PYD/YPG:s ideologi – en bakgrund

Utrikespolitik Rojavakommittérna som i förra veckan hängde en docka föreställande Turkiets president Erdoğan utanför Stockholms stadshus verkar enligt sin hemsida för YPG/PYD. Ingmar Karlsson, före detta diplomat i Syrien och Turkiet, berättar om organisationens bakgrund. 

I oktober 2011 grundades Kurdiska nationella rådet (Kurdish National Council) i Syrien med Masoud Barzani, ledaren för det irakiska KDP, som mäklare och medlare. Tre andra partier anslöt sig, däribland PYD (Partiya Yekîtiya Demokrat, Demokratiska unionspartiet), som bildats 2003 som en syrisk avknoppning av PKK. 

Under inbördeskrigets första skede drogs syriska regeringsstyrkor tillbaka från de kurdiska områdena eftersom de behövdes för strider i det syriska hjärtlandet. PYD kunde sedan gradvis flytta fram sina positioner på de övriga kurdiska partiernas bekostnad. Detta berodde inte minst på kopplingen till PKK som gav större disciplin, organisation, strategisk planering, tillgång till vapen och stridserfarenhet och vapen som de andra partierna och grupperna saknade. 

De kontrollerade områdena fick namnet Rojava – ”Landet där solen går ner” – efter det kurdiska ordet för sol, roj.

PYD:s väpnade styrkor, de folkliga försvarskommittéerna (Yekîneyên Parastina Gel, YPG) som uppgick till omkring 30 000 varav 40 procent kvinnor, besegrade den med al-Qaida lierade al-Nusrafronten och andra av Turkiet, Saudiarabien och Qatar understödda islamistiska grupper. I juli 2012 hade PYD tagit kontroll över de viktiga städerna Kobane, Amuda och Afrin, ett territorium som sedan vidgades österut mot städerna Qamishly och Hasakah. Däremot misslyckades man med den strategiska målsättningen att knyta samman Afrin nordväst om Aleppo med de övriga områdena och skapa ett sammanhängande område längs hela den drygt 90 mil långa gränsen mot Turkiet. De kontrollerade områdena fick namnet Rojava – ”Landet där solen går ner” – efter det kurdiska ordet för sol, roj.

De utgjorde ingen homogen kurdisk enhet utan befolkades också av araber och andra religiösa och etniska minoriteter som samlades i en koalition, Rörelsen för ett demokratiskt samhälle Democratic Society Movement (TEV-DEM). I januari 2014 antogs en författning vars preambel fastslår: Vi folken i Federationen Norra Syrien – Rojava (Federasyona Bakûrê Sûriyê – Rojava), kurder, araber, assyrier, turkmener, armenier, tjetjener, tjerkesser, muslimer, kristna, jezidier och många andra är medvetna om att nationalstaten har orsakat våra folk problem, akuta kriser och tragedier.

Styret skall enligt denna författning baseras på ett socialt kontrakt med direkt demokrati, ett förkastande av nationalstaten och lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper som grundläggande princip. Detta kontrakt skall i sin tur baseras på ”Modergudinnans kultur” – en referens till den religiösa mångfalden – och på ”det humanitära och moraliska arvet från apostlar och profeter”, en formulering som sägs återspegla strävandena att ”bygga ett demokratiskt samhälle som ger både detta och individerna frihet att välja sin religion utan tvång. Vi tror på uppbyggnaden av ett sekulärt samhälle”.

I författningen finns artiklar om kvinnans rättigheter, sociala fri- och rättigheter, skydd av människans värdighet och förbud mot fysisk och psykologisk tortyr.

I författningen finns artiklar om kvinnans rättigheter, sociala fri- och rättigheter, skydd av människans värdighet och förbud mot fysisk och psykologisk tortyr och garantier för fri utbildning. Tre språk är officiella – kurdiska, arabiska och ”syriac” (assyriska/syrianska i svenskt språkbruk). I artikel 23 slås rätten till varje etnisk, religiös, ideologisk, kulturell eller språklig identitet fast medan artikel 25 föreskriver tanke-, åsikts- och yttrandefrihet så länge ”denna inte överskrider den etiska samhällsstrukturen och utgör fara för samhällsfreden eller syftar till utestängning och hegemoni”. I artikel 5 slås fast att federationen skall ha sin egen flagga och upprätta diplomatiska relationer med andra stater. Qamishly utsågs till federationens huvudstad på grund av sin mångfald.

Ideologin är hämtad från den amerikanske anarkisten Murray Bookchins idéer om ”libertariansk municipalism” som PKK-ledaren Abdullah Öcalan kom i kontakt med efter att ha fängslats 1999 och satts på sin fängelseö i Marmarasjön. Med Bookchins egna ord skall strävan vara att ”återta den offentliga sfären för att utöva ett autentiskt medborgarskap genom att bryta sig loss från parlamentarismens glädjelösa kretslopp och dess mystifiering av partimekanismen som ett medel för politisk representation”. Den libertarianska municipalismen sägs vara ”demokratisk i sin kärna och icke-hierarkisk i sin struktur och förutskickad att kämpa för att uppnå ett rationellt och ekologiskt samhälle”.

Särskilt intryck tog Öcalan av Bookchins skrifter Frihetens ekologi och Urbanisering utan städer. Det postkapitalistiska samhället måste vara i balans med den ekologiska omgivningen och de sociala relationerna och vara så utformat att människorna kan leva i en ”beskyddande balans” med den naturliga omgivningen. 

En tredje aspekt är kvinnornas emancipation och jämställdhet. Så länge männen dominerar över kvinnorna kan naturen inte bli en väsentlig och integrerad del av det mänskliga livet utan förblir en vara som exploateras.

Bookchins skrifter gjorde så stort intryck på Öcalan att de fick honom att överge tanken på en kurdisk nationalstat.

Bookchins skrifter gjorde så stort intryck på Öcalan att de fick honom att överge tanken på en kurdisk nationalstat. I en pamflett med titeln Deklarationen om demokratisk konfederalism gick han 2005 emot PKK:s partiprogram och skrev att ”nationalstatssystemet sedan slutet av 1900-talet blivit ett allvarligt hinder för samhällsutvecklingen, demokratin och friheten”.

Den enda vägen ut ur kriserna i Mellanöstern var i stället ett ”demokratiskt konfederalt system som hämtar sin styrka direkt från folket och inte från en på nationalstaterna baserad globalisering och från en gräsrotsbaserad demokrati som tar hänsyn till religiösa, etniska och klasskillnader i samhället”.