Kina-Ryssland I det geopolitiska drama som fördjupats efter invasionen av Ukraina den 24 februari har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna. Det skriver Börje Ljunggren, före detta ambassadör i Kina och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter.
Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen. Det kalla kriget, med dess terrorbalans, fortsatte i nästan 30 år, men utan att världen kom lika nära ett krig som i oktober 1962, med oöverblickbara konsekvenser.
Putin har försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation. Kärnvapenrisken är klart mindre än 1962, även om Putin knappast skyr några medel och taktiska kärnvapen sänker tröskeln, men för den kris som invasionen av Ukraina skapat finns ingen lösning i sikte. Det faktum att Putin gjort en monumental felkalkyl minskar knappast det säkerhetspolitiska allvaret i den utveckling vi bevittnar. Genom invasionen har han utlöst en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner – och uppnått välförtjänt pariastatus.
I stället för att bekräfta Rysslands stormaktsstatus har Putins expansionistiska och revanschistiska politik lett till att Ukrainas identitet konsoliderats, hans eget land decimerats politiskt och militärt, och världsekonomin – och världens fattiga – tagit stor skada, med en växande livsmedelskris som akut konsekvens. Ingen obetydlig bedrift för en ledare som tills nyligen betraktades som en våghalsig men rationell aktör. I ”rättvisans namn” måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.
Det faktum att Putin gjort en monumental felkalkyl minskar knappast det säkerhetspolitiska allvaret i den utveckling vi bevittnar.
Ukrainas förmåga att stå emot invasionen har väckt beundran i stora delar av världen. En samlad nations dröm om frihet står mot ryska soldater på ett uppdrag byggt på lögner. Oerhört mycket står på spel. Den amerikanska försvarsministern har deklarerat att ett mål nu bör vara att genom eskalerande proxykrig en gång för alla försvaga den ryska försvarsmakten. Insatserna har höjts. Ryssland ska förblöda.
Utvecklingen under de senaste åren har lett till att det i nyhetsrapporteringen allt oftare talats om risken för ett nytt kallt krig, men då primärt med Kina som motpol. I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna. Det säkerhetspolitiska läget i världen kommer dock inte att bli bipolärt. Länder som Indien, Indonesien och Sydafrika kommer inte att inordna sig. Invasionen av Ukraina visar samtidigt att ett Ryssland på nedgång kan vara minst lika systemstörande som en nation på uppgång.
Under Putins besök i Peking i samband med invigningen av vinter-OS förklarade Xi Jinping och Putin att ”deras vänskap var gränslös”. Det som är gränslöst är dock i första hand deras aversion mot den roll som USA spelar i världen. Båda känner sig hotade av Natos expansion i Östeuropa och USA:s allianssystem utmed Kinas Stillahavskust, med Taiwan som epicentrum. Som autokrater delar de också föraktet för västerländsk ”kapitalistisk demokrati”, men den upplevda geopolitiska inringningen är en djupare förklaring än deras auktoritära samhörighet.
Utvecklingen under de senaste åren har lett till att det i nyhetsrapporteringen allt oftare talats om risken för ett nytt kallt krig, men då primärt med Kina som motpol.
Så sent som 1969 utkämpade Kina och Sovjetunionen ett gränskrig, vilket ledde till att relationerna bottenfrystes, för att efter Gorbatjovs tillträde anta formen av ett konvenansäktenskap. Idag är relationen betydligt mer omfattande, men samtidigt alltmer asymmetrisk, och till följd av utvecklingen sedan den 24 februari har Rysslands beroende av Kina fördjupats. Rysslands ekonomi är inte större än den mitt emot Hongkong belägna Guangdongprovinsen, men kärnvapenmakten Ryssland förblir ett allvarligt hot, om än på lerfötter.
Kinas allt djupare relation till Ryssland är en konsekvens av utvecklingen i stort snarare än en målsättning. Kinas ambitioner sträcker sig betydligt längre, och den kinesiska utmaningen kan inte reduceras till ett nytt kallt krig. Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin. Xi Jinpings Kina vill förverkliga landets pånyttfödelse, och det förutsätter en växande global ekonomi – landet är, ironiskt nog, de gångna decenniernas hyperglobaliserings stora vinnare – och sätter i växande grad sin prägel på dagens faktiska globalisering. Det står samtidigt allt klarare att Kina, som under de senaste decennierna har svarat för ca 20 procent av tillväxten i världsekonomin, går mot växande ekonomiska svårigheter – en utmaning som delar det kinesiska ledarskapet.
Kinas allt djupare relation till Ryssland är en konsekvens av utvecklingen i stort snarare än en målsättning.
Internt är den kinesiska ledningen säkert chockerad över Putins totala debacle i Ukraina, och invasionens geopolitiska konsekvenser. Man kommer inte att ta avstånd från Putin, men inte heller stödja Ryssland på sätt som riskerar att leda till sanktioner, och därmed fördjupa Kinas växande ekonomiska svårigheter.
Samtidigt har man i Peking inga illusioner om förbättrade relationer till USA. Kinas uppgång, och den globala maktförskjutning som den innebär, gör djup strategisk misstro oundviklig. Under de senaste åren har relationerna mellan USA och Kina försämrats påtagligt. USA har vid upprepade tillfällen förklarat Kina vara landets allt överskuggande ”strategiska konkurrent”, och de förhoppningar om konvergens som präglade Clinton-eran och länge också Obamas maktinnehav har övergått i tilltagande divergens. Kinas växande roll har också lett till att landet mer explicit blivit en del av den europeiska säkerhetsekvationen, en oundviklig konsekvens som Europa måste hantera.
Obama hade ambitionen att göra en strategisk förskjutning, en ”pivot”, mot Asien, men satt efter USA:s invasion av Irak (2003) fast i destruktiva engagemang i Mellanöstern och Afghanistan. Nu ges högsta prioritet åt att förstärka USA:s relationer till hela Östasien, med toppmötet nyligen i Washington mellan USA och ASEAN-länderna, Bidens besök i Sydkorea och Japan, långtgående uttalande om Taiwans säkerhet och ett nytt handelsavtal med länderna i regionen som konkreta uttryck.
Under de senaste åren har relationerna mellan USA och Kina försämrats påtagligt.
Ytterst handlar det om Kina, vars faktiska inflytande i regionen under mellantiden ökat påtagligt. Utrikesminister Blinken har förklarat att “Kina förblir den största utmaningen för USA och dess allierade och att Biden-administrationens ambition är att skapa en ”strategisk miljö runt den asiatiska supermakten som begränsar utrymmet för aggressiva handlingar”. Kina är förklarade han vidare ”det enda landet som har avsikten och makten att omstöpa den internationella ordningen”. Kinas nyligen ingångna säkerhetsavtal med Salomonöarna, mitt ute i Stilla havet, och Xi Jinpings nyligen lanserade Global Security Initiative, där Kina särskilt vänder sig till BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Sydafrika) i ambitionen att skapa en alternativ global ordning, är bekräftelser på nya realiteter. Vi bevittnar en ömsesidig eskalering.
Nyligen publicerade en betydande auktoritet, med Kina som sin specialitet, den förre australiske diplomaten och premiärministern Kevin Rudd boken The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022). Ett förödande krig kan och måste undvikas. Huvudtemat i Rudds bok är de stora utmaningar som Kinas uppgång innebär. Rudd, numera chef för Asia Society i New York, ägnar några hundra sidor åt att beskriva Xi Jinpings föreställningsvärld i tio koncentriska cirklar, med bevarat maktinnehav som kärnan. För Xi är maktinnehavet heligt. Han har fördjupat den kinesiska partistaten, utan Deng Xiaoping-erans pragmatism, och gjort den till en teknologiskt baserad kontrollstat.
Den liberala ordning som togs för given efter Sovjetunionens sammanbrott, men förvaltats så illa, måste nu hävda sig i en värld av oundvikliga spänningar och motsättningar.
Rudds tionde cirkel handlar om den internationella ordning som Xis Kina vill skapa i takt med att dess ekonomiska och militära styrka växer, en global ordning där nationell suveränitet betonas, där rätten till utveckling prioriteras och politiska rättigheters universella karaktär avvisas, och där teknologisk utveckling är en central drivkraft. Den liberala ordning som togs för given efter Sovjetunionens sammanbrott, men förvaltats så illa, måste nu hävda sig i en värld av oundvikliga spänningar och motsättningar. Rudd har, trots sina djupa socialliberala värderingar, haft ambitionen att inte demonisera Kina, med mindre fokus på det auktoritära Kinas djupliggande inre svagheter.
Rudds centrala tes vad gäller relationerna mellan USA och Kina är att strategisk konkurrens är oundviklig, och att denna måste hanteras på ett förutsägbart sätt, vilket för att vara effektivt i kritiska situationer kräver en ”balans” som gör att motparten inte automatiskt går till motattack. Ett villkor är att status quo kan bevaras för Taiwan, anatema för Peking men en nödvändig del av ett ”gemensamt ramverk”, och en förutsättning för det minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras.
Vad innebär då invasionen av Ukraina? Putin har fört världen till randen av en större katastrof, och det borde kunna leda till en öppenhet post-Putin gentemot Rysslands komplexa europeiska identitet, och till försök till dialog om oundvikligheten i dramaturgin med USA och Kina på drift mot allt djupare polarisering och konfrontation. De grundläggande geopolitiska motsättningarna har dock skärpts och fått en djupare ideologisk prägel. Bidens uttalade ambition att bygga en global demokratisk allians mot autokratin riskerar att minska handlingsutrymmet ytterligare. De senaste femton årens obrutna tillbakagång för demokratin i världen (Freedom House), inklusive i USA, borde mana till större fokus på vad som krävs för demokratins uthållighet.
2015 väcktes hopp då Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet.
Kan då risken för nya pandemier och klimatfrågan, mänsklighetens yttersta existentiella fråga, leda till besinning? 2015 väcktes hopp då Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Tillsammans svarar de båda länderna för mer än 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.
Nu har klimatkrisen hamnat i pandemins och den ryska invasionens slagskugga. John Kerry spelade som Obamas utrikesminister en huvudroll i de förhandlingar som ledde fram till Parisavtalet. Idag är han Bidens nyckelperson i klimatfrågan. Kerry varnar för det växande kolberoendet och uttrycker en djup oro över att relationerna till Peking under det senaste året också i klimatfrågan blivit kyligare. Kina hänvisar till bristen på positiv utveckling i andra för Kina centrala frågor. Klimatfrågan förpassas till baksätet.
Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
