Försvar Sedan en dryg månad står OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, utan ledning. Det finns tyvärr anledning att känna stor oro för hur allt detta ska sluta, skriver Anders Bjurner och Anders Melbourn.
Den europeiska säkerhetsordningen är hotad. Det har i mer än ett årtionde varit utgångspunkt för den svenska försvars- och säkerhetspolitiska planeringen och lyftes återigen fram i regeringsdeklarationen häromdagen. Nu gäller det hotet inte bara principerna utan också den organisatoriska ramen för säkerhetsordningen.
Sedan en dryg månad står OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, utan ledning. OSSE är i organisatorisk kris med en allvarlig politisk bakgrund. Behovet av ett starkt och samarbetsinriktat OSSE kan vi samtidigt se i den pågående krisen i Belarus. För Sverige som ska bli ordförandeland i OSSE nästa år och ligger i Belarus nära grannskap blir den konkreta säkerhetspolitiska betydelsen av OSSE nu tydlig.
OSSE får sällan den uppmärksamhet som motsvarar organisationens betydelse och den aktuella krisen i OSSE har fallit utanför den allmänna nyhetsrapporteringen, inte bara i Sverige. Ändå är det just inom OSSE som medlemsstaterna formulerat och gestaltat den europeiska säkerhetsordning vi så ofta hänvisar till både vad gäller normer och instrument. Den innebär att nationella gränser bara kan ändras genom fredliga överenskommelser, att respekt för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter och ett levande civilsamhälle i medlemsstaterna är en del av säkerhetspolitiken samt att ekonomiskt samarbete ger förutsättningar för att fördjupa och trygga säkerheten.
Denna ordning går tillbaka på Helsingforsöverenskommelsen 1975 under den europeiska konferensen för säkerhet och samarbete i Europa, ESK. Den följdes direkt efter det kalla krigets slut av en stadga om en utvecklad europeisk säkerhetsordning baserad på demokratiska principer som antogs vid ett toppmöte i Paris i december 1990. Från januari 1995 är ESK också ombildat till organisationen OSSE.
Sedan 17 juli har OSSE:s alla fyra höga tjänstemän tvingats avgå. Funktionerna upprätthålls nu formellt av vikarier utan egna mandat för sina uppgifter.
Till OSSE hör alla stater i Europa och de post-sovjetiska staterna, Mongoliet samt USA och Kanada – idag totalt 57 medlemsstater. I det praktiska arbetet är OSSE kanske mest bekant genom sina insatser med valobservatörer (där inte minst parlamentariker deltar) i medlemsländerna. OSSE verkar aktivt med konfliktförebyggande insatser men också som medlare i territoriella och andra konflikter mellan medlemsländer i Östeuropa, Västra Balkan, Södra Kaukasien och Centralasien. OSSE bidrar också med stöd i Paris- stadgan att lösa inomstatliga konflikter. På det militära området byggdes inom ramen för ESK och OSSE tidigt upp system av rustningskontroll och med förtroendeskapande åtgärder för att ge insyn och förvarning till grannländer om militära aktiviteter.
Särskilt utmärkande för OSSE som mellanstatlig organisation är den tydliga roll som civilsamhället i medlemsländerna ges i arbetet med bredare säkerhet. Det ordnas årligen en unikt omfattande konferens i Warszawa om ställningen för mänskliga rättigheter och civilsamhället i OSSE-området med deltagande av både medlemsstater och civilsamhällets organisationer, som har ett eget nätverk (benämnt CSP) inom OSSE-länderna.
Ordförandeskapet i OSSE skiftar årligen mellan medlemsländerna och verksamheten leds vid ett sekretariat i Wien av en generalsekreterare. Härtill finns tre topptjänstemän – Representanten för att övervaka mediefriheten i OSSE-området (RFoM) i Wien, kommissarien för minoritetsrättigheter (HCNM) i Haag, och chefen för Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) i Warszawa. Till ledningens förfogande finns ett antal fältmissioner. OSSE har även en fristående parlamentarisk församling.
Men sedan 17 juli har OSSE:s alla fyra höga tjänstemän tvingats avgå. Funktionerna upprätthålls nu formellt av vikarier utan egna mandat för sina uppgifter. När de fyras treåriga mandat skulle förlängas i somras sade Azerbajdzjan, Tadzjikistan och Turkiet nej till att förnya uppdraget för chefen för Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter och Representanten för mediefrihet. Som reaktion valde då flera ” västländer” att blockera förlängningen av alla fyra topptjänsterna bl a med motiveringen att de fyra existerande tjänsterna var ett balanserat sammanhållet “paket”.
Det betonas att missnöjet med dem som nu tvingats bort inte gällt dem som personer utan deras uppdrag. Det är naturligtvis särskilt allvarligt. I mandaten, som medlemsländerna enhälligt antaget, klargörs tjänstemännens uppgifter att upprätthålla och utveckla OSSE:s sammanhållande breda säkerhetsordning.
Kritikerna som nu lamslagit OSSE anser alltså att de här mandaten går alldeles för långt vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper och möjligheten att ingripa i staternas “inre angelägenheter.” Dessa länder anser också att civilsamhället har en alldeles för stark ställning i OSSE-arbetet. De civilsamhällesorganisationer som är mest aktiva i OSSE är huvudsakligen kampanjorganisationer för mänskliga rättigheter i sina hemländer. Där stigmatiseras de ofta av sina statsledningar som terrorister.
Det är alltså vitala delar av rådande säkerhetsordning som de missnöjda medlemsstaterna vill åt. Exemplen på brott mot säkerhetsordningen har tyvärr blivit alltför många de senaste åren: De ryska ingripandena mot Georgien och i Ukraina, inskränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter och mediefrihet inte bara i Centralasien, Ryssland och Belarus utan också i vissa EU-länder. Det är symptomatiskt allvarligt att ledningskrisen i OSSE utlöstes av stater som Azerbajdzjan och Turkiet, som båda tydligt begränsar demokratiska rättigheter och är i konflikt med eller direkt uttrycker territoriella anspråk på grannar.
Vid årsskiftet tillträder Sverige som ordförande, ett åtagande som kommer att kräva stora insatser med aktiv diplomati och opinionsbildning.
I dagarna ska medlemsländerna vara klara med sina förslag till ny ordinarie generalsekreterare och nya institutionschefer. Albanien som är ordförandeland i OSSE 2020 ska sedan under hösten arbeta fram ett samlat förslag på ny ledning att utses vid OSSE:s sedvanliga årliga utrikesministermöte i december. Vid årsskiftet tillträder Sverige som ordförande för år 2021, ett åtagande som nu blivit både viktigare och svårare och kommer att kräva stora insatser med aktiv diplomati och opinionsbildning av både regering, parlamentariker och civilsamhälle.
Det finns tyvärr anledning att känna stor oro för hur allt detta ska sluta. Tidigare valde de länder som ogillar uppmärksamheten på MR-frågor att trots allt hålla fast vid OSSE för att främja sina säkerhetspolitiska intressen, värna sitt internationella erkännande som suveränt stat och ha en oberoende röst i en organisation som styrs av enhällighetsprincipen. Idag är den säkerhetspolitiska bilden betydligt mer splittrad och komplicerad. Det gäller både inställningen till demokrati, rättsstat och territoriell integritet. Men det gäller också vidgade storpolitiska maktmotsättningar: Sammanhållningen inom EU är bräcklig, den transatlantiska länken försvagad med USA:s ställning ytterligare osäker på grund av stundande val, OSSE-grannen Kina har vidgade stormaktsambitioner. Kulturen kring gemensam säkerhet och internationellt samarbete är satt i fråga.
Det gäller nu att väcka insikten om att faktiskt hela den europeiska säkerhetsordningen är i fara med OSSE:s ledningskris. Läget i Belarus, där flera parter åberopar OSSE för att finna en lösning, tydliggör behovet av en organisation som OSSE.
Rätten till internationell insyn i och påverkan på den interna rättsordningen i Belarus är bekräftad av OSSE. Medlen för att ta sig an den interna krisen genom dialog och diplomati finns där. Alla stora som små stater med intressen i Belarus är medlemmar av OSSE. Civilsamhället i Belarus är starkt förankrat i OSSE:s nätverk för civilsamhällesorganisationer. Utmaningen är att mobilisera den politiska viljan att stödja och stärka OSSE som sådan och att ge OSSE en roll för att främja fred och försoning i ett demokratiskt och självständigt Belarus.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
