera detta i ett slags alliansfördrag av samma typ som han slutit med Rumänien och Ungern, båda Tysklands allierade under andra världskriget. På finskt håll ville man till varje pris undvika klausuler som innebar någon automatik när det gällde en gemensamt aktion mot externa hot, uttryckligen riktat mot Tyskland. Båda parter måste enligt finskt synsätt vara ense om förutsättningarna för ett sådant gemensamt agerande. Man ville också att ett eventuellt fördrag skulle innehålla ett erkännande av Finlands strävan att hålla sig utanför konflikter mellan stormakterna.

President J.K. Paasikivi var av uppenbara skäl orolig för att ett avtal med Sovjetunionen skulle dra in Finland ännu närmare i den sovjetiska maktsfären. Men som framgår av Rentolas bok och en nu i svensk översättning föreliggande biografi av Esko Vuorisjärvi om politikern och industrimannen J.O. Söderhjelm (Appells förlag 2024) överraskade Stalin ännu en gång.  Söderhjelm, flerfaldig justitieminister och mångårig riksdagsman för Svenska folkpartiet, var liksom Urho Kekkonen medlem av den finska förhandlingsdelegationen i Moskva senvintern 1948. Den ryske diktatorn accepterade de finska synpunkterna.

Förmågan att byta fot

I Vuorisjärvis bok om Söderhjelm får man en inblick i vilken roll Urho Kekkonen och Söderhjelm spelade under förhandlingarna med Molotov. På den gamle presidentens uppdrag skötte de båda ”pojkarna” de reella överläggningarna.  Kekkonen hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten som försäkrade honom om att ingen fara var å färde. Den officiella delegationens ledare, statsministern Mauno Pekkala, var i Paasikivis ögon alltför svag och den i Ryssland uppväxte utrikesministern Carl Enckell alltför mjuk.

Så hade Stalin ytterligare en gång retirerat. Troligen hade han överraskats av den häftiga västliga reaktionen på det kommunistiska maktövertagandet i Prag i februari. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin hade dessutom i ett stort tal i början av 1948 aviserat planer på ett fastare västligt försvarssamarbete. Sannolikt ville Kreml inte bidra till att Sverige skulle överväga att överge alliansfriheten och riskera västallierade flygbaser i vårt land.

När den brittiske utrikesministern Anthony Eden vid ett besök i Moskva under kriget mötte Stalin kom de att, föga förvånande, prata om Hitler. Stalin menade att hans tyske kollega var ett geni men saknade förmåga att säga stopp. Eden replikerade: vem kan det? Varpå Stalin genmälde: jag.

Kimmo Rentolas tes är således att de tre reträtter han analyserat i sin bok är ett uttryck för Stalins realism och förmåga att utan vidare byta fot när han tycket att omständigheterna krävde detta.

Man kan naturligtvis fråga sig om Stalins beslut var resultatet av en övervägd kalkyl eller om han av omständigheterna lämnades utan alternativ. En ockupation av Finland hade högst sannolikt kunnat genomföras både 1940 och 1944, om än med stora förluster. Stalin tänkte säkerligen, för att övertyga sig själv om det riktiga i sina respektive beslut, att man skulle kunna ”ta hand” om Finland senare. Det försökte man också 1940–1941 genom en kontinuerlig politisk press på Finland. Det försökte man några år senare genom den sovjetstyrda kontrollkommission som 1944–1947 residerade i Helsingfors för att övervaka vapenstilleståndet och skadeståndsleveranserna.

Hittills har Putin inte visat sig kunnat företa en realistisk analys av det anfallskrig han inlett och att situationen borde föranleda ett omtänkande. Det har således lett till att Rysslands strategiska situation, oavsett läget på marken, i stället för att ha förbättrats, försämrats. Putin borde läsa mer historia.

Mats Bergquist       

Rentola, K., How Finland Survived Stalin. From Winter War to Cold War.  Yale, Conn. 2023: Yale University Press.

Vourisjärvi, E., Makten, marknaden och presidenterna. En biografi om J.O. Söderhjelm. Stockholm 2024: Appells förlag.